Helt plötsligt låg en gedigen ramp där.

Nu är vi i Härnösand på familjeveckan. Alltså fem dagars kurs för familjer där en av föräldrarna har någon form av dövblindhet. Barnen har sina egna aktiviteter på dagarna och vi  vuxna går på föreläsningar. Första dagen här var jag med om något som jag aldrig varit med om förut.

När jag på morgonen lämnade Ottilia på hennes tillfälliga dagis upptäckte jag att det fanns en trappa upp till ytterdörren. Samma sak hände förra året på familjeveckan. Att de lade dagisverksamheten i ett hus, på en våning dit jag inte kunde rulla, så i år var jag extra nog med att kolla så det inte skulle ske igen. På hemsidan stod det att hela skolan var anpassad och jag frågade anordnaren också för säkerhets skull.

Efter dagislämningen gick jag till anordnaren och förklarade problemet. Berättade att jag har en portabell ramp i bilen men tänkte att eftersom skolan utlovat full tillgänglighet så kanske de har en egen som de lägger ut vid behov. Han lovade att kolla med skolan.

När jag hämtade Ottilia på eftermiddag tappade jag hakan. Upp till dagisets dörr hade man monterat en ramp. Ingen gammal, skranglig, skitramp utan en ordentlig sak genom ordentligt monteringsarbete. Plattformen framför dörren var trallbelagd och rampen ordentligt fastskruvad.

Jag säger det igen, jag har aldrig varit med om något liknande. Under semestertider också. Häftigt av Härnösands folkhögskola att fixa det så snabbt och utan undanflykter för att lilla jag behöver det, som bara ska vara här några dagar. ”Smack my ass and call me Judy!” som Mr Garrison skulle sagt.

Och vad är det för fel på dig?

En vän berättar att hennes bonusdotter gått in på en restaurang med sin döva pappa. Kvinnan i kassan ser att de tecknar med varandra och frågar dottern ”Oj, vad är det för fel på honom?”
Flickan svarar raskt ”Det är inget fel på honom. Han är döv. Vad är det för fel på dig?”

Så. Jävla. Bra.
Om någon har mage att säga något sådant till mitt barn någon gång hoppas jag att hon ser på det likadant. Att hon inte skäms för mig, utan den som sa det.

Att landa i gräset

Ikväll har jag plockat körsbär och ätit asgoda brownies på en filt i gräset hemma hos Lisa i Ekeberga där halva Svens familj bor. Så rogivande och myspys. Det var skönt att landa i gräset på landet en stund. ”Så här kommer vi ha det om något år. Vi kommer bo så här på landet.” Lovely!

Jackpot!

Pust och frust, vilket kaosartat dygn jag haft. Jag ska inte berätta ingående men i går blev assistenten sjuk med feber och Sven fick jobba över på sitt jobb, så en tjej som aldrig jobbat hos oss hoppade in när vi skulle till stallet. Stackars tjej, fick plocka isär och ihop min komplicerade rullstol gång på gång för att få in den i sin bil. Hon fick gå in på dagis och hämta Ottilia som typ aldrig träffat henne. Be dagisfröken följa med ut till bilen och se att jag var med. Sen åkte vi till stallet och hade en toppenridning bortsett från den krångliga stolen, åt hamburgare på max och sen hem. Något kalas orkade vi inte med den dagen.

Ny-tjejen gjorde ett väldigt bra jobb och kämpade på. Det är alltid tufft med nya assistenter för de vet ju inte hur mina rutiner ser ut. Varenda grej måste förklaras. Jag låter alltid mina nyisar och vikarier skolas in av en invand assistent. De får gå bredvid och se hur det brukar gå till. Det underlättar för både dem och mig något så oerhört. Att kasta in en ny person i det här jobbet är ett aber. Men den stora jackpot-vinsten igår kom hemma sedan. Ny-tjejen är utbildad massör och hon masserade mina armar och ben i över en timme när Ottilia somnat. Thank you, God!! Vad skönt det var. Hon jobbade igen i förmiddags och masserade mig en timme till. Heaven. Det var rätt roligt för hon blev liksom fascinerad av mina ben och fötter. Vad jag kan känna och inte känna. Höga fotvalv och obefintliga reflexer. För nån som läst anatomi är det visst skitspännande. Jag gillar när folk tycker att jag är spännande. Jag föredrar det före ”tycka synd om”.

