Önskelista och klädrace

Blev tillsagd att skriva önskelista och tänkte att det får jag ju göra. När man är vuxen ska man vara ett sånt där ”inte ska väl jag”-offer men önskelister är ju egentligen skitbra. Kul att få presenter och för den som vill köpa en present blir det bekvämare. Good shit, så nu skriver jag en önskelista. Då kommer det regelmässiga hjärnsläppet. Kanske är därför vuxna inte skriver önskelistor. Skam, den som ger sig!

 Presentkort på Make up store

Bra hårspray

Väckarklocka med stora lysande siffror.

Hjälpmedel från varsam:

Diabetesstrumpor (med lösa resår) Gärna vaderad sula. strl. 37.

Mysrullen 120 cm från varsam. (Klicka på bilden)

 

Idag ska det för övrigt bakas. Dagis har stängt så ottilia är hemma med mig och Malin. Tacopaj till lunch och sen cheesecake till jobbet för att fira att jag blir anställd imorgon. Tjoho!! Ska faktiskt prova Per Morbergs recept.Vi får se om han kan baka.

Just nu sitter ottilia framför bolibompa och väntar på klädracet. Att klä sig samtidigt som programledaren underlättar processen. Själv har jag varit uppe sen halv fyra och är ruskigt kaffesugen. Buehehee! ”Vår” kaffebryggare är egentligen Emma och Erics kaffebryggare. När de hade ettårskalas var vi snälla nog att låna ut ”vår” kaffebryggare. Den är alltså kvar där och jag lider! Förhoppningsvis ser ass. Malin mitt maydaysms och tar med sig en tung termos.

Jaha, när är det dags för klädracet då gäller det att vara med och peppa ordentligt!

Jag klarar det här skitbra så det är inte ett dugg synd om mig!

Vaknade 04.50 idag med ont i fötterna vilket skvallrade om ännu en tuff dag. Enligt vintertiden var den förresten bara 03.50. Insane! Sover så kasst nu.  Ottilia vaknade inte långt senare och när klockan 07.30 bestömde jag mig för att klockan nog istället var 08.30. Det är nog inte vintertid på riktigt förrän herrn i huset har vaknat och klättrande ställt om ALLA  klockor i huset, inklusive den på micron. Mitt argument höll för min älskling gick upp. Kánske hjälpte att han fick sovmorgon  igår.

Det var 1-årskalas för Ottilia kusin Alva idag. (Frågar ni henne är det lillasyster, våga inte säga emot.) Blev mycket läppavläsning men det gick bra tror jag.  Tungt var det men också väldigt trevligt. Efter tre timmar fick sven köra hem mig.

Nu har jag vilat och det känns något bättre. Jag sitter och försöker uppriktigt skriva positivt, men ut kommer mest tråkigheter. Jag suddar ut dem så ni slipper se. Det har inget informationssyfte ändå just nu. Ja, jag är ledsen, arg och trött. Jag är rädd för att jag i min sjukdom kanske blivit lite sämre igen, eller är det  bara en dålig vecka? När jag sen kommer till neurologläkaren  Birgitta och hon frågar ”När blev det värre?” ska jag svara ” Jag minns inte, läs min blogg!” Det är ju också ett sätt att få fler läsare.

När man är skakig är det ganska mycket grejer man inte kan göra fast man kan göra dem. Man gör dem bara så dåligt så man till slut får sluta försöka. Man slutar sminka sig för att man inte ska hacka ut ögat med kajalpennan, man slut plocka ur diskmaskinen för att allt porslin går sönder. Idag fick jag allt ge mig med att lyfta upp kaffekoppen. Efter att ha spillt två gånger (som tur var kom det inte i soffan) gav jag mig. Jag får leva på den farliga sidan i min egen soffa och en billigare tröja.  Bra att ha Lisfisa där då som lyfte upp kaffet åt mig varenda gång. Det funkar lika bra det. Varför ska man lägga en massa energi på att kämpa med en sån sak.

Och våga inte tycka synd om mig, för jag klarar det här skitbra så det är inte ett dugg synd om mig!

En varm liten bebis

Nähä, nu ligger man och lider igen. Jäkla skitfötter! Vad ska man dem till om ska ha ont jämt. Ibland har jag tänkt att det vore fint att amputera dem. Sälja dem på e-bay och bli skitrik.

Vi åkte inte till göteborg idag och tittade på bil som planerat. Dels för att stockholmstjejen som skulle titta på vår bil igår aldrig kom  och för att jag var trött. Vi åkte och hälsade på ottilias nya kusin i Hallsberg istället. Tur var det för en resa till Göteborg hade jag inte fixa. Solen var stark låg rakt i ögonen. När vi kom fram fick sven leda mig direkt till sängen.

Efter lite vila var jag med i leken igen och fick hålla i en varm liten bebis. Mys!  Käkade lunch och bakade chokladbollar. Gubbarna hängde framför fotbollen och kärringarna i köket.  Till slut hade jag dock för ont i fötterna och vi fick åka hem.

Bildspel kommer här. Första bilderna är från när Ottilia målade med vattenfärger på förmiddan. Konstverket heter ”Ottilia på en liten låda och lillebror bredvid.”

Smärtan har blivit snällare

Jag mådde bättre igår än vad jag gjort tidigare. Smärtan har blivit snällare och jag känner mig pigg när jag vaknar på morgonen. Igår orkade jag ju med en hel massa, tur att det finns vilarum på jobbet. Fick dock ta lite akuthjälp av pappa som körde in rullstolen till stan när jag inte orkade gå med rullatorn mer. Det är så skönt när saker löser sig. Kul att jag kunde hänga med kollegerna på lunch också. Men jag såg inte särskilt mycket. Hua, vilken belysning. Inte fick vi byta bord heller trots att det fanns ledigt. Tur att jag hade skärmhatten och Malin med. Det gick bra ändå och maten var underbar. Thailänsk lunchbuffé. Mitt i måltiden lade jag ner skeden och utbrast ” Sån här mat kan jag nogt leva en månad med!” Härligt att tänka på den där månaden i Thailand. 

Det känns lite underligt att behöva rullstolen mer. Jag har kommit på att jag nog bör använda den mer. Kanske är det just därför smärtan snällat till sig.  Även om jag klarar av att gå med rullatorn så kan det vara smarta att inte göra det när man vill orka mer. Jag tror faktiskt att jag har blivit lite sämre i benen. Det är ingen drastisk förändring, men det har det sällan varit tidigare heller. Läskigt och samtidigt lite skönt. Skönt att tillåta sig själv att sitta när benen inte orkar. När det känns bra i benen vill jag absolut inte ens tänka på rullstol och det inte känns bra är det bara världens lättnad och då bölar jag lite över att min bästis rullatorn inte hjälper mig lika mycket längre.

