God med bitter eftersmak

Jag har haft en väldigt trevlig helg med svärisfamiljen. Först en spontan grillkväll hos svärmor i fredags, sen en coollugn lördag hemma och till slut en heldag med svärfamiljen igår. Först gick vi på auktion ute på landet. Bredde ut våra filtar i gräset och hade picknick med utsikt över auktionsuppståndelsen. Efter det åkte vi på familjedag som arrangerades i folkets park. Sven följde med Ottilia på ponnyridning, borghoppning, ansiktsmålning och teater medan jag socialiserade med hans familj i gröngräset. På kvällen käkade vi pizza ihop.

Ottilia lämnade vi kvar hos svärmor. Hon ska bo där ett par dagar nu. När jag och Sven kommit hem satt vi på altanen och småpratade en stund. Ständigt när jag gjort något trevligt med människor jag tycker om kommer jag hem och känner mig nedstämd och modfälld. Förr trodde jag att det betydde att jag inte trivts i sällskapet eller att jag var en sån där människa som aldrig är nöjd med någonting. Numera vet jag att det bara är en sorts reaktion på att jag haft en trevlig men tuff dag. Att jag fått spänna alla ”muskler” för att höra, se och uppfatta. Efteråt går luften liksom ur, men det betyder inte att jag är missnöjd med dagen. Man önskar förstås att en trevlig dag ska följas av behagande känslor. Jag får acceptera att jag behöver en deppstund samtidigt som jag nyktert klappar mig själv på ryggen och säger ”Jaja, så här känns det just nu men det går snart över. Det var en kanondag och det glömmer vi inte bort.”

Idag är nedstämdheten borta. Idag är kroppen trött istället. Som tur är har jag ledigt och kan vila ut ordentligt. Jag skulle ätit lunch med min mamma men vi bokade om det till en myskväll här hos mig istället. Det känns väldigt skönt. Just nu vill jag bara viiiiila.

Nu kommer mitt nyårslöfte

http://vegetariskvardag.se

 

 

 

 

 

Nyårslöften är jag inte så mycket för. Det är svårt att bli helhjärtat engagerad i något när det ska tvingas fram. Som min man, varje år lovar han att eventuellt ska fundera lite på att kanske sluta snusa. Vi vet båda mycket väl att det bara är för att vara lite fyndig. Nä, nyårslöften för sig bäst vilken annan dag som helst om året. Typ nu! Mitt i sommaren. Jag lovar högtidligt och fullt att jag nu ska bli en nyttigare människa. Nä, du där, sluta skratta. Jag menar ALLVAR! Det här går inte an längre. Jag går sakta upp i vikt och snart får jag inte plats i min egen rullstol. Inte alls bra för min redan begränsade kropp. Sven är inte heller den mest finkänsliga typen av man. Han har påpekat för mig under något år att jag lägger på mig. Allt lägger sig på röven. Hm, det går ju an när man sitter men röven är helt klart delägare av boven i dramat varför jag inte orkar gå med rullator längre. Hur stor del vet jag inte men det är helt klart dags att skärpa till sig och ta tag i det hela. 

Jag har inlett mitt löfte med en shoppingrunda på ICA där jag införskaffat nyttigheter. Imorgon ska jag baka ett asnyttigt bröd. Kylen är fylld med extra mycket grönsaker och proteiner. Pastan får inte ta upp hela skafferiet. Nu ska vi äta bulgur och quinoa också. Ledordet är inte fettsnålt utan hälsosamt. Keso, ägg, nötter, Vetekli, kokosfett, kostfiber. Alfa alfa-groddar skall här odlas också.

Jag fick nyss höra en kommentar någon sagt om mig, en pojkvän till en vän som jag mötte på härom dan och vi hälsade för första gången. I efterhand fick jag hur att han efteråt åt utbrast ”Hon såg ju så cool ut!” Japp, det smörjer självkänslan. Önskan att se normal ut lämnade jag i samma stund jag fick min första hörapparat. Att se ball och udda ut är mycket roligare och lättare. Nu satsar jag på att begrava min ångest över att fastna som den ”sorgliga tjejen i rullstol” ihop med alla tomma godispapper. Sen får det bli som det blir.

