radiogaga… radiogogo… radioblabla

För ett par dagar sen var jag med i radion.  P4 gjorde ett nyhetsinslag om rättegången mot ATS assistans och ville intervjua mig i egenskap som assistansberättigad brukare.  Jag missade det totalt när det var med i radion men ett antal personer i familjen lyckades ändå snappa upp det och delade länkar till P4 på facebook. Nu har jag kopplat in slingan till datorn och lyssnat. Jag hörde intervjun riktigt bra! Ljudträningen med cippen har tydligen gett resultat.
Hur som helst, ni vet när man som om man är superinsatt i ett ämne fast egentligen inte har särskilt bra koll. Jag trodde intervjun skulle handla om hur det är att leva med assistans. Journalisten ställde även en massa frågor om hur jag tyckte myndigheterna ska agera för att få stopp på fusket. DET har jag inte direkt några genomtänkta teorier om, ändå babblade jag på.  Aja, det blev en rätt bra intervju. Kul att ha varit med i radio.

Om ni vill höra den själva, så finns den här!

I <3 dövblindtolkning

Sitter här i soffan på morgonkvisten och  mumsar i mig bacon och ruccolasallad. Jag har vinkat av Ottilia till dagis efter en sovmorgon då vi lekte frisör. Det gick som vanligt till så att jag fick börja vara kund.  Hon fäste så mycket krimskrams som möjlig i mitt centimeterkorta hår och konstaterade snart att det där skulle se snyggast ut i hennes hår. Vi flyttade över krafset och hon var redo för dagis.

Nu halvsitter jag och pustar ut. Jag förväntar mig en väldigt lugn dag, precis som igår. Jag gjorde ingenting igår förutom att vila. Idag kommer jag troligtvis få besök från P4 som vill intervjua mig om personlig assistans. That´s it! Lagra energin så jag orkar göra av med den imorgon på jobb och träning.

Jag sitter här och tänker tillbaka på den där barnvälsignelsen igen. Jag hade dövblindtolkar som stöd igen och den här gången funkade det himla bra. Jag använde mig av avståndtolkning. Då sitter tolkarna framför mig där jag ser bra. Det var lite fix och trix med det där. Jag behövde ha tolkarna rakt framför mig eftersom det var motljus från fönster på sidorna. Talarstolen hamnade som en bra bakgrund för tolkarna men var samtidigt i vägen. När vi väl börjat märkte jag att jag behövde ha tolkarna längre bort ifrån mig och då gick det inte att backa så mycket. Nästa gång är jag en erfarenhet rikare och vet att jag behöver lite med avstånd. Nu var tolkarna smarta och satte sig i trappen till scenen. Det blev lite mer avstånd och de fick teckna litet och nära munnen.

Bra gick det ju i alla fall. Pastorn var riktigt bra på att använda micken. Jag tycker att det känns väldigt skoj att jag även om jag får allt teckentolkat också får höra rösterna. Kolla på en textad film utan ljud så förstår ni vad jag menar. Det känns så himla kul när man får den där upplevelsen av att man kan ta del av en seremoni, utan  att sticka ut och sno uppmärksamhet från huvudpersonen för dagen.  Jag har suttit så många gånger utan att höra. Accepterat att jag för tillfället får nöja mig med att bara vara där. Andra gånger har jag suttit på ständigt påmint en talare om att använda micken. Det kändes väldigt bra att få höra utan att störa någon i lördags. Väldigt bra.

Jag suger den söta karamellen en stund…

Energibudget damn it!

I torsdags släpade mig och mina värkande lemmar tillbaka till jobbet. Härligt att vara tillbaka men min fokus var inte på topp. Jag var ett riktigt jäkla klantarsel hela dagen rent utsagt. Jag råkade av misstag skriva ut 200 kopior av en ofärdig intresseanmälan. Det var första dagen ute med rullstolen efter att den uppdaterats med nya tippskydd. De nya sticker ut längre bakåt än de gamla så varje gång jag backade eller vände körde jag emot något. Jag kände mig ganska hopplös hela dan faktiskt, men ibland ska man ju bara ha såna dagar. Det är bara att skratta generat mot skiten och sen åka hem och sova.

Fredagen gick bättre och jag kände mig också lite piggare. Vädret har definitivt börjat vända.