Nu har jag gått och haft panik över det här ett tag och till slut börjat acceptera det som det är. What ever, skit samma! Det ska lösa sig för det har det alltid gjort.

Nästa vecka ska FSK ta beslut angående min assistansersättning. Håll tummarna så de vitnar nu!

Samarbete är inte myndigheternas starka sida

Den 18-20 november ska jag på FSDBs höstmöte. Blir en helg med väldigt spännande föreläsningar. Min läkare och chef  Claes Möller ska föreläsa och kollegan Kerstin Möller.  Det stora dragplåstet för min del dock är ändå Sten Andreasson. Han är Claes motsvarighet på ögonsidan. Det var han som gav mig min rätta diagnos på ögonen för tre år sedan. Det är historia i sig som jag får berätta om någon gång. Jag ser verkligen fram emot att se honom igen. Sen ska det förstås blir kul att träffa lite goa vänner. Jag har dessutom fått värsta truppen till hjälp den här helgen. Jag kommer att ha skrivtolkar under föreläsningarna och dövblindtolk resten av tiden. Dövblindtolken blir dessutom Tess. Min goa vän som brukar träna taktilatecken med. Känns så tryggt och bra. I hennes uppgifter ingår ju även ledsagning men tolkar får inte ledsaga personer i rullstol så jag måste ha en extra ledsagare med mig från kommunen. Vem det blir vet jag inte än men det löser sig längst med vägen.

Att reda ut det där med ledsagning har varit ett enda virrvarr, mest på grund av att jag ju inte mått så vidare bra och blandat ihop saker.  Det är en väldans massa regler att hålla reda på och så råkar man förstås på avvägar få veta att kommunen istället för att betala en extra ledsagare kan gå in och betala tolkcentralen för att täcka de ledsagarbehoven som rör mina funktionshinder som inte har med dövblindheten att göra. När man nämnde det blev alla väldigt förvirrade (inklusive jag) så det var bara att lägga ner. LSS-enheten hade sparat på det, tolkcentralen har fått mer pengar i kassan. Jag förstår tolkcentralen som vill hålla på sina ramar dock. 2 ledsagare är ju inte fy skam för min del. Man ska ju inte vara neggig för att man får för mycket hjälp. Alla får ju betalt och blir ju nöjda. Tyvärr är det ju skattebetalarnas pengar som slösas med på lilla mig.

Det ska bli väldigt kul att komma iväg. Det är skönt att jag vet att jag kommer ha hjälp med det mesta. Jag hade mycket funderingar kring tågresan och jag skulle försöka mig på att åka själv. Blir nog inga problem om jag mår okej, men tänka om jag inte gör det? Tänk om jag måste åka rullstol och har så ont i ögonen att jag knappt kan se. Vad sjutton gör jag då? Nä, det är deppande att ständigt planera för det värsta men när man väl har gjort det kan man ju slappna av och tro att det kommer gå skitbra. Att ledsagaren kanske bara blir en trevlig resekamrat och inte en tillfällig assistent.  Just idag är jag stark…

Nu har jag puder för 350 kr, men inget att pudra på det med.

Idag har varit och klippt mig efter jobbet och lunch med kollegerna. Sedan hade jag tid bokad på make up store. För 500 spänn fick jag ögonbrynen plockade och blev sminkad, sen fick jag välja ut produkter för hela summan. Riktigt härligt. 500 kr räcker inte så långt dock när bara pudret kostar 350 spänn.  Eftersom jag inte har nåt smink innan har jag nu puder, concealer (om det nu stavas så), kajal och mascara. Men jag har inga borstar att få på pudret och det med. Ops! Pudret ser dock väldigt fantastiskt ut där i sin lilla burk. Jag vågade faktiskt inte lägga 250 spänn på en puderborste. Jag får köpa mig en billig variant och önska mig kvalité i födelsedagspresent eller så.  Dags att skriva önskelista kanske. Underligt det känns med smink föresten, när man inte är van. Man känner sig som en dragqueen. Snygg dragqueen ändå.   

Hemma väntade en nedstämd man. Fy, vad synd jag tyckte om honom. Det skulle komma en tjej från stockholm vid fem och titta på bilen så han hade stressat runt hela eftermiddan för att tvätta den och få ordning på papper innan ottilia skulle hämtas på dagis. Hon dök dock inte upp. Hon har inte ens hört av sig.  Jag är lite sur över att hon plågat min man på det där viset. Hur vågar hon!

Nu sitter vi i soffan och har det skitmysigt utan att egentligen göra nåt ihop. Ahhh! Efter en stressig vecka är det helt underbart att umgås utan att direkt umgås. Småprata lite ibland och skratta om sånt som knappt är kul bara för att man är så himla jättetrött.

 

Lösgodis online… näää!

Visste ni att man kunde köpa lösgodis på nätet? När man tänker på det är det ju inte skitkonstigt egentligen… fast jo, det är konstigt. Klicka på bilder av godis och låta någon annan fylla ens myspåse och skicka den. Har människan alls tvättat händer sedan han var på toan? Men å andra sidan, hur vet man att ingen äcklat sig när han passerade  gelehallonen på ica. Oj, sånt här ska man inte tänka på. Det är så man blir galen.

Igår sov jag som sagt bort större delen av eftermiddan. Sen tog jag en insomningstablett och gick tillsängs typ kvart över sju. Sov till fem på morgonen. Gott. Insomningstablett har jag bara tagit nån gång förut men det var värt det. Koncentrationen var bättre idag. Känslan av panik nafsade i smalbenet men jag hade ändå trevligt. Jag var ledig och åkte med mamma och Malin till Lindesberg för en shoppingtur. Blev rullad i rullstol och det var väldigt skönt. Huvudmålet var lågprisbutiken Mejk. Blev mycket shopping. Ompysslad av mamsen.

Kom hem och slumrade lite. Konstaterade förvånat att jag inte hade fasligt ont i benen, vilket är väldigt ovanligt när jag varit runt en hel dag. Beror kanske på att jag dissat rullatorn och suttit istället. Hm, tänkvärt. Efter ett par runder till ottilias säng på kvällen slog värken dock till.  

