Vårrullenad

Idag mår jag finfint. Inte fysiskt kanske, men mentalt. Back on track. Jag har faktiskt varit på promenad idag. Gud så skönt. 10 grader! Jag fick blunda halva vägen men det gjorde inte ett dugg för luften var skön att andas. Fördelen med rullstol är ju att assistenter kan rulla en. Det går inte att åka elmoped om man inte ser.

Vi rullade till haga centrum. Handlade mat och en öh… blomma? Nä, kvistbukett. Typ.

Känns skönt att känna sig uppåt. Hade hembesök av min psykolog igår. Väldigt nyttigt att reda ut sitt känsloliv med den kom vet bäst. Tänk att man varenda gång inser att all oro, ångest och deppighet i grunden kan spåras till samma orsak och att det alltid är det man hysteriskt försöker ignorera.

 

Samlade bilder från Thailand

Efter lite bråk med kameran presenterar jag härmed samlade bilder från vår semester på garden hills resort i Thailand jauari 2012.

Man kan ju bara önska att man får chansen att återvända!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte alls så illa

Idag har jag närmat mig mina sinnes fulla bruk trots allt. Jag var inne på cochlears hemsida och läste om CI imorse. Kändes bra. Peppande! Det är ju trots allt ett högteknologiskt hjälpmedel jag ska ha. Bl.a. känner den av om jag kommer in i en lokal med T-slinga. Den känner också av om slingans volym är tillräckligt hög inställd för att jag ska kunna använda den.  Inte alls illa, inte alls.

Falla ner från svampen

Vilken konstig bubbla man är i nu. I och med att jag varit sjuk och är känslig mot kyla har jag varit ganska isolerad sedan operationen.  Att inte kunna ta min medicin har bara ökat på den känslan eftersom jag får ångest när jag träffar andra människor.  Skitjobbigt när man bestämmer sig för att hitta på något trevligt och sen bara vill klättra ut sitt eget skinn när man väl gör det.

Igår envisades en chaufför med att sätta på mig säkerhetsbältet trötts att jag protesterade högt. Han vann. Jäkla seppo. Då började jag tokböla. Upplevde det som världens kränkning att jag hjälpte mig med något jag klarar själv. I vanliga fall hade jag nog skrattat åt honom eller gått fram och satt på honom bältet.

Jag tänker och klurar mycket på hur det ska  bli att leva med CI sen. Så svårt att föreställa sig. Inkopplingen inser jag att jag föreställer  mig exakt som det var första gången man fick hörapparater. Vilket i mitt fall var när jag var 14 och redan varit hörselskadad länge utan att veta det. Att få ljud i öronen var helt fruktansvärt óch det tog lång tid att vänja sig vid den tortyren. Om en vecka ska jag jag koppla in CI. Jag försöker se fram emot det för jag vet att det är asbra att få ljud igen men egentligen är jag mest rädd. När jag fått ordning på hormonbalansen kanske jag kan känna annorlunda. Just nu  känns det bara som om någon tänker kasta mig över räcket på svampen. ”Det är ingen fara. Det kommer gå så bra att falla ner från svampen, lilla vän!”

Inatt drömde jag att min chef och läkare på audiologen hade amputerat två fingrar. Han tog det med en klackspark och vinkade med stumparna till mig. Hur ska man tolka en sån dröm?  

 

Godnatt

Då var den här motiga dan slut. Imorgon kanske det går lite lättare.

Tack gode gud, för min ottilia!

Dagens läxa

Idag fick ottilia göra salladen till maten. Jag lovade henne att hon skulle få göra allt och bestämma allt. Hon gjorde nästan allt själv och det blev en sallad av gurka, tomat, lök och morötter. Kryddas skulle det också. Salt och Peppar. Väldigt mycket peppar. Mamma försökte ingripa, men hon påpekade att hon ju skulle få bestämma och hon vet ju hur det ska vara. Har man lovat så har man ju lovat. Pepparn flödade som bara den ur vår fantastiska, roliga, elektriska pepparkvarn. Ottilia var mycket nöjd med resultatet..tills hon smakade på det förstås. Mycket besviken. Vi slängde grönsakerna i ett durkslag och sköljde så gick de bättre att äta.

Nu vet hon varför mamma och pappa alltid slänger sig tvärs över bordet när hon börjar krydda sin mat. Nu vet hon hur det inte ska smaka.

