Going on 30

Härliga söndag.  Assistenten har just gått hem från sitt morgonpass.  Vi hann med allt det viktig: frukost, fylla tablettdoseraren och göra ett utkast av decemberschemat.  Nu kan jag slappa lite.  Sven sover bort lite baksmälla och Ottilia är trollbunden av disneykanalen.  Imorse när jag var som mest upptagen med att gosa med mitt morgonkaffe ropade hon på mig från köket fast hon vet att jag omöjligen hör vad hon hojtar där.  Kom hit om du vill prata med mig, raring. Det går lite tid. Jag och min kaffekopp undrar inte så mycket över det, men så kommer hon ut från köket en stolt min. ”Jag har hjälpt dig med dina lotter.” Deklarerar hon stolt. Hjälpt? I handen håller hon två trisslotter som jag fick igår och vann 30 kr vardera på. ”Jag skrapade dem ordentligt, för du hade missat. Titta!” Jupp, kontroll rutorna var ordentligt och noga skrapade.

Jag fyllde 29 år igår och firade det med la familia och en liten kakbuffé. Energi krävande men myyyys! Jag är inte nojig över att närma mig 30. Att man inte är tonåring längre har man hunnit fatta så här långt. Vill jag göra något så är det knappast åldern som håller mig tillbaka. Folk hänger upp sig för mycket på sådant. Jag var 22 tror jag när jag friade till Sven. Jag fick många varningar och förmaningar om att inte gifta mig, mest från bekanta på fyllan. Haranger om hur jag när jag väl bundit mig inte skulle kunna resa eller plugga.  Jag skrattade ganska gått åt dem eftersom att jag just precis då pluggade i stockholm och under sommaren hade rest jorden runt tillsammns med mannen som påstods skulle hålla mig tillbaka. Man bestämmer ju själv över sitt liv. Det är lätta att se det som att ditten och datten håller en tillbaka  men oftast är det en själv som gjort ett val att stå tillbaka, medvetet eller ej. Jag är väl för upptagen med att noja över min sjukdom så jag missar hela åldersnoje-grejen.  Jag bryr mig mer om att förloran synskärpa än stram hy.  Är man ålders nojig så är det ju egentligen ganska positivt för det är ganska lättbehandlat om man bara vågar gå till en terapeut.  Jag menar, om vi alla måste gå igenom en kris eller två här i livet så är ålderkris ett tacksam alternativt. Man kan gå igenom det och komma ut tuffare och med en ny syn på livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s