Litet psykvrak ska erövra vardagen igen

Igår skämde jag bort min man lite. Det behövde han. Pannkaksfrukost, Fifa14 och sen heldag på Gustavsviks relaxavdelning med en vän. För att han skulle få lägenheten för sig själv så åkte jag och Ottilia ut till min pappa. Först var jag sugen på att hälsa på någon kompis. Typ hon som just fått barn eller hon som flyttat till nytt hus, men att åka hem till papsen var helt rätt val för jag mådde inge vidare och låg som en säl i soffan hela eftermiddag och kvällen. En pratglad säl. Ottilias kusin var där också och de lekte tills de somnade ihop.

Framåt kvällningen när jag låg där i soffan och småpratade med familjen märkte jag hur synen på höger öga förändrades. Jag sköt bort det gång på gång. Det är svårt att avgöra skillnad mellan suddigt och mer suddigt, men med tiden blev det väldigt tydligt att jag med höger öga knappt såg något alls. Jag ville bara gråta och tänkte ”Nu händer det igen. Näthinnan har lossnat.” Myndig, som vanligt, lade jag upp en plan i mitt huvud  hur jag idag skulle ringa ögonmottagningen och lösa knutarna en efter en. Jag såg operationen framför mig och allt. Sen blev det dags för kvällsmat och jag började röra mig ur soffan. Då insåg jag att solen utanför fönstret gått ner och att ljuset därmed förändrats i rummet. Min syn hade bara förändrat för det hade blivit mörkare i rummet.
Pjuh!!

Jag är fortfarande lite skakad av det faktiskt. Mitt i alltihopa, när jag verkligen trodde att näthinnan lossnat pratade jag med Sven och hans vän i bildtelefonen. De var lite lulliga och härliga, ville veta hur det var med mig. Jag ville inte förstöra Svens kväll så jag mumlade bara ”Det är bra, det är bra” igen och igen. Det kändes förjävligt. Jag är inne i en väldigt känslosam fas nu. Småsaker får mig att ge upp totalt och det känns som om jag är jätterädd för allt. Jag är trött och jag har ont av kylan. Imorgon börjar jag jobba igen. Hur sjutton ska det gå? Kommer jag orka? Vad händer om jag får litelite kritik för något? Kommer jag ställa mig och tokböla? Vad händer om färdtjänstchaufför är ett kukhuvud?

En del av mig säger ”JagvillinteJagvillinteJagvillinte,” men jag vill egentligen bara ha tillbaka min vanliga vardag igen och det finns bara ett sätt att få den. När jag väl kommit igång med min vanliga vardag tror jag att allt kommer kännas lättare.

Jag är jätteglad att Sven fick en toppendag i alla fall. Jag är glad att jag kunde ge honom det. Jag är glad att Ottilia och hennes kusin Edvin hade så galet kul igår. Vilka tajta kompisar de har blivit. Miniversioner av mig och min bror med enda skillnaden att tjejen är störst och starkast. I like that. Jag är glad att jag fick komma ut till pappa och vara det lilla psykvrak jag är just nu. Att inte behöva vara duktig eller pigg alls.

Ett svar till “Litet psykvrak ska erövra vardagen igen

  1. Vet du vad det bästa med att vara ett psykvrak är? Att man FÅR börja grina för ingenting. Att man FÅR åka till jobbet, inse att man inte orkar idag och åka hem. Och att man FÅR ge färdtjänstchauffören en sån jävla avhyvling att han börjar grina, om han behöver det vill säga. Och ännu bättre, att man FÅR ringa en vän och be om att bli hämtad. För det är sånt vänner är till för. PUSS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s