En blogg kanske är en välsignelse. Vem vet!?

Måndag och tisdag rök förbi i en väldig fart. Vansinnigt intensivt. Utöver den vanliga vardagens göromål avverkade jag bl.a. en omständig utprovning på hjälpmedelscentralen,  undersökning hos neurologen,  jobb, arbetsintervjuer av potentiella assistenter och uppföljningsmöte dövblindteamet (tack och lov att de gör hembesök). Jag började med en lång beskrivning av dessa två dagar men kände: vem fan vill höra om det här? Inte jag! Så, varför ska jag då sitta och skriva om det.

Idag berättade jag för kollegerna på jobbet att jag tappat sista hörseln på ena örat och det kändes skit. Det är nog därför jag alls skriver blogg.  Slippa att berätta. Så skönt det är att slippa berätta för familjen varje gång jag blir sämre, men vad fruktansvärt själviskt av mig. Åh andra sidan är det ju bättre att meddela sig så här än att inte orka berätta alls.  Då räcker det ju kanske med en varm kram när man sen träffas. På så sätt slipper stor del av våra sammankomster handla om de senaste försämringarna. En blogg kanske är en välsignelse.  Vem vet!?

Efter en tokstressig dag kom jag och ass. Malin hem från intervjuerna och jag längtade nästan ihjäl mig efter mitt lilla energipaket på tre bast. När mamma kom med henne sov hon djupt trots att klockan inte ens var halv sex. Efter en helbusig dag hade hon somnat i bilen. Jag käkade en pirog och sjönk sen ner i soffan. ”Malin, vad gör folk som inte har bar med all sin tid?” Hon hade ingen aning, men jag tror att de har fritidsintressen. Så mycket intressant finns det ju inte på TV om kvällarna.

Vi ägnade mina naglar lite uppmärksamhet. Nu är de rosaskimrande. Jag funderade på att rensa ur en lådan men någon måtta får det vara på alla duktigheter! Malin har jag skickat hem och nu ska jag ensbart  slappa och äta choklad. Mmmmin älskade mamma.

På tal om det så har jag varit galet chokladsugen hela dan. När sven va och tränade på dan skrev jag på facebook `sven, om du ser det här: köp hem choklad. Det är för allas bästa!´  Sen skickade jag nåt liknande i ett sms och väntade hoppfullt. Till mitt nederlag dök han upp med en icakasse med tonfisk. GI-knäppo! Vem äter sånt? Tur att jag älskar honom no matter what! Nej, han hade inte sett mitt sms men han kanske är gravid. Vem vet? Min mamma är dock facebooktrogen och hade en chokladkaka med sig när hon lämnade sitt sovande barnbarn förut. Jippi!

 

 

En fantastisk kärlekshistoria

Jag lyssnar inte så värst mycket på musik längre trots att jag haft en musikalisk uppväxt.  Jag sjunger med ottilia men jag lyssnar aldrig på musik på radion eller spotify. När jag försöker trottnar jag snabbt. Jag vet hur musik ska låta och så låter det inte i mina öron längre.  Om jag hör en ny låt måste jag höra den många gånger innan jag kan urskilja melodin ordentligt.  Ljuden från de olika instrumenten flyter ihop till en enda ljudsörja.

I helgen har jag dock lyssnat på en låt om och om och om igen. Chris Medina uppträdde på idol i fredags. Jag minns att tjejerna i bokklubben pratade om hans låt för ett par, tre  månader sen.  Jag blev nyfiken  och googlade fram texten till ”What are words” vilket ledde mig till hans musikvideo, sen var jag hooked. Chris fru Julianaråkade ut för en bilolycka och fick en hjärnskada.  I videon ser man bilder av juliana innan hon skadades och efter när hon kämpar för att stå och gå. Ah, se själva…

Hårt att få sitt liv förändrat så där i en handvändning. Jag vet inte om det är svårare eller lättare att ha det som jag. Att ta det steg för steg och veta om att det inbte går att stoppa.  Det gör ont ända in i själen att veta det men jag är glad att jag hinner med så mycket längst vägen. Det gör ont att det inte bara är mig det drabbar, utan mina anhöriga också. Framförallt Sven och Ottilia som lever med min sjukdom nnästan lika mycket som jag gör. Jag måste påminna mig om det, att det är min sjukdom som ställer till det och inte jag. När jag måste tjata på omgivningen om att använda slinga och prata mot mig, får jag påminna mig om att det inte är jag som kräver allt utrymme utan min funktionsnedsättning. 

Jag är glad för att jag hittat Den stora kärleken. Att jag blev störtkär när jag var 18 och på en gång såg att den där luggslitna killen var något utöver det vanliga. Att vår kärlek är så fantastisk men ändå så vardaglig. Att den avlönade sig med ett litet barn som jag alltid drömt om. Jag kan inte komma ifrån min sjukdom, men det skulle Sven kunna. Han skulle  bara kunna lämna mig, men det gör han inte. Han tar var dag aktivt beslutet att stanna. Inte för att han är snäll eller tycker att han borde utan för att han älskar mig och älskar det vi har  tillsammans.  Vilken fantastisk kärlekshistoria vi äger!

 

Juliana, ett år senare…

 

Gosat till det med värmefilten

Idag har jag haft ont i benen och varit ledsen. Det är väl oundvikligt att bli det. Smärtsamt att man har en sjukdom som man aldrig kan bli frisk ifrån, den bara gör en sämre och sämre. Vart kommer det hela sluta?

Jag började dagen klockan fem. Väckte sven klockan sju för att han skulle tvätta. (Stackars man!) Sen gjorde jag planer på hur vi skulle åka ut till marieberg så förmiddan. Handla PS3 (Svens TV-spel) och ALLA julklappar trots att jag hade skitont i benen. Halv tio kollapsade jag i sängen och insåg att det inte var någon bra ide. Aja, sen dess har jag vilat hela dan. Gosat med Ottilia och värmefilten.

Vill planera in bio imorgon men vågar inte göra det helhjärtat. Gud vet hur jag kommer må?!

 

Skitdöv på ena örat helt plötsligt

Igår var jag tillbaka hon min audionom Karin igen för ett hörselprov och fick veta att jag nu kan räkna mig som döv på vänster öra. Det var förstås tufft att höra men den som verkade mest chockad var faktiskt Karin. Det här med att använda hörapparat på vänster sida har ju känts totalt lönlöst i någon vecka nu. Att ge upp hoppet om att få tillbaka hörseln känns nästan skönt. Skönt att slippa hörapparaten som mest bara är i vägen.