Latjo på stortorget

Igår spenderade jag och Ottilia en eftermiddag på stan med Carro och Filippa.  Brev till Kalle spelade musik för barn på stortorget. Det var kanonskoj. De latjade, lät barnen testa  intrumenten och bjöd på en snygg show. Efteråt tog vi en glass ihop med hela högen  och mötte till slut upp pappa Sven som kom direkt från tåget han kört så vi kunde käka kvällsmat ihop. Lite shopping hann vi med också. Ottilia fick en finfin stråhatt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

Statement to stay!

Vi har bestämt oss för att bo kvar i vår lägenhet och inte köpa radhus. Dels trivs vi bra där vi bor nu även om det är lite trångt. Vi har det väldigt bra anpassat här. Det vore guld med ett rum till, golvvärme och termostat men det är inte brådskande. Vi har precis fått ordning på altan och förråd här och vissa anpassningar finns inte där borta: synanpassningar och dörröppnare. Tack vare radhuset har vi dock fått upp ögonen för fördelarna av nybyggda bostäder. Där krävs inte så stora anpassningar som i gamla för att komma fram med rullstol. Planlösningarna är över lag öppnare och dörröppningarna bredare. Vi tänker bo kvar här ett tag till men hålla ögonen öppna på bostadsmarknaden och alla nybyggen som ploppar upp här och var i stan. När vi hittar rätt hus så hittar vi det.

För att verkligen göra ett statement av att vi ska stanna har vi ägnat ett par dar åt att sätta upp tavlor. Vi har bott här i två år utan att det blivit gjort så det är verkligen på tiden. Sven jobbar dag och natt om vartannat den här veckan så han är jättetrött. Jag har ont i kroppen och har PMS så det tar tid för oss att bli överens om nånting alls. Vi tjafsar så löjligt mycket att vi inte kan låta bli att skratta ihjäl oss ibland när vi hör oss själva. Vi har förresten väldigt snygga tavlor. Min förkärlek för film gjorde att jag när vi reste jorden runt för 8 år sen och besökte Hollywood köpte en massa läckra originalaffischer från mina favoritfilmer. Jag är tokig i SciFi och gamla svartvita filmer. När det gäller mina väggar är jag väldigt bestämd och jag har svårt att kompromissa. Sven har svår för det kreativa i att hänga tavlor på väggarna. Han vill helst bara hänga allt på en rak linje. Han låter mig hållas som tur är men hänger upp sig på att en enstaka tavla ska hänga precis och exakt på millimetern i mitten ovanför sängen. Då låter jag honom hållas. Det tar tid för oss att överleva det här projektet, men tavlorna SKA UPP! Just nu står alla tavlor i vardagsrummet och alla verktyg i köket i väntan på sortering och struktur. Jag vill bara få bort skiten, men om vi bara lastar ut allt i förrådet får vi det aldrig gjort. Det måste liksom stå här i vägen så jag snubblar och kör på skiten då och då tills jag får tokspel och antingen slänger ut allt eller tar tag i arbetet.

Idag ska vi nog få upp det sista om jag så dör på kuppen, men först väntar jobb, en tupplur och sen en barnpopkonsert på stortorget där vår Lisafisa ska sjunga.  Sweet!

Semester nr 2

Nu har saker återgått till det normala, men det känns väldigt onormalt. Jag såg fram emot att komma tillbaka till jobbet men blä, vad jobbig första arbetsdan var. Inte jobbet i sig, det knallar lite bångstyrigt på men allt runt omkring: färdtjänst, använda kollegerna som tillfälliga assistenter vid fikat, ta sig runt i rullstolen osv Samtidigt har man ont och är trött. Jag känner mig inte alls peppad. Nu behöver jag semester nr 2: den jag tar ifrån min mina funktionshinder istället för jobbet. Jag tänkte åka paragliding (på låg höjd för jag är feg), spela lite piano, simma över vättern, klämma fram en bebis till, se på 3d-film och festa järnet. Hinner man allt på fem veckor?

Nä, okej det lär inte bli någon semester från mina funktionshinder, men det blir en semester nr 2. Jag behöver faktiskt bara vara på jobbet två veckor så är det dags för en ledig vecka till. Då sticker hela lilla familjen till Dalarna på familjevecka med FSDB. Det blir tredje året i rad vi är med. Det ska bli döskoj!