Angående godis online så var nåt jag upptäckte efter att Malin hjälpt mig skriva inköpslistan. Det var godis i reklambladet och blev båda sååå sugna. Hon gick till ica och jag skulle välja vilken lösviktsgodis jag ville ha. Svårt att beskriva varenda godis sort man inte kan namnet på. En liten tårta typ som är skum i botten och röd eller gul gele på överdelen. Öhm… undrar om det finns bilder av lösgodis på nätet så kan jag leta på dem. Höhöhö! Oj, det fanns det.

Skitdagar kan man lika gärna sova bort

Skitdagar kan man lika gärna sova bort. Snark. Min plan är att göra samma sak med kvällen. Vakna när det känns lite bättre istället.

Så kan man gott göra när mannen jobbar natt och barnet övernattar hos mormor. Bort med alla måsten. Snark.

Lite svårt att orka ibland

Har tappat greppet lite men försöker få tillbaka det igen. Jag vet att jag borde lugna ner mig när jag har så här ont men det får mig bara att vilja göra mer och då slutar det galet. Jag klarar inte alls av stress nu. Det krävs inte mycket för att jag ska surna till eller bara…  ge upp.  Inte kul alls.

Mitt i någonstans ska jag vara glad över att jag fått klartecken från AF för att jag ska bli anställd, det är jag. Jag är glad, jag kan bara inte känna det så just nu.

Bildspel från dagens miniröris…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Spring i bloggen

Glädjetjut och fanfarer! Min besöksstatestik raketstiger. 246 besökare hade jag under gårdagen. Det är presonligt rekord så det skriker om det.  Innan låg det på 135 tror jag. Hurra!

Det leder till en ny fundering: jag måste bestämma namn på riktigt nu. Sweetpea eller mitt eget lilla. Hjälp mig. rösta!  Den mörka bilden med tex här nedanför är alltså inte en annons utan en omröstning jag själv lagt in.

Bloggbuddy och fina småflickor

Nu har jag sovit bort hela eftermiddan och mår något bättre.  Nu ska jag räta upp ryggen i halvsittande ställning och berätta om den fantastiska utflykten som jag och ottilia hade igår med ass. Hanna. Vi åkte till Finspång för att träffa min bloggarbuddy och gymnasiebekant  Carro och hennes dotter Felicia.

Carro opererade in ett CI somras och började blogga om det. Jag fick nys om det via en bekanta (tack, fia) och började följa bloggen. Att hon själv hade en dotter bara något år yngre än min gjorde det ju ännu mer spännande att följa hennes resa.  Vi började skriva lite till varandra också.

Det blev en riktigt lyckad lekdejt. Vissa ungar leker bara så himla bra ihop och det gjorde Felicia och Ottilia. De var bara gulliga mot varandra.   Mammorna kunde utan problem nörda ner sig i Cochlears alla tillbehör och tekniska detaljer.

De bodde i en nyrenoverad lägenhet som var väldigt fräsch. Vi käkade tacopaj till lunch som bara var så himla mums. Carro jobbar förövrigt med dövblind på mogård så det var man ju nyfiken på.  Det var väldigt givande både på en personlig nivå men också ur ren CI-informations synpunkt.  Det gav väldigt mycket. Speciallt att få prova fjärrkontrollen och försäkra mig om att jag kunde se dispalyen.  USÖ har ju bara ett skal ma får titta på.

Jag hade så trevligt där att det var först efteråt jag märkte att det rört upp känslor som alltid. Under bilresan hem fick jag regält ont i fötterna och benen. Sedan har det hållt i sig. Besvärligt och svårt -ja, men det var ändå värt besöket. Vi hade så trevligt och smärtan går nog över till imorgon. Hoppas jag.

Jag hör ju själv hur knäppt det låter

Idag är en tuff dag. Man skulle kunna tro att jag hade för roligt igår så att det straffar sig idag. Herren ger och herren tar. Nä, sånt tror jag inte på. I så fall skulle vi inte kunna vara kompisar, han och jag. Då skulle jag gå runt och vara riktigt arg. 

Gårdagens utflykt till Finnspång var väldigt trevlig och jag ska berätta om den senare när jag är piggare. Just nu är jag bara jävligt ledsen och har jävligt ont.  Det får vara en sån dag.  Jag har samlat på mig mycket den här veckan som jag inte alls vill behöva tänka på. CI-funderingar, nya hjälpmedelsfunderingar, färdtjänstfunderingar, assistansfunderingar och så har vi nyhetsrubrikerna som  krossar en sista lilla glädjegnista. Alla tråkigheter känns idag som en personlig attack mot just mig. Jag vet nyktert att det inte är så, men känslan ligger ändå och gror vidare om man inte låter sig själv bli rädd, ilsken och ledsen över det ibland.

Sven tog hem en expressentidning för att visa mig. Löpsedelsnyheten var den där mannen som lurat till sig massor av miljoner från FSK genom att lura till sig assistansersättning trots att han troligen varit frisk.  Rikitigt svinigt.  Jag borde säga ” Han är ett as som försämrar situationen för såna som mig som faktiskt behöver hjälp!”

Men istället bröt jag ihop lite för mig själv igår kväll. ”Han kanske trodde han var sjuk, det kanske jag också tror fast jag egentligen är frisk. Jag kanske bara behöver tycka lite mindre syn om mig själv och bita ihop lite mer. Kämpa lite mer liksom.”

Jag hör ju själv hur knäppt det låter. Den där snubben är en bedragare. Polisen har bilder på hur han står och arbetar med tunga maskiner när han renoverar sitt hus på gotland som vi andra betalat för. Jag å andra sidan har en fastställd diagnos så säker att inte ens jag själv kan förneka den, även om jag ständigt tycks försöka göra det.  Men skit också,  idag kastar den lilla rösten inifrån  alla sorters beskyllningar över sin ägare. ”Varför är du så speciell? Varför skuille du få den här hjälpen? Skulle du vara mer värd assistans  än de som inta beviljas hjälp? Du har klarat dig tidigare, varför ska du absolut ha det här nu? Kommer du inte vakna upp senare och inse att du nog klarat dig med de hjänlpmedel du har och istället blivit lat av att inte drivit på dig själv? Du kommer hata att ha en assistent omkring  dig jämt och ständigt!”

