En ärtig typ med Imobil

Jag kommer mer och mer överens med min nya Imobil.  Är det inte så att man alltid hatar en ny mobil innan man lärt sig den? Så funkar det i alla fall för mig. Så funkar det vanligen med mig och de flesta nya saker. Pekskärm är ju skitjobbigt, men det är vad som behövs nu så det är bara att vänja sig. Kommer skaffa ett smidigt tangentbord sen.

WordPress (mitt bloggtillhåll) har en smart app. Svårt att jobba med text för det är så miniminismått men kul att kunna lägga upp bilder och filmklipp direkt från min lilla äpplemanick.

Det är många nya prylar nu. Jag har köpt en ny lite smidigare rullator i aluminium. Den väger hälften så mycket som min andra.   

Igår var jag hos optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Jag kämpar fortfarande med att tycka om dem. Jag ser så himla ärtig ut och jag är inte den ärtiga typen, men jag vänjer mig. Det är som med en ny frisyr. Man tittar i spegeln och tänker ”Det här vore ju väldigt snyggt om det satt på någon annan, men på mig?!” Jag bruar vänja mig fort och inte ha så svårt för förändringar så jag orar mig inte egentligen.

Phånen och jag

Nu är vi kompisar, jag och plånen. Jag ogillar att vi kan blogga ihop även om jag inte riktigt ser vadjag skriver

Iphone och jordens undergång!

Jag och sven har skaffat oss varsin Iphone. Inte på mellandagsrean, så dumma är vi inte. Istället var jag dum nog att ge mig ut i jakt på rullator på annandan, men det tar vi en annan dag. Nej, jag och sven köpte iphones på årets lugnaste shoppingdag: Julafton. Totalt rofyllt i butiken. Vi hade sovit över hos min pappa och passerade ändå marieberg på vägen, så varför inte svänga in till mediamarkt? Ottilia sov, så sven sprang in och köpte dem i ett kick. Senare upptäckte vi att man inte kan svarta dem innan man beställt och fått micro-simkort. Jag ställde männen i familjen till svars för detta. Hur kan man undanhålla så viktig information? Är det inte deras jobb att veta sånt och rapportera det till mig? Vilken miss!

Igår kom till slut de efterlängtade simkorten och vi fick igång våra telefoner. Just nu hatar jag den. Jäkla jobbig mobil!! Man blir helt galen! Förhoppningsvis hinner jag vänja mig vid den innan jag kastar den i toan. Om någton ber mig att ha tålamod en gång till kan de råka ut för ett harmageddon. PMS och teknik är mindre bra kombo.

Så minns jag Thailand

I denna tidiga morgontimma sitter jag och minns tillbaka till sist jag var i Thailand.  Det var första stoppet på jorden runt-resan so svan och jag gjorde för sju och ett halvt år sedan. Vi flög till Bangkok och spenderade tre dar sen innan vi tog bussen till Pattaya. För den som inte vet det så är Pattaya Thailands center för prostitution och fest. Det var kanske inte riktigt vad vi tänkt oss men vi hade sjukt kul ändå. (När vi väl avverkat turistdiaréen och bränt oss i solen på det mest sedvänliga vis. )

En kväll gick vi till barområdet där det var full fart och hittade en bar vars bartendertjejer vi blev helbundis med på en gång. Eftersom sven köpte en flaska whiskey av dem och sen skojjade med att inte bjuda mig började de bjuda mig på whiskey varje gång sven drack av sin.  Sen fick jag klättra över baren och komma in till dem. Hälla upp min egen öl och dansade på baren.

En annan dag fick jag för mig att jag skulle bota min höjdrädsla genom att prova paragliding. Att segle i en sorts flygskärm efter en båt. Det såg inte så farligt högt ut på håll. Jag trodde man skulle vara 5 meter upp i luften och starta på marken men det var betydligt högre än så och man startade på en landningsbana högt uppe i luften. Hela flygturen skrek jag. När man skulle landa skulle man visst hålla ut armarna för att tappa höjd men jag höll krampaktigt i selen och skakde på huvudet. Jag kom i alla fall så pass lågt ner att de fick tag i mina fötter och drog ner mig. Jag mindes inte ens att jag landade efteråt. Helt traumatiserad.

Förövrigt blev jag oväntat upplyft i luften av en elefant, fick ögonbrynen rakade med rakblad och blev instängd på en toalett tillsammans med en thailändsk bartjej som inte kunde engelska i Pattaya men det får vi nog ta en anna gång.