”Du gör ditt bästa hela, hela tiden.”

Igår hade jag en ljusglimt i min just nu lite nedstämda vardag. Jag fick en film med en kullerbytta från en kompis. ”Frida, this one is for you!” Så himla grymt. Jag blev så rörd så jag bölade. Jag kände mig lite mindre ensam på nåt vis. Sen fick jag två kullebyttefoton till på facebook. Det gjorde mig lika glad igen.

På kvällen samlades familjen ute i min mammas sommarstuga och grillade. Det var jätteskönt att bryta sin isolering. Att tänka på annat än ontontont. Jag fick hålla i ett par tvillingar som just blivit 7 veckor gamla. Underbart, säger jag bara.

Efter det har jag haft en tuff natt. Jag har vaknat flera gånger. Det har känts som nålar in i skelettet. Nu, morgonen efter, känns det likadant men inte lika intensivt. Jag bröt ihop framför min nya assistent i morse. Hon sa ”Det är fantastiskt hur du kämpar på. Det märks att du har ont, men du klagar inte.” Då kom tårarna. Ja, fan! ”Du göra ditt bästa hela, hela tiden.” Puh, det var så skönt att höra det. Det känns ständigt som att jag kämpar men att jag jämfört med andra bara är en liten lort. En lort som inte orkar nåt alls.

Vad ska jag orka idag då? Ridning och kalas står på agendan. Min sjukgymnast kommer till stallet idag och tittar hur det går för mig. Efter lite funderande har jag kommit fram till att ridningen är prio 1, även om jag inte orkar rida så mycket. Jag kanske inte orkar rida alls, men det kommer göra mig gott att träffa Jenka och komma ut till stallet.

Okej, nu ska jag titta på kullerbyttefilmen igen. ”Frida, this is for you!”

Bara för att du kan, bara för att jag inte kan…

När kroppen tar time out och man verkligen känner att man har en progressiva sjukdom i kroppen, då kan man inte låta bli att fråga sig: har jag hanterat det här rätt? Gör jag rätt i att använda rullstolen så mycket som jag gör? Borde jag kämpat på med rullatorn längre? Borde jag ditt, borde jag datt? Jag säger inte att jag skulle vilja ha MS men jag skulle vilja veta lika mycket om min sjukdom som de göra. Det forskas inget på OPA1 för det finns bara 2 personer i Sverige att forska på typ 10 stackare i världen. Ingen kvantitativ studiegrund direkt.

Jag har fått mindre muskelmassa i benen. Det skrämmer mig. Jag kan inte bygga muskler. Jag vet inte hur jag ska kunna bibehålla de muskler jag har utan få smärtsamma följder. Jag vet inte om det hjälper att använda musklerna. Jag vet inte om det hjälper att vila. Jag vet tydligen inte ett jävla skit, jag.

Jag blev toksur på min man här om dagen. Jag tyckte att han ständigt gnällde som en jävla kärring över att han inte kan träna normalt med en skadad axel. Jag tyckte att antingen vill du träna och då kan du göra det på ett eller annat sätt; promenera, simma, springa, whatever. Eller så vill du inte och så kan du skit i det. Ingen tvingar dig… men sluta klaga över det i så fall. Det spottade jag ur mig. Inte så schysst, nej. Jag fick be om ursäkt sen, men vidhöll ändå att han borde lyssna på mitt…öh…”råd”. Jag hade ju kunnat sagt det snyggare och snällare. Jag tycker att människor omkring mig ska få gnälla över småtjafs utan att känna skuld bara för att jag råkar kämpa med något de inte skulle vilja ha själva.

