Och nu kommer mina föräldrar säga ”preciiiiis som du när du var liten!”

Ottilia har börjat i ridskola på måndagar. Farmor tar henne dit och berättar att när hon kommer upp i trav brukar hon bli så glad att hon sätta igång att sjunga av hjärtats lust.

Vilken härlig unge man har!

Litet psykvrak ska erövra vardagen igen

Igår skämde jag bort min man lite. Det behövde han. Pannkaksfrukost, Fifa14 och sen heldag på Gustavsviks relaxavdelning med en vän. För att han skulle få lägenheten för sig själv så åkte jag och Ottilia ut till min pappa. Först var jag sugen på att hälsa på någon kompis. Typ hon som just fått barn eller hon som flyttat till nytt hus, men att åka hem till papsen var helt rätt val för jag mådde inge vidare och låg som en säl i soffan hela eftermiddag och kvällen. En pratglad säl. Ottilias kusin var där också och de lekte tills de somnade ihop.

Framåt kvällningen när jag låg där i soffan och småpratade med familjen märkte jag hur synen på höger öga förändrades. Jag sköt bort det gång på gång. Det är svårt att avgöra skillnad mellan suddigt och mer suddigt, men med tiden blev det väldigt tydligt att jag med höger öga knappt såg något alls. Jag ville bara gråta och tänkte ”Nu händer det igen. Näthinnan har lossnat.” Myndig, som vanligt, lade jag upp en plan i mitt huvud  hur jag idag skulle ringa ögonmottagningen och lösa knutarna en efter en. Jag såg operationen framför mig och allt. Sen blev det dags för kvällsmat och jag började röra mig ur soffan. Då insåg jag att solen utanför fönstret gått ner och att ljuset därmed förändrats i rummet. Min syn hade bara förändrat för det hade blivit mörkare i rummet.
Pjuh!!

Jag är fortfarande lite skakad av det faktiskt. Mitt i alltihopa, när jag verkligen trodde att näthinnan lossnat pratade jag med Sven och hans vän i bildtelefonen. De var lite lulliga och härliga, ville veta hur det var med mig. Jag ville inte förstöra Svens kväll så jag mumlade bara ”Det är bra, det är bra” igen och igen. Det kändes förjävligt. Jag är inne i en väldigt känslosam fas nu. Småsaker får mig att ge upp totalt och det känns som om jag är jätterädd för allt. Jag är trött och jag har ont av kylan. Imorgon börjar jag jobba igen. Hur sjutton ska det gå? Kommer jag orka? Vad händer om jag får litelite kritik för något? Kommer jag ställa mig och tokböla? Vad händer om färdtjänstchaufför är ett kukhuvud?

En del av mig säger ”JagvillinteJagvillinteJagvillinte,” men jag vill egentligen bara ha tillbaka min vanliga vardag igen och det finns bara ett sätt att få den. När jag väl kommit igång med min vanliga vardag tror jag att allt kommer kännas lättare.

Jag är jätteglad att Sven fick en toppendag i alla fall. Jag är glad att jag kunde ge honom det. Jag är glad att Ottilia och hennes kusin Edvin hade så galet kul igår. Vilka tajta kompisar de har blivit. Miniversioner av mig och min bror med enda skillnaden att tjejen är störst och starkast. I like that. Jag är glad att jag fick komma ut till pappa och vara det lilla psykvrak jag är just nu. Att inte behöva vara duktig eller pigg alls.

När känslorna till slut hinner ikapp.

Det blev lite dramatiskt där ett tag. Ni vet, när synen försvann hastigt och utan förvarning på höger öga. När jag gick på sköterskorna som en bulldoser i texttelefonen för att få en akuttid till ögon. Operationen. Vilken karusell! Vilket vrålåk!