Hennes slutsats av min hastiga lilla utredning är att hörselförlusten sitter i snäckan och förmodligen hänger ihop med mina övriga syndrom. Hon tog in Claes Möller på rummet och han kollade hur jag klarade mig med hörseln på andra öret. Hyfsat bra. Sen blev det till att snacka allvar. Han tycker att det är viktigt att jag opereras inom snar framtid innan hörselnerverna i hjärnan börjar leta på nya vägar att gå. Jag får snabbar på med det sista av CI-utredningen. Träffar neurologen på måndag, ska vaccinera mig så snart som möjligt mot öroninflammation och eventuellt göra magnetröntgen innan jul. När jag är i Thailand får jag inte söka sjukvård, då är chansen stor att jag inte får opereras här hemma sen. Detta p.g.a. den där multi resistenta bakterien MRSA. Infektionen i sig är inte farlig men man vill absolut inte få in den på svenska sjukhus, då blir den farlig och svår att stoppa. Om jag ska opereras efter resan får jag inte sätta min fot på ett thailändskt sjukhus. Då ska jag ta mig hem istället. Jag har snällt fått lova att vara superjätteförsiktig hela resan och inte hitta på några galna grejer.

Nu åker jag alltså till Thailand om snart en månad, stannar där en månad. Kommer hem 31 januari och blir förhoppningsvis opererad den 8 februari. Den känns bra. Omvälvande, jobbigt att det helt plötsligt ska gå så fort men skönt att ha en plan. Jag ä person som får panik om jag inte är i ständig rörelse mot något. Hopplöshet och hjälplöshet är det värsta som finns.

Men idag är mitt movement att planera jul. Känns skönt att tänka på idag.

Mammas busonge!

Kan ju börja med att berätta att jag skrev det förra inlägget innan assistenten kom hit och upptäckte att armstödet på soffan var insmetad med knallröd textilfärg. Åh nej, och i slutänden kan man inte skylla på någon annan än sig själv som lämnat färgen tillgänglig. Vi ägnade två timmar till att försöka få bort färgen på rätt sätt. Efter nästan 4 rullar lambi  hushållspapper, massa vatten och oändliga mängde tålamod hade vi ändå lyckats fått bort det mest, men visst det syns fortfarande.

Lite senare på dan sitter vi och äter. Ottilia har ett vattenglas. Jag bränner mig på tungan och tar en klunk av hennes vatten. Hon tittar irriterat på mig och säger att jag inte får ta hennes vatten. Tio minuter senare händer samma sak igen ”Mamma!! Varför tar du utan att fråga först? Det får man ju INTE göra faktiskt!” Ops, snacka om att man bäddat sin egen grav. ”Shit nej, älskling, det har du helt rätt i. Jag ska inte ta ditt vatten igen utan att fråga för jag vill ju inte att du tar mina pysselprylar utan att fråga.” Rätt ska vara rätt!

Goddamnitcrapintheaholejärnspikars!

Förgrömmade onge!! Hon är smart och välmenande men så himla busig. Hon vet att hon skabe om lov men hittar alltid en bra anledning att göra tvärt emot vad mamma sagt.  Hon får inte ta av mammas pysselgrejer men nu är hennes egen pyssellåda försvunnen så nu på morgonen lät jag henne leka med små garnbitar medan mamma slappade på facebook med sina onda fötter i högläge. Men plötsligt när jag tittar till ser jag istället en massa röd färg. NEJ! Hon har hittat knallröd textilfärg och förstås händerna fulla av den. Iväg och tvätta, rör ingenting!  Färg på bordet. Nej, farmor och farfar gamla fina teakbord. Goddamnitcrapintheaholejärnspikars! Torkatorkatorka! När jag tror jag är klar, har kastat ellt rött kladpapper hittar jag mer färg en bit bort på golvet, sen på kortet jag köpte på designtorget. Att leta efter färgfläckar med tunelseende är helt sjukt jobbigt. Äsch, jag torkar bort det värsta. Om en kvart kommer en assistenten då får hon hjälpa mig.

När jag sen tar min dotter i örat (bildligt talat) och förklarar att det är så här tråkigt det blir när man inte ber om lov. ”Varför frågade du inte om lov först?” Hon tittar sockersött på mig och säger ”Det gjorde jag, men inte så du hörde!”

Titta, hon vabbar!

Ottilia är hemma och sjuk idag så jag vabbar. Det är första gången ever. Det är så första gången att jag inte ens vet hur det stavas. Det är inte så viktigt.  När man är mammaledig, sjukskriven eller praktikant vabbar man inte. Då är man bara hemma med sjukt barn och det påverkar inte inkomsten. Men nu jobbar jag och det betyder att jag vabbar. Knäpp grej att bli glad för va!? Whatever, nu sitter vi och tittar på Hello kittys version av askungen. Jag hör inte ett skit av vad ottilia säger men hon hoppar överlyckligt i soffan så jag tror att hon gillar´t.

Ge mig!!

Det känns jäkligt viktigt att jag får lära mig teckna taktilt nu. Det känns läskigt att hörseln kan progrigera så plötsligt. Tänk om det händer på andra örat också! Då står jag där och kan endast kommunicera med omvärlden när det är rätt ljus i lokalen. Tuff shit! Det vill vi inte vara med om. Hell no! Jag har tjatat på dövblindteamet om det här i två år och nu är jag överfrustrerad! Den där veckokursen på Västanviks folkhögskola som de hänvisat till tidigare, (som jag var på väg att gå på när den blev inställd,) den har blivit inställd nästa år också.

Nu tar jag min rädda, ilskna energi och knuffar på det här!

Öronmos

Hm, okej nu ska jag försöka samla ihop mina pannkakade hjärnceller och berätta hur det gått med mitt stackars töntöra. Jag orkade inte riktigt med att skriva igår. Försökte ett par gången men kom sedan överens med mig själv att ge upp.  I förrgår kväll hade jag mig ett litet breakdown. Blev så trött av alla ljud här hemma att jag drog mig undan till sovrummet för lite lugn och ro en stund. Där somnade jag kl. 18.00 och sov mer eller mindre 12 timmar trots att ottilia hade både ögonfluss och öroninflammation. Sven tog hela nattpasset och jag sov som en gris. Ibland är det skönt att kunna ta ur hörapparaterna och få total tystnad.

Jag vaknade av att Ottilia väckte mig 06 och kände mig hundra gånger piggare.  Nu fick sven sova och jag tog morgonen. Innan jag gick till jobbet satte jag igång en film åt Ottilia och sa åt henne att väcka pappa om hon behövde hjälp med något. Vägen till jobbet är en historia för sig som innehåller både apotek och att leta sig genom sjukhuset med blicken fäst vid golvet. Det går jag inte in på nu, men när jag kom fram var jag åter igen dötrött och bländad av starka lampor så jag fick ta hjälp av en kollega att lägga mig i ett mörkt rum. Resten av dan var jobbig för både ögon och öron. Jag ville slå sönder allt som lät, men det gjorde jag inte för det låter så högt att göra det.