Så, min inspiration till er med friska ben idag: Glöm allt småsjafs i ditt liv och gå ut på en promenad. Gör det nu bara. Rör på benen ordentligt bara för att det är sommar och för att du kan. Bara för att jag inte kan så bra. Gör en kullerbytta i gräset eller nåt!

Det skulle kännas bra för mig just nu, om nån bara gjorde det åt mig.

För den som undrar vad jag gör nu…

Jag har några dåliga dagar på rad. Trött och ont. Idag har jag inte rört en fena. Jag har sovit i sängen eller vilat i soffan dagen lång. Jag har insett att jag nog har ett litet sko. Min plan är att intensivvila så det går över så snabbt som möjligt. Om en vecka börjar familjeveckan och det är högsommarvärme utanför altandörren. Hm…

Min assistent Lisa har jag som sällskap. Jag ligger och tittar  medan hon syr en keps till mig. Filthattar är jättevarma om sommaren.Skönt att ha sällskap… och snart en ny gul keps.

Ett till äpple i fruktskålen

Om ni undrar hur ett 29-årigt litet barn ser ut på julafton, så är det typ så här!

Är man synskadad så är det mac man ska ha förstår ni. Då slipper man externa förstoringsprogram som inte är kompatibla med nåt på internet.

Nu har jag mycket att lära mig men det får bli en annan dag. Idag har jag varit hos teknikern och höjt nivåerna i CIt. Jag blev jättetrött och är ett vrak. Ett glatt vrak med ett nytt äpple!

God sömn och vi har världsfred innan frukost

Oh my goodness, det är skönt att vakna utsövd och avslappnad. Jag slår vad om att god nattsömn är vägen till all godhet i världen! Ge världens ledare ett sömnpiller och vi får världsfred i morgon bitti!

Jag hade en intensiv, men åh, så rolig helg. Cirkus scott på fredag kväll, utekväll på lördagen och till sist babyshower på söndagen. Jag fick ingen bra nattsömn under natten till måndag. Ottilia kunde inte sova. (Hon somnade så fort sockret från babyshowern gick ur kroppen och vaknade istället på natten. Tack lov hade jag assistentanshjälp.) Måndagen fick avsättas för total vila. Jag hade jätteont. Natten till tisdag, min första arbetsdag efter semestern, tedde sig inte bättre. Den natten låg jag sömnlös av smärtan. Jag fick sjukskriva mig och fortsätta vilan. På kvällen tog jag ett par sömntabletter och vaknade imorse lite vimmelkantig efter 12-13 timmars sömn. Det är nästan så jag vill hålla ännu ett oscars-tal av tacksamhet.  Jag mår så hundramiljonertusentrehundra gånger bättre. (Ottilia värderar allt med siffror numera, det är lätt att ta efter.)

Idag har vi bjudit hit 4 mäklare att värdera lägenheten inför försäljning. Jag tror faktiskt att jag kommer orka sitta med. Om inte så har jag inga problem att gå undan och lägga mig. Vila och sömn är min bästisar just nu.

Om du undrar varför jag sitter som Quasimodo så är det för att jag använder ditt huvud.

Så, mina två kompisar från gymnasiet, Lisa och Rasmus, skickade ett meddelande över facebook där meddelade att de var i stan och undrade om jag ville ses. Hell yeah!