Det är först nu, idag, som känslorna hunnit i fatt mig. Först i form av panikångest och sen i form av störtgråt.  Just när allting hända vet jag inte vad som hände. Det kändes som att andra människor omkring mig reagerade starkare än jag. Jag läser blogginlägget jag skev om det och tänker ”Hallå! Vakna!” Sedan läser jag min frände Emmas blogginlägg som i och för sig styrs av graviditetshormoner men låter mer som nån som utsatts för en livsomvälvande tragedi.
När jag låg på sjukhuset var jag löjligt glad nästan hela tiden. Som att ögonoperationen var en enkel grej jag enbart ville ha ur världen.

I torsdags var jag på återbesök och allt såg bra ut. Jag har bestämt mig för att börja jobba på tisdag. Jag tror att jag kommer klara av det, men just nu känns det otäckt och tungt för jag har så ont i kroppen av kylan och är förbannat trött hela tiden. Det är inte alls kompatibelt med hur jag vill känna mig när jag kommer tillbaka till jobbet. Inuti mitt eget huvud för jag en myndig konversation med mig själv. Påminner mitt oroliga lilla jag om att vi provar det här och se hur det går. Om jag inte orkar med, om jag kör in i saker för att jag inte ser eller får huvudvärk så är det ju ingen katastrof. Då ber jag hjälp, tar en paus eller åker hem och lägger mig.

I vilket fall så är det bättre än att ligga hemma och överdramatiskt undra  hur jag någonsin ska klara av ett normalt liv igen.

Väck pappa! Snark.

Ottilia väckte mig 06.48 i morse. Det var en underbar förmån att vakna av henne istället för smärta efter en HEL natts sömn, meeeeen jag var lite för sömnig för att inse det just då.
”Ehhhmmmva?” sa jag och räckte henne handen
”M a m m a. J a g. B a j s a.” tecknade hon i min hand.
”Väck pappa! Snark.”

 

 

 

Etapp 3: vila och läka

Jag mår bättre och bättre nu, men det är fortfarande svårt att läsa med ett öga. Jag får huvudvärk. Att lulla runt hemma känns tryggt. I måndags hade jag en tid hos min kiropraktor och att lämna min trygga lägenhet och navigera mig ute i stora världen var en obehagligt och energikrävande trots ledsagning från assistenten. Det är verkligen svårare att vänja sig vid enbart ett väldigt trött öga än vad jag trott. Den här starka höstsolen hjälper verkligen inte till.

Efter ett väl behövt besök hos kiropraktorn hade jag lämpligt nog tid hos min psykolog. När jag kom till henne var jag helt slut av ansträngningarna och bara grät. Det var så jäkla skönt.

Hon fann min plan med de olika etapperna ganska intressant för det är så typiskt mig. Jag kan inte låta bli att planera och försöka styra över saker och ting. Men hon tyckte också att det lät ganska klokt. Jag är i etapp 3 nu. Vila och läka innan jag tar tag i etapp 4: anpassa sig och komma tillbaka till vardagen. Det betyder inte att jag bara slappar. Idag skickar jag iväg Sven och Ottilia till lek- och buslandet. Sen ska jag lägga mig i Ottilias säng och med assistentens muskelkraft rensa igenom Ottilias leksaker. Skönt att man kan få saker gjorda även om man vilar sig.

Så skulle nosringen tillbaka i…

Etapp 2, avklarad. Etapp 3 påbörjad…

Så där ja, då har jag opererats för näthinneavlossning. Skönt att ha den etappen avklarad. Etapp 1 i den här historien var väl att plötsligt förlora synen på vänster öga. Det var otäckt. Etapp 2 var då operationen och det kändes enbart tacksamt att få åtgärda något. Etapp nummer 3 får bli att vila och läka ihop under någon vecka innan jag ska börja återgå till vardagen med min nya försämrade syn: etapp 4. Jag vet att det kommer bli jobbigt och svårt, men jag vet också att det kommer bli bra när jag kommer ur det.

Operationen, det är aldrig bekvämt att bli skuren i men det har efter omständigheterna gått väldigt bra. Nu är jag hemma igen. Jag lägger inte ut någon bild på ögat för det ser verkligen bara otäckt ut nu. Rött och igensvullet. 