Utan mina små vita piller

Mina senaste dagar kan jag sammanfatta med ett ord: vinterkräksjukan! Den tar verkligen över allt och lämnar en sedan skakis och utmattad.  Där befinner jag mig nu. Försöker vänja magen vid mat igen, klara några dagar utan mina antidepressiva och piggna till så jag jag kan lyfta tillbaka mitt tåg på spåret igen.

Utan mina små vita piller blir vardan ganska outhärdlig. Jag vill bara be om ursäkt för varenda steg jag tar och varenda ord jag yttrar. Ni vet, den där konstanta känslan av att allt man gör är dumt och felfelfel.  Önskar att nån kunde ge mig en fet smäll och säga hur jag ska göra för att inte göra allt fel. Allt känns fel och svårt. Alla avskyr mig och jag är en plåga för omvärden.  Aja, jag vet ju nu att det inte är sant så jag får fortsätta intala mig det.  Värre än så är det inte. Det är bara så det känns, inte så det är. Punkt.

Idag ska jag klara något och känna mig nöjd med det. 

 

Nöjd ånger

Det är lite tufft nu. Jag kan har svårt att sova. Så fort jag försöker vila , sova, slappna av kommer ångesten och stör. Ångest över allt och ingenting på samma gång. Aja, jag vet hur jag ska hantera det. Bara att veta att det inte är jag själv som framkallar den hjälper.

Jag väldigt lycklig. Jag är jäkligt nöjd med hur jag har det och hur jag gör saker. Jag måste bara påminna mig om det varje minut, varje dag. Bryta ihop över småsaker för att sedan rycka upp mig igen. När någon tycker synd om mig blir jag nog som mest ledsen för det betyder ju att de inte ser hur jäkla bra jag har det. Hur bra jag fixar det!

Att ha barn är allt bra praktiskt i dessa situationer. Om man tvivlar på sig själv behöver man bara titta på sitt barn för att de att man är en bra mamma. Ottilia är ju trotsig men hon är definitivt väluppfostrad. Man kämpar på med att lära henne hyfs och emellanåt överraskas man att hon faktiskt lyssnar. Igår var ottilia klar för sängen. Jag bad henne plocka undan leksakerna hon lekt med idag medan jag gick på toaletten innan jag nattade henne. Gissa om jag tappade hakan när jag kom tillbaka och hon faktiskt hade städat undan på sitt rum. Så rent att jag kunde åka in med min innestol.

Idag skulle jag klippa mig men jag avbokade tiden. Sömnbristen och förkylningen gör att jag bara inte orkar. Det är tydligen svinkallt ute också. Nä, det får bli lugn innedag idag också. Koncentrera sig på allt adiministrativt som kommer på köpet av att vara funkis. När man kan ta det lugnt och har tid för det är det ju inte så jobbigt även om man blir trött på alla blanketter.

Ruskigt läskigt!

I torsdags var jag tillbaka hos doktorn igen för att ta bort stygnen. Det gjorde inte ont. Ärret såg bra ut. Jag hade lite inflammation i hörselgången av örat annars var allt bra.

Idag har jag tvättat håret ordentligt. Det var… inte skönt. Man är öm så schamponering ingav inte det behag jag hoppats på. Men även om vänsterhuvudet ömmar är det skönt att sitta här lördag kväll helren och i snygga kläder efter att jag rensat ur ett köksskåp och rensat igenom fyra köksskåp idag. (Så himla bra att ha höjbar stol och en assistent!!)

Jag har förresten fått kallelse till inkoppling av CIt. Det var en lång lista med tider uppdelade på fem olika datum under två veckor i mars. Programmering, hörträning, kuratorsamtal och läkarbesök om vart annat. Det börjar om två veckor ungefär. Jag försöker tänka att det ska bli spännande istället för otäckt. Fast seriöst, det kommer bli ruskigt läskigt!

Mot alla småodds

Igår var en lugn dag. Jag har blivit förkyld. Ganska typiskt att bli det när man är nyopererad och har sår i halsen. Det innebär ju bland annat att man inte får snyta sig. Tur att det finns nässprej. Synd att jag inte har någon hemma. Doh!