Det blev en riktigt kul kväll på Harrys uteservering. Vi kan ju teckna alla tre lite hyfsat.  Folk omkring oss måste tyckt att vi var ett underligt gäng som gång på gång reste oss och bytte plats med varanda.
”Shit, jag får rök på mig. Kan vi byta plats?” sa nån.
”Visst.” sa en annan.
”Oh nej, nu tändes gatulamporna. Nu ser jag ju inget, kan vi byta plats?” sa jag.
”Visst.” sa en annan
”Men skit då, nu är det jag som får rök på mig. Kan vi byta plats?” sa någon
”Visst.” sa en annan.
”Arsh då, nu tände de infravärmen. Den lyser rakt i ögonen. Jag ser inget igen. Är det okej om vi byter plats?” sa jag.
”Självklart!” sa båda.
Till slut: ”Eh, om du undrar varför jag sitter som Quasimodo så är det för att om jag lutar mig ner åt vänster så blockerar ditt huvud den där jädrans gatulampan.”
”Ah du, om vi håller upp filten så här, vänta, så ja, då ser du?”
”Ja visst, sitt så hela natten nu så dricker jag resten av din cider.”
Ja, ni fattar. Sjyssta vänner liksom. Vi flyttade runt skrattande för varandras skull och hojtade ”Hela havet stormar!  Tjoho”

Vi började med mat och fortsatte med diverse drycker. Jag beställde in en stor stark och drack glatt med sugrör för att slippa spilla. Sugröret var betydligt kortare än glaset och envisades med att sjunka till botten likt en självmordsbenägen Titanicbåt. Okej, jag behöver något för att fixa det här. Jag behöver hmm… tejp. Min assistent började rota i sin väska. Det visade sig att hon bär med sig allt i hela världen i den där väskan. Allt utom tejp då. Servitrisen hittade dock en rulle vit tejp i baren och sugröret höll sig lydigt på plats.

När stängningsdags närmade sig släcktes belysningen abrupt på uteserveringen. Vi bestämde att nu är vi färdiga här. Jag såg förstås ingenting men kommunicerade taktilt med assistenten. Hon hittade en säkerhetsvakt som gav oss kunglig eskort ut genom nattklubben. Sjysst! En sån snubbe skulle man alltid ha med sig. En respektingivande typ som får folk att röra sig.b

Hmhrm, jag ville hålla ett tal jag…

I går var jag ute, alltså uuute, för första med polare gången på ett år och det kräver ett oscars-tal…

Jag vill tacka min man som med glädje unnat mig denna kväll när jag hastigt och lustigt kom mig för att ge mig ut. Tack, min själsfrände!
Jag vill också tacka min dotter som inte väckte mig klockan sex i morse utan lät mig snarka gott till 8.45.
Jag vill tacka personalen på Harrys som trollade fram tejp så jag kunde dricka öl med sugrör (Mer om det sen) och säkerhetsvakten som gav oss kunglig eskort ut ur lokalen mellan fyllebultar och glada dansgalningar.
Jag vill självklart tacka min assistent som stannade ute med mig till sena timman och hjälpte mig hela kvällen. (en angenäm applåd här, tack)
Sist, men inte minst, vill jag tacka mina gamla goa gymnasiepolare Lisa och Rasmus för en trevlig kväll med knäppa upptåg och skratt.

Tack, tack, tack!

Om att vara så där himla positiv

Min man berättar att han pratat med en bekant om mig härom veckan. Frågor min min sjukdom och hur jag har det. Klart folk vill veta och jag tycker det är lite skönt när jag själv slipper vara den som förklarar en än gång. Det är ju så uppenbart att mycket förändrats sen sist vi sågs för flera år sen.  Den där bekantingen kommenterade att han när vi umgicks glömde bort mina funktionshinder för att jag är så positiv och oproblematisk kring det hela. Det är ju skönt att andra ser det så för det är så jag själv ser det. Jag kan ju gärna inte blunda för att jag har somliga besvär som andra inte har. Mitt liv handlar inte om habilitering och anpassningar. Mina anpassningar handlar om att kunna leva mitt liv utan att låta sjukdomen ta över.

Jag märker att jag är lite allergisk mot folk som pratar om att man måste vara positiv. Jag blir misstänksam. Att vara positiv och glad är ju inte samma sak. Jag är själv en känslomänniska och när jag tidigare haft perioder då jag varit nedstämd och deprimerad har jag varit så ledsen och frustrerad över att jag inte lyckats vara glad. Att jag inte var glad för jag inte var tillräckligt positiv. Men sen har det ju visat sig att det är när jag tillåtit mig att sörja och vara ledsen över det jag faktiskt är ledsen över, det är då jag lyckats känna mig fri och  glad igen. Jag känner mig oftast lycklig över hur mitt liv är.