Den här gången blir det familjesemester med rehabilitering för min del. Promenaderna på stan kommer bli i rullstol och några flygturer blir det inte den här gången. Jag hittar säkert något annat sett få lite edge på resupplevelsen. You will see!

 

Ett mirakel som smälter in i tekniksamhället

Sitter och kikar på implantatet och ljudprocessorn jag valt. Det blir en cochlear.  När jag utretts för CI har jag försökt hålla förväntningarna nere. Jag har inte velat riskera att bli besviken om ljudet inte blev som jag hoppats. Jag bestämde mig för att jag ville ha CI för att slippa bli döv och allt ljud jag fick behålla skulle vara en bonus även om det endast innebar miljöljud. Nu är ja ju redan döv på operationsörat så jag har verkligen inget att förlora. När väl operationen är över kan det bara bli bättre

Det har varit givande att jobba där jag jobbar under utredningen speciellt när första personen i Örebro opererades.  Annars hade det nog känts väldigt tungt att behöva operationen. Man blev verkligen smittad av entusiasmen kring det lilla undret som det är att på konstgjord väg koppla förbi ett mänskligt sinne.  Läs om när vi fick följa operationen via videollänk i min gamla blogg här.

Det är synd att de inte varit mer nytänkande med designen. Utöver att det är en sladd in i skallen iställt för in i örat så ser processorn ut som en helt vanlig (men stor) hörapparat.  Jag hade nog föredragit något i stil med mottagaren jag brukar ha kring halsen. I framtiden kommer man förmodligen kunna ha en sladdfri processor så man faktiskt kan placera den på personen man pratar med.  Man hör ju fasligt mycket bättre när micken inte måste sitta på örat. Det är ju så jag hör nu med mitt digitala slingasystem. Vad grymt det vore! Hur som helst man skaffar ju inte CI för att det är snyggt och de har tänkt betydligt mer estetiskt när de designat fjärrkontrollen. Den smälter in med Iphones och andra teknikprylar.  

bild: cochlear

Det känns bara jäkligt tryggt!

Nu känns det att vi snart ska åka till Hua hin. Vi är helt uppe i de sista förberedelserna.  Julhelgerna och den stundande CI-operationen stjäl en del uppmärksamhet från den, men emellanåt sätter vi oss i soffan, jag och sven, suckar drömskt och  säger   ”Om en vecka är vi där!”

Det är nu bekanta frågar om jag börjat bli nervös än. Nej, jag är inte ett dugg nervös. Jag kanske slutligen blivit så där världsvan och sval som alla önskar att de vore när de reser. Jag kanske är redo att ansluta mig till Jetsetgänget som flyger till Hongkong enbart för gå på en sjyst fest. Njae, men jag har nog inte så mycket att vara nervös över.  Beställer man det i förväg kan man få ganska bra assistans på flygplatsen och av flygpersonalen.  Att åka till maxxiholliday känns också väldigt tryggt. Man visste ju inte riktigt vad det var man nappade på när man anmälde sig som testpilot av deras nyanpassade hus men det har visat sig vara ett gott val.  De hjälper till med sånt ingen skulle förvänta av dem.  Om det är något hjälpmedel man behöver har de försöker att ordna det, redskap för sjukgymnastik och färdtjänst.  Det kommer  finnas restarang,  gym och thaimassaga på området men den absolut största mindblowing lyxen är väl ändå att taxibolaget de arbetar med kan erbjudan en bakåtvänd bilbarnstol. Jo, faktiskt! Har ni hört på maken? Vi borde skicka svenska färdtjänst på studieresa till Thailand.

En annan grej som jag att jag känner trygghet inför resan är att jag har assistent med.  Förhoppningsvis behöver inte mina funktionshinder sabba svens resupplevelse och inte min heller för den delen.  

Det känns bara jäkligt bra! Jäkligt trygg.

 

Fröjdefull jul med lite sorg i kanterna

I torsdags kom CI-samordnaren in till mig på jobbet. Det blir operation den 8 februari. I början av veckan meddelades jag att jag skulle få vänta till slutet av februari. Det hela hängde på att jag skulle hinna bli röntgad och så. Då ringde jag röntgenmottagningen via textis och fick prata med en väldigt vänlig sköterska som lyckades klämma in mig dan efter annandagen. Då meddelade samordnaren att jag kanske kunde få operationstiden den 8 februari om jag hann gå och vaccinera mig innan thailand. Det gjorde jag ju förra veckan så då hännmgde det endast på kirurgernas samtycke och i torsdags fick jag alltså klartecken från CI-teamet.