Ottilias charmade personalen på avdelning 49, som vanligt. Av dem fick hon en liknande ögonkupa som jag hade första natten i bebisstorlek och små medicinburkar. Nu vårdas dockan Jackie lika ömt som jag med svidande ögondroppar, värktabletter och vila.

Nu kör vi!

Äntligen onsdag! Nu kör vi!

Hålla andan och vänta på bollen

Tiden går riktigt jättelångsamt när man väntar på operation. Som att hålla andan i fem dagar. Jag orkar inte riktigt gå runt och hoppas på att jag ska få synen tillbaka just nu. Jag vill bara ta mig igenom skiten så jag kan komma ut på andra sidan och vänja mig vid resultatet.

Imorgon bitti skrivs jag äntligen in. Då blir det förhoppningsvis lite action. I övermorgon opereras jag. Skönt att få det gjort. Assistenten som just gick hem för natten frågade om jag var nervös. Nä, inte alls. Jag vill bara få det fixat. Överstökat! ”Nähä, då är det väl bara jag som är nervös då” svarade hon.

Jag hatar bollar. Man ser aldrig när de kommer farandes. Spökboll suger mest av alla sporter. Vem hittade på spökboll egentligen? Man stod där och bara väntade på att någon skulle kasta bollen mot en och träffa en så man åkte ut. Att vänta på att bli träffad av bollen var till och med värre än att träffas.
Jag hatar att stå här och vänta på bollen. Äntligen är den på väg mot mitt håll. Jag skiter i om den träffar mig ögat så jag blir blind på det forever bara det är över och jag kan börja lära mig leva med det.

Ottilia är min lilla solälva som håller humöret uppe. Visar hur superbra hon kan teckna taktilt när det behövs. Mammahjärtat smälter verkligen. I morse bestämde hon att vi skulle klä ut oss till piratprinsessor. Hon släpade fram grejer och sen var vi igång.

Det säger sig självt, men vem lyssnar?

I lördags fick jag nån fixidé att jag skulle ut och köpa termobrallor. Varför? Jag mår ju verkligen helt skit. Det säger sig självt att det var en puckad idé men jag är förbannat envis och var så himla trött på att vara hemma eller på sjukhuset. Den hysteriskt dåliga kombinationen av ”se dåligt” och ”kör sin egen elrullstol” är kommer liksom till sitt esse i klädbutiker. Men okej, jag lärde mig min läxa. Jag måste inte anta den där sortens utmaningar just precis nu. Jag kommer ju vänja mig. Jag kommer hitta tekniken. Istället för termobyxor köpte jag hem rödvin och choklad till en coollugn hemmakväll.

 

Twilightzone

Ni vet när man träffar en gammal bekant. Man säger ”Men heeej, hur är det med dig?” Trots att man står där i ögonmottagningens väntrum två dygn efter att man förlorat synen på ena ögat reagerar man så. Sen säger hon att ”jag ska tolka för dig idag.” Jag utbrister nästan ”Jaja, men det var typiskt. Allt annat är ju ändå så himla absurt idag.” Men det gör jag inte. Hon tillägger att hon kan ringa tolkcentralen och be dem skicka någon annan. Nej, det behövs inte. Jag vill inte krångla till något nu. Jag vill bara komma in till läkaren och få veta vad som hänt med mitt öga.

Vi sätter oss ner i väntrummet och jag börjar fråga henne om hur hon har det. Hon vart en av mina bästa kompisar när jag var liten. Om vi mötts på krogen och druckit lite hade vi kanske blivit värsta bästisarna för en kväll och bytt telefonnummer. Nu är  allt stelt och skitmysko.