Jag har unnat mig en lugn helg med mycket vila på soffan. En enda rolig sak har jag prioriterat upp över det. Mitt sysslingbarn Sigrids barnvälsignelse och 1-årskalas. Inom vår frikyrkliga baptisktfamilj har var inte barndop, man har en barnvälsignelse där man lätt och slätt ber för att barnet ska få ett fint och tryggt liv. Utöver det är det ”same shit diffrent name”.  Släkt, mat, fika, glädje, presenter och kramar. Skitmysigt. Jag hade inte lika ont i kroppen som tidigare i veckan utan var bara väldigt trött. Ganska komiskt när en sysslingkusin (sysslings kusin) utbrister hur härligt man lyser upp hela stället trots att man egentligen känner sig som ett sakta ruttnande Vasaskepp. Det är nog så att jag när jag är trött och gärna vill orka något trevligt överkompenserar och smilar upp mig så utav bara fan. Jag hade väldigt trevligt i alla fall. Roligast på hela kalaset var helt klart att leka en stund med lilla Sigrid. Jag älskar småungar som inte kan prata, de är så lätta att kommunicera med. När de väl börjar prata fattar man inte ett ord av vad de säger.

Det var trevligt. Väl efteråt mådde jag förstås skit. Så är det när man lever över sina energitillgångar. Ibland så det vara värt att överkassera om man inte gör det för mycket. Jag har ju också valt bort saker som jag gärna velat göra. Som ett spontant besök av min bästis från Stockholm och att gå på ost- och vinmässan (när jag dessutom kunde ha sällskap av min bästis från Stockholm. God damn it!) Jag har aldrig gått på ost- och vinmässan. Den ligger alltid under den tiden av året då jag mår skit så det prioriteras alltid bort varje år. Varje år. Min bästis finns ju kvar hela året i alla fall. Vi får ses en annan helg.

Idag är den mest bara en bekväm pose i soffan som gäller. Ottilia har skämt bort mig med picknick på golvet. Jag sa först att jag inte kan sitta på det kalla golvet. Då dukade hon upp med flera lager filtar, täcken och kuddar så det blev varmt att sitta. Lite rörd jag blev. Hon har också envist, trots mammas frånvaro, bakat ”snacks”. Jag fick receptet och det är så här. ”Man skär gurka i bitar. Sen mosar man plommon och blandar med mosade nötter. Sen brer man det på gurkbitarna och sticker en tandsticka igenom. Det måste serveras på kvällen.”

Nån som vill smaka?

Tryggt och fegt

Vuxenhabiliteringen har startat en samtalsgrupp för personer med olika progressiva diagnoser. Jag tackade tveksamt ja. Sitta i grupp och gnälla över hur synd det är om oss som är sjuka tilltalar mig inte. Verkligen INTE. Men om det kan bli en grupp där man inspirerar och hjälper varandra med tips och lösningar då är jag på. Att leva med en progressiv sjukdom är faktiskt rätt tufft och jag vill gärna veta hur andra gör det. Hur de fixar vardagen.

Vi har träffats en gång och för de andras skull tänker jag inte berätta vad vi pratade om. Jag hade beställt och beviljats dövblindtolkar. Jag är lite dålig på det för jag är en liten fegis. Jag är urless på skrivtolkning och vill hellre få sammanhang teckentolkade. Jag ha sina teckenspråkiga assistenter som tolkar. De vet exakt hur mycket tecken jag kan och ”hur” de ska teckna så jag hänger med. Väldigt tryggt och fegt. Jag bestämde mig för ett tag sen att jag inte kan hålla på så för då lär jag mig inte heller hänga med när andra tecknar. Så nu har jag börjat beställa dövblindtolkar.

Vid första mötet av samtalsgruppen var de med och tolkade. Det gick…hyfsat. Ja, för att vara ärligt var det skitjobbigt men det peppade mig att nu jävlar ska lägger vi i högväxeln på teckenspråkstudierna. Fram med lilla glosboken och nötanötanöta. Nu när jag varit hemma och haft ont har jag tagit till vara på dödtiden genom att läsa för mina tolkar på teckenspråk eller låta dem läsa för mig. (Det är förövrigt ett tips till alla i la familia som smågnäller över att de inte har nåt att göra när de ligger hemma och är förkylda här på vårkanten: pass på och plugga tecken!)