Att ligga instängd hemma är inte skitkul men ändå ganska bra.  När man är för trött för att göra något är det härligt att nörda ner sig i nya  TV-serier. Min senaste favorit är `Once upon a time´ som jag fått låna av en vänlig vän. Jag har också nyupptäckt att SVT gör bra serier. `Mot alla odds´ är lite kul att titta på.  SVT har slängt ut ett gäng med olika funktionshinder på Afrika savann och väntar sig att de ska gå 2 mil om dan. Vissa av dem är rena atleterna men inte alla. Det intressanta är ju inte att höra dem gnälla över hur besvärligt och ont det gör att gå så långt om dan  utan att höra funderingarna och diskussionerna som kommer fram om kvällarna.  Det är  ett par i gruppen som tänkt att de skulle orka göra vandringen till fots men som har seriösa problem med det. En enbent tjej som konstant tjatar om hur hon inte vill vara en börda (may she rest in peace)  och en CP-skadad kille som inte orkar med de andras tempo men alltid till slut klarar det han så ihärdigt påpekat att han inte klarar och så den där asjobbiga expaditionsledaren som man bara vill ge en fet smäll. Hon jagar på alla och tjatar om att de måste öka takten.

Mina läkare skulle inte låta mig åka på en sådan grej. Det vore rent skadligt. Ändå är det omöjligt att inte jämföra sig själv med deltagarna i serien.  Hur fan fixar de det där när jag knappt orkar gå till ottilias lekplats om sommaren. Att jag mindre och mindre benburen och mer rullburen.  Beror det på sjukdomen eller ren lathet. Gör jag mig själv en otjänst varje gång jag accepterar ett nytt hjälpmedel. När det gäller min hörsel behöver jag inte tänka på det.  Min hörsel försvinner oavsett vad jag gör. På mitt opererade öra fanns det inget kvar att rädda eller spara. Det  är så mycket lättare att ta och acceptera. Jämt när jag får ett nytt gång hjälpmedel känns det som jag just gett upp något som om jag tillåtit mig själv att bli sämre och därför bli det. Om man slängde ut mig i öknen och jag kunde gå kanske jag skulle fixa det bättre. Äsch, jag har gått in i väggen så många gånger att jag vet att det inte är så. Jag är en riktig jäkla fighter och jag vet om det.  Man tankarna måste få va lite vara elaka ibland för att man sen ska känna sig tuff igen. Att jag skulle kunna häva mitt sjukdomsförlopp genom att fysiskt protestera mot den är ju en ren önskedröm. Man kanske kan korsa afrikas savann med amputerade ben om man är i topptrim men med min sjukdom är det rätt kört. Det är ju en viss typ av funkisar de skickat ut i öknen men ingen av dem har någon neuologisk sjukdom.

Det händer ju så mycket nu med mig. Det ska ju bearbetas. Det sköna är att jag (i alla fall just nu) kan göra det utan att vara ledsen. Jag mår utöver neurologisk smärta väldigt bra och är lycklig.

Så som stora tjejer gör

Jag älskar att se på film, men inte i mer än en dag eller två. Sen vill jag få saker gjorda. Idag kände jag mig pigg och lät inomhusstolen stå. På förmiddan gjorde jobbade jag med Malins stöd på mitt senaste verktyg för barnuppfostran Stor tjej-tavlan. Ottilia är väldigt mån om att vi ska tycka att hon är en stor tjej. Det utnyttjar jag. Ska man få göra sådant som stora tjejer får måste man också göra den stora tjejer kan.

Sedan röjde vi ur Ottilias rum. Då vad jag ganska trött så det innebar mer eller mindre att jag satt i en saccosäck och bestämde vad som skulle bort. Nu har jag rensat bort två papperskassar med skräp och en ikeakasse med sånt som ska skänkas vidare. Kvar har vi en ikeapåse med leksaker. När ottilia leker med något tar hon ut det därifrån och ställer det sedan i rummet. Kvar i ikeakassen kommer bli sånt hon leker minst med och även det kommer få åka iväg till bättre behövande barn.

Skönt med ordning och reda! Imorgon får jag nog ta det lite lugnare. Jag är ganska skakig och det tar så på krafterna när man göra alla vardagliga saker.

En snäll liten knöl

Igår fick jag åka in en sväng till doktorn och visa upp mig. Jag är liiite svullen om kinden och  kan inte gapa.  Operationsärren såg dock väldigt fint ut. Svullnaden var normal och stelheten i käken med så här några dagar efter operationen.