Ett handikappanpassat radhus

I fredags kom hårdhandskarna fram här hemma. Sven vill byta bredbandsbolag vilket innebär att vi måste byta mailadresser. Det är via mailen jag har kontakt med alla dessa herrans handläggare och andra myndighetskontakter jag har. Jag vill INTE byta och har undvikit diskussionen en tid. Till slut gick den ändå inte att undvika längre och det slutade i att jag gav mig men istället förhandlade mig till att få välja färg/tapeter när vi ska fixa till köket här hemma. YES!

Senare på kvällen hade jag ett helomvändande samtal med en god vän. Hon tipsade mig om ett radhus som är anpassat och skulle passa mina behöv väldigt bra. Jag sa att jag trivs i lägenheten jag har och tänkt bo kvar så länge det går, men övertalades att prata med Sven om det i alla fall. Sven tyckte att vi skulle titta och det gjorde vi igår. Det är ett rart radhus med 4 rum och kök. Det var golvvärme i hela huset samt termostat vilket ju förstås vore kanon för mig som är så känslig för kyla. Det är redan handikappanpassat för rullstol. Till och med altandörren är så bred att rullstolen kommer ut där. Altanen är lite mindre än våran men utanför den finns en gräsmatta. Det var kanontrevligt hus. Nu får vi fundera lite för vi är egentligen inte ett dugg flyttsugna. Jag vet att jag inte kommer att kunna bo kvar i vår nuvarande trea på 79 kvadrat hur länge som helst. Det vore väldigt skönt med ett assistansrum och i framtiden blir vi tvungna att ha ett sånt om jag behöver hjälp på natten. Just nu känner vi att vi precis fått i ordning på altanen och förrådet och nu skulle ge köket en snabb-make over. Vi trivs men om vi om vi behöver flytta inom de närmsta tre åren kommer vi inte kunna få det anpassat för mig. Då behöver vi hitta ett ställe som redan är anpassat. Det kanske vore ett misstag att inte gripa tag i den här chansen.

Hmm…  Ja, vi har lite att klura på.

Mäktiga hästar

När jag själen stormar runt är det skönt att tänka på nåt riktigt kul man gjort. I tisdags, när vi var ute hos min pappa på landet, gjorde vi en liten utflykt till Odensvi häststall där min svärmor Anna brukar rida. Hennes vän Agneta äger stället och har tre enorma ardennerhästar. Jag lånade utrustning och fick på mig ett par snygga cowboy-chaps, skyddsväst, dojjer och hjälm. Sen fick jag rida i paddocken. Jag travade lite och det var väldigt länge sen jag gjorde. Jag hade väldigt kul. Det var mäktiga hästar. Ottilia fick också rida lite och hon satt nästan i spagat på den breda jättehästen, överlycklig och stolt.

Japp, då var jag allt bra lycklig. Tack Anna och Agneta!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Det suger…

Det är sugigt när ångesten tar över och det bästa är att stanna hemma medan familjen går och badar.

Lära sig klockan

 

 

Morgonpigga som vanligt har jag och Otti pysslat denna morgon och gjort en klocka som nu sitter på kylskåpet.  

Sola och avläsa taktilt teckenspråk

 

Tre sköna dagar spenderade vi ute hos min pappa med familj och vänner i Stubbetorp. Han har nyligen byggt pool och ett gigantiskt soldäck. Ramperna som han byggt upp till soldäcket kom väl till pass för vi var två som rullade omkring i matchande rullstolar, jag och Thommy. Familjens vänner Lena och Tommy var där och levde ut semestern precis som jag och Ottilia. Det blev några härliga dagar med fint väder, bad och god mat. Medan vi hade vår semester där passade Sven på att besöka sin lillasyster i Oslo.

 

Min assistent Elin var med ute på landet och det visade sig förstås ypperligt att träna taktil avläsning samtidigt som man solade. Då kan man ju ändå inte göra något vettigt och att bara vila tröttnar man (jag) ju snabbt på. Min avläsningsförmåga blir bara bättre och bättre. CI´t tränar jag också hårt med men det är fortfarande tufft. När jag har cippen och det händer mycket runt omkring får jag panikångest ibland. Det är otäckt, men jag använder Cippen när det är lugnt och kör korta pass. Huvudvärk och tinnitus står ju också som feta gråsuggor i min väg men det är inte alls lika illa som tidigare. Nu kan jag använda cippen, det kunde jag inte alls för några veckor sen. Igår ljudtränade jag i solen. Petra läste ur en bok för mig. Utan hörapparaten till gick det inte alls men med den gick det bra. Efter en stund kom Ottilia hem från solhagapoolen och ville ligga i min famn. ”Hon är fåfäng och behagsjuk!” läste Petra ur boken. ”Hon är förfäng och magsjuk!” svarade Ottilia och jag hörde både och.