Jag gillar högväxel, köra så det ryker och märka att man gör framsteg. En bra kontrast till skitvädret och smärtan som råder nu.

Ni suger musten ur mig, era as!

Jag vaknar idag och känner mig liksom hånad av livet. Förra veckan var tuff. Det kalla jojo-vädret snor all min orka och jag har haft så ont. Jag har fått stanna hemma från jobbet. Samtidigt hade jag viktiga möten kring mina hjälpmedel på hjälpmedelscentralen. Sådana möten man man fått vänta länge på och när de väl kommer, gör alla det samtidigt. Avbokar man den, får man vänta tre månader för en ny tid. Jag kan inte låta bli att känna det som att den sortens grejer, habilitering, handläggningsmöten och så vädret då snor min ork. Som ett gigantiskt hån rakt i mitt ansikte. Era as! Jag är liksom nöjd med mitt liv. Jag trivs på jobbet och älskar att vara med min familj och så kommer ni och snor min tid med dem. Tiden jag har innan min sjukdom tuggat sönder mig i småbitar.

Hur länge till jag kommer orka jobba är en tidsfråga och ni snor min tid. Ofta känns det som om samhällets stöd är uppbyggt på ett sätt så det ska suga så mycket kraft som möjligt ur den som måste söka hjälp, så man inte ska vilja ha den. Så färre söker på samhällets bekostnad. Vem får betala? Jo, de som inte orkar. De skrumpnar ihop till små russin i sina hem. Det är ett evigt kämpande att hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt vill jag desperat gärna njuta av livet.

Aja, den här veckan är lugnare. Igår öppnade jag kalendern och strök vardagsveckans alla möten och göromål. Jag fokuserar på vila. Det enda mötet som är kvar är ett distansmöte via e-mail. I morgon satsar jag på att orka jobba. Håll tummarna!

Just nu

Hm, jag har verkligen ingen lust att prata om jobbiga saker just nu. Jag får panik bara nån närmar sig vissa samtalsämnen. Hur jag mår eller besvär i min vardag. Jag har haft väldigt ont i kroppen som ett svar på kylan de senaste dagarna. Då kommer oro och rädsla som en slingrande svans. Jag vet att det inte beror på nåt speciellt, bara en del av min kroppsliga sjukdom. Hanterar jag det rätt försvinner det snart.

1-årskontroll

Idag har jag varit på audiologiska mottagningen. Det var väldigt positivt för jag fick bra resultat på hörseltesterna. Mitt  CI-öra ligger på en bra nivå kring 30 decibel (Yey!) och mitt andra öra har inte försämrats alls på ett och ett halvt år. (Wohoo!) Kände väldigt bra! Kändes skönt att jag inte behövde göra några omprogrammeringar på cippen och att jag för första gången stolt kan intyga för min audionom att jag klarar av att använda den på mig hela dagarna nu. Shit, vad jag kämpat i motvind för det här!

Bild: cochlear

Jag fick även med lite nya tillbehör till cippen. Dels några vattenskydd som gör så man kan bada med cippen. Tufft! Jag fick också en speciell specialkrok så gör att cippen sitter fast som berget bakom örat. Jag provade att headbanga och den satt kvar.
Det är nämligen så att jag ska börja rida igen i vår. Jag har de mest ridit sporadiskt om somrarna de senaste åren när jag fått tillfälle, en nu har jag hittat en hästägare som gärna tar emot lite extrahjälp att sköta hästen Jenka  under sommarhalvåret. Nu måste det bara bli vår så att jag kan få provrida henne. Jag längtar!

Ta med paraplyet. Hyff.

Det här med att lära sig teckna är himla roligt. Jag koncentrerar mig mest på att lära mig tecknen som stöd till talad svenska men då mina assistenter är uppväxta med döva föräldrar blir det en del teckenspråk ändå. Vissa ord finns till exempel inte ens i svenskan men kan liknas med de förkortningar vi har i vårt skriftliga språk. Jag har upptäckt att de är riktigt användbara.

Hyff -för säkerhets skull
Speo – spelar ingen roll
Paff- Nu sticker vi
Hu -Rensa ut bland grejer
Pi – Jasså/verkligen (både som fråga och för att betona något.)
Ops – Vet inte
Viss – Jag visste inte

Så blev det helg. Vad ska vi gör nu?