Jag ser inte min dövblindhet och rörelsehinder som en del av mig. Jag ser det som något som händer mig. Något jag kan hantera, även om det suger emellanåt. Det formar inte min själ och personlighet, men hur jag bearbetar och anpassar mig till det formar mig.

Jaha, då har jag sagt något klokt idag också. The end.

En cirkusdröm är född…

Okej, vi betalade en saftig penning för att se cirkus scott men det var såååå värt det. Vi hade så himla kul! Jag hörde inte så mycket men det gjorde inget för jag såg rätt bra och min assistenten tecknade taktilt till mig om det var något speciellt jag ville veta. Elefanter, sjölejon, hästar, akrobater, clowner som inte såg ut som clowner, lindansare och en tjej som sköts ut ur en kanon och flög rakt över oss.

Förutom själva cirkusshowen så fanns det också ett stort rum där man kunde prova på olika cirkusaktiviteter. Man

köpte kuponger för 25 kr/st kunde sen prova på trapets, jonglera, rida, gå på lina och lite annat. Ottilia gick till trollkarlen och fick lära sig lite trolleritrick och hon provade på att gå på lina. I pausen gick vi också och blev fotograferade med sjölejonet. För fyra kup0nger fick vi hälsa på honom och Ottilia fick ge honom en puss. Till minne av det fick vi en rätt halvtaskig bild men det var ju att komma nära och hälsa på sjölejonet som var det viktiga så efter der var vi väldigt nöjda och luktade fisk.

Trots att det blev en sen kväll igår vaknade hon tidigt idag och tjatar oavbrutet om att vi ska sätta upp en egen cirkus på altanen. Jag har redan blivit tilldelad rollen som trollkarl. Själv är hon förstås akrobat. Det lär bli en fartfylld dag.

 

Dagen vi skulle gå på cirkus…

Har precis bokat biljetter till cirkus scott. Shit, det tog tid. För att få boka handikappanpassade platser var det mycket som skulle kontrolleras. Man kunde inte boka billiga biljetter som jag tänkt mig för 190 kr st. Man var tvungen att betala 320 kr st men fick då ”logeplatser” vad det nu innebär.  Jag fick boka handikappplatser för mig och assistenten men fick betala fullt pris för Ottilia vilket var 480 kr. *Huvva*

Okej, jag betalar gärna de pengarna men nu får det fan vara en bra cirkus! Som synskadad finns det ju alltid en risk för att man inte kan se ett skit  när man väl sitter där men det får inte sabba mina förväntningar. Om jag bestämt mig tidigt för att ta med ottilia på cirkus hade jag kunnat få dövblindtolk men det gick inte nu. Shit happends.  Det sköna med den här veckan har ju varit att inte planera allt minutiöst i förväg. Jag har haft 24-timmars assistans och kunnat tagit dagen som den kommer. Då får det bli lite så här.

Bild: Cirkus scott presstjänst

Med fokus på Ottilia

Nu är vi tillbaka hemma. Vi har haft några fina dagar ute på landet med min pappa, lillasyster, farmor och brors son Edvin. Ottilia och Edvin har inte lekt så mycket med varandra tidigare. Nu fick de ordentligt med kvalitetstid ihop. Den spenderades mestadels till att cykla med små tramptraktorer kring poolen runt, runt, runt. Sen på onsdag förmiddag blev det plötsligt regn och rusk. Då blev det leka av och det var så mysigt att dem leka skola ihop.  Vissa ungar leker ju lätt ihop och andra gör det inte. Man vill ju att ens barn ska bli värsta bästis med sina kusiner men det måste ju komma av sig självt.