Det var skönt att höra så man kan sluta nojja sig. Jag har ganska lätt för att få infektioner.  Jag slapp sätta dit en ny öronmuff också aka tejpad kompress.  Det var helt underbart att kunna klia sig i örat igen. Sen började jag förstås klämma och pilla på örat. Halva örat är avdomnat samt huden bakom där ärret är. Strax över ärret sitter en liten knöl som är extra öm. Knölar är ju sällan goda. Man tänker på cancer direkt. Men den här konstigjorde lilla knölen är snäll. Där under huden sitter förstås mottagaren som är kopplad med en elektrod till hörselnerven genom  hörselsnäckan. 

I kväll läste jag en bok för Ottilia hon nyligen fått genom en bokklubb. Den handlade om att gå till doktorn. Då passade jag på att berätta lite om min operation och hur det att ligga på sjukhus. (Får man nyponsoppa?!) Annars har Ottilia inte riktigt greppat vad det är jag genomgår. Det påverkar ju henne inte så mycket. Att mamma är trött och har onte hör ju liksom till det vardagliga här hemma.

Mels nya hairdo

På måndag nästa vecka ska jag klippa till frisören och klippa till håret. Jag känner mig stolt över mitt CI och vill gärna visa upp det när jag fått den så det blir inga comb-over här inte.  Frågar är vad man ska hitta på.

Jag lullade runt lite på nätet och hittade den här tjejen som klipper sig själv för sitt CIs skull. Som tur var hade hon en ful frisyr till att börja med så det blev faktiskt bättre.

 

Öm och svullen

Det har gått 5 dagar sedan operationen.  Det gör fortfarande ont och min käke har svullnat upp så jag inte kan gapa. Det gör mig lite nojjig. Hela örat är inslaget i ett bandagepaket så jag kan inte se hur operationsområdet ser ut. Något är inflammerat och jag vill inte ha infektion. Svärmor svängde förbi apoteket igår och köpte munvattan som man brukar få ta mot inflammation i munnen.  Det vore ju förajligt om inflammationen berodde på slarv med tandborstningen. Det verkar dock inte så för jag är inte öm i tandköttet.

Ringde avdelningen igår och de bad oss återkomma idag så det ska vi göra.  Jag har ganska lätt att få infektioner och får mardrömmar bara jag tänker på det. 

Som tur är tänker jag inte så mycket på det. Jag har haft helt grymma drömmar sedan operationen. Riktiga äventyrsdrömmar där jag ständigt är som en av grabbarna. Ingen stackars liten flicka, nej nej. Jag minns drömmarna när jag precis vaknat men glömmer sedan. Jag vet att Jack Sparrow var med nån gång. Vilken kul kille!

Jag tar det väldigt lugnt just nu. Vilar mycket och tittar lite på film. Pysslar med ottilia gör jag också lite och igår skruvade jag och ass. Petra ihop en liten hylla till skrivbordet ifrån Ikea.  En sån grej jag köpte i somras och sen blev sven lite sur över att jag bara räknat med att han skulle skruva ihop den, sen blev jag lite sur över att jag ville skruva ihop den själv och inte kunde.  Sen har den blivit liggande för att jag varit för stolt för att be om hjälp, trots att det var världens enklaste grej att skruva ihop. Larvigt ja, men när man ständigt måste ha hjälp med andra saker hamnar små hyllor längst ner på prioriteringslistan.  Nu fick jag det gjort och sven kunde göra bättre saker.

CI-operationen -så gick det till

Jag opererades onsdag och idag är det lördag när jag till slut kommer mig för att öppna datorn jag annars inte kan leva utan. Jag ska försöka sammanfatta de senaste dagarna men får nog ta det lite pö om pö.

I onsdags åkte jag in skittidigt till sjukhuset nyduchad och fastande. Doktorn kom in och satte ett kryss på rätt öra. En sköterska gav miig alvedon och en spruta i magen.  Jag rullades in för nedsövning och operation strax efter 8 och möttes av en alvarlig kirurg som förklarade jag skulle vara nedsövd länge och därför skulle få ett antal nålar i mig. Som vanligt måste jag veta lite om människan som ska ansvara för att jag inte vaknar under operationen. Trivs han med det han gör? Hur länge har han arbetat? Sen känner jag mig trygg även om jag egentligen också velat fråga hur han sovit inatt och om han äter ordentligt? Sen somnade jag gott.