Hela förmiddagen igår tillbringade jag på sjukhuset. Jag får börja med den gamla hederliga bokstavstavlan som är upplyst. Sköterskan tejpar över mitt vänsteröga och ber mig läsa en rad jag ser tydligt men så långt ner som möjligt.
”Ehm.. alltså… jag ser inga bokstäver… alls.”
”Vad ser du då?”
”Jag ser att det är lyser i mitten och att det är grått på sidorna.”

Jag blir undersökt med en massa olika apparater. Jag slår ständigt pannan i ställningarna där huvudet ska placeras när jag vänder mig mellan tolken och sköterskan på andra sidan apparaten. En elak påminnelse om att jag inte ser den. Till slut får jag träffa läkarna, två stycken och en sen en kirurg. Jag har fått näthinneavlossning. Det positiva är att det kan opereras. I de flesta fall opererar man akut för att förhindra att gula fläcken lossnar. I mitt fall har hela näthinnan och gula fläcken redan lossnat. Jag kommer inte kunna få tillbaka den syn jag hade på ögat innan. Exakt hur mycket syn som kan återställas får jag inget direkt svar på, bara att jag inte ska hoppas för mycket. Det är en fördel att jag är ung.

Efteråt, med vissa besvär att orka läsa, googlar jag min nya diagnos. Först tycker jag att det är konstigt. Jag känner inte igen symtomen som beskrivs.

• ljusblixtar i ytterkanten av synfältet
• grumlingar och sotflagor som rör sig i synfältet
• en mörk skugga, som en gardin, i utkanten av synfältet.

Ljusblixtar minns jag för några dagar sen men inga sotflagor, inga gardiner eller mörka skuggor. Sen läser jag att det börjar i ytterkanterna av synfältet. Jag förstår att de säkert funnits där, men jag ser ju inte där. Jag ser bara i mitten. Mitten av  synfältet, som styrs av gula fläcken. Det måste varit den som lossnat här om dagen. Gula fläcken är en del av näthinnan och i alla texter står det om hur viktigt det är att kontakta läkare så fort de första symtomen dyker upp. När det börjat bli hål i hinnan eller små bitar lossnat. Hos mig har allt lossnat så det är inte så bråttom längre. Inte mer än att man ska operera det innan näthinnan hinner stelna. Jag har fått en operationstid på torsdag.

Det blir min femte ögonoperation så jag blir inte rädd. Det känns skönt att något kan göras. Jag var så inställd på att det som hänt  var en naturlig del av min gamla vanliga ögonsjukdom, retinitis pigmentosa. Det kommer göra ont, jag ska sövas, jag kommer bergis få kateter och jag kräks alltid som en gris av morfin. När jag blir sövd kommer jag fnittra åt alla allvarliga gubbar i gröna kläder och jag kommer fråga ut narkosläkaren om han trivs med sitt jobb och om han ätit ordentligt med frukost så han gör det här bra nu. Jag kommer få plocka ur mina piercings innan, ta bort nagellacket från naglarna och tvätta mig med operationstvål. Det har jag gjort så många gånger, jag är hemmavan och trygg.

Huvudet i sanden

Funderingar…

Vilken sida ska jag ha assistenten på när hon ledsagar mig nu? Sidan jag ser eller sidan jag inte ser. Om jag ska ha assistenten på min ”dåliga sida” som jag har det nu betyder ju det att jag även får ha andra människor där när vi går ihop. Kan jag tänka mig att rulla fram med ottilia i hand på sidan där jag inte ser henne? Tänk om jag kör på henne.
Ska jag flytta joysticken på rullstolen?
Vågar jag köra omkring själv på jobbet nu? Blir jag ännu mer beroende av ledsagning nu?
Om samma sak händer med andra ögat är det riktigt illa. Borde jag börja lära mig punktskrift nu? Fan, vad jobbigt. Jag vill inte.

Jag behöver väl inte tänka på allt det här nu, måste jag? Nä. Huvudet i sanden.

 

Tant

Min dotter håller mig på jorden. Hon får vardagen att kännas hyfsat normal ändå. Hon tycker att det är kul att rimma så vid middagsbordet turas jag och Sven om att säga ord som hon ska rimma på.