Kall lördag! Trevlig lördag! Produktiv lördag!
Vi började dagen med att vinka av Sven innan han försvann till jobbet, sen släppte vi in golvläggaren som skulle lägga nytt golv i vårt kök. Efter det bar det av mot kulturfestivalen Systerskap. En trevlig tillställning men de politiska personangreppen de kallade konst var bara för larviga.Vi hittade dock en fantastisk pysselworkshop för barn. Vi gjorde snygga masker och glittriga glasögon.

Lunch på rosalis, köpte gamla tidningar på kavalkad.
Hem.Kaffe med Sven
Vila

Sedan var det dags att hämta ut utdelningen från Elims bytardag. De senaste två veckorna har jag rensat igenom och märkt Ottilias kläder, skor och leksaker. Sven lämnade in dem i fredags och efter försäljningen idag fick man komma dit och hämta sina pengar. Jag älskar allt med bytardagar för det är bra på så himla många sätt. Själv får man ett extra tillskott i hushållskassan samtidigt som vi blir av med gamla grejer som inte gör nån nytta i ett förråd. En del av summan skänks till arbetet i att bygga brunnar i Afrika och sakerna som inte sålts skickas till Lettland. Dessutom bidrar man till återanvändning som är en bra sak för miljön.
Det gick bra för oss. Vi sålde grejer för 1800 spänn. Skänkte 400 till afrika.

Åkte hem.Hittade ett nästanfärrdigt snyggt köksgolv.
Nöjda
Vilade
Vinkade av Sven för en partykväll med kollegorna
Sen dukade vi upp för melodifestivalen. Bubbelvatten, popcorn och chips.
Jag såg inte så mycket för Ottilia dansade framför TVn som vanligt.
Jag hörde inte heller så mycket för Ottilia sjöng Sean Banans låt hela kvällen.
Mysigt hade vi i alla fall.

Allt detta trots onda fötter. Inte illa. Inte illa alls…

Vad är det för en dag?

Idag är det internationella kvinnodagen och jag blir förbluffad när  jag gör min dagliga sociala scrollning på facebook. 12 personer jag känner skriver något i stil med ”Grattis alla kvinnor idag!” Det verkar om folk har missförstått syftet med den här dagen. Den är inte till för att vi ska dunka varandra i ryggen för att just vi har lyckats med att födas med vagina. (Det kan i och för sig vara värt att fira för att vara tjej är rätt kul och att ha en vagina är fint, men just idag borde vi ha viktigare saker för oss.) Meningen med att ha en internationell kvinnodag är förstås att denna dag lyfta fram jämlikhetsfrågan och kvinnors situation i världen. Det får liksom inte förglömmas för det är en jäkligt viktig sak!

 

Jag vill därför lyfta fram några viktiga kampanjer för den som vill göra 8 mars till mer än bara ett datum.

 

15.52
Fortfarande tjänar genomsnittskvinnan varje månad 4400kr mindre än genomsnittsmannen, och även vid arbete i samma sektor har kvinnor lägre lön än män. Det är alltså inte arbetet i sig som avgör, utan ditt kön. Ganska otroligt, men så är det. Kvinnor som grupp tjänar 14.1% mindre än män som grupp. Räknat på en arbetsdag mellan kl. 8 och 17 innebär det att kvinnor arbetar gratis efter kl. 15:52. Varje dag.  Vill du också att kvinnor ska få lön hela dagen?

Gå in här och ta reda på mer!
http://www.sverigeskvinnolobby.se/web/page.aspx?sid=5579

 

Flicka
Diskriminering av flickor drabbar inte bara individer utan skadar hela samhället. När flickor får tillgång till information och utbildning påverkas hela samhället i en positiv riktning. Att satsa på flickor är ett av de bästa sätten att bekämpa fattigdom och skapa utveckling. Svenska FN-förbundet vill därför med kampanjen Flicka belysa och öka kunskapen om flickors utsatta situation i världen och samla in pengar till utvalda FN-projekt som stärker flickors rättigheter och möjligheter.