Jag vaknade av att jag hade tinnitus och ont i armen. Jag kräktes. Jag såg suddigt och hade ingen hörapparat. Inte fick jag någon heller. De trodde jag ville sätta den i mitt opererade öra och gav mig därför ingen. De skrev lappar som jag inte kunde läsa och det kändes förjävkligt att inte veta vad som hände. Till slut redde de ut det och gav mig min hörapparat men den hjälpte inte mycket. Jag hörde väldigt dåligt. När tolken kom kände jag mig trygg. Jag såg fortfarande simmigt och fick läsa av taktilt. Gissa om jag var tacksam över att jag tränat avläsning så flitigt under min månad i Thailand. Armen gjorde ont eftersom jag legat stilla länge. De flyttade infarten till handryggen och hjälpte mig röra på¨armen så jag skulle få igång blodcirkulationen. Ont i huvudet gjorde det förstås också.

Jag hade ett hårt tryckförband om huvudet. Förutom att jag hade ont och var groggy mådde  jag bra. Jag fick smärtstillande och medicin mot illamåendet. Jag hade kateter och var inte helt nöjd med den till en början, men när man vant sig vid tanken var det helt okej.

 

Jag låg kvar en natt. Dagen efter operation blev det mycket väntan. Jag  gick runt med en känsla av rent lyckorus.  Om det berodde på morfin eller adrenalin vet jag inte men det var väldigt härligt. Till slut fick jag tid för röntgen och undersökt av läkaren. Operationen hade gått bra och ärret såg fint ut. Jag fick en ordentligt tejpad kompress över örat, tabletter och skrevs ut. Att se röntgenbilden med elektroden snirklad inne i huvudet var helt obeskrivligt. Helt fantastiskt att veta att den till slut satt på plats.

När de byytte förband fick jag hjälp att fotografera ärret. Jag var väldigt nyfiken på hur det såg ut och hur mycket hår de tagit bort. Jag tycker det ser väldigt bra ut. Inget frankensteinärr och det var ju inte så mycket hår som rök heller. Vilken stjysst doktor jag har! Så himla duktig!

Det kändes skönt att komma hem. Ottilia fick komma hem från dagis några timmar innan hon skulle hem till sin farmor och sova över. Vi bakade kladdkaka och kalasade på. På natten slog den där omtalade yrseln till. Jag vaknade av tinnitus och illamående. När jag började gå mot toaletten ramlade jag rakt in i väggen. Jag försökte förvirrat krypa och kröp rakt in i väggen igen. Läskigt! Jag lyckade kravla mig till toan innan jag började kräkas. Jag hade i alla fall fått med mig mobilen så jag kunde ringa min mamma som kom över och hjälpte mig. Det var blod i det som kommit upp så hon ringde sjukhuset som skickade en ambulans. De undersökte mig men jag fick stanna hemma då mina värden var ok. Åter igen var det hemskt att inte kunna se och höra riktigt.  Fan, vad viktigt det är att man får möjligheten att lära sig läsa av taktil avläsning när man har dövblindhet.

Jag fick alltså stanna hemma och det ville jag. Jag fick åka in till doktorn morgonen efter och undersöktes. Illamåendet berodde förmodligen på morfinet och blodet på ett sår i halsen efter luftslangen under operationen. Jag åkte hemma med annan sorts smärtstillande och medicin mot illamåendet.

Det var alltså igår och sedan dess har jag inte haft några större besvär av yrsel förutom att jag varit på väg att ramla ett par gånger. Jag har ont och är trött men mår annars jag nästan okej.

Varningstejpat kylskåp

Jag känner mig lugn. Inte rädd eller nervös, men något förväntansfull. Inte för operationen i sig utan för resultatet. Att få tillbaka sin hörsel är så stort att det inte ens går att ta på. Skrämmande och hisnande. Operationen i sig känns som en skitsak som följer med. Det kommer göra ont och vara obehagligt, that´s it. Det nervösa bli röntgen jag ska göra dan efter operationen då man får veta om operationen lyckats. Om den inte har det är elektroden värdelös men man göra inget åt det. ”Den sitter där den sitter” som dr. Ulrika sa. GULP! Ops, nu blev jag visst orolig trots allt. Äsch, jag är ändå mer förväntansfull. Det ska bli spännande.