Annars då? Vi har åkt båt med morfar, sjungit med Gamma, plockat blåbär och badat. I onsdags kom Sven ut. Älskling! Han hade inte alls njutit av att ha lägenheten för sig själv. Han hade mest saknat oss.  Ja läste mitt förra inlägg och insåg att det lät som att vi hade bråkat. Det hade vi inte. Min morfar sa en gång att konsten med ett lyckligt äktenskap är att kunna förälska sig på nytt gång på gång i samma person. Det tror jag på.

Igår kom vi hem. Bakade LCHF-pannkakor med blåbär och vispgrädde till lunch. Sen tog jag med Ottilia till stallet för första gången. Hon fick lära känna Jenka och minihästarna.

Det har varit en härlig semester. Första en vecka dominerad med husbygge och sen en mysvecka med fokus på Ottilia. I september har Sven två egna semesterveckor med Ottilia. Fredagsfinalen blir att gå på cirkus scott som är i stan.

Att få sakna och saknas

Helgen blev ganska körig. Assistenten blev sjuk, så där sjuk så hon hamnade på akuten. Kan inte ha känts så kul på sin första arbetsdag. Sven fick ställa upp som vikarie igen. Å ena sidan så kan vi behöva pengarna det ger i lön, å andra sidan var det hans sista två dagarna på semestern för honom.  Men framför allt så är det en upprepning av många den senaste tiden. Det har blivit så att han får hoppa in akut ganska mycket det senaste och det är inte kul för nån av oss. Det tär på förhållandet, men vi överlever sånt.

Bra tajming att ta med sig barn och assistent och sticka ut en sväng till familjen på landet. Skönt att få sakna varandra lite.
Ni vet?
Ni vet.

Golfparaden

Klockan är elvaish och det är sommarsöndag. Vi äter sen frukost på altanen. Vår lägenhet ligger ganska så mycket i mitten av solhaga, ett stenkast från parkeringen. Nu börjar golfparaden. Här bor många i övre medelåldern och nu ska det golfas. De kommer vandrandes med sina golfbags som man nu för tiden inte bär på ryggen. De rullas och är rätt avancerade.  Inte som en resväska bakom sig. Nä, de ser ganska så exakt ut som trehjuliga barnvagnar deluxe. Mindre, svängbart hjul fram och stora bak med ergonomiskt handtag och snygga detaljer. Mugghållare och hela skiten. Granngubbarna med nöjda leenden glider förbi och utstrålar ”livskvalité.”  Det är nästan så man vill applådera uppmuntrande men vi hejar istället som vanligt. Jag blir så glad för deras skull och deras golfvagnar.

Snart börjar nästa parad. Den går åt andra hållet, mot poolen. Det är barnfamiljerna.

Jag gillar utsikten från vår altar.

En hysterisk kanin i bröstet säger ”Yeeees!”

Mitt liv har gjort en stor, akrobatisk kullerbytta. Efter ett års letande har vi, jag och min man, gjort slag i saken och påbörjat värstingprojektet: bygga hus. Vi bor nu i en bostadsrätt som är ganska lagom för två föräldrar och ett barn. Vi trivs bra och inga problem med det, men så förra sommaren hade jag ett sko. En period då jag mådde sämre och behövde hjälp om natten vilket vände upp och ner på hela steken. I dagsläget har jag assistans från SoL alla nätter då Sven jobbar. Det är ungefär varannan natt. Då är Ottilias rum inte hennes helt plötsligt. Då är hennes rum assistentrum. Hon lider inte av det för hon somnar i sin säng och blir sen buren in till vårt sovrum innan jag går och lägger mig. Assistenterna bäddar sängen med egna lakan som de har i en byrålåda och på morgonen bäddar de tillbaka med Ottilias färgsprakande lakan igen. Det funkar, men det är ingen permanent lösning. Inte kan jag ha nattassistans när sven är ledig heller.