Lampa
Trampa

Pappa
Tappa

Mamma
Tant *fniss*

Hus
Bus

Frida
Tant

Hm… Konstigt!

Min egna lilla syn-tsunami

Jag sitter här, stirrar på tangentbordet och undrar vad jag ska skriva. Hur ska jag skriva det? Snart kommer huvudvärken och tröttheten tillbaka och då måste jag vila ögat. Ögat, inte ögonen. Det högra ögat har jag en lapp över för med det ser jag knappt längre. Det är bara jättesuddigt.

Den där förkylningen jag hade förra veckan har satt igång någon form av försämring i min grundsjukdom. Jag har fått känselbortfall i låren vilket i sig är ganska freaky men det påverkar mig inte direkt så mycket. Jag är väldigt trött i armarna. De känns som tunga vikter att lyfta. Jag har aldrig tänkt på att lysknappar sitter så högt upp.

I går kom den stor vågen. Min egna lilla syn-tsunami. Synen på höger öga försämrades kraftigt på några timmar. Först bara på en bit av synfältet, i mitten och nederdelen. En suddig stor korv som lade sig i vägen och fick ansikten att suddas ut som om de vore spöken. Inga ögon, inga läppar, ingen näsa. Sen växte suddigkorven och tog över hela högra synfältet. Jag har retinitis pigmentosa och har sedan många år tillbaka inget periferiseende. Jag ser alltså enbart i mitten av synfältet. Gjorde i alla fall. Nu har även det försvunnit på höger öga. Det är bara blurr kvar. På vänster ser jag fortfarande som förut men mitt högra blurriga synfält stör det vänstra och det är svårt att se. När jag har sjörövarlappen över högerögat går det lättare men jag blir förbannat trött snabbt och får ont. Jag skriver några rader i taget och vilar sedan.

Genom FSDB har jag värsta, bästa stödet. I en grupp på facebook får jag tips och goda råd av andra med RP som gått igenom samma sak. Det är tröstande att höra hur det varit för dem. Där finns gott om praktexempel på hur bra man kan klara sig utan sin syn.

 

Bitterfittig sugga

Herregud Frida, håll i dina fingrar!  Det här höll jag nästan på att skriva som svar på en lite trivial statusuppdatering på facebook nu: Jag tycker att det är fantastiskt att det är ditt jobbigaste problem just nu. Det borde liksom firas! Nästan.
Jag tryckte aldrig på enter. Jag kopierade istället raden och klistrade in den här.
När jag läser orden nu känns de så elaka, fast jag inte tänkte att de var elaka nä r jag skrev den. Skrev jag det där?

Jag menar liksom inte att uttrycka mig som en bitterfittig sugga. Grejen är  den att jag har det jävligt jobbigt nu, men jag orkar inte dela med mig av det och jag orkar inte ta in andras skit. Då ska man INTE gå in på facebook.  Då ploppar det ut någon sån elak, jäklig apkommentar och det är inte okej, även om folk gnäller över de mest larvigaste saker så är det inte okej. Facebook är ju typ till för att skriva om larviga småsaker. Jag hann i alla fall stoppa mig själv den här gången. Raderade ut orden och skrev sen ett privat meddelande till personen och berättade vad jag just nästa gjort. Så dåligt samvete fick jag.

Oljudspinne

Man kan inte bråka om allt. Nä, det kan man inte. Orkar inte.

Ottilia kan ha lekt att hennes trollstav var en flöjt hela morgonen.
Jag kanske tröttnade.
När hon inte såg något, kan det ha skett att jag smusslade undan den till assistenten och lät henne gömma den.
Kanske.
Hur det än gick till så saknades inte oljudspinnen

Nu på eftermiddan meddelar Ottilia att hon ska ha en flöjt-show för oss.
Menne… var är flöjten?
Nu är det en ny assistent som jobbar och jag är så himla oskyldig.
Flöjden hittas till slut längst upp i bokhyllan.
-MAMMA!!!