Sen vi kom hem har vi annars tagit det väldigt lugnt. Jag hade förstås i mitt eget huvud antagit att jag och Sven skulle spendera en myskväll ihop när vi kommit tillbaka. Jag det så pass förgivet att jag inte ens pratade med Sven om det. Kvällen började bra med fancy entrecot på grillen. Sen ringde boysen och bjöd ut sven på fotbollskväll på O´learys, sen var den myskvällen över. Vilket typiskt gift par vi är! Det fattas bara att jag går runt i en städrock och surar, men det gör jag inte. Jag spenderade kvällen med mörk choklad och fyra avsnitt av ”Once upon a time” som jag längtat efter. Myskväll blir det ikväll istället.

En tuff lördag som blir en underbarbart lördag

Lördagsmorgonen blev tuff. Jag hade ont i kroppen och behövde mycket assistanshjälp. Hotellet som hyrt ut ett handkappanpassat hotellrum till mig hade skitit i att informera om att frukostbuffén låg en trappa ner utan hiss. Det, plus att hotellrummet var riktigt dåligt anpassat, gjorde mig ledsen och grinig. Ingen kul dag att må dåligt. Jag bölade som en barnunge när jag skulle duscha och klä mig. Petra tittade mig bestämt i ögonen och sa ”både du och jag vet att du inte behöver hjälp med just det här i vanliga fall. Du är extra trött just idag och har inte dina vanliga hjälpmedel.” Sen tog vi en paus så jag fick gråta av mig lite samla lite jävlaranamma och fortsätta. Vem marknadsför ett hotellrum som handikappanpassat utan att ens bredda dörrar och plocka bort trösklar. Hur ska man kunna duscha när man varken når duschhandtag eller tvålpumpen. Det fanns förvisso ett handtag i duchen men jag nådde den inte. Efter en massage av armar och ben vilade jag resten av förmiddan medan de andra packade. Det hjälpte, för på eftermiddagen mådde jag bättre.

Då tog vi bilen till Torslanda ,trots vår svekfulla GPS, där våra kompisar bor: Millis, Adrian och lilla Lycke som är något år yngre än vår Ottilia. De bor i ett radhus omgivna av andra barnfamiljer så det fanns många lekkompisar, leksaker och dessutom levande kaniner. Vi hade det jättemysigt. Millis och jag har känt varandra i 14 år men nu inte setts på ett par, tre år. Då chockeras man av hur vuxna man helt plötsligt blivit utan att riktigt märka det. På dan tog vi en sväng ut till Björkö där vi käkade glass och på kvällen grillade vi ihop. Det var ganska kyligt men som äkta nordbord trotsade snålblåsten och satt ute halva natten och huttrade. Det ÄR sommar och då SKA vi sitta ute! Själv drog jag på ett par jeans över tightsen och på överkroppen hade jag två långärmade jumprar, fleecetröja och vindjacka. Samtidigt försökte sven övertyga oss andra om att han tyckte det var så varmt att han nog skulle byta om till T-shirt. Det gjorde han inte.

På söndan käkade vi en lång frukost och tog sen en tur till ett bushus i Torslanda. Ottilia lekte av sig och somnade sen bums i bilen.

En skitbra dag på Liseberg

Även om det är semester så är jag tack och lov så där trotsigt morgonpigg idag. Härligt! Bra tillfälle att skriva så fingertopparna ryker. Jag ruskar huvudet lite och försöker så hjärncellerna att vakna till liv. ”Måste vi?” –Ja, upp nu!- De vill egentligen bara mysa lite över slutet av en Jane Austen-bok, förstår ni.

I fredags morse åkte vi (Jag, Sven, Ottilia och assistenten Petra) till Göteborg. Vi bodde på ett hotel där vi checkade in och sov en stund innan vi gick till kinarestaurangen mittemot och åt lunchbuffé. Efter det skulle vi promenera ca 3 km till Liseberg, tack vare min gps (och mig kanske då) gick vi åt helt fel håll till en början. Vid fyratiden på eftermiddan var vår vandring till slut över och vi omgavs av gröna kaniner, karuseller och små regnskurar.