Så, vi har letat och letat och letat. Vi har tittat på enplansvillor i nästan hela Örebro, men det har alltid visat sig att det skulle krävas mycket ombyggnad för att passa en envis brud i rullstol med höga anspråk på bekvämlighet. Det skulle bli lika dyrt som att bygga nytt och… ja…inte lika roligt. Vi har haft kontakt med olika husleverantörer och utmanat dem i deras förmåga att anpassa planlösningar och utföranden efter våra behov. Ett företag har varit extra tålmodiga. Men, det går inte att bygga hus utan en tomt. Nu i veckan landade alla pusselbitar på plats. För sisådär ett par-tre veckor sen var vi och tittade på en tomt som kändes helt rätt. På landet, drygt tio minuter från stan. Vi tog två veckor på oss att bestämma att nu jäklar är vi redo. Bara vi har råd med huset i kombination med kostnaderna på tomten.

I onsdags kom husleverantören hem från sin semester och då hade vi ett möte inbokat. Tre och en halv timme tog det att skriva kontrakt. Då har vi egentligen bara bundit oss till att vi ska anlita dem och vilken utvändig form huset ska ha. Utforma en kalkyl som vi kan använda när vi går till banken och bara ”show me da money!” Dealen var också att det hela bara skulle gälla om vi fick tomten och under detta lååååånga möte fick vi veta att det plötsligt dykt upp nya spekulanter på tomten. Vi hade tid bokad tid hos mäklarna dagen efter (i går) så vi blev rätt nervösa. Tänk om dessa spekulanter börjar buda och sabba för oss.

Igår klev vi in på mäklarens kontor och hjärtat skuttade som en hysterisk kanin i bröstet. ”Yes, nu går vi i måååål.” Säljarna och Sven satt med allvarliga miner och jag fick träningsvärk av att försöka hålla mina mungipor under öronhöjd. Jag har inte mycket till pokerface, jag. Inte när det gäller glädje. När alla papper var underskrivna hann säljarna precis gå runt hörnet till korridoren innan jag gjorde en tre-sekunders-version av min vinnardans. (Den jag gör när jag krossat sven ordentligt i backamon och glädjen är total.) Mäklarens praktikant var kvar i rummet och hon såg väldigt förbryllad ut. Min assistent fann den dock väldigt charmig.

Ottilia var hos sin bästis och lekte så efteråt gick vi till bishop och firade en kort sväng. Jag var lika mycket på topp där och Sven släppte loss sin glädjeyra han med.

Om ett år har vi ett hus där jag inte behöver ramp för att komma in, kan röra mig i fritt och leva vad än resten av livet och OPA1 har att ge mig. Det ger en känsla av trygghet och kärlek till livet på annorlunda villkor.

En sjukt bra dag

Sitter nersjunken i soffan och ja, jag har lite ont men mår rätt bra. Min man fyllde 30 i lördags och efter det har jag haft ont.  Fast det gör ont så kan jag inte riktigt med mig att stanna i sängläge eller soffvila. Det är ju för fasen semester. I förmiddags var jag iväg och red. Det var HeltJäklaAsUnderbart. Med cochleaimplantatet kunde jag höra strömmen spraka i elstängslet. Läckert!  Sen åt jag lunch på stan med Sven och Ottilia. Najs, men där borde jag nog har åkt hem för jag mådde inget vidare. Sparkade av mig tajta ridstövlarna och rullade i strumplästen till burger king. Sen hemåt. Efter en dusch, stretching och massage sov jag två underbara timmar.  Sömn är bästa sättet att skämma bort sig själv. Sen har vi har haft kompisar här. Skittrevligt. Busiga barn. Nu är orken jätteslut. Dags för ny sömnsession.

I går natt drömde jag förresten att någon (vem) målade mina naglar med mjölk. Jag blev jättearg arg och skrek att ”Det där går ju typ aldrig bort. Nu kommer jag lukta surt i minst en vecka!”
Hur tolkar man en sån dröm?

I morgon ska jag nog ta det lite lugnare.
Läs inte det här fel. Det här var en sjukt bra dag.