Uppväckelse

Vaknade förstås tidigt imorse. Jag tittade på Vakna med the voice på kanal 5. När pratade de om ett program som Jakob varit med på igår ”fyra stjärnors middag” där Jakob berättat om hur han förlorat sin bästa vänner i en dramatisk olycka som ung och hur det påverkat honom. Jag hörde inte alls hur det gått till eller hur gamla de var men det var egentligen inte det jag blev så berörd av. Jag blev snarare berörd av hur berörda personerna omkring honom blev av det hela och så började jag själv fundera i samma banor kring det man har.

Att leva som om det vore ens sista dag på jorden känns så hysteriskt, vem klarar det mer än två dar i rad? Men låt säga att allt var övergångligt och försvinner om några år. Det är det ju. Sedan tänker jag på att jag kommer sitta en dag och se tillbaka på den här tiden med kloka ögon. Det  behöver jag ju egentligen inte ha facit i hand för att göra. Jag behöver inte ens vara äldre och klok.

Så, när det slog mig blev det plötsligt väldigt tydligt hur jag slösar bort min lycka på att må dåligt över saker som ansökningar till försäkringskassan och krångel med AF, färdtjänst, hemtjänst… Sånt jag inte kan påverka särskilt mycket. Jag slösar bort min viktiga tid, min lycka!  De jävlarna snor den! Det är ju en sak att man måste lägga ner viss tid och energi på såna saker men det behöver ju inte äta upp hela ens vardag för det. För att inte tala om självkänsla och levnadsglädje. 

I grund och botten har jag precis det jag önskat mig hela livet.  Jag är ju lycklig.  Det ska inga pettitesser få komma och få mig att glömma. Det är skitviktigt att jag får assistansen jag har rätt till och jag kommer förmodligen inte få den utan en lång strid men jag får verkligen inte låta den ta så här mycket tid och energi ifrån mig. Jag får inte gå och tänka på det jämt. Inte gräva ner mig.

Halleluja! Påminn mig om någon vecka då har jag säkert glömt allt.