Liseberg hade ordnat det riktigt najs för sina funktionshindrade besökare. Jag fick ta med mig både Sven och Petra som ledsagare. Jag och Ottilia köpte varsitt åkband och de andra fick varsitt ledsagar-åkband så de kunde åka med oss. När man skulle gå ombord en åkattraktion gick det ju inte ens att komma in med rullstolen där kön är. Istället fick man kontakta personalen och gå in en annan (bättre) väg, oftast genom utgången. När man väl bökat och stökat för att komma ner i vagnen fick man alltid möjlighet att åka karusellen två gånger. Smart. Det var väldigt skönt att slippa köerna.

Större delen av besöket åkte vi förstås barnkaruseller men på slutet fick Ottilia hänga med Petra och köpa popcorn nån halvtimme så mamma och pappa kunde ta en sväng i de stora berg-och-dalbanorna: Balder och Kanonen. I båda fanns det förresten hiss upp. Att åka kanonen två gånger på raken utan att kliva ur födde en gruvlig huvudvärk. Det var ändå värt det. Klockan var då ändå nio på kvällen och det var dags att gå hem till hotellet.

En skitbra dag på Liseberg, så kan vi ju sammanfatta dagen.

Ska snaaart ta mig i kragen.

Jag har inte haft laptopen öppen på 4 dar och den har nästan dammat igen… känns det som. Om jag inte dokumenterar denna semesterhelg snart är den för all framtid borta i mitt senila sinne. Problemet är bara att jag är så himla upptagen med att ha semester just nu. Men snart, snart ska jag damma av tangenterna på allvar. Jag måste bara äta lite pizza först, sträcka ut mig på pappas altan och njuta lite till.

Myskväll med en pizza på grillen

Igår hade jag ett riktigt breakdown (och jag berättar säkert om det senare). På kvällen lyckades jag dock styra upp min sinnesstämning och fokuserade på att bara ha lite trevligt. Vi bakade pizza på grillen med hjälp av en baksten på gallret. Det var mysigt att göra hela middan utomhus vid grillen på en filt i gräset. Erik, Emma och Alva kom över också. En riktig myskväll blev det!

Precis som jag vill ha det.

Yes, efter två dagars sliiit är förrådet inte bara städat, utan även organiserat precis som jag vill ha det mella hyllor och märkta plastlådor så man verkligen vet vart allt är. Sven förespråkar ju gärna tetrisprincipen. Han är bra på det. Man får plats med hur mycket som helst, men man får inte ut något. I måndags bar Sven ut allt i vardagsrummet, Sen har jag med envist och hjärtlöst sorterat bort sånt vi överlever utan. Sven har försökt att protestera allt för mycket. Han är en samlare och jag är en utkastare. Hans tre lådor med kissprylar vågar jag dock inte ens diskutera, den är ett känsligt område. De kanske säljs en dag men inte den här veckan.

Jag har med vissa motgångar och expertis från pappa inhandlat rejäla hyllor. (Krävdes bara två resor till K-rauta och en till Ikea, vars nya måtto är att på hemsidan lova att de har saker i lager som sen är slut när man kommer.) Sen satte Sven upp hyllorna, också han med en del motgångar. Vid lunch igår visste vi inte om vi ville slå ihjäl varandra eller lägga oss ner på golvet gråta ihop så vi fortsatte jobba istället. Nu är det superbra ordnat och äntligen har vi förverkligat visionen jag burit på ända sen vi flyttade hit för två år sen. Det ända som sket sig var att vi inte fick in vår gamla bokhylla som skulle stå längst in. Det saknades en halv cm. EN HALV CENTIMETER! Men okej, vi låter oss inte knäckas utan åker väl till Ikea och köper en billig skithylla för 150 kr.

På altanen står ett hav av saker vi ska skänka bort. Jag ringde Myrorna och frågade om de kunde hämta grejerna. De kunde komma på fredag och om chauffören tyckte att det inte var tillräckligt fina grejer lämnade han kvar dem. Glöm det! Då kör vi dem själva till Bra&Begagnat istället som säkert tacksamt vill ha vår skit.