Läs mer
http://www.fn.se/vara-kampanjer/flicka/om-kampanjen/

 

Stoppa barnäktenskap
-En del av FNs kampanj ”flicka”
Varje dag gifts över 20 000 minderåriga tjejer bort. Många är inte ens femton år gamla när de berövas sin barndom. Giftermålet gör att de går miste om grundläggande utbildning och utsätter dem för faror i form av våldsamma äktenskap, komplikationer av tidiga graviditeter och begränsad rörelsefrihet och tillgång till medier och information. Flickorna förväntas börja producera egna barn så fort de fått sin första mens, men deras kroppar har inte vuxit färdigt för att kunna föda barn. Det leder till att både fostret och flickan dör eller får alvarliga komplikationer. Ett av de projekt mot barnäktenskap som FN arbetar med är baserat i Etiopien där hälften av de kvinnor som gifts bort är under 15 år. Projektet riktar sig till flickor mellan 10-19 år  och har ett belöningssystem för de familjer som avvaktar med att gifta bort sina döttrar.

De får möjlighet att gå ett 18 månader långt informellt utbildningsprogram med stöd från kvinnliga mentorer, där de lär sig läsa och klara sig samhället om de inte vill gifta sig. Efter den 18 månader långa utbildningen har flickorna förberetts så att de kan börja i fjärde klass i det vanliga skolsystemet. Tre gånger fler flickor går i skolan där projektet pågår och 90 procent färre flickor har blivit bortgifta.

Även i Sverige är det möjligt att söka om dispens för att kunna gifta bort barn under 18 år. FN-förbundet arbetar för att denna lagstiftning ska skärpas så att alla barn i Sverige skyddas från barnäktenskap.

Läs mer om vad du kan göra här
http://www.fn.se/vara-kampanjer/flicka/stoppa-barnaktenskap/

 Systerskapsfestival

I samband med Internationella Kvinnodagen 8 mars arrangeras Systerskapfestivalen i Örebro. Det är en två-dagars kulturfestival som lyfter frågor om genus och jämställdhet.Syftet med festivalen är att skapa en gemensam plattform/nätverk för olika organisationer att fortsätta jobba med jämställdhetsarbetet, uppmärksamma och motverka den ojämställda ordningen som gäller i samhället samt upplysa barn och ungdomar om normer, genus och jämställdhet och samtihdigt lyfta deras självkänsla på olika sätt. 8-9 mars på kulturhuset. Vi ses!
Läs mer på http://www.systerskaporebro.se/

 Förresten, den där klassiska kommentaren som brukar kunna dyftas från vitsiga gubbar om att de minsann borde ha en internationell mansdag om nu världen borde vara mer jämlik: Det finns en! Den 19 november. Precis innan barnens dag som är den 20 november.

Titta här!

Att vara fyra år och mitt i trotsåldern kan vara samtidigt som man har en mamma med speciella behov kan vara en riktig seriekrock ibland. Oftast ganska nyttigt och karaktärsdanande. Men när man t.ex. är ilsken som ett bi och mamma inte hör vad man vrålar då hjälper det inte att vråla högre och det tar sin lilla stund innan man lugnat ner sig och får fram sitt budskap.(Typ ”jag vill ha min prinsessklänning till gympan idag.) Hon lär sig ju mycket om att anpassa sig till andra människor på det viset. Att alla inte är likadana och att alla har olika behov. När hon vad mindre kunde jag tycka att det var synd om henne som får växa upp med en funktionshindrad mamma, men det tyckher jag inte längre. Hon har en jäkligt bra mamma och får precis allt hon behöver. Vissa stunder när hon automatiskt gör något som visar att hon förstår sin annorlunda mamma är helt magiska. När jag inte bett om det. Hon bara vet det.
Nu på morgonen sa hon ”Mamma, jag har gjort mig illa. Titta här!” Sen tar hon min hand och lägger den på sitt ben så mina fingertoppar landar på ett rivsår. Jag blåser på det och pussar på det tills det inte gör ont längre. Precis som vilken mamma som helst.

Trevlig träning

Vuxenhabiliteringen för mig är ett ganska tungt och trist ställe. Förra året gick på vattengymnastik en gång i veckan för att träna min balans och rörlighet. Nog var det bra träning men samtidigt som jag bytte om gjorde min värsta mardröm det också. En kvinna som vare sig kunde röra sig eller uttrycka sig. Hon låg på en slags bår och blev duschad av sin assistent. Jag fick dessutom dåligt samvete just av att må dåligt av det, för jag vet ju ingenting om henne och hennes liv. Hon kanske har det skitbra! Somliga kanske kastar en blick på mig och tänker att mitt liv måste vara en mardröm. Vem vet något om nån?

