Telefob och handläggarfientlig

Igår var det en sådan där dag då jag hade en helt grym förmiddag (jag skriver om den snart) och sen sabbade jag dagen genom köra på för hårt på eftermiddagen. Det har varit varmare väder ett par dagar och när man inte vaknar med värk i kroppen känns det som om kommer klara mycket mer än man klarar. Jag gjorde också misstaget att prata i telefonen och missuppfattade grejer så jag trodde att jag var tvungen att införskaffa färg, verktyg och annat inför målning av väggar här hemma. Egentligen var det så vi inte behöver grejerna förrän på fredag så all stress och överarbete var totalt i onödan. Dumt dumt dumt, jag vet ju att jag inte ska prata i telefonen. Jag tror att jag hör, personen jag pratar med tror att jag höra men jag bara gissar mig fram lite omedvetet. De enda jag pratar i telefonen med är min mamma, min man och mitt barn. Men när det ringer är det ibland svårt att inte svara om assistenten eller Sven inte finns till hands och då blir det nästan jämt tok. Jag bara hatar att prata i telefonen av hela mitt väsen. Nu ska jag sälja vår hemtelefon (som jag köpte för ett par år sen för 1600 kr, den är gjord just för personer med nedsatt hörsel och syn.) och spela in en telefonsvararhälsning på mobben där jag mer telefoneraren att skicka ett sms eller mail. Ingen mer ångest över telefoner. Bortbortbort! Jag utnämner mig själv till telefob och aldrig se tillbaka. 

Jag måste verkligen lyfta bort sådana saker som ger mig ångest nu. Ottilia har blivit förkyld. Sven skulle ha legat borta i natt men bara tanken på att jag ska vara Ottilias enda hjälp när hon vaknar och hostar om natten gav mig världens ångestattack igår. Det känns så skönt att han stannar hemma. Jag kanske borde ringa till Soc-handläggaren idag och använda min ångestenergi till att uttrycka min ilska över att det snart gått tre månader sen jag ansökte om nattassistans när Sven jobbar natt. Det är bedrövligt att det får ta så lång tid när det är ett litet barn iblandat. Men, av erfarenhet vet jag att det finns inga människor som är så vana och immun mot ilskna föräldrar som soc-handläggare och de är inte onda. De försöker ordna det för en men lagen är inte skriven till funkisföräldrars fördel. Nu tycker jag i alla fall att det är hög tid att de hör av sig med ett positivt beslut så jag kan andas lugnt igen.

Okej, nu har jag fått ur mig skräpet. Nästa inlägg ska bli mer positivt. Hedersord!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s