Öhblöhflöh, seriöst. Jag får lust att ringa FSK och säga ”Vi skiter i det! Jag bara skämtade. Jag löser det här på nåt annat vis. Hemtjänsten kan klippa mina tånaglar och allt annat. Min mamma kan ta med mig till sjukgymnastiken.  Min man skär min mat när det behövs. Min dotter hjälper mig att hitta hörapparaten på nattduksbordet när jag vaknat.  Ni skulle inte lyssnat på mig när jag sa att jag måste ha hjälp och inte klarar mig utan den!”  Hm, tur att det är söndag. Ingen svarar där borta nu även om jag ringer via tolk.  Nu slår jag bort de här tankarna.

Jag delar med mig av det här för att ge er chansen att förstå att den tuffa  pressen som  försäkringskassan utsätter sina assistansansökare för, förmodligen sållar bort fler behövande brukare än fuskare. Att det är orättvist att de som inte har starkt stöd och rätt hjälp ständigt faller bort, medan fuskarna förmodligen inte drabbas av en gnutta dåligt  samvete.  De mår nog inte dåligt att handläggarens intima, obehagliga, misstänksamma frågor. De spelar ju bara teater ändå.

Jag får väldigt dåligt samvete av vetskapen att jag kanske får assistansersättning när jag vet att det finns de med värre funktionsnedsättningar vars ansökan får avslag gång på gång på gång. Men det borde jag inte ha, I know so. Deras ansökningar avslås inte för att de inte behöver assistansen utan för att systemet är dåligt. Det beror förmodligen på att  någonting saknas i deras ansökan eller i handläggarens bedömning. Detsamma gäller om min ansökan får avslag.

Taktil konst och high tea

Igår samlades de kära arbetskamraterna efter jobbet för high tea, på initiativ av vår holländska gästforskare Marieke. Kul grej! Jag var förstås tvungen att googla det och det är något i stil med afternoontea fast mer regält. Förr i tia i england hade societeten afternoon tea medan arbetarklassen hade sitt high tea. High tea dukades fram på arbetet mot slutet av dagen.

Det var alltså ungefär vad vi gjorde.  Alla hade med sig nåt, allt ifrån ostbågar till hembakat bröd till kakor till Persiskt gryta. Det var så mycket gott.  Vi var 18 pers tror jag. 5 barn. Ottilia var på sitt bästa humör och uppförde sig hela kvällen och hade kul med de andra barnen och ledarhunden Balder.

Vi var hemma hos kollegan Camilla. Hennes sambo martin är riktigt pysslig ochh sysslar med taktil konst. Han gav mig en rundtur i lägenheten och visade mig sina verk. Häftig upplevelse då jag är synskadad och ljuset var dåligt och Martin själv är helt blind. Han hade använd ståltråd tror jag och format olika saker. Skulpturer men även tavlor. Då hade man fäst grejer på kardad ull. Det var läckert eftersom ja såg så dåligt gav det ju verkligen en upplevelse när man fick känna på det. Vid något tillfälle såg jag bara att jag hade något framför mig men inte vad det var, men när jag kände på det och kände att de föreställde ett trääd kunde jag också se att det var ett träd. Helt sjukt coolt!

Han inspirerade mig något så enormt!

Det slutade förstås som vanligt när jag, ottilia och assistenten är ute. Att färdtjänst gör bort sig totalt. Jag behöver nog inte ens berätta längre. Det slutade med att sven hämtade oss. Vi var inte hemma förän halv tio någon gång. Ottilia var stong ändå. Hon blev ledsen över att hon inte fick ta med Balder hem bara. Jag tror hon blev lite kär.

 

Det mest hövliga att göra

Igår var jag hos tandhygienisten. Jag hade tolk med mig den här gången också och upplevelsen  blir så annorlunda. Helt fantastiskt. Än så länge är det bara vid besök hos tandvården som jag använder TSS-tolkning, annars kör jag alltid skrivtolkning. ”Min” tolk som oftast tolkar mig känner mig rätt bra nu och det känns så himla trygg.  Hon vet vart hon ska teckna så jag ser.

Efteråt fick jag vänta på färdtjänst 40 minuter. Jag köpte en tårtbit på fiket och satte mig med en god bok. Plötsligt när jag sitter där och mumsar på min bakelse märker jag att det satt sig nån vid mitt bord. Hon sitter till rätta så hon verkar ha suttit en stund. Jag hejjar förvånat hon säger hej och tittar ner i sin sallad. Bordet är lite vingligt och jag är skakig. Besväras hon av det? Underlig situation. Jag får en tvångmässigt behov av att prata med henne och förklara varför jag skakar. Jag är inte narkoman, jag lovar!! Fast hon vill ju tydligen inte prata så jag borde låta henne vara.  Ganska knäppt att sätta sig vid ett bord utan att fråga. Hon kanske visst frågade bara att jag inte hörde henne. Jaja, vi sitter där och ignorerar varandra då. Det känns som det mest hövliga.

Duktig hund

Här är ett fint klipp från anne-maj. Hon har en supergo ledarhund som heter Masi och i klippet hämtar han ett par glasögon med munnen.

Dövblindtolkning für alle!

För ganska så exakt en månad sen gästföreläste min vän Tess, som också är dövblindtolk på studiecirkeln min familj håller i TSS. Det inlägget kom bort i cyberspacevimlet har jag upptäckt.  Tess kom och pratade om dövblindhet och att teckna taktit. Det kändes otroligt viktigt och det var kul att alla var intresserade. Jag har svårt att uppfatta hur feedback när det är en hel grupp som lyssnar. Svårt att märka om det nickas, mumlas och såna saker. Vid fikat blev det dock väldigt tydligt. Då hade vi förberett mösser/ögonbindlar så alla fick prova på att ge och ta emot ledsagning och syntolkning när de skulle äta. Det var skoj att de och spännande att höra reaktioner som ”jag vill ju inte bara veta vart du står, berätta vem som står bakom mig!” eller ”Tack för kaffet, men vart står det någonstans?”

Jag hade även egentillverkat ett par glasögon med begränsat synfält a´la Frida som den som ville fick prova.

Efter fikat fick de även öronproppar så de kunde prova att teckna taktilt till varandra. Jag testade att teckna till storebror oskar och lillasyster tilda. Tilda var riktigt snabblärd. Oskar var tja, söt. Nä, han var duktig han också och väldigt underhållande.

Det var verkligen en toppenkväll!

Här kommer lite bilder från det!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Manual till innerörat

Joy to the world, Martin Brenkle äro född. Ottilias kusin nr 4.

