I torsdags kom CI-samordnaren in till mig på jobbet. Det blir operation den 8 februari. I början av veckan meddelades jag att jag skulle få vänta till slutet av februari. Det hela hängde på att jag skulle hinna bli röntgad och så. Då ringde jag röntgenmottagningen via textis och fick prata med en väldigt vänlig sköterska som lyckades klämma in mig dan efter annandagen. Då meddelade samordnaren att jag kanske kunde få operationstiden den 8 februari om jag hann gå och vaccinera mig innan thailand. Det gjorde jag ju förra veckan så då hännmgde det endast på kirurgernas samtycke och i torsdags fick jag alltså klartecken från CI-teamet.
Jag fick välja färg på processorn (svart) och ställa frågor. Det kommer komma en massa papper med posten medan jag är i Thailand men de får jag väl läsa när jag kommit hem igen. Jag blev riktigt fröjdglad och lättad. Skönt att slippa vänta när man kommit hem. Senare vände dock känslorna håll och blev betydligt ledsnare fast jag inte kunde identifiera dem. Som om jag kände att någon stod och sågade av ett litet ben någonstans i kroppen utan att jag kunde känna var någonstans. Knas när man kämpat för något och aldrig riktigt trott att det skulle bli av. Då blir man helt chockad när allt början falla på plats.
Jag har firat jul med familjen och haft trevligt. Gått undan och gråtit av mig emellanåt. På julafton när jag skulle ta en tupplur jagades jag av minnen, bra minnen som ändå sved lite, som när jag var 13 och min syster skrev ner texten till vår favorit Backstreetboyslåt så jag kundes sjunga med. Nu fattade jag att jag nog faktiskt sörjer. Då blev allt så mycket lättare att tas med.
Igår kväll när vi firat klart julen, kommit hem och mös i soffan, jag och sven. Då pratade vi om det. Att förlora hörsel har varit så stor del av mitt liv. Jag känner mig ledsen vad det gjort mot mig som person. Allt jag missade när ottilia började prata smärtar helt oerhört. Att jag nästan avskyr musik som en gång var mitt största intresse. Aj!
Idag vaknar jag och mår så mycket bättre! Nu kan jag nog faktiiskt lämna det där ledsna. Surt att jagt skulle behöva vara ledsen på julen i år igen men det gick bra ändå. Det har varit en väldigt trevlig jul. Nu ska jag gosa med mina unge framför TVn en stund och njuta av att ha henne för mig själv, innan hon kommer på att hon har en massa nya fina leksaker att leka med.
GOD JUL!!!
Ett gott liv 
Det är helt naturligt att du sörjer. Det är nog jättebra att du kan skriva ner och identifiera dina känslor. Att skriva hjälper ju så att man kan sortera ”vad som är vad”. Jag tror att det kan vara så att när man upplever att nåt är trevligt, som t.ex julfirandet då blir man liksom ännu mer ledsen över det som inte alls är bra….
Ni har världens goaste, sötaste unge! Hoppas du hann njuta av henne innan hon hittade till sina nya leksaker…
Kram
Pingback: En lugn morgon med tillbakablickar | Livet med tre sinnen