Jag fick välja färg på processorn (svart) och ställa frågor. Det kommer komma en massa papper med posten medan jag är i Thailand men de får jag väl läsa när jag kommit hem igen. Jag blev riktigt fröjdglad och lättad. Skönt att slippa vänta när man kommit hem.  Senare vände dock känslorna håll och blev betydligt ledsnare fast jag inte kunde identifiera dem.  Som om jag kände att någon stod och sågade av ett litet ben någonstans i kroppen utan att jag kunde känna var någonstans. Knas när man kämpat för något och aldrig riktigt trott att det skulle bli av. Då blir man helt chockad när allt början falla på plats.

Jag har firat jul med familjen och haft trevligt. Gått undan och gråtit av mig emellanåt. På julafton när jag skulle ta en tupplur jagades jag av minnen, bra minnen som ändå sved lite,  som när jag var 13 och min syster skrev ner texten till vår favorit Backstreetboyslåt så jag kundes sjunga med.  Nu fattade jag att jag nog faktiskt sörjer. Då blev allt så mycket lättare att tas med.

Igår kväll när vi firat klart julen, kommit hem och mös i soffan, jag och sven. Då pratade vi om det. Att förlora hörsel  har varit så stor del av mitt liv.  Jag känner mig ledsen vad det gjort mot mig som person. Allt jag missade när ottilia började prata smärtar helt oerhört. Att jag nästan avskyr musik som en gång var mitt största intresse. Aj!

Idag vaknar jag och mår så mycket bättre! Nu kan jag nog faktiiskt lämna det där ledsna. Surt att jagt skulle behöva vara ledsen på julen i år igen men det gick bra ändå. Det har varit en väldigt trevlig jul.  Nu ska jag gosa med mina unge framför TVn en stund och njuta av att ha henne för mig själv,  innan hon kommer på att hon har en massa nya fina leksaker att leka med.

GOD JUL!!!

Dumt att knalla runt med en otymplig tantrullator

Vilken snurrpanna jag är nu.  ( Är det ett riktigt ord?) Blandar ihop tider och saker  som bara den. Det gäller att skriva ner allt, ändå rör jag till det.  Det blir inte bättre av att jag fått min hunger rubbad. Jag glömmer äta för att jag inte känner mig hungrig, jag måste planera mina måltider och inte glömma, annars mår jag skit. Sömnen är också rubbad. Det beror på den där jäkla depressionen. Den bråkar med mig lite då och då.

I måndags hade vi avdelningsmöte och julfest hemma hos bossen. Väldigt trevligt. Jag hade både tolk och assistent. LYX! Arbetskameraterna är ju dock så vana vid att prata i mickarna så vi kör4de på det, men tolken hade en av dem ohc fyllde i allt som sades ”bredvid” samt att hon förmedlade allt som hände runt omkring.  Min chef bor i ett väldigt vackert gammalt  hus med  fina grejer i varenda hörn man nästan pajade med rullatorn. Läskigt, jag borde lämnat den hemma. När vi skulle gå kommenterade min chef att det var den mest otympliga rullatorn han sett och att jag borde ha en nettare som funmkar inomhus. Jag kontrade med att den duger fint och att jag faktiskt inte brukar använda rullator så ofta hemma. Där går jag och stöttar mig mot väggar, möbler eller assistenten.

I tisdags var jag och sven på marieberg för att handla de sista julklapparna och kika på Iphone.  Då fick jag syn på en rullator i aliminium som jag provade lite och plötsligt insåg jag hur dumt det är att knalla runt med en tung och otymplig tantrullator. Jag kan inte gå så långt utomhus ändå. Det  bli mer och mer rullstol eller elmoped. Vad knasigt man krånglar till allt. Anledningen till att jag inte använder rullatorn inomhus är ju förmodligen för att den är så stor och klumpig. Skitmycket plats tar där ju den också. En bättre rullator vore ju inte bara bra för mig heller, det är ju sven som får lyfta och konka på den in i bilen, upp för trappor… 

Synd att de är dyra bara, men det kanske vore värt en investering.

 

Bilder från FSDB höstträff

För någon månad sen var jag på FSDB s höstträff. Nu har Sven hjälpt mig att lägga över bilderna min syster tog då i min dator. Tjejen bakom mig till bords är Emma som ska med oss till Thailand, men det var innan vi planerat det. Hon ledsagade Ulrika den helgen.

Enjoy the slideshow!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Knök och bök i julestök

I helgen har vi städat och julpyntat.  Pappa kom dessutom med granen.  ”Ska vi klä granen nu?” frågade ottilia när hon pyntat klart sitt rum.  ”Nej, det gör vi när pappa är ledig” svarade jag.  Gissad vem som då pyntade granen i smyg?