Flygande rullstolar och puckade, stackars chaufförer.

bildlänk från sveriges radio

Ibland blir man helt tooooookig på chaufförerna som kör färdtjänst. Förra veckan åkte jag med en chaufför i en av deras blåa smurfbussar. Jag åker helst i vanligt säte med rullstolen parkerad och fastspänd på golvet bredvid. Den här chauffören sket dock i att spänna fast stolen. När vi åkt några minuter börjar stolen rulla runt och sen välter den. När vi är framme pratar vi om det och han tycker inte att det var någon fara. I torsdags åkte jag med honom igen, då satt en äldre dam bakom mig. När vi börjar åka börjar rullstolen fara omkring. Han hade bara låst ena hjulets broms. Jag ber honom stanna och spänna fast stolen men det gör han inte. När vi kör ut på motorvägen och accelererar far stolen rakt på damen. Resten av resan försöker hon hålla i stolen men klarar inte av det så den far fram och tillbaka. Chauffören lyssnar inte alls på våra protester. När vi kommer fram är jag flyförbannad och skäller på honom. Det visar sig att han inte ens märkt att rullstolen rört sig och tror inte heller på oss. Om det inte sitter en person i rullstolen behöver den enligt honom inte förankras. Nu vill jag ta min huvudvärk och rulla in och jag vill INTE ha hans hjälp. Japp, det är min stora, arga hämnd mot honom. Han har dock bestämt sig för att hjälpa mig samtidigt som han plötsligt ska vara övertrevlig. Glöm det, vi är inte kompisar idag! Jag Kan Själv, precis som en tvååring. Jag hytter ilsket med fingret och reklamerar min rätt att ta mig in i mitt eget hus. Mina trötta armar inser vilken fantastiskt dålig idé det hela är när jag stånkande häver mig upp för rampen. Jag kommer in i alla fall. På måndag ska jag ringa färdtjänst och anmäla båda händelserna. Ilskan rinner av mig och jag inser att den stackars mannen inte kan hjälpa att han är dum i huvudet. Han mamma brukade säkert sitta på hans huvud för skojs skull när han var bebis eller nåt, för hon var säkert också dum i huvudet. De som borde ta ansvar för min säkerhet i smurfbussarna är färdtjänst och det ska de banne mig göra. Jag ska ringa när jag är lugn och smart igen för när man är arg är man ju inte riktigt klok.

Lookie lookie, no hands!

Har ni sett att det finns kundvagnar för rullstolserövrande konsumenter? Det hade jag missat. Och min Ica-butik i Haga verkar ha missat det, men Willys i Västhaga hade inte missat sensationen. Där var jag och assistenten Petra idag för att storhandla. Ofta när vi handlar på Ica frågar hon vid ingången om vi ska handla mycket? Då svara jag oftast att nääää, vi ska bara handla lite, lite granna. Sen slutar det oftast med att det blir ganska mycket så jag inte orkar hålla korgen. Tro mig det här med kundvagn man kopplar fast på rullstolen ÄR en sensationell sansation. Man behövde en hyfsat stark tumme för att spänna fast hakarna fram på rören till fotplattorna, sen var det bara att köra på. Man behövde inte hålla i vagnen alls. När rullstolen svängde, så svängde kundvagnen. Bra bra, men jag är glad att jag inte kör min egen rullstol, för om jag har tungt att köra den i vanliga fall lär det inte gå lättare när man spänt fast en kundvagn och lastat den med varor för 1400 kr.

Börja om från början, börja om på nytt!

I går hade jag tid hos en ljudingenjör som sysslar med CI på audiologiska mottagningen. Det var väldigt skönt att höra nån säga ”Jag tror jag vet varför du mår så dåligt av CIt och jag tror att vi kan fixa det.” Thank God!! Jag hade ju börjat befara att min hörselnerv fått permanent 3-årstrots. Vi fick jobba en del med att ändra inställningarna. Sist jag var inne på programmering tyckte jag ju att det gick så bra med cippen att min stammis-ingenjör höjde nivåerna ordentligt mycket. Nu gick vi tillbaka till mitt gamla mesprogram och lade även in ett nytt snällt program. Programmet-från-helvetet tog vi bort för tillfället. Nu är jag lite orättvist, för vem hade vetat att jag skulle reagera så starkt på förändringarna? Enligt gårdagens ingenjör kan det vara lite så här det första året. Att det kan funka skitbra och sen kan man plötsligt regera negativt på ljud även om man haft samma inställning under flera månader. Då får ta ett par steg tillbaka och vänja sig på nytt. Just nu känns det som att börja om från början. Jag kan bara ha cippen korta stunder. Ibland 10 minuter ibland någon timme innan jag mår skitdåligt. Det är nu jag hatar alla som ens vågar uttala ordet  T Å L A M O D för mig.