Hela lilla familjen fortsätter vara krassliga, men vi orkar leka lite ändå. Skattjakt bland älgar och västeråsterräng på förmiddan och cirkus innan nattningen. Hon provar förövrigt att hata någon mat varje dag. Idag hatade hon pizzan vi åt. Vi förhandlade henne till att äta upp pizzabiten så fick hon ärtor sen som belöning. Va!! Hon är ju inte riktigt klok. Man skulle kunna tro att mediterande veganer uppfostrat henne. (Inget ont om mediterande veganer men äh… vem orkar vara politiskt korrekt när man pratar om ärtor? )

Jobba kändes skönt. Hade ont i fötterna som vanligt så det var kul att ha nåt att koncentrera sig på och trevligt att det var mycket folk på jobbet. (Personalmöte.) Jag blev välkomnad som anställd. (Jag har varit här 8 månader men, ja visst!) Personalmötena blir ganska roliga när man har en trevlig chef, ännu roligare har det blivit sen de bytte namn på alla rummen. Förut var de numererade, nu är de döpta efter delar av örat. Så här lät det typ idag: ”Manual till innerörat står det här på dagordningen. Vad betyder det, Ann-Marie? Jaha, manual till datautrustningen i konferensrummet. Okej, vet ni inte hur man sätter på en dator? Haha!” eller ”Vi har föresten satt upp en första hjälpen-tavla i trumhinnan. Hur fick vi in den där? Nä, det är ju alltså inne i  kopieringsrummet vi pratar om.” Det är skönt att ingen blir förvirrad!

 

 

 

Den här känslan ska jag gosa med

Bland dövblinda är antalet självmordstankar och depressioner visst överrepresenterade, det har jag fått veta på jobbet. Själv har jag inte varit förskonad men fått hjälp.  Nu följer jag psykologens goda råd och hänger mig kvar vid de goda känslan som kommer när något bra händer. Jag skiter i att det inte är säkert att förslaget går igenom än, jag tänker njuta av det här. Det första slaget är i alla fall vunnet. En av två handläggare är på min sida.  Jag kan titta på det hela och se att jag gjort ett bra jobb. Det lönade sig att gå igenom den där hemska intervjun, jaga efter sjukgymnasten som slutat och att skiva en oändlig lista med hjälpmedel. Det gav resultat. Jag slet som en tjur och det gav någonting som resultat. Nu får jag kanske assistent och då blir vardan lite lättare. Ahhhh! Den tanken ska jag bära på hela dan. Hålla om den och mysa lite…

 

Nåt man inte alls vill behöva men vet att man bara måste ha

Helt galet fantastiskt! Fick sms på jobbet idag från juristen som hjälper mig med min assistansansökan.

”Jag har skickat ett mail till dig. MVH Elinor, assistansbolaget.”

”Jag är på jobbet och avlider av nyfikenhet. Några nyheter?/Frida”

”Försäkringskassan föreslår, dvs de har inte fattat något beslut än, beviljad assistans.”

Jippi! Men vilken konstig känsla. Ni vet, när det händer något stort man väntat mycket på. Något avgörande och en första reaktion blir inte spontan glädje. Nä, man låser in sig på personaltoaletten och tappar fattningen totalt. Gråter som jag vet inte vad och undrar vad man egentligen känner för det här. Det här som man först inte alls velat ha väldigt länge i rädsla för att bli osjälvständig, sen insett att man bara måste ha för att behålla någon form av självständighet och nu kanske får.  Lättnad? Rädsla? Glädje? Trötthet? Allt på en gång kanske?  Sen rycker man upp sig och försöker le åt spegelbilden man knappt kan urskilja från ljuset av den halvtaskiga lampan. Det här får jag tänka mer på sen.

Jag fick en kopia av beslutet på posten idag. Skönt att läsa. Konstigt att läsa. Jag fick verkligen fram det jag ville få sagt och hennes uppfattning blev att jag är en tjej som kämpar med det mesta i vardan och sällan ger sig.  Det stämmer nog. Underligt att läsa mina egna beskrivningar ur någon annans synvinkel.  Att anpassa sitt sätt att göra saker efter sin så begränsade funktioner på det vis jag gör lät plötsligt absurt.

Det är som sagt än så länge bara förslag till beslut. En handläggare har utrett min ansökan och skrivit förslaget. Nu får jag chansen att kommentera innan en helt annan handläggare som inte har någon uppfattning av mig tar ett beslut. Min envisa karisma hjälper mig inte längre än hit.  Men enligt min jurist tar de sällan ett beslut som går emot förslaget.

Möte med transportherrar

lMötet med färdtjänsts enhetschef och hennes transportherrar gick lovande tror jag.  Vi får se vad som händer nu. Det var väldigt svårt att inte flyga i luften och explodera över hela konferansbordet emellanåt men det gick hyfsat bra. Min mamma var där och höll mig på marken. Carro var också med och jag hade en skrivtolk.

Det var en stubbe som inte var riktigt klok, resten verkade ganska vettiga och tillmötesgående. Jag hade förberett mig ganska väl med en lista över vad vi funkisföräldrar inte tycker fungerar och vad vi känner måste förändras. Jag hade också med mig information om varför barn ska åka bakåtvända i bil och varför bilbätlesstol behövs som jag min mamma sköt över till enhetschefen när vi pratade om de grejerna.

Vi blev lovade att alla chaufförer ska utbildas i att montera bilbarnstol, att sortimentet av säkerhetsutrustning ska ses över, att chaufförerna ska informeras om att de har en halvtimme extra på sig vid en körning där barn åker med och att ett infornmations blad ska skickas ut. Vi  skadessutom så vara med och kvalitetsäkra informationen som skickas ut. Om allt det här verkligen genomför är vi ju tvärnöjda!

Listan jag hade med mig som underlag och även lämnade ut till de inblandade kan du läsa här!

Vill du ha mer information om barns säkerhet i bil, klicka här!

Se även denna film, den är lite vinklad men ändå väldigt bra.

betagen av en stol

Då var förmiddan avklarad på assistansbolaget där jag deltog i en anställningsintervju. Det gick bra. Jobbig punkbelysning, mitt synfält blev väldigt begränsat.

Min vän Åsa jobbar där, det var kul att se hennses arbesplats och framförallt hennes arbetsstol. Det var en väldigt smidigt rullstol på 6 hjul. Eldriven. Jag blev helt betagen, inte konstigt med tanke på hur ont jag har och har haft den senaste tiden. Avlastning, värme och vila är ju det enda som allt hjälper. Funderar på att ansöka om en  sådan. Om jag kan lägga min energi på annat än att ha ont vill jag gärna det.