Vid 11 hade jag mitt besök hos audionomen Karin. Vad skönt det är att äntligen komma till sin egen audionom. Hon gjorde en tympmätning vilket mäter trycket i trumhinnan men trycket var normalt.  Crap! Då lyssnade hon på hörapparaten och tyckte att ljudet var lite dåligt. Hopp! Jag hann sitta och vara lättad en stund medan hon hämtade grejer, lyssnade på nya apparaten och jag fick den i örat men det lät lika illa som tidigare. Ass!!!

Nu är det bara att vänja sig vid det här. Man vet inte så mycket om plötsliga hörselförluster eller vad det beror på. Eventuellt kan den förlorade hörseln dyka upp igen men det är inte mycket att hoppas på. Istället satsar jag på att skynda på CI-operationen och att göra en ny kraftansträngning att få hjälp att lära mig läsa av taktila tecken mer intensivt.

Ottilia berättade en historia förut: Det vad en gång två öron som gick över en väg och de var bästa kompisar… Den ena blev påkörd och då sa den andra `kom nu öronmos så går vi´!

BUUUU för hastigt sämre hörsel!

Okej, nu till något som känns lite mindre kul. Jag har börjat höra sämre på vänster öra. Förra veckan trodde jag att det var något fel på hörapparaten då det plötsligt lät väldigt burkigt och lågt i den. (Hörapparaterna får alltid skulden) På jourmottagningen trodde de att det var fukt, rengjorde och bytte ut alla fuktfilter, slangar och annat jox som fukten kan fastna i. Men det var inget fel på den. Till slut provade jag att byta plats på hörapparaterna men det var fortfarande vänster som lät konstigt så då förstod jag att det inte var hörapparaten det var fel på trots att jag fått öronen undersökta två dar i rad. Det var bara att göra ett hörseltest. Min kollega Jennie hjälpte mig med det på jobbet nästa dag så jag fick det bekräftat.  På vänster sidan hade det sjunkit nästan 9 db. Jag var på väg att deppa ihop totalt men en annan kollega förklarade att det kanske inte var permanent utan kunde vara trumpeten i örat som svullnat igen av alla förkylningar jag haft. Hon gav mig rådet att spraya ordentligt med nässpray i helgen. Då kände mig lugnare.

Under helgen har jag lagt alla rädslor åt sidan och sprayat hysteriskt mycket nässpray i näsan.  Jag är mer rädd för förlorad hörsel än att överdosera nässpray så jag har sprayat och sprayat och sprayat men det har inte hjälpt ett skit.  Nu är jag tillbaka från en rolig helg och börjar tro att det nog inte är någon trumpet som försöker blåsa mig på min hörsel utan min vanliga gamla hörselskada. Läskigt att det kan gå så här fort. Alltid när min hörsel tidigare blivit sämre har den åtminstone blivit sakta och försiktigt sämre på ett väldigt pålitligt vis.  Aja, imorgon har min audionom klämt in en akuttid åt mig så jag får rätsida på det. Känns tufft men så länge inte högerörat försöker göra samma manöver så klarar jag nog det här också. Jag ska ju trots allt opereras inom några månader. Då  ryker hörseln ändå.

Jag frågade Matilda på vägen hem igår om det märkts i helgen att jag hör sämre och tyckte hon hade märkts väldigt mycket.  Jag har förövrigt skrikit mycket i helgen då jag inte hört min egen röst. Både Tess och syster har konstant tecknat till mig att prata lägre.  De har gjort det på ett väldigt snällt sätt så jag inte känt mig generad. Jag är lite hes nu dock och har ont i halsen. Ops

Men men, lite surt är det ju helt klart och jag har aldrig varit så besviken på nässpray i hela mitt liv! Buuuuu för nässpray!

Jan Stenmark

Höstmöte med FSDB – ett fantastiskt spektakel

I helgen var jag på höstmöte med FSDB (Förbundet  Sveriges DövBlinda.) Otroligt spännande! För att orka hela helgen var jag smart och tog rullstolen istället för rullatorn eller el-mopeden. Jag tog mig tid att vila och sova mellan varven och det funkade riktigt bra. Jag känner verkligen hur sjukt vuxen jag är dessa dagar. Jag är en Skalman med mat-och-sov-klocka.

Jag hade Tess som dövblindtolk och Matilda som ledsagare. På föreläsningarna hade jag dessutom skrivtolkar. LYX! Det här är min variant av att åka på självunnad spahelg kanske. Det var kalasbra att ha dövblindtolk med sig så man hela tiden varseblev vad som hände omkring en. Vilka som satt vid middagsbordet, hjälp att teckna, vad som låg på frukostbuffén, vem som kom gående emot mig, förtydligade när jag inte hörde vad en person sa… Så kanonbra! Jag ville ju teckna mycket själv också och det har jag gjort när ljuset varit hyfsat. Gud så mycket man lär sig! Både sånt jag kunnat innan, men glömt, och nytt. Det har varit så himla praktiskt att när helst man inte kunnat ett tecken kunnat bokstavera det till personen som visat hur det tecknas eller vänt sig till Tess och frågat.

Med Matilda, min lillasyster, som ledsagare har det också gått kanonbra. Oj, vad hon har kämpat med rullstolen på tåg, på stan, på restaurang, i smala passager till toaletter, över trottoarkanter, på pendeltåg osv. osv. Som tur är så kan jag ju resa mig där det behövs. Hon har inte behövt lyfta mig ombord på tåget liksom.  

När FSDB samlas är det alltid väldigt trevligt. Det är mycket folk och ännu fler tolkar (eller de kanske också tillhör folksläktet, ingen vet riktigt, men här räknas de nog som änglar eller kanske välsnidade redskap.) Samlingarna kommer aldrig igång för än en kvart efter avsatt tid. Längst fram står ordföranden och vädjar till alla att sluta prata med varandra och sätta sig. Till slut gör alla det. Det var inte annorlunda den här gången.

Schemat har varit fullspäckat men väldigt bra. Mycket folk också, över 80 pers plus alla tolkar. Claes Möller (även kallad chef, doktor och föreläsare) föreläste hela förmiddan på lördagen. Som vanligt vid såna här samlingar blev vi ombedda att inte ställa detaljerade frågor om våra enskilda diagnoser, men som vanligt gjorde de flesta det ändå. Suck! Men Claes bemötte det ganska proffsigt. Han är en suverän talare. Även om jag hört en hel del av det han talade om var det ändå en superintressant föreläsning. Vi fick veta att människan har oroande mycket gemensamt med en gurka och att musen är vår bästa vän. Den sista timmen fick jag dock gå ifrån för jag orkade inte mer. Jag var tvungen att sova. Den timmen var avsatt för frågor så det var inte hela världen. Åkte upp till rummet och hann halvsova någon timme innan det blev lunch.

