Låta en 5-åring laga middagen

Igår provade vi en ny grej här hemma. Ottilia lagade maten. Inte hjälpte till med maten. Hon är ju i trotsåldern och då hör det liksom till att krångla med maten och inte vill äta. Vi har haft mycket av den varan och det är så himla tråkigt när man  lagar mat och oavsett vad får höra ”Bläääää! Vill inte ha.”  Så, jag vill få henne mer medveten om att maten inte bara hamnar på bordet. Någon gör den. Någon har ansträngt sig och det är väldigt trevligt för den personen att höra att det smakade gott. Jag vill också stärka hennes känsla av att jag tror att hon klarar av att ta ansvar och göra viktiga saker