Jag var riktigt trött när jag kom hem, min älskade sjukling till man i full gång att laga mat. Vi åt, sedan sov jag 1 ½ timme. Nu ska jag iväg på mötet på transam/färdtjänst.

Bild: örebroläns landsting

Flygbiljetterna bokade

Men hallå, jag glömde närstan. Igår köpte vi flygbiljetter till Thailand. Vi fick till slut tag på ett direktflyg till ett hyfsat pris. 2-30 januari. Exakt 4 veckor. Vi reser med Thaiairways och de är riktigt bra. God mat och personal som bockar för en.  Känns så skönt att ha resan klar och helt sjukt att det bara är sisådär 10 veckor kvar.  Idag vore en bra dag att få ett glädjande brev från försäkringskassan.

Har fått mail ifrån vårt boende i Thailand med lite material. Verkar som om det kommer bli riktigt bra det här! I november kommer deras nya hemsida ut på webben, då får ni se lite mer. 😀

Nu ska jag rycka upp mig

Nu är hela familjen tagna av förkylningen. Riktigt ont i benen gör det också.  Försökte röja undan här hemma igår, men det gick inge vidare. Fick ge upp och lägga mig igen. Jobbigt när ingen är pigg att ta hand om de andra. Värmde matlådor till lunch och på kvällen fick vi hjälp av eric som körde hem lite Max-mat till oss.

Idag ska jag dock rycka upp mig. På förmiddan ska jag träffa en tjej som söker assistansjobbet hos oss. Blir spännande. På eftermiddan har jag det där mötet med enhetschefen på färdtjänst och andra viktigheter. Men det är det enda jag planerar idag. Resten av tiden ska jag sova eller ta hand om min familj.

Snorig, med rumpan bar

Oh, man! Hur kan ett febrigt barn orka busa så mycket! Enligt sven var hon uppe till 03 inatt och mig väckte hon 05.30.  Snorig och med rumpan bar ska hon testa allt, pilla på allt och busa med allt. Men bara med goda avsikter så man vill liksom skratta och gråta på samma gång.

Måtte hon stupa i säng och slockna snart!

Så sprang helgen förbi

Svisssch! Så sprang helgen förbi. Kvar finns bara fartränderna och resten av söndan.  I fredags åkte ottilia till farmor för övernattningsmys. Det var på håret att hon fick åka för hon var så febrig, men hon ville gärna och hos farmor blir man väl ompysslad. Jag och sven var ganska sletna men firade våra 9 år tillsammans. Vi skulle gått ut men beställde hem maten istället och drack drack lite finvin. Det  blev vi spralliga av. Dansade tryckare, sen kom gitarren fram. Oh my good,  vi bandade oss själva när vi sjöng i stämmor och skrattade åt hur förjäkligt det lät. ”Det här lägger vi ut på ansiktsboken imorgon!” Jo, visst!

Jag var inte bakis i går. Jag mådde snarare bra när jag vaknade. Bättre än på flera dagar. Det tog några minuter att komma på varför. Värken i fötterna och benen hade mer eller mindre  släppt. Jag tror det berodde på att jag sovit gott.  Tänk vad viktigt sömn är. Det gör fortfarande ont, men det värsta har i alla fall släppt.

Jag lullade upp och konstaterade att det var en bra morgon för att se på film i all sin ensamhet. ”I  rymden finns inga känslor” blev det på tv1000 play. Kanonfilm! Textad dessutom.  Då blir man ju bara så lycklig.

På kvällen var jag bortbjuden på tjejkväll hos Tess. Det var en intressant samling tjejer. Körigt med micken, men det gick riktigt bra ändå. Galna mängder med god mat, hemmagjord glass och sen ett helt bord med godis och chips. Ekbladssystrarna kan de.

Okej, det här kanske inte var ett jättekul inlägg men jag orkar nog inte med att vara mer kreativ idag.

Jag ville slå Kärstin lite

Jaja, då har ottilia feber igen. Det blir till att stanna hemma för sven har jobbat natt. Nu sitter hon tittar på Emil i Lönneberga. Jag har fötterna i högläge som vanligt för de gör ont som vanligt.

Igår hade jag en fullproppad dag. Jag jobbade förmiddag som vanligt och åkte sen direkt till och pratade med en jurist om vad man kan göra om färdtjänst inte tar oss på allvar på måndag. Jag fick lite tips och så. Känns skönt att gå till mötet på måndag och veta att man har deras stöd i ryggen.

Efter det åkte hela familjen till läkargruppen för vaccinering inför Thailandsresan. Mamma och Pappa behövde inga sprutor, bara en dos oral lösning mot turistdiarée, men ottilia hon fick en spruta hon. När sköterskan Kärstin tog fram nålen var hon inte alls så lycklig men satte sig lydigt på britsen och tog av ena ärmen. Kärstin frågade om hon ville sitta i pappas knä? ”Nej, det blir bra så här.” sa hon myndigt. Lite jobbigt var det att se på men mamma och pappa var modiga. Man får ju lätt infallet att slå Kärstin, men hon klarade sig. Ottilia grät när hon fick sprutan men satt helt stilla och lugnt. Efteråt sa Kerstin att hon nog var det lugnaste och modigaste barnet hon haft på sin brits. Jag är dock övertygad om att sköterskor säger så till alla ungar, men Kärstin blev förlåten ändå.

Efteråt tyckte hon det var värt det för hon fick en ring och en liten gummisäl för att hon suttit still. När vi kom hem fikade vi.

På kvällen åkte vi till min mamma och åt. Riktigt mys var det. Att åka färdtjänst hem funkade dessutom finfint!

 

Löste sig med renova

Igår hade jag gruvligt ont i fötterna, det blev till att hålla sig stilla mestadels. Jag orkade med rätt mycket ändå

Det slutade väl med renova igår. Den nya tjejen verkar bra. När vi blev själva högg jag tag i henne och bad henne lyssna på mig en stund. Så fick jag möjlighet att säga allt jag behövde. Känns bra.

Sedan kom Lisa som hjälpte mig lägga upp min två bar byxor jag köpte för snart ett par veckor sen. Så skönt att kunna ha dem nu.