När jag förra veckan hade ett möte med min sjukgymnast sa jag att jag ville prova på vanlig sjukgymnastik på land istället. Då blev jag inbjuden till en träningsgrupp som hålls i gymmet på tisdagar för unga personer. Sitt barn fick man ta med sig också, och det lät ju bra med tanke på min mans rörliga schema.Okej.

Det blev en väldigt positiv upplevelse. Trevligt folk. Lite musik, prat och dessutom fika. Jag satt vid en slags cykelmaskin som trampade åt mig, jag behövde bara låta benen följa med så fick de röra på sig. Ottilia rände runt och hade skitskoj med sin kompis. Ett gym för funktionshindrade är rena lek och bus-landet för två fyraåringar. Det fanns en ridsimulator som var riktigt kul. Den simulerade rörelserna av en häst men en massa avancerade valmöjligheter. Bra att kunna träna bäckenet och rygg utan att belasta benen.

På slutet öppnade de portarna till ett rum med storbildsskärm där vi spelade Wi. Skoj!

Inatt sov jag 11 timmar i sträck. Gött! Jag blev nog ganska trött av gymmet, men jag vaknade utvilad. Jag hade inte bokat in ett dugg på förmiddan idag ifall att jag skulle haft ont efter träningen men det hade jag inte, så nu kunde jag ta till vara på tiden och rensa ur ordentligt bland Ottilias leksaker. Eftermiddagen spenderade jag med min gode barndomsvän Elin på Länsmuseets utställning ”tantvarning”. Vi fyller båda 30 år i år så vi tyckte att det var bäst att gardera oss.

Kahuna, pyssel och huskärlek, det är en bra helg.

Bra helg! Blev bjuden på massage, förälskad i ett hus och hade pysseljunta med tjejerna. Juntan var väldigt trevlig, jag glömde totalt bort att pyssla och bara pratade. Ottilia och hennes tre småkusiner har fått mig att omvärdera vad ett stökigt barnrum är. De tog ordet ”stökigt” till helt nya höjder. Min assistent är en ängel som erbjuder sig att städa upp efter barnaskaran denna sena kväll.

Massagen jag var på igår var rätt speciell. Det var Kahuna-massage. Massören använder uppvärmd mandelolja och arbetar i ett väldigt varmt rum. Tekniken är väldigt annorlunda mot vad man är van vid, påminde lite om thaimassage fast helt annorlunda. (Uhm, va?) Det var helt galet skönt.

Här är ett klipp men näää, det är inte jag som ligger naken på bordet.

Vi tittade då alltså på ett hus idag. I huset bodde en liten flicka på 1,5 år som Ottilia lekte med. När vi åkte därifrån frågade jag Sven vad han tyckte om huset. I hans ställe svarade Ottilia (fem år snart) ”Jag tyckte att det var ett jättebra hus, men kläderna i garderoben var för små!”
Knasunge!

Vridna grenar

I tisdags gjorde jag en kul grej. Jag ordnade en tisdagsträff för FSDB Örebro/Värmland. Min vän Martin Andersson har haft en fantastisk konstutställning på naturens hus med träd han gjort av ståltråd . När jag var med på vernissagen i december ville jag gärna visa träden för de andra i gruppenmed dövblindhet.

Träden är vackra att se på men också fantastiska att känna på. Trädet som jag på bilden håller i består av ca 600 ståltrådar som Martin vridit till en stadig stam. Stammen har sedan fått förgrenat sig i smalare vridna grenar. Trädet står i en tallrik med svart lera och stenar. Jag tycker jättemycket om att med fingrarna följa ståltrådarnas väg genom de slingrande grenarna. Det här trädet blåser det kraftigt i. Jag gillart!!
I vissa träd hänger en liten silverberlock med Martins initialer på som en signatur.

Martin berättade om sin konst och vi fick känna på alla träd. Efteråt fikade vi tillsammans och fortsatte prata. Det var väldigt trevligt!

Är ni nyfikna så kan ni kika på Martins ståltrådsgalleri här!

Ni vet nog…

Jag har inte skrivit så mycket nu. Inte känt för att dela med mig riktigt. Ni vet hur det är ibland… Jo då, ni vet nog.

Men nu saknar jag det plötsligt.

Godnatt