Jag fick också tillfälle att uppfostra döttre mi när det gäller städning. Hon är ju stor nu att hon åtminståne kan hjälpa till och städa sitt rum, men hon kör alltid samma fuling med att bli väldigt upptagen med någon leksak när det ska städas. (Sånt ligger tydligen också i generna!) Igår var det dock inte mycket som rådde bot på diktatormorsan. Vill man pynta hänga julkulor i påskriset  så får man banne mig  städa rummet först. När hon väl gråtit klart och skrikit sig hes städade hon superduktigt och dammsög som bara den.

Angående kulor i påskriset så var det min desperata lösning innan vi till slut fick tag på den försvunna jullådan och granen. På förmiddan bestämde jag att här ska pyntas oavsett om vi har pynt eller ej. Vi har ett träd på gården som redan har videung på sina kvistar så assistenten och ottilia fick gå ut och klippa några. Det var inte förän senare som jag insåg hur påskigt ris är och att man blir lite förbannad av att se videung i december innan man knappt haft någon snö. Den får vara kvar ändå, för ottilia har ju faktiskt varit med och skapat härligheten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Pepparkaksbak på ledgränd

Här kommer lite bilder från mitt och Ottis pepparkaksbak för ett par veckor sen.  Det var en grymt bra dag med grymt bra hjälp från ass. Petra som tagit bilderna!  Enjoy! 

Detta bildspel kräver JavaScript.

16 dagar kvar tills vi åker…

Om 16 dagar åker vi alltså till Hua Hin, Thailand. Närmare bestämt hit: http://www.maxxiholiday.com/

Vi är testpiloter för deras handikappanpassade hus.  Det ska bli så skönt att komma iväg på en rekreationsmånad med både familj och assistent. Visst kommer jag spendera mycket tid med familjen men för mig är det inte en vanlig semesterresa med familjen. Vitsen med resan är att få fokusera på min sjukgymnastik och se vad värmen och träningen gör för min kropp.  Vintern brukar vara ett helvete för mig. Jag hoppas att jag kan träna dagligen i deras saltvattenspool. I onsdags var jag hos sjukgymnasten och gick igenom träningsprogrammen som hon tagit fram till mig inför resan. Dettog vuxenhabiliteringen bara ett halvår att ersätta min förra sjukgymnast som bytte jobb i somras. Ett halvår utan sjukgymnastik är mindra bra så nu har jag en del att ta igen.

 Jag ska också hårdträna taktil avläsning i Thailand. Min assistent Emma är egentligen tolk och det tänker jag utnyttja till max. Jag hoppas verkligen att vi ska komma igång och teckna ordentligt allihopa medan vi är där.

Det här ska bli så spännande!

”Jag sa planering, inte kastrering, älskling!”

Nu har jag inventerat julklappsgömman med Sven.  Registrerat vad införskaffat till vem och vad vi har kvar att köpa. Vi har full kontroll tack vare min excellenta bokföring! Jappjapp!

Sedan satte vi oss för att gå igenom min punktliga lista över förberedelser inför resan till Hua Hin. Då insåg vi att det bara är 2½ vecka kvar tills vi åker. Sven höll på att avlida när vi gått igenom hela listan och ansåg oss vara klara för dan. Då meddelade jag att vi ska dela upp planeringslistan i mindre listor och planera när de små listorna ska avverkas. Hängde ni med? Nä, inte han heller. Han greps akut bajsnödighet och gick iväg för att gömma sig på toaletten.

”Jag sa planering, inte kastrering, älskling!”

 

Freddy Kreuger som nafsar i nacken

Att ha en depression är inte enbart som att ständigt vara deppad. I alla fall inte för mig. Det är så uppebart att nåt är fel. Mina reaktioner på saker nu är verkligen inte sunda. Det känns som om jag totalt värdelös och avskydd av alla. Jag måste ständigt påminna mig om att det inte är så.  Om jag begår misstag flippar jag ur totalt. Jag har inte tålamod  att acceptera att jag äter fult eller att jag måste vänta med något tills jag får hjälp med det.  Jag läser utskrifterna från intervjuerna jag gjort på jobbet och får alla tillfällen jag fel  på papper framför mig.  Jag tänker att de här människorna på jobbet måste tycka att jag är totalt dum i huvudet.  Jag påminner mig själv om att de vet att jag hör dåligt och hade kunnat rätta mig eller avbrutit mig om de velat.