Ikväll har jag badat, packat och slappat. Eftersom jag är ganska tankspridd av mig har jag satt varningstejp på kylskåpet. Nu blir det ingen mer mat förän efter narkosen. Ett glas vatten till medicinen i morgon bitti. That´s it!

Ett nytt vrålåk

Igår var jag på ceentrum för hjälpmedel och fick min nya elrullstol för inomhusbruk. Den liknar mer en kontorsstol med sex hjul än en rullstol. Betydligt smidigare. Dess enda nackdel är att den just bara kan användas inomhus och inte kan ta sig över hinder högre än 4 cm. I övrigt är den riktigt asgrym! Man styr den med en joystick. Kan luta ryggen och benstödet fram och tillbaka så man lätt kommer ur den. Man kan även hiss upp sitsen riktigt högt så man kommer upp i jämhöjd med stående människor. Skitbra då jag har svårt att i sittande ställning titta uppåt där lamporna är och inte tycker det är jättekul att prata med magar.

Igår när jag lagade köttfärssås kunde jag nå alla ingridienser i överskåpet själv. Det innebär förövrigt att jag även når vinglasen numera. Jag är lite rädd för att köra på ottilia så igår hade vi genomgång av lite nya säkerhetsregler här hemma. Självklart fick hon provåka en sväng i mammas knä också.

Jag får den verkligen vid precis rätt tidpunkt. Jag har inte skrivit så mycket sen jag kom hem, vilket berott på att jag haft väldigt ont av kylan. Det är riktigt, riktigt jobbigt. Att orka med allt har varit tufft och krävts mycket vila mellan varven. Jag är lättad över att jag från och med imorgon är sjukskriven av andra orsaker. Innan det har jag tre timmars arbete kvar idag samt ett möte med arbetsterapeuten.

Ottilias väska står färdigpackad i hallen. Eftersom sven jobbar kvällar denna vecka så får ottilia övernatta hos mormor och farmor tills på fredag. Själv har jag ingen väska packad men det får jag ordna i kväll. Det enda svåra blir att välja ut vilken bok som ska få göra mig sällskap.

Jag blottade mig för korridoren helt i onödan

Jag har har inte mått helt bra nu. Det är så jäkla motigt att vara tillbaka i kylan. Tungt.

Men att jag ska opereras på onsdag känns bra. Speciellt när alla små problem runt omkring löser sig. Jag känner mig lugn. I det stora hela så är operationen endast en liten del av det stora som väntar. Det stora gör mig nervös men inte operationen.

Jag var på avdelningen i torsdags för inskrivning vilket innebär att man ska träffa alla inblandade och förbereda operationen. Det var surrealistiskt. Jag hade en tolk med. Först träffade jag skötserskan och pratade lite. Hon var gullig och envis. Sedan fick jag träffa kirurgen som undersökte mig och informerade lite om vad som komma skall. Jag bad om tre saker: tolk när jag vaknar, slippa sova där natten innan och att få operationen filmad. Tolk kanske jag får, annars har de en tavla som de skriver på. Sova hemma innan op gick utmärkt och filma den kan de också göra. 🙂

Inskrivningen tog 4 timmar, mestadels för att jag fick vänta skitlänge på narkosläkaren på operationsavdelningen. När vi skulle därifrån såg jag en såg jag en dörr-öppnar-knapp på väggen några meter innan entrén. När sigjag trycker på den öppnas dock en dörr bakom mig istället som det står ”operation” på. Crap! I panik slänger jag mig på dörr-öppnar-knappen jag ser lite längre fram. Åter igen öppnas en dörr BAKOM mig. Ut störtar en arg tant i scrubs. Jag ber om ursäkt och tolken hittar RÄTT dörrknapp och drar ut mig så inte tanten ska ge mig en snyting.