Duschade, sov någon timme och åkte sen på möte med två av mammorna från funkisföräldragruppen: Åsa och Carro. På måndag ska jag och någon mer på möte med en hel drös viktiga folk från färdtjänst och prata om våra barns säkerhet i bil. Det förberedde vi oss för. Åsas assistent hjälpte till att anteckna. 

Medan vi höll på och pratade skulle jag hämta min mobil på rullatorn. Jag höll på att få en hjärtattack när jag kände nånting röra sig. Det förstås carros katt som jag inte såg trots att det var tänt i taket.

Vi fick ihop en lista över saker som egentligen känns rätt självklara när man sätter ett litet barn i bil men som inte alls är det när man åker färdtjänst i dagsläget.

Utfrågning för CI-utredning

Om ni trodde att jag var klar med med att rapportera från den Fullproppadehändelserikadagen. Jag ska förstås berätta om läkarbesöket jag hade som väl på riktigt var startskottet för min CI-utredning.

Jag jobbade förmiddag, åt på jobbet och lade mig sen och vilade i vilorummet. Sen jobbade jag lite till för min godhets skull innan mötet började 15.30.  Min läkare Claes Möller och två kuratorer satt som Idoljuryn på rad och ställde besvärliga frågor. Såna man inte alls vill tänka på. Såna som gör en nervös och ledsen. Såna de måste ställa för att se om jag platsar som CI-användare, är värd att investera i och om jag klarar av en så omfattande ingrepp. Det stora i sig är ju inte att vara nersövd och opereras utan det där med att förstöra hörseln på ett öra och bygga upp den igen på ett helt nytt sätt. Det gäller att man är stark nog att klara av det.

Det var många frågor om hur jag skulle må om operationen misslyckades. Hur jag mår psykiskt idag. Varför jag vill opereras. Hur jag mår om jag inte får ett implantat. Om jag klarar av att hantera den skitdyra utrustningen med mina skakiga händer. Vad jag tror mig kunna klara för situationer med ci som jag inte kan idag. Jag kände mig ganska lugn men tun. Tungt att tvingas tänka på alla dessa olyckliga senarier som kan följa ett implantat. Tungt att medge att man kanske inte är den med ett  stabilt psyke just nu och att man inte kan intyga att man inte kommer tappa processorn i marken på en gång. Det var svårt att kämnna att det inte var helt kört, men mot slutet av utfrågningen sa Claes att det här var frågor de var tvugna att ställa men att jag kan känna mig säker på att jag kommer få mit CI om jag vill ha det.

Jag fick också möjlighet att berätta vad jag har för sorts behov av annan hjälp från dem. Gissa vad jag svarade då? Kommunikationspedagog som lär ut taktilt teckenspråk förstås!!

Jag känner mig lugn inför det här. Jag har fått lite nya skräcksenarier jag behöver bearbeta men det tar jag med hjäärnskrynklarn på fredag. Det behöver jag inte gruva över just idag.*bort bort!*

Bilder: cochlear

Småsaker som gör livet extra rörigt.

Åh, vad less man blir.  Företaget renova har hand om hemtjänsten hos mig. Det kommer och städar, tvättar, handlar mat och läkemedel. Det har varit jätterörigt den senaste tiden för de skickar så mycket olika folk.  Förutom att de köpt hem helt sjuka grejer från affären, lagt in mina kläder i svens garderob (skitjobbigt för en synskadad som inte ser in i garderoben) så har det strulat så in i *piiiiip* med att få hem mina receptbelagda läkemedel. Förra veckan jagade jag reda på samordnaren via texttelefon och sa att kan ni inte ordna att jag får en ansvarig person som regelbunet kommer måste jag byta utförare.

Jag blev sen lovad att det skulle komma en ny person som hette Ulla och att jag skulle få tid för samtal innan hon drog igång så jag kunde gå igenom hur jag vill ha det. Bra då kan börja om och berätta hur jag vill ha saker, hur hon ska kommunicera med mig och allt sånt. Jag avsatte också tid för att kunna hänga med till affären och visa vad det är för varor vi brukar vilja ha osv.

I morse dök det upp en pernilla och en av de som varit här tidigare. Pernilla ska börja här men hon får inte handla idag. Nä, hon måste sätta igång átt städa direkt för att hinna och tanten drog iväg själv till affären. Väldigt stressigt då jag inte skrivit någon utförlig inköpslista. Bara en kladd som stöd för mig. Inte ordnat apotekslista eller nånting. Jag kan inte alls sitta och berätta vad jag har för förhoppningar eller önskemål.

Surt! Sådana här småsaker gör vardagen så extra rörig. Det kommer ständigt in nya människor i ens hem som inte förstår att de kliver in i någons privata sfär och att det är obehagligt att märka av deras närvaro utan att kunna se vad de gör. Att de mumlar saker i förbifarten och inte ens vet om att man har dövblindhet.

Jag ska försöka hugga tag i henne sen och be henne sitta ner en stund och lyssna på mig.

Lönesamtal, here it goes!

Ja, just det.  Jag har mer att berätta om gårdagen. Det var ju trots allt en Fullproppadhändelserikdag, men jag behöver ju inte gå in på smådetaljerna. Vi tar det viktiga, hoppar över större delen av förmiddan som innehöll en småstressig morgon, trevlig chaufför, jakt på cv, ickefungerande mail… Klockan 11 hade ja tid hos big boss för lönesamtal. Jag hade inga större förväntningar på att egentligen få förhandla och det fick jag inte heller. Jag är nöjd med lönen jag får.

Han kommenterade att han inte direkt sett så mycket av vad jag gör än och då visade det sig att allt material för webben som jag jobbade med i somras och skickade över för sex veckor sen har han missat inte ens sett. Surt, men inte mycket jag kunde göra åt nu förutom och skicka över det igen.

Det viktiga var att han lyckats övertyga personalavdelningen om att få anställa mig trots att USÖ har anställningsstopp och hur fantastiskt är inte det? Snart har jag jobb på riktigt!

En annan spännande grej vi pratade om var att FSDB efterfrågat mina tjänster som skribent till deras medlemstidning kontakt. Jag skulle få möjlighet att skriva för dem på arbetstid. Det vore förstås väldigt roligt. Problemet är bara att jag ju bara jobbar 25% och det räcker inte så långt. Nu måste jag få undan lite jobb innan jag kan sätta igång med annat. Det löser sig nog.

I natt drömde jag om min chef. Alla på jobbet fick presenter av honom. Jag fick en stor röd låda fulla av pyjamaser. Riktigt härliga goa bomullspyjamaser i fina mönster. Min kollega Jennie fick likadana och vi tjoade och var skitglada. Haha, knasigt värre. Mitt undermedvetna bekräftar att jag har en snäll chef.