Känslan av att allt jag gör och säger blir skit hänger som ett moln över mig och paniken nafsar konstant i nacken.  För ett år sen var det likadant, fast värre. Nu vet jag i alla fall att det beror på en depression, en obalans av hormonerna i hjärnan. Något som egentligen inte hör ihop med händelser.  Att det inte beror på min personlighet eller livåskådning.

Stress är inte min kompis nu. Det måste jag undvika till varje pris som om det vore Freddy Krueger en mörk natt. Att ha tre olika assistansvikarier den här månaden är inte kul. Att t.ex. få assistans vid duschning  är otänkbart med en vikarie.

hittad på mkgaming.co

Välmenande komplimanger om att ”du är så stark” eller ”du är så positiv”  blir bara fel nu. Jag vill verkligen inte höra sånt för jag är inte stark just nu, jag nära att ramla ihop. Jag klarar det i alla fall och det är det viktigaste. Min dotter har det bra, hon får vad hon behöver, jag lyckas jobba och göra det som är viktigast just nu. Jag är glad också, ibland, och då tänker jag njuta av det just då.

Idag hoppas jag att det blir en bättre dag. Den har goda förutsättningar för jag är ledig och ass. Malin jobbar 8-21. Jag ska till synsam och välja glasögon. Sedan ska jag rulla lite på stan. Eventuellt möta upp sven och kika på julklapp till vårt hjärtegryn innan det är dags för ett besök hos sjukgymnasten och apoteket.

Jag skrev det här för att skriva av mig lite och för att ge en bild av vad en depression kan vara. Känns lite läskigt att lägga ut så privat information men så får det bli!

Ett vackert julkort utan fingrar i näsan

Det lilla flickebarnet har Lucialinnet kvar på sig när hon kommer hem ifrån dagis. Direkt åker luciakronan upp ur ryggsäcken och ner över de guldgula lockarna igen. Det dröjer inte länge förän mamma ser det och inser att det här nog är sista chansen att skapa ett förstklassigt julkort. Ett där kläderna är rena (och nästan strukna) och julstämningen riktig.

Men mamma och Lucia är inte riktigt överens om hur jordens vackraste julkort ska se ut och spektaklet är igång. Till slut kommer de överens om att Lucia själv ska få  komponera bilden först så kan mamma få bestämma sen. När lucia fotograferats med glitter runt halsen och fingret i näsan är det mammas tur men pappa är för långsam med kameran. Lucia har viktigare saker för sig. Mamma ligger på golvet och ropar ”Snääääälla, en liten bild till, snälllla!”  Det hjälper inte ett dugg. Pappa suckar och sneglar på klockan. Han ska snart till jobbet och skulle egentligen in i förådet först i jakt på försvunnet adventspynt, vilket förövrigt OCKSÅ var på mammas önskemål.

”EN PEPPARKAKA!” skriker mamma skrattgråtande från hallgolvet. ”Kom så får du en pepparkaka.” Det funkar bättre…  Lucia står stilla och tuggar sin pepparkaka medan mamma tar över kameran… men mamma är också för långsam och kakan är snart slut. Då lovas Lucia en pepparkaka till, bara hon ler lite först.  SÅ, mina damer och herrar, får man till  slut till ett vackert julkort utan fingrar i nästan. Det ska vi komma ihåg till nästa år!

Dålig dag. punkt.

Igår var en dålig dag, jag kände det redan från början. En sån dag då man borde sjukskrivit sig för depression,  men kan man sjukskriva sig från göraomålen man har i och med sitt funktionshinder? Känns som om jag bölade hela dan men det gjorde jag nog inte. Jag grät mycket bara, blandade ihop saker och var inte trevligast i stan.

Idag sitter jag och påminner mig själv om att det kan gå bättre idag.  Det är Lucia. Ottilia är nybadad, lucialinnet är struket och luciakronan fylld av batterier. Min mamma ska med också.

Jag drömde en dröm i natt. Drömde att jag och sven skulle flyga på semester med Eric och hans föräldrar. Vi flög till stockholm och de skulle komma flygande från uppsala. Vi längtade efter eric så mycket att vi inte kunde hålla oss utan gick ut för att möta honom vid planet. Färdtjänstchauffören följde med oss också. (öhm, kom vi inte dit i ett flygplan?) Hon hjälpte oss hitta planet och gå ombord för att hitta eric. Han och hans päron gick ut genom en annan dörr och när vi var ombord sa färdtjänstchauffören åt piloten att de skulle köra. De skulle till Upplands väsby och hon skulle också dit. ”Nej!!!” skrek vi. ”Jo, jag måste dit och kissa!” Sa hon. Vi skrek att vi måste av så inte eric blev ensam. (Hade han inte sina föräldrar med sig?) Under viss tumult lyckades vi komma av innan planet lämnade mark. Vi sprang in och letade efter eric. Han stod och åt en hamburgare.