Hur visste hon?

Mina verktyg är externa

Rullstolen jag brukar använda inomhus har varit extremt seg och dålig en lång tid, det inser jag nu när jag väl fått den lagat. Förut tog det någon minut för den att starta, men nu koppar den igång på några sekunder.

Den drog en sista suck och lade av för några dagar sen. Vilken tajming! Sånt händer såklart just när man har feber och är helt strandad. Nej nej, det var inget klagomål, bara nästan. Jag är ju rambo. Jag har kunnat använda min utomhusstol istället. Det har funkat. Jag har rivit upp tapeten på några nya ställen bara. Ett eluttag pajade jag också. Sven fick en stöt när han skulle laga den. Det är rätt svårt att röra sig inomhus som synskadad när man inte riktigt vet hur mycket man sticker ut åt olika håll.

Här om dagen kom en tekniker och hämtade den döda stolen. Några timmar senare fick jag tillbaka den nyservad och med en ny joystick. Just nu när jag är förkyld älskar jag just den här stolen lite extra, för man sitter så stadigt i den. Sitsen och ryggstödet stöttar en så bra till skillnad från utomhusstolen som istället är utformad för att ge mig maximal rörlighet.

Jag tänker att det egentligen inte är så konstigt att andra klagar över sina små förkylningar och att de har all rätt till det. Deras kroppar är ju deras ”verktyg” för att arbeta, röra sig och fungera. Mina ”verktyg” är externa. Även om jag blir dyngförkyld så påverkar inte det dem. Mina hjälpmedel tar mig ändå framåt och mina assistenter anpassar sig efter mina behov. Även om min sjukdom göra att jag slås ut hårdare av en förkylning så har jag ändå bättre förutsättningar att hantera den än mina annars friska medmänniskor. Inte konstigt att folk blir så fasligt ynkliga av nästäppa.

Ära vare laptopparnas framfart

Just nu känns det fantastiskt att ha laptop. Jag kan halvligga i soffan uppstöttad från alla håll. Jag behöver inte ens lyfta händerna för att skriva på tangentbordet.   Så länge iprenen verkar kan jag göra så här. Jag minns den tiden då man var tvungen att sitta vid ett skrivbord för att använda dator. Vilken stenålder! 

Även en sladdrig saccosäck måste få saker gjorda

Det är fredag morgon. I natt frös jag och skakade som ett asklöv av feber. I sex dagar har det hållt på. Nu har jag tagit ipren så febern gått ner tillfälligt. Jag är väldigt trött på att läsa och se på TV.  Jag börjar tänka på allt jag skulle behöva göra. Opraktiskt när man ligger här som en sladdrig saccosäck och har sex assistansfria timmar framför sig, men jag har en taktik för såna här tillfällen. Innan morgonassistenten sluta kl 09.00 agerar hon sekreterare och dikterar en lista över alla måsten som ilsket störtar omkring i mitt huvud och krockat med varandra.

Listan blir lång, men när man väl fått ner det kan man styrka sånt som man inser inte är så jäkla bråttom. Markera sådant jag behöver  hjälp med och vad jag kan ordna själv under dagen när jag har ork över. När man får det på papper känns det inte alls lika stort och kvävande.

Shit, jag älskar mina listor!

Rambon av alla förkylningar

Jag är inne på min fjärde dag med feber, men jag klagar inte. Jag är nämligen sån att jag inbillar mig att jag är bättre än alla andra förkylda stackare om jag inte klagar, speciellt på facebook. Helvetet må frysa till is innan jag klagar över halsont på facebook. Jag höjer mig över sådana svaga aktioner. Jag vet att jag inte är bättre än andra, men det är ju skönt att inbilla sig att man är en rambo med snuva. Nä, istället skriver jag ett blogginlägg om min snuva och delar på facebook. Jag upperätthåller min rambofasad men låter alla vet att det är lite synd om eländiga lilla jag. Helst ska ni inte ens märka min klagan som smygs in.