Var är Kalle Anka när man behöver honom?

Aoutch, mina stackars fötter är det verkligen riktigt jättesynd om.  Sugigt att man ska behöva gå in skor när man har såna här onda fötter. Jag får ont av vanliga strumpor med resor som sitter åt, så vi fattar att det här gör viktigt skitont. Har inte sovit bra inatt. Man skulle ha nån med stora fötter som kunde gå ut dem åt en? (Någon frivillig i församlingen? Storlek 38.) Äh, var är kalle anka när man behöver honom?

 

Tolken med stora ajabaja-fingret

Fullproppadhändelserikdag. Jag kommer orka skriva om 15 % av den nu ingefär, sen kommer jag tillbaka imorgon.

Viktigast för: Aj, mina arma små fossingar som klämts i nya vinterkängorna hela dan. Hoppas dojjerna töjer sig snabbt annars klipper jag upp dem och installerar resorband.

Tänkte jag skulle skriva om FSDBs tisdagsmötet jag var på ikväll. Blev hämtad på sjukhuset av FisLisa som ledsagade mig genom kvällen. Väl där mötte jag upp mina tolkar. MINA tolkar. Sorry men jag känner mig viktig och kunglig när jag får tolk till en ”prio3-aktivitet”. Ni förstår läkarbesök och så är prio 1, utbildning är prio 2 och fritidsaktiviteter är prio3.

Jaja, nu vidare. Tolkarna fixade med skärmoch grejjade. Jag hade skärmen framför mig. Stora vita bokstäver på svart bakgrund. Tolkarna satt vid ett bord bakom och Lisa bredvid. Funkade väldigt bra.

Jag trodde att det skulle vara informationsmöte om tolkcentralen, soim en sorts introduktion men där hade jag fel. Det var snarare så att tolksamordnarna satt med stora ajabaja-fingret och läxade upp församlingen om hur man inte får slarva när man beställer tolk. Sen kontrade församlingen med frågor och gnäll över uteblivna bekräftelser och annat. Rätt gnatigt, men nyttigt att höra. Sånt där är ju viktigt och det är visst många detaljer de vill veta vid en beställning. Det gör det ju lättare för tolken att göra ett bra jobb och det vill man ju så klart.

  Själv tog jag till tals och efterlyst förstås någon form av skriftlig information allt man behöver veta när man beställer tolk och vad det är för regler som gäller. Nu ska det skrivas ihop något sånt och skickas ut till FSDBs medlemmar. 😀

Ett fabulöst liv med assistans

Har suttit uppe en timme nu, sedan fem. Jag har haft svårt att sova den sista tiden. Svårt att somna och vaknar ändå tidigt.  Det är mycket som fladdra i huvudet. Igår började ett och annat släppa och jag har gripits av positiva förväntningar.  Framför mig har jag beslut angående assistans, möte med färdtjänst (försöker få ordning på deras bristande service kring barnens säkerhet i bilen), CI-utredning, hitta en ny assistent, få ordning på hemtjänsten och det faktum att jag försöker bli anställd på mitt jobb. 

Det känns som om saker kanske börjar ordna upp sig. Jag kan inte låta bli att fantisera lite om hur livet skulle kunna se ut med den assistanshjälpen jag ansökt om. Saker som skulle kunna bli så mycket lättare. Jag har så många ideér om hur jag vill organisera sakerna på hyllorna här hemma för att lättare kunna hålla ordning, men jag kan inte flytta runt allt själv och sven hinner inte med. Jag vill frosta ur frysen, lägga upp alla mina byxor så att de faktiskt passar. sortera in en hög med papper i pärmar, städa ur skafferiet o.s.v. o.s.v.

Jag vill börja sminka mig, göra mig snygg i håret, måla naglarna ofta, duscha oftare, raka benen, köpa kläder med knappar i. Jag vill prova massa nya recept, koka egen marmelad, göra små pilliga småkakor och baka bullar.  Jag ser framför mig hur jag vid sociala sammanhang inte behöver deppa ihop om jag inte hör något för familjen kan teckna och assistenten hjälper mig att tolka när det behövs.

Det  är bara en bråkdel av allt jag föreställer mig. Det låter som om jag tror att allt helt plötsligt ska bli skitlätt bara jag får en assistent och att jag tror mig få obegränsat med tid. Så förstår jag ju att det inte är. Man får lätt höga förväntningar och blir sen besviken, som om man förväntat sig att allt helt plötsligt skulle bli lätt och genomförbart, men så blir det förstås inte. Lite lättare blir det nog ändå.

Jag sitter också och undrar hur det kommer kännas att ha en person med sig så mycket. Man lär ju bli trötta på varandra. Ibland kanske man inte ens vill märka av personen även om man behöver hennes assistans. När man vill vara själv med familjen t.e.x. Jag vill gärna överraska sven med kaffe på sängen när jag väcker honom och behöver hjälp att bära in kaffet. Kan jag be henne gå ut sen och lämna oss ifred. Ska hon sitta i vardagsrummet och glo? Hon kan få låna en god bok om hon vill. Haha, hur ska HON överleva utan MIN konstanta närvaro. Ibland är man riktigt galen!

Vilket fabulöst liv det skulle kunna bli ändå. Är det föresten ett riktigt ord? Jo då, enligt SAOL är det faktiskt det. Jag var tvungen att kolla så jag inte hittat på det själv.

En bra dag för medvindar

Sitter här och känner mig mycket tillfreds med saker och ting. Det är en skön känsla ja vill hänga mig kvar vid. Som en efterhängsen kusin från landet ungefär. ”Snääälla, ska vi leka imorgon med?”

Jag förtjänar lite medvind nu, eller i alla fall en luftficka så jag kan ta ett nytt andetag och köra på igen. Imorgon är dock en  bra dag för varma medvindar för då har jag dels lönesamtal och sen samtal med läkare och kurator angående CI. Ska bli så skönt att jobba också.

Fler goda nyheter

Fick äntligen det skriftliga utlåtandet jag behöver från min f.d. sjukgymnast. Hon har börjat ett nytt jobb men skrev det ändå och det är myckat bra skrivet. Det behöver jag för min assistansansökan då jag vill ha hjälp med min sjukgymnastik. Jag hoppas att det är sista pusselbiten de behöver för att ta ett beslut.