Snipp, snapp, snut, så var detta inlägg slut.

 

Med mer tålamod än jesus själv

Min avslappnade inställning till julen är nu hårt besatt av prövningar.

• Tolkcentralen har schabblat bort de flesta av mina tolkbeställningar. Noooo! Jag som var duktig och beställde i god tid.
• Julpyntet gömmer sig i en ladugård någonstans. Efter en dramatisk mans-förkylning kunde sven till slut hämta pyntet på landet men glömde kvar lådan med allt adventspynt. Vi har nu bara julgranspynt hemma.

Gah! Jag vill pynta mitt hus NU! Halva december har ju gått och jag har haft mer tålamod än jesus själv!  GE MIG!

Lite senare: Nej vet ni, jag tänkter inte balla ur. Jag hänger lite glitter på glasögonen så är problemet löst. Julpyntat vart jag än tittar och  vad jag lär se är folk  som undrar vad det för ett miffo som snott austin powers glasögon. Merrrrry X-mas!

Barnsligt skimmrande jul

Jag tror inte att jag varit riktigt ärlig angående varför jag ville ha barn. Sanningen är det enbart var för att få ha julgran hemma. Det var nämligen varit viljekamp inför varje jul ända sedan jag och sven flyttade ihop för sisådär hundra år sen. Jag vill absolut ha en julgran och sven vill inte städa upp alla barren. Jag lovar att vattna den vareviga dag men glömmer bort det. Plastgran och kungsgran duger inte! Det ska lukta pappas skog i hela huset.

Sen vi fick barn är ju det min triumf i diskutionen för vem vill neka sin dotter en gran? Ingen, inte ens om hon är 8 månader gammal. Hela julen får ju förövrigt ett helt nytt skimmer när man har ett barn med i leken. Kolla in pepparkakshuset vi gjorde förra helgen! Lägg märke till Pippi som tagit över hela stället och Pervotomten i bakgrunden. Jag har försökt slänga honom hela året men nu när vi inte fått in vårt julpynt från landet får han vara med  oss ändå, så länge som han uppför sig alltså!

Så här lät det innan:

– Ska vi sätta dit godiset nu, maaaamma?

– Nej först måste vi ta fram grejerna

-Sen sätta fast godiset?

-Först måste vi sätta ihop pepparkakshuset.

-Sen godset?

-Sen ska vi spritsa dit glasyren.

-SEN SÄTTER FAST GODISET! *väldigt bestämt*

-Ja.

Någon måtta på tålamodet får det vara. 🙂 Hon var superduktig.  Vi hade fantastisk hjälp av ass. Petra att genomföra det. Hon fick förstås hjälpa mig att sätta ihop huset och att hålla stilla mina armar när jag spritsade glasyren. Det var så jäkla kul att jag kunde göra det ”själv” och inte bara titta på.

With a touch of taste

Idag har jag varit och kikade på glasögonbågar.  Brukar vara ett aber då jag inte delar smak med resten av örebro ”the bigger, the better” men nu är modet helt rätt för mig och jag hittade massa skoj. Här kommer top3!

 

      Ann-Britt                       Emma-Klara                      Lotta-Stina

 

Wiiiie… vänta, vad håller jag på med?

Nu har jag städat och rensat non stop i flera dar. Inte en enda sakhög har gått säker i detta hem.  Det innebär att jag rensat igenom sånt som ligger och tar assistentens hjälp att lägga det där det ska ligga. ”Den här trådrullen ska ligga i hattasken i min garderob och när du ändå är i den änden av lägenheten kan du lägga det här nagellacket i den randiga lådan på nästhögsta hylla i det stora badrumsskåpet.”  Så har det låtit här hemma och Malin och har inte gnällt ett dugg. Att ha en springflicka är skitbra. Jag älskar att städa! Nu sitter jag och njuter att TV-möbelns hyllor som är betydligt mindre plottriga, redo att pyntas. Nu gäller det bara att lokalisera julpyntet men det är svens jobb och kan är sjukskriven just nu.

Det är mycket nya folk just nu. Vi har snabbt fått tagit in ett par nya assistenter som har provjobbat för att vi skulle få ihop december. I morgon kommer dessutom Emma som ska följa med oss till Thailand. Hon ska käka lunch här. Ottilia får dock vara på dagis, det räcker med nytt folk för hennes del.

Förövrigt har jag börjat med något nytt och riktigt underligt. Varje gång som en assistent kör mig i rullstolen och lyfter framhjulen för att komma över något litet hinder tjuter jag ”wiiiiie” med pipig röst. Jag  blir lika förvånad varje gång och undrar vad fan jag håller på med. Om ni hör mig göra det kan ni ju ge mig en fet smäll så jag lägger av!

Julgöra

Jag bestämde mig tidigt i år för att ta julen med ro i år. Nog för att man gör det varje år men i år har jag verkligen lyckats. Jag har

• planerat juldagarna tidigt med familjerna via facebook (vad vore vi utan facebook?), 
• Jag har planerat alla julöklappar och vet precis vad alla ska få och vart det ska inhandlas: internet.
• Jag stressar inte upp mig över julpyntet men arbetar sakta och metodiskt för att det ska komma upp, förhoppningsvis innan nyår för då ska allt ner igen.
• Även julpysslet och julbaket tar jag som jag orkar. Inga husmorskrav alls.

Nä, jag har faktiskt slängt ut alla självtyngande krav genom altandörren och sitter bekvämt i min soffa och väntar in julfriden just nu -nästan. Jag hade ju inte räknat med alla andra omständigheter som dök upp lagom till årets slut. Jag har ju faktiskt en resa att förbereda samt en operation.  Operationens förberedelser innebär en hel hög undersökningar. Dessutom har försäkringskassan meddelat att det är dags att skicka in en  ny ståtlig hög av ansökningar till dem i februari så de måste fyllas i nu och läkarintyg måste fixas.

De känns som ett klassiskt problem att man planerar julförberedelserna så där himla väl och glönmmer bort att det händer andra saker i december också… Jag har rätt bra koll ändå. Det här fixar sig fint. Det är skönt att man har assistans må jag säga för gud vad mycket jag hinner få gjort när jag inte måste vänta in svens närvaro så fort jag behöver ett handtag för att göra något!

Hemvändande vänner och en skitnöjd bebis

Det är fantastiskt vad mycket man kan orka och hinna med när man har en assistent med sig. Sven vad på julbord  i lördags och var därför bakis igår, men jag hade ass. Petra här hela dan. På förmiddan bakade vi pepparkakor och byggde pepparkakshus. Det ska jag berätta mer om när jag har bilder på det.

På eftermiddan tog vi en regäl utflykt. Jag,  Ottilia och Petra tog färdtjänsten (funkade mycket bra idag) ut till Stora möllösa dit våra vänner Lisa, Micke och Algot flyttade frånn Norrköping i början av november.  Sen dess har Algot dessutom fått en lillasyster så dagen mission var att krama om goa vänner, spana in nya huset och gulla sig galen över en tio dagar gammal Tove. Väldigt mys att ha dem så nära igen.  Allgot och Ottilia hade lika kul som de alltid haft ihop. De är ju buddies sen de låg i sina mammors magar.

Kolla in den här söta lilla klutten! Hon bara låg och var skitnöjd hela tiden.

Vi spenderade hela eftermiddan där, sen åkte vi till min bokklubb bokbödlarna hos emma och eric. Sven fick komma dit och hämta hem ottilia.

Det var bekvämt att ha Petra med hela dan.  Lite konstigt att ha någon med så när man ska till vänner. Ovant. På kvällen kom lite ledsna känslor som jag blev väldigt förvånad över. Tårar från ingenstans liksom. Ibland är det ju så, det är lite bitterljuvt att få hjälp.  Man är glad att få den men ledsen över att behöva den.

Att vänja in en assistansbrukare

Jag har inte riktigt haft drivet att blogga den här veckan. Det känns inte som om jag har något att skriva trots att jag ju har enormt mycket att skriva om.  Känslan jag har du är att jag är glad och lycklig i mitt liv men jag måste hantera en hel del omständigheter vilket gör att man lätt gnäller och det orkar jag bara inte göra. 

Jag har kommit igång med assistansen ordentligt nu. Vilken invänjningsperiod! Det är inte helt lätt må jag säga. Det är ansträngande men samtidigt väldigt bekvämt. Öhhh! Jo, faktiskt. Det var skönt att kickstarta med ass. Malin som jag känns länge och redan var väldigt samspelad med.  Att ha hjälp med hygienen var en riktig twilightzone. Första gången hon skulle raka benen på mig började vi med en kopp kaffe i köket och pratade om saken. Det var så skönt att bara säga ”Fan, vad konstigt det här känns. Jag ska vara naken nu. Jag är skit nervös!” Hennes respond var ” Du nervös? Jag är rädd att jag ska karva upp hela benet på dig!”  Sen bar det av till badrummet. Där drabbades jag av tre tvångsbeteenden: 

1. Jag skämtade om allt.

2. Jag bad om ursäkt för allt.

3. Jag räknade upp alla nakenpinsamma ögonblick i mitt liv. (Det här är ingenting. Jag har minsann fött barn naken inför publik av läkarstudenter, piercat bröstvårtan, kissat vid en vägkant mitt i vintern när jag var gravid….) Det fanns många minnen att plocka ifrån.

Det var konstigt och underligt första gågen, sen blev det en baggis. Det är skönt nu när man kommit in i rutinerna lite. Jag behöver inte säga till varge gång jag behöver hjälp, Malin vet vad hon ska göra. Det går så himla smidigt.

I tisdags hade vi fler anställningsintervjuer för att hitta en till assistent samt vikarier. Jag anställde en tjej på stört som heter Petra. Hon började redan i torsdags. Hon skulle ha gått bredvid Malin till en början men Malin blev sjuk så vi fick klara oss själva, men det gick väldigt bra. Petra är typ världen skönaste tjej och vi har en bra personkemi så det har funkat helt kanon. Hon har jobbat tre dagar på raken och ska jobba två till så det blir internsiv kickstart. Det är ansträngande så här i början innan man kommit in i rutinerna. Det är lite spännande att lära känna varandra också. Hon kan lite tecken men inte så mycket. Igår lärde jag henne handalfabetet. Känns kul att hon är så intresserad. I januari är det tänkt att båda Malin och Petra ska få gå n intensivkurs i TSS så att de kan det där sen. Hoppas att vifår ihop det.

Aja, det här med assistans är ju något man undvikit oc absolut inte velat ha i många år i rädsla för att förlora sin självständighet, tills man en dag insåg att man utan assistans förlorar betydligt mer självständighet

Julen 2011, så mycket bättre…

Oj, nu är det visst advent också. Kom till ett julpyntat hem häromdan när vi firade kusinernas födelsedagar. Min morbror flyttade dit i höstas så lampor i taket har han inte grejat än, istället var det levande ljus, ljusstakar och smålampor som gällde. Jag såg knappt nåt och hade konstant huvudvärk men jag njöt av stämningen och julmusten. Jag vill också julpynta! Jag vet dock inte om jag orkar ha ljusstakarna framme. Man kanske skulle investera i ögonvänligt adventspynt? Steg ett blir doc att använda glaspennan jag köpte på Granit i Sthlm och rita snöflingor på fönstrena sen kanske jag kan övertala sven att jaga reda på julpyntet.

Jag ser verkligen fram emot julen i år och är inte ett dugg stressad. Förmodligen för att jag inte  så höga förväntningar på mig själv. Mår jag dåligt och sover bort hela julhelgen så är det helt okej. Så länge ottilia får en fin jul så är min lycka gjord. Jag ser fram emot allt julmys. Sven är ledig på julafton och det är så otroligt skönt. Förra julen var hemsk, av en enda orsak: Jag var mitt inne i en depression och bara vägrade berätta det för någon. Sven och ottilia fick inte heller en lätt jul med en mamma som bölade eller fick panikångest så fort hon skullle försöka slå in ett paket eller träffa andra människor.

Trots plötslig ensidig dövhet, lite sämre ben och annat skit mår jag hundra gånger bättre. Visst, jag är deprimerad nu också, men jag hanterar det. Depressionen har med min grundsjukdom att göra och det vet jag nu. Jag tar bra mediciner som påverkar hormonbalansen i hjänan. Sven kommer att vara ledig på julafton i år. Det ska bli så härligt att fira ihop. 

Jag ser fram emot Lucia. Ottilia är så stor nu att hon fattat grejen och tränar luciasånger för fullt. Luciakronan och linnet hänger redo i klädskåpet. Jag ser fram emot att få besök av min BFF annika nästa vecka och då baka julgodis med tjejerna i familjen.  Jag ser fram emot julhelgen, nyår och sen en hel månad i Thailand!!

En ovanlig känsla så här års

Idag har jag haft en bra dag. Jag har kännt mig… pigg! En ovanlig känsla så här års, jag blir lika chockad varenda gång. Jag och ottilia har skolat in en ny assistent.  Petra. Malin skulle varit med men var sjuk. Det gick himla bra ändå. Vi målade med vattenfärger och lagade tacos.  Känner mig mäktigt nöjd.

På tal om det så har jag även hittat en assistent till Thailand. Hon är dövblindtolk!