På lördagseftermiddan var det Ögonläkaren och professorn Sten Andreasson som talade. Inte riktigt lika mycket entertainer som Claes men han hade en hel del spännande att berätta om genterapi och andra SciFi-liknande projekt. Diskussioner kring att byta ut ögat mot en kamera kom bland annat upp men det ligger långt bort i framtiden.

Vi gjorde förövrigt en stor upptäckt, Hotellet hade glassmaskin och popcornmaskin. Det var bara att käka på. Matildas huvuduppgift den här helgen har alltså varit att springa och hämta popcorn till storasyster. När hon inte varit och hämtat kaffe, det vill säga.

Hotellet var väldigt trevlig. Jag och Matilda delade på ett handikappsanpassat rum så det var stort och fint. Nere i lobbyn fanns det massor av platser att hänga på. Olika designfåtöljer som var supersköna, bar och så förstås popcornmaskinen. Yam yam! Där höll vi till om kvällarna och umgicks. Träffade både gamla vänner och nya.

Lite annat än höstmöte hann jag och Matilda med också. Det började på fredagskvällen men vi åkte upp redan på förmiddan, låste in väskorna på stationen och tog en tur på stan. Shoppade och käkade lunch. På söndan hade vi också gott om tid så vi hann vila och sen fika med Annika (my BFF) på stan.

Helgen slutade med lite drama då Matilda precis innan avstigning insåg att hon glömt sin systemkamera hängande på min rullstol när vi klev på och att den nu var borta. I panik sprang hon och letade när vi klivit av i Örebro. Riktigt olyckligt men när vi kom hem ringde sven direkt till tågvärden som hittade den. Pjuh!! Ibland kan man ha tur också.

Hon är FAN inte duktig, hon är helt jäkla fabulus!

Jag har inte så lätt att vara glad just nu. Att tvinga sig själv att vara det gör det bara värre. Jag försöker dock fokusera på positiva saker, vara glad när jag kan och ledsen när jag känner mig ledsen.  Idag fyller jag år och det är något glatt. Jag ser fram emot att få paketen som sven ”gömt” synligt i sin öppna garderob och velat ge bort i två dar nu. Ottilia har överöst mig med små paket hela veckan. Papper och tejp är två av hennes favoritsaker här i livet så det har blivit många tomma paket men också paket som innehåller någon teckning, skräp och toapapper. Det knasigaste är man blir lika själaglad varje gång. Gullunge! 

Jag är dock trött i huvudet. Jag trodde att det var fel på ena hörapparaten men nu har jag upptäckt att det är hörseln i sig som det är nåt tok med med. Ska se om jag kan kolla upp det närmare idag. Hur som helst, jag har bestämt mig för att stänga av mobilen. För jag mår inte bra av att anstränga hörseln som jag får göra för att alls höra något i telefonen. Undviker samtal i vanliga fall också men idag stänger jag ner fabriken helt.

Nu vill jag berätta om teatern jag var på härom dagen som var så himla jättebra. Eva Rydmark är dövblind rullstolsförare och har satt upp teatern för uppmärksamma hur det är bristen på stöd från samhället som gör hennes liv svårt mer än den tuffa sjukdomen hon har. ”Jag är FAN inte duktig!” var en väldigt stark och smart pjäs. Jag ville se den när den gick i våras men fick inte tillfälle. Sedan hade jag fördelen att lära känna Eva på familjeveckan i somras. Nu fick jag glädjen att se hennes teater. Hon satt i sin rullstol och tecknade, medan en tolk satt bredvid och tolkade henne. Hon hade även min mick på sig. Emellanåt pratade Eva också. Bredvid gestaltade en skådespelerska Evas berättelse. Det var väldigt snyggt gjort! Det var vissa delar jag inte kunde höra när eva pratade och det inte texttolkades och när det spelades musik men jag fick en kopia av tolkmanuset så jag kan läsa i efterhand. Köpte även hennes diktsamling.

Niceday, bajsday

Det var en rätt bajsig dag igår faktiskt. Jag var inte på topp trots min goda attityd. Det strular med ena hörapparaten så jag var väldigt trött och ofukuserad på jobbet.

Sov gott på dan och såg fram emot att leka med ottilia på upplevelsen.  Att hoppa studsmatta med en mamma som inte kan stå och hoppa är bara kul i 20 sekund och sen orkar mamman inte mer ändå. Då är assistenten roligare att hoppa med.  Jaja, okej, men nästa gång vi återkom till studsmattan  fick mamma inte ens komma upp. Ottilia ville bara hoppa med assistenten. AJ! Sånt tar jag med en klackspark ibland och som en knytnäve i fejset andra gånger. Inte lätt för assistenten att vet hur hon ska göra heller.

 Vi gungade lite på de olika gungorna som finns i aktivitetsrummet. Mamma satt i vuxengungan och ottilia gungade på. Då går lektanten och assistenten och lägger sig i bollhavet. Ottilia springer dit och mamma sitter kvar och undrar hur fasen hon ska komma ur den här vuxengungan. Man känner sig så fruktansvärt sorglig när man är övergiven i en vuxengunga måste jag säga. Till slut ropade jag på lektanten att hon skulle hjälpa mig ur gungjäveln.  Så där höll det på, jag fick verkligen kämpa för att hålla ottilias uppmärksamhet och att vara med så jag inte skulle bli sittandes bredvid i min %:-(*@! rullstol.

När jag åkte till upplevelsen kändes det skönt att få sitta i rullstolen eftersom det värkte i benen, när jag åkte hem avskydde jag den mer än alla nasister i världen. Jag hatar att vara tjejen i rullstol emellanåt, tjejen med rullator är mer självständig. Bästa stunden på upplevelsen var ändå båtrummet. Då fick assistenten och lektanten stanna utanför. Där hänger en stor eka i luften som man kan sitta i. Drar man i ett repa får man ekan i gungning. Kul. Vi lekte barnpirater, sen lekte vi med snäckor.   De var bebisar så klart, vad annars?

Avslutade dagen på bästa sätt. Gick på teater med Lisa och småmös sen med sven i soffan. Det blir ett annat inlägg. Nu KAFFE!

Nice day ahead

Idag ska jag först jobba, sen  sova. Åka till upplevelsen med ottilia och leka en sväng och till slut gå på teater med Lisa. Vaknar med onda ben igen så jag får nog ställa in mig på att använda rullastol under sista halvan av dan. Jag ser absolut mest bra emot att tokleka och mysa med min unge bland blinkande lampr, multietniska dockor, bollhav, gungor, studsmattor, grottor… … …

Ännu en högaktiv dag, men sen ska jag ta det lugnt så jag inte springer in i väggen. Promise!