Jag är ganska rambo här hemma också. Min man är också förkyld, inte riktigt lika förkyld som jag, men han klagar desto mer. Han klagar och skämtar om sin ”manliga förkylning” om vartannat medan jag snäser åt honom att hålla käften. Emellanåt grymtar jag ”Fy fan!” åt mitt eget elände.

I mitt elände känns det väldigt skönt att jag alltid vinner den här leken. Eftersom jag har neurologiska sjukdom så slår en liten infektion ut mig totalt. Nervsmärtan som ingår överträffar huvudvärken, febern, sårig hals och sömnbesvären. Jag är rambo av alla förkylningar och min seger över Sven och alla andra förkylda krakar är söt som honung.

Att dansa sittandes utan syn

I lördags gjorde jag något jag inte riktigt gjort förut. Jag dansade offentligt sittande i min töntiga lilla rullstol. Sist jag riktigt dansade tror jag minsann var på en kompis bröllop när jag var gravid i typ fjärde  eller femte månaden. Jag kände mig sjukt snygg och sjukt cool. Det var den delen av graviditeten då bulan tydligt syntes, men man ännu inte hunnit tjocka på sig särskilt mycket. Bruden var också gravid och vi rockade fett på dansgolvet.

Vilket härligt minne! Jag antar att jag velat bevara det så och inte befläcka det med rullstolsdans. Det är ju nåt med att dansa sittandes som känns så  sorgligt och… oerhört begränsat.
När man tänker på det, är den inställningen mer handikappande än oförmågan att dansa stående. Att undvika något som kan vara riktigt kul för att jag inte vill befläcka minnet av att en gång ha haft kul. Alltså, jag vågar inte dansa sittandes för att inte riskera att befläcka minnet av att dansa stående.

Det var inte vad jag tänkte på när jag gick ut i lördags. Jag tänkte bara att jag ville ha kul och jag ville dansa. Jag ville skita i att bry mig om något riktigt. Musiken var rätt kass, men dansvänlig dunk-dunk-dunk. Jag såg inte mycket i lokalen vilket bara underlättade. Jag ville inte ens veta om folk tittade på mig eller inte. Det verkade dock som att folk lugnade ner sin dans när jag kom i närheten. Från hoppa som en galning till röra sig lite försiktigt. Jag frågade min assistent efteråt och det stämde. Kanske var de rädda att dansa in i mig, att göra mig illa. Jaja, det är ju deras problem. Jag är inte gjord av glas. Jag hade kul. Det blev mycket ”armdans” och jag är rätt säker på att det såg förjävligt ut, men kom igen, jag är nybörjare på det här. Självklart var jag härligt full, annars hade jag inte orkat veva med armarna så mycket. Alkohol är ju ett nervgift, förstår ni.

Jag har en bekant med en muskelsjukdom. När hon i sina yngre år brukade gå och dricka sig full glömde hon ibland bort att hon hade rullstolen med sig och glömde kvar den på underliga platser. Morgnarna efter vaknade hon upp bakis, ont i benen och hade i högsta grad behov av den där rullstolen som stod kvarglömd vid en korvmoj eller i nattklubbens garderob.

Jag orkade inte dans mer än ett par låtar åt gången. Jag hade jätteskoj. Fyra dagar senare och jag har fortfarande ont i armarna men det beror säkerligen även på att jag är förkyld. Att alls orka lyfta armarna ovanför huvudet just nu känns som en avlägsen dröm. Som något jag gjorde för längesen.

Ett dansande, öldrickande farväl

Jo då, det blev festligt i lördag. Det va skoj som fasen. Precis vad jag behövde just precis då. Det var mitt offentliga avsked av sommaren 2013.  Sen blev jag förkyld och ligger nu i 38.3-graders feber. Det är definitivt höst nu alltså. Definitivt.