Tillbaka på vårdavdelninnagen fick jag ta lite prover som narkosläkare ordinerat. Bland annat ett EKG vilket går tll så att man med får ligga en stund med baröverkropp och en massa elektroder fastklistrade på kroppen. Det spelar ingen rol hur pösig tröja man har. Man bara man har. Man bara måste ligga med tröjan under hakan och flasha sig. Så är det alltid. Nytt för den här gången var dock att jag fick göra undersökningen i korridoren. Jo, i korridoren! Runt hörnet utanför en toalett där det inte var så mycket folk i rörelse. Lagom kul, men okej nu får vi det här överstökat. Tolken var lika generad som jag. Men maskinen ville inte fungera. Flera personer kom förstås för att undersöka apparaten men den var kaputt och jag blottade mig helt i onödan. Jag får gå till fysiologiska mottagningen på måndag och göra om det.

Litegrann om garden hills

Jag kurar ihop mig i soffan hemma i min dragiga lägenhet. Att komma hem till kylan var smärtsamt. Som när man att kliva ur poolen efter att simmat runt viktlös och obehindrat i vattnet och sedan på stadig mark känna hur tung och klumpigt man rör sig på land igen. Återupptäcka sin dåliga balans och sina svaga ben. Nä, den svenska vintern är inte min kompis! Speciellt inte när jag polat stadigt med den thailändska vinter en månad.

Vad fort en månad gick, bara så där. Vad fint vi haft det och vad många minnen vi tar med oss hem. Jag är onekligen stolt över att jag ridit barbacka på en elefant. Jag minns inte ens hur jag kom upp på den liggande jättefanten. Alla roliga marknader vi besökt, speciellt Cicadamarknaden som var helt underbar med all konst, lokala designers, påhittiga hantverkare och fantastiska restaurangpark. Allra mest kommer jag förstås sakna vårt hem på Garden Hills.

Vi bodde i ett nybyggt hus på 115 kvadratmeter med två sovrum och öppen planlösning. Det fanns inga väggar mellan kök och allrummet så det blev väldigt öppet och lätt att röra sig. Emma (assistenten) fick ett eget sovrum. Ottilias säng släpade vi in till det större sovrummet där vi utan problem fick plats med alla tres sängar. Innanför svårt sovrum hade vi ett eget badrum med både inomhus dusch och utomhusdusch. I sovrummet hade vi också en långvägg med skjutbara glasdörrar som ledde rakt ut till jacuzzin och uteplatsen. Gött! Det fanns även ett mindre badrum i huset som kunde  ha lite mer som sitt. Både badrummen och köket var snygga och fräscha.

Ägaren har planer på att handikappanpassa fler. Nu när vi var där var det två likadana hus som anpassats. Under våra första två veckor bodde ett trevligt par i det andra huset, Stefan och Anna. Vi hittade på en del ihop. De sista två veckorna bodde en barnfamilj i det andra huset med en flicka som var något år yngre än ottilia. Dem umgicks vi också mycket med. Anna, Axel och Wilma.

I huset mitt emot vårt hade Garden Hills sitt gym och spa. Priserna f ör olika behandlingar låg något lägre än på massagemottagningarna inne i stan. För en svensk femtiolapp fick du en timmes thaimassage.

Vid sidan av gymmet och vårt hus låg restaurangen och emellan husen låg den stora poolen som förstås var vårt favorit tillhåll. Istället för stege eller trappa ner i poolen hade de byggt en sluttande backe ner i poolen. Det fanns också en vattentålig rullstol man kunde använda. Själv hoppade jag förstås ner i poolen men använde gärna rullstolen för att ta mig ur. Jag provade att rulla ner i poolen själv en gång. (Bara för att prova.) Det är inget jag rekommenderar. När man kom ner i vattnet blev man så lätt att hjulen inte fick fäste. Det är bättre att ha någon bakom sig som håller i rullstolen. Hade man bara det var ju rullstolen helt kanon att ha. De håller också på att ordna med en lift som kan lyfta ner en person direkt i vattnet. Ottilia och Wilma hade förstås störtkul i poolen.

Restaurangen var också trevlig och när vi skulle ner räknade vi med att den skulle vara dyr men det var den inte. De serverade god thailändsk mat till bra pris. En Pad Thai kostade 50 bath till exempel, det är ca 12 svenska kronor. Varje fredag anordnade de en ordentlig buffé. Då var det fullt i restaurangen må jag säga. Det var uppskattat och alltid väldigt trevligt. Det hände inte sällan att man blev bjuden på någon exotisk frukt efter maten. Mums!

I helgen kommer det nog in lite bilder här också…