Okej, just det känns motigt men nu vet jag i alla fall att det kommer fixa sig med lite hårt arbete. Olyckor kommer sällan ensamma heller. Sven har fått kristallsjukan vilken innebär att han är sjukskriven två veckor nu med yrsel. Det är inge bra att köra tåg när man har yrsel och har ansvar för typ 300 människoliv. Nope! Förhoppningsvis går även det över. Vi håller tummarna för att vi ska kunna komma iväg till Amelie (min svägerska) i OSLO nästnästa helg som tänkt i alla fall. Allt hänger på den fördömda yrseln men vi satsar semestern på att det hinner gå över. Jippidoo!

En solros för Malin

Min semester börjar inte förrän nästa vecka men det känns som om den börjat lite halv redan nu. När jag tittar i min kalender på veckans uppslag är den nästan tom. Här brukar vara fullproppad av möten med handläggare, sjukgymnaster, samordnare och annat som hör funkislivet till. Den här veckan har jag bara jobb, ett besök hos ljudingenjören och ett hembesök av fru psykolog. Det känns väldigt lagom. Jag satsar på att inte behöva boka in något mer heller. Förhoppningsvis är det precis vad jag behöver.

Idag har jag föresten gjort något väldigt rehabiliterande och spontant. Jag åkte iväg med ass. Elin till plantagen och köpte lite smultronväxter. De är nu planterade en fyrkantig zinklåda på vårt altanbord. Det gick väldigt enkelt och snabbt att göra. Jag köpte också en solros och planterade i en genomskinlig vas. Den ska jag sitta och titta på i sommar när jag tänker på minnen av min vän Malin. Det var hennes favoritblomma. När vi planterade den kom en liten, liten fågel och satte sig precis bredvid. Hon satt där en lång stund och bara tittade. Totalt orädd! ”Det är säkert Malin” sa Elin. Tja, kanske det, kanske. Det är en rar tanke om inte annat.

Sådana tankar är bra att hålla kvar inom sig för om man känner sig glad av det, spelar det egentligen ingen roll om det är sant eller inte.

Skitjobbigt och alldeles, alldeles underbart!

Helgen har varit förbannat trevlig men förbannat jobbig. Jobbig, för att Sven har yrsel från och till. Jag har fortfarande samma problem som förut med cippen. Blir trött och grinig av att inte föra. Jag har tid hos en ljudingenjör imorgon. I lördags hade vi en sån underbar eftermiddag som hör hemma i en reklam för svensk sommar. Vi var assistanslediga och hängde på uteplatsen hela eftermiddagen. Vi grillade kött (och med vi, menar jag förstås sven) och lekte non stop. Ottilias fantasi var ändlös och jag var på ett sånt utflippat humör att jag började mucka med mjölkpaketet. Precis innan middan plockar Ottilia upp sitt rosa läppsyl och börjar noggrant smörja in hela näsan (även insidan).

-Men Ottilia, varför smetar du läppsyl på näsan?

-Det luktar gott! Mm, jordgubb.

Igår hade vi kalas för sven med familjen. Mycket familj och mycket ljud. Jag älskar att träffa mina käraste men när min hörselnerv hotar med att pensionera sig tänker jag att jag inte borde träffa alla på en gång. Jag vill att det ska bli bra nu. Vilken tråkig sommar om jag inte kan vara med på såna här grejer. En stund tog jag av hörapparaten så det blev helt tysssst. Det var skönt. Så kan man ju ibland göra men det är inget vidare kul. Jag hade i alla fall en ny teckenkunnig assistent som skolades in för fullt. Hon fick hjälpa mig. Efteråt på kvällen testade vi att teckna taktilt. Det var skönt och det gick väldigt bra. Jag avläser hyfsat med en hand nu.