Något att luta sig mot

Jag brukar få höra uppmuntrande ord, som ”Du är så himla stark som orkar!”  Idag är jag inte stark. Idag orkar jag inte. Idag har jag ont. Idag kunde jag inte äta min frukost själv. Idag är jag trött. Jag är förtvivlad och arg.

Att tänka på framtiden är underligt. Jag vet ju att jag bara kommit en kort bit på en lång och bucklig nedförsbacke. Jag kan inte föreställa mig hur jag ska klara vardagen om fem år.

Jag vet att jag kommer bo i ett hus anpassat för mig. Jag vet att jag kommer ha assistans. Jag vet att jag har min lilla fina familj.347_31819692378_6508_n Jag vet ju det och det lutar jag mig mot. Jag lutar mig och tänker att det den här känslan infann sig när jag födde Ottilia. 14,5 timme in i förlossningen, när jag haft krystvärkar i 1,5 timme. Jag tänkte att hon kommer aldrig komma ut. Det gick inte att se ett fridfullt slut på det hela. Men så kom doktorn, klippte upp mig, drog ut Ottilia med sugklocka och lade henne på min bröstkorg. Det var över. Det var inte fridfullt, men det var över. Allt bara fixade sig i ett svep.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s