Bra jobbat, sötnosar!

Igår var det sista gången som familjens studiecirkel i TSS träffades. De har kämpat på under hösten med kämparglöd och dråplig humor. Nu har de en god grund för att kommunicera med tecken. Jag och Sven visade vår uppskattning med en tjusig tårta. Vilken fin familj man har! Vad mycket tårt-left-overs det blivit den här veckan. Vad tjocka och fina vi blir allihopa!

Bild: Pappa Pelle

Födelsefarsdag

Att baka tårta blev ett spektakel för det blev lite stressat och knappt om tid. Vi fick i alla fall ihop två williamsinspirerade tårtor med pärongrädde och choklad i.  Den ena stod det ”Goa pappor!” på och den andra ”Maria och Frida”. De smakade finfint också.

Jag och min mamma firade våra födelsedagar ihop och drog med alla fädrer i fallet. Bra drag. Vi är så himla många i famijen som fyller ändå. Om vi inte samkör dubblerar vi ozonhålets storlek på bara en månad. Mamma gjorde lasagne vilket också är väldigt lyckat för mamma gör så god lasagne och hon göra odsena mängder så man får med sig lite matlådor hem. Mums.

Jag fick massa bra presenter och är jäkligt glad att jag orkade med hela dagen. På kvällen fick jag riktigt ont och idag har det värkt regält, men jag kan ta det när jag vet att det beror på att jag har gjort roliga saker.

Med traktor och 3-åring på ica maxi

Söndan blev galen men rolig. Det där med tårta var ju tvunget att lösas. I lördags kväll gjorde vi bottna av kladdkaksmet fram till 23.00.  Sockerkaksbottnarna var fortfarande kvar att ordnas och vi hade slut på ägg. Det var fars dag så jag ville ge sven sovmorgon.  Det var ett sånt tillfälle då jag inte alls kunde tänka mig att vänta tills butikerna i närheten öppnar kl 10.00 (söndagstider) men ica maxi öppnar 07 alla dagar.  Jag är allergisk mot stress så jag ville iväg tidigt och vem i familjen skullebli glad över en frida som ringer kl 06.30 och ber om skjuts till ica. Njä. Jag tog det djärva beslutet att ta färdtjänst och att ta ottilia, pandasele och elmoped med mig. Väl medveten om att det här med 98% säkerhet kommer bli pannkaka, men vet ni? Det gick utomordentligt bra. Vi fick en kanonbra chaufför som dök upp med en stadigt monterad bilbarnstol 07.15. Han var till och med så rutinerad att han t.ex. frågade mig om han skulle lyfta upp ottilia i stolen eller om jag ville göra det. Trevlig var han också.

Vi rullade in på ica med vår lilla traktor. Ottilia fick en liten kundvagn. Hon gick bredvid mig med den med sin pandasele på. Innan vi gick in talade jag för henne att ”här inne finns det massa spännande saker, både godis och leksaker, men nu ska vi köpa grejer till kalaset. Du får INTE lägga i varor i vagnen själv. Mamma väljer vad som ska läggas i så kan du få dem att lägga där och få köra vagnen. Det är jätteviktigt att du lyssnar på mamma och gör som jag säger. Om du inte gör det lämnar vi alla saker i affären och åker hem.” Ottilia lyssnade lydigt och svarade ”Då kan vi inte baka tårta?” Det gick väldigt bra där inne.  Så fort vi kom innanför dörrarna fick hon syn på leksaker hon ville ha och började gnälla för att få en. Jag talade bestämt om att hon inte får något på det viset men om hon är duktíg kanske hon får något senare. Det var en bra taktik för jag slapp det beteendet sen.

Ottilia körde stolt sin vagn. Att handla tidigt en söndagsmorgon var ett riktigt genidrag som jag tänker göra om fler gånger. Tomt och behagligt i butiken. Personalen är trevliga och lätt att få tag vilket är fördel när man ska handla utan ledsyn. Det var supermysigt att gå runt där med ottilia. De få människorna som var där kikade nyfiket på oss. Gud, så uppfostrad hon är när det väl gäller. Att hon skulle få baka tårta hjälpte nog.  I slutänden fick hon en Mamma mu-bok. Bra belöning.

Ingenting strulade, inte förän vi kom till kassan. Nordeas system hade pajjat så det gick inte att betala med mitt kort. Hm… vad gör du nu? frågade kassörskan. Ja, jag får nog lämna allt här. Åka hem och  be en vänlig själ hämta sakerna åt mig eller så får viöverleva utan tårta. Suck! Jag hade pengar kontant så att jag kunde betala för äggen, resten fick stå kvar i kassan. Chauffören som hämtade oss visade sig vara samma trevliga chaufför som kört oss dit. Han hade inga fler körningar inbokade denna morgon så jag kunde ringa till beställningscentralen och boka ett par resor till med honom så att han kunde hjälpa oss att fixa lösa det hela. Först kmörde han oss till en automat men inte heller den fick kontakt med vår bank. Då åkte vi hem och snodde pengar ut thailandskassan. Åkte tillbaka, betalade och åkte hem. 2  resor blev alltså 5 resor och han var lika trevlig ändå. Helt jäkla otroligt!

Hemma igen ville ottilia förstås baka tårta. ”Först ska vi fira pappa, sen bakar vi”. Jag satte på lite kaffe och började förbereda firandet när jag märker att ottilia redan väckt pappa med sång och kramar. Jag hämtade ut henne så vi fick börja om. Paket, en schnajdig macka, godis, kaffe och skönsång. Hurra för far!

Sen var det slutligen dags att baka…

Tar ett djärvt beslut…

…och åker till ica maxi kl 7 söndag morgon. Det är väl bara yxmördare som handlar då? Dessutom tar jag med mig min dotter. Kan gå hur som helst.

Dag ett avklarad och den nya bilen är inköpt

Jo, det går ganska väl faktiskt. Jag har inte stressat upp mig än direkt. Jag och ottilia förberedde tårtbakningen imorse innan vi väckte sven. Sen gick det en och en halv timme medan han vaknade till liv, bajsade, åt frukost, bajsade och tog på sig kläder. Sen insåg vi att vi nog var tvugna att åka till Göteborg på stört så bakningen fick vänta.

Ottilia sv mer eller mindre hela resan, både dit och hem. Innan vi dog frågade jag sven vad det var för väder ute.  ”Skitgrått.” sa han. ”Underbart!” sa jag och det var verkligen skitgrått. Man skulle kunna tro att man var i Mordor faktiskt. Inte en gnutta solsken som kunde förstöra. Jag kunde sitta och lägga schema i bilen fram tills sista timmen då kom solen fram.

Åt på Max och gled sen in hos bilhandlarn i Mölndal. Satte skygglappar när vi passerade alla fina bilmärken som kostar för mycket tills vi kom till v å r bil. Dacia Logan

Jo, det är en budgetbil och det syns när man sitter i den. Vi har köpt valt de flesta tillbehör så att den är utrustad som en modern bil men den liknar snarare en bil från 2001. Inte jätteupphetsande, MEN den har en snygge färgen och det är väl egentligen det viktigaste va?

Fast vi köper det egentligen pga bagageutrymmet. Vi behöver ett bamsestort sådant och den här bilen får v70 att kännas som en halvkombi. Så stor och präktig är den. Vi var först inne på en volvo när vi skulle skaffa bil men det visade sig att volvos låter som jordens undergång på hörselslingan. Lagom kul. Det va därför vi ”provkörde” den här idag för att kolla om de elektriska tillvalen vi gjort störde slingan men icke. Vi körde ut på parkeringen och sen tillbaka igen. Done! No problemos. Mer behöver vi inte krångla för vi har redan provkört en outrustad modell i örebro. Vi får hämta vår älskling om någon vecka.

På hemvägen somnade jag sött. Vaknade när Ottilia var arg på pappa för att han kört förbi en glasskiosk som bara hon kunde se. Hon krävde att han skulle vända tillbaka. Sven förklarade för mig och jag stirrad ut i mörkret och undrade om nån ser  nåt alls i mörkret. Vi lyckades stanna vid en vägkrog för en kisspaus. Ottilia fick sig en glass och lekte i lekrummet medan  föräldrar köpte sig lite vatten med svag kaffesmak. Hemma hos min pappa fick vi sen riktig mat, riktig service och framförallt riktigt kaffe.

Vi var hemma vi åttatiden tror jag.  Jag bakade mina förgrömmade tårtbottnar med lite hjälp från sven. Får dock fortsätta imorgon för äggen tog slut. Shit happens.

Det harvarit en rätt mysig dag. Resan gick ju bra. med lite benövningar klarade jag mig ifrån svåra smärtor även om det visst gjort lite ont. Tjejen som skulle komma imorgon och köpa vår gamla bil sket i att komma igen. Den här gången hade hon i alla fall vett att ring och berätta det. Nu kan vi koncentrera oss på tårtor och pappor imorgon. 

Nu ska jag bara innerligt be till gud att ottilia sover hela natten trots att hon sovit typ hela dan. Pleasepleasepleasepleaseplease!

Genomföra en stressig helg utan att stressa upp sig. Steg 1.

Den här helgen var ganska välplanerad till en början. Det skulle bli en harmonisk helg. I går hade jag tänkt baka tårtbottnar ihop med Ottilia och assistenten. Men det blev tok och assistenten kunde inte jobba på grund av sitt andra jobb. Istället spenderade jag dan att lösa det. Fick hjälp i sista sekund att få hem ottilia från dagis och kvällen spenderade vi hos Alva och emric. Myspys. Mac donalds och rödvin med ett halv öga på idol. Eric fick lyckorus när André åkte ut. Sven trillade in efter jobbet också.

Hur som helst, tårtbakandet står kvar tills idag när sven kan hjälpa till lite.  Kalaset är i morgon. Fine, jag hade inte planerat något alls idag förutom att mysa med familjen och pyssla. Tjejen som velat köpa vår bil och tidigare skitigt i att komma hörde av sig härom dan och vill komma i helgen. Välkommen, men då måste vi få tummen ur och köpa nya bilen till oss också. Det slutar med att vi idag först får baka tårtbottnar och sen tar en spontan tripp till Göteborg samt att vi hämtar sommardäck i stubbetorp. I morgon ska tårtan slängas ihop, kalas ska förberedad och sen skall här firas. Nu är det bara att innerligt önska att roadtrippen inte gör att jag får skitont utan att jag kan vara med på mitt eget och mammas kalas.

Jag stressar inte upp mig över det utan tar en sak i taget. Steg ett: Tårtbakning. Sven får sova lite till men jag kan förbereda lite. Det gör jag efter frukost.

3 saker jag gillar när jag kikar in på min dotters rum.

• Att hon använder älvstöveln  som kaffekokare.
• Att det alltid står fika framdukat
• Att älvorna som egentligen hör till älvstöveln bor i det stora dockhuset ihop  med mina gamla stormtroupers och Luke skywalker. Gud vet vad de hittar på för hyss ihop om nätterna.

Gör som strutsen

Går och är lite småkajko nu. Jag är av den typen som vill ha viss kontroll, eller rättare sagt känsla av kontroll. Därför planerar jag konstant. Det inger en känsla av kontroll även om man inte har det. Det duger. Oftast, men inte riktigt när hormonerna i hjärnrummet är i obalans. Då  blir jag snurrig och lyckas inte alls planer. Ännu mer kaos i hjärnrummet och framförallt för familjen. För jag har gift mig med en kompatibel man som avskyr att planera och tänka framåt.

Inte är den konstigt heller att jag planerar mycket. Mina funktionsnedsättningar kräver det. (Om det ändå funkade så med städningen också hade det varit kanon.) När man planerat, planerat och planerat en hel eftermiddag utan att riktigt fått nåt planerat så vill man bara stoppa ner huvudet i gräsmattan så alla hormoner sakta kvävs till döds istället.

En bit på vägen…

Saker rullar i en väldig fart nu. Det känns som om jag tumlas runt, fram och tillbaka. Förhoppningvis landar jag på fötterna snart. Att få till det här med assistans är rätt galet. Man måste veta hur man vill ha det fast man inte har någon aning. Typ.

Den där assistansersättningen man fått beviljad såg enormt stor ut på pappret har jag nu förstått inte är så där vansinnigt stor som det först såg ut. Jag hade ingen aning om att arbetsgivare fick betala så hög kostnad i sociala avgifter och annat.  När det och alla andra obligatoriska avgifter och försökringar dragits bort får vi ihop det ganska exakt för assistentens lön och omkostnader. Det kommer bli bra. Nu ska det bara lösa sig med assistansomkostnader till Thailandsresan. Jag har ju inte fått ihop på många slantar till det än, men skriver jag ett avtal med assistansbolaget så går de in med pengarna i förväg mot att jag stannar tills de har betalats igen.

Idag var jag där och intervjuade arbetssökande hela förmiddan. Uttröttnade, men jag hade Åsa där som underhöll mig i pauserna. Jag fick dessutom provköra hennes grymma elektriska rullstol. Oh, vad grym den var att köra. *Kära tomten, i år önskar jag mig…*

 Som det ser ut nu kommer jag ha två assistenter anställda ca 70% var och två vikarier. Jaq hoppas och tror att malin som redan jobbar här. Vill ha ena tjänsten. En av tjejerna jag intervjuade idag blir klockren för den andra. Vikarietjänsterna ska jag fundera lite på och även thailand. Kan bli rent av omöjligt att hitta någon som vill och kan jobba 4 veckor utomlands. Eventuellt får vi klara oss med assistans kortare tid där nere. Det löser sig. Känns skönt att ha kommit en bit på vägen.

Årets knäppaste julklapp

Lekset för att raka sig i badet. Man kan dessutom köpa den på avbetalning: 5 kr i månaden. Jo, det är på riktigt en jävla leksak.

Ingen choklad i min godispåse!!

Vaknar ur en ytterst stressig dröm. Jag satt i en publik och någon delade ut dåliga dvd-filmer och godispåsar. Jag valde 2 dvd-filmer och en godispåse ur en stor plastsäck men…MEN det var ingen choklad i  min godispåse. Inte bra. Det hade ramlat ur godis ur alla godispåsarna som låg i botten av säcken. Jag började hysteriskt rota efter choklad på botten samtidigt som övriga publiken började tycka att jag drog ut på tiden och ryckte argt i säcken. måste. hitta. all. choklad. Då vaknar jag.

Skönt att vakna och slippa spektaklet. Jag var inte ens sugen på choklad. Gick till sängs redan vid nio igår kväll så  jag har fått en hel natts sömn trots min morgonpigga läggning. Nu sitter jag och småmyser i soffan och tänker att svens myskläder är så himla mycket mysigare än mina egna. Gott att indirekt mysa med honom fast han inte är hemma.

Sven har förövrigt börjat köpa hem mängder av inlagd tonfisk och makrill. Jag misstänker skarpt att han är gravid!

Söndagskärlek

Hemma från lekdejt på eftermiddan hos Filippa och Carro. Ottilia blev lite kär i Lippans sparkcykel, Lippan blev lite rädd att hon skulle sno den och grät. Deras katt blev lite kär i min rullator och jag blev lite nykär i min man som både lämnade och hämtade oss så vi slapp färdtjänst. Dessutom röjde han undan hemma medan vi var borta och han blev lite galet kär i mig för att han fick sova hela förmiddan innan. Love is in the air och himla trevligt har det varit!

Vilma & Loppan

Jag har fått några barnböcker att recensera. Jag  gillar dem så det gör jag gärna. Det är en bokserie under namnet ”Vilma & Loppan” från barnbokförlaget Olika, som satsar på att utmana stereotyper och förlegade normer och traditioner i svensk barnlitteratur.

Böckerna är riktad till barn från 5 år och uppåt men jag har läst dem för min 3åring Ottilia. Hon har tyckt väldigt mycket om dem. Väldigt fina illustrationer också.

Böckerna handlar på två flickor, deras vänskap och bus. Vilma åka permobil och det beskrivs inte som något stort, svårt eller viktigt. Det bara är med och vilma är med på ALLT.  Fotboll, brännbolll, bus ooch stoj. Hon gör bara saker lite annorlunda och ibland med loppans hjälp. Författarinnan är själv trebarnsmor, varav ett av dem är funktionshindrt.

Känns som ett smart sätt att låta ottilia se att barn kan vara så olika  och att det inte är konstigt. Kul att förlaget just för in minoriteter på ett så oladdat sätt.

Det finns ett barnprogram som handlar om billy och hans familj. Första gången man såg den insåg man hur ovanligt det är med mörkhyade personer i barnprogram. Barnen är nästa alltid vita, förutom någon bifigur här och där. I den här serien är det en hel familjsom är afroamerikaner. Sådant tycker jag är intressant. För några år sedan såg jag en dokumentär där man gjort en undersökning med amerikanska barn. De fick välja mellan en blond, vithyad docka och en svarthårig, brunhyad. Alla barnen valde den blonda dockan. Inte konstigt när man inser hur mediabilden ser ut och att det faktiskt är betydligt svårare att hitta svart dockor än vita i amerikanska leksaksaffärer.

Trotsa normen! säger jag bara

Någon strök mig på kinden…

I onsdags var jag ledig från jobbet och beslutade mig för att verkligen vara ledig från allt annat också. Halv 8 på morgonen fick jag oväntat besök från två elektriker  som skulle byta ut vårt elskåp. Om jag uppmärksammat brevet som låg på köksbordet så hade det inte varit oväntat.  Ottilia satt och åt frukost när den ena elektrikern kom in och sade något ohörbart. Jag bara fickade med av en ren reflex utan att höra. Sedan släcktes ljuset. All el i huset har stängts av. Som vanligt hade jag mörkergardinerna fördragna så det blev vertligen svartsvart. Jag är ju dock lite halvvan att känna mig fram i mörker så jag hittade fönstret och drog undan gardinerna. Såg inte så himla mycket mer för det var inte fullt dagsljus ute än. Jag fick rota reda på slingan som fortfarande satt i laddning för när jag inte kunde se ottilias läppar förstod jag inte ett enda ord av vad hon sa.

Efter en stund kom Malin som hjälpte ottilia komma i ordning. Hon lovade att komma tillbaka och hjälpa mig när hon lämnat ottilia på dagis. I samma stund började det borras i hallen och kunde varken höra eller se. Förutom  fönstret. Det hade  hunnit bli ljust ute vid det laget. Molnigt och dimmigt också så jag kunde se cyklarna ute på gården. Jag satt där och tittade efter Malin och kände hur  underligt det är att vara avklippt från omgivningen på det där viset. Ensammen med främmande män i lägenheten. DÅ känner jag någon stryka mig på kinden och fick nästan en hjärtattack!! Fy, vad rädder jag blev! Det visade sig dock vara Sven, min egen lilla man som vaknat av oljuden som nu tvärt tystnade. ”Oj, jag tänkte inte på att du kanske inte ser något här!”

Oh, dear lord!

Tusenmiljonersmånga små tankar

Oj, vad tusenmiljonersmånga tankar som kastas runt i skallen just nu. Fundering kring hur jag ska ha det. Hur det kommer att bli och hur jag ska ta hjälp med saker jag egentligen inte ens vill tänka på att jag behöver hjälp med. Time to man up!

Det var härligt att komma till jobbet i går och berätta. Kollegerna blev så glada och gratulerade. ”Äntligen, vad bra!” Då kunde jag liksom släppa rädslan och bara vara glad. Det kändes så rätt och så ska jag göra nu. På måndag har jag möte med min samordnare på assistansbolaget. (Vi sölar inte, vi.) Då kan jag bena ut hur jag vill lägga upp schemat och sånt. Innan dess behöver jag faktiskt i nte fundera så mycket på det. På nyfikna frågor kan jag faktiskt svara ”jag vet inte” för det gör jag ju inte.

Den här helgen ska jag bara njuta av vetskapen att jag är en fri människa hädan efter att jag göra saker som jag vill och jag är en av få som beviljats den här fantastiska förmånen. Med rätt hjälp och rätt behov var det visst inte så omöjligt trots allt.

 

 

Mysläser viktigheter

Sitter här och mysläser all oändlig information som finns på nätet kring personlig assistans. Utbildningar, goda råd, hur det brukar gå till, erfarenheter, vad man har rätt till, etiska regler, samordnare… Folk kan verkligen sko sig på den här marknaden.  Men det känns som om man är i behov av information. Nu ska man helt plötsligt släppa in någon i sin mycket privata sfär. Lite läskigt är det. Tur att jag har malin som jag redan är trygg med.

 

Beslut i från FSK

Jag blir ofta misstagen för att ha dåligt tålamod, men jag har egentligen ganska bra tålamod. Det måste man om man ska överleva den svenska funkisbyråkratin och Ottilias treårstrots. Men (med stor M) när mitt tålamod är slut så är det verkligen slut. Då kan jag inte backa tillbaka, sätta mig och vänta. Nej, det är omöjligt. Då ska allt ske på stört och jag får så bråttom att det kliar i hela kroppen.

Jag har väntat på FSKs beslut angående assistansersättning tålmodigt sedan jag med rädsla drog  igång processen i april. Tålmodigt väntade jag på doktorns intyg i nästan 4 månader. Tålmodigt svarade jag på juristens alla frågor för att sedan tålmodigt svara på exakt samma frågor från kommunens och FSKs handläggare. Tålmodigt har jag sedan också väntat. Sedan fick jag i slutet av förra veckan fick veta att beslutet skulle tas denna vecka. I måndags började jag bevaka brevlådan som en terrier. Rivit hysteriskt bland kuverten när posten kommit. Suttit på taggar stora som flaggstolpar och drömt helt förjäkligt sjuka drömmar.

I går kunde jag inte hålla mig längre. Då ringde jag till FSK via textis och försökte övertala dem att kolla om något beslut tagits. Ingen hjälp fick jag förutom att jag fick lämna ett meddelande. Svar kom ifrån handläggaren som utrett mig. Hon svarade i morse men inget besked. Hon undrade om beslutet inte kommit med posten än. Dah!! Tell me tell me tellme! De får inte skicka beslut via mailen men eftersom jag nu så himla gärna ville veta och tidigare gett dem min tillåtelse att maila över privat information så gick hon med på att göra det. Det svaret har jag fått gått och väntat på medan jag jobbat idag. Jag hade vissa problem att koncentrera mig och tänkte att om  beslutet skickas via post idag så skickas det förmodligen även till min jurist på assistansbolaget. De får sin post tidigt på dan så jag smsade Åsa som har hand om att öppna all inkommande post. Det hade inte kommit något beslut dit. Nähä! Hur ska jag nu överleva?

När jag till slut kom hem hann jag knappt ta på mig ytterkläderna innan jag slog på datorn. Det  tar lång tid att starta min dator med förstoringsprogram och skit. Om jag kunnat slå sönder åbäket och hittat svaret inne i den skulle jag lätt gjort det.

Till slut hade jag lyckats öppna mailet från handläggaren, då var jag tvungen att öppna en fil som tog oändlig tid på sig och till slut så kunde jag läsa mig till att jag fått min assistansersättning beviljad.

Helt otroligt!

Nu ska jag äta lite. Sen smälta både lunchen och beskedet. Helt otroligt…

Life on the edge utan kaffebryggare

Att leva utan kaffebryggare är jordens utmaning. Har ni provat det någon gång? Nä, det är klart ni inte har för det vore ju bara galenskap. Vi har som sagt lånat ut emma och erics kaffebryggare till sig själva. Vår kaffebryggare pensionerade sig själv när sven fyllde år i somras. Då emma och eric vanligen inte använder sin bryggare utan har den i sitt föråd fick vi låna den. (De kör istället med sin urtjusiga espressomaskin och en sån glaskanna med filter-på-pinne-mojäng som man trycker ner.) Vi har planer på att köpa egen kaffebryggare men emrics (emma och erics) kaffebryggare är super bra så vi har inte jättebråttom. Nu lånade de tillbaka den för Alvas ettårskalas i söndags och vi glömde att ta med den hem igen. Det skulle inte heller vara fasligt svårt att åka och hämta den heller men enda gången man kommer ihåg att köket är bryggarlöst är ju 06.30 på morgonen. Då kan man sitta där och banka huvudet i väggen bäst man vill. I måndags räddade ass. Malin mig genom att ta med en termos till jobbet.  Igår jobbade jag då drack jag kaffe där. (Ropade högt ”jaaaa!” när kollegan frågade om det var dags för förmiddagsfikat.) Idag är jag ledig igen och spänningen är olidlig. Hur ska jag lösa det här? Malin ska ta ottilia till dagis så med lite tur ser hon mitt sms och räddar den här morgonen också, annars blir det besvärligt. Living on the edge!

Har förstås planer på att fika med storebror idag. Man skulle nästan kunna tro att jag gjort de planerna för att få kaffe men så är det inte. Men nu 06.47 på morgonen känns det som en bra fallskärm.

Om en stackars cheesecake

Idag har jag jobbat min första betalda arbetsdag på Audiologiskt forskningscentrum.  Det kändes jäkligt bra! För att fira det hela stannade jag kvar på lunchen och bjöd på cheesecake. 

Jag, Malin och Ottilia bakade den igår, när ottilia var ledig från dagis. Det fina med cheesecake är att man får banka sönder en massa, massa kex till kakans botten. Ilskterapi för vuxna och kalaskul för barn. Alla älskar vi att förstör saker. Ottilia fick degestivekexen i en påse och en träslev att banka med medan jag och Malin drack kaffe lite fisförnöjt. Skitbra, ändå tills mamsen skulle visa att man även kan banka kexpåsen i bordet några gånger för att verkligen pulvisera innehållet. ”Poff” så sprack hela botten ett stort degistivemoln fyllde köket och regnade ner över mamma och bordet. C r a p !

Receptet var från Per morberg och den mastigaste cheesecaken jag någonsin smakat. 800 g philadelfia var det i den, alltså 4 askar i en vanlig cheesecake. Helt galet! Det blev gott med för mastigt. Trodde inte att det gick att ha för mycket cheese i en cheesecake, men det kunde man visst. Lailas är bättre!

Det var en sån skön dag på jobbet när alla var lite lagom trötta så alla förstklassiga samtalsämnen kommer upp. Som om det gör ondast att föda barn eller skita ut en kokosnöt vilket ledde till att en viss läkare berättade om när han fick operera ut en orreforsvas ur en patient en gång. Med de gänget har jag bestämt mig för att jobba minst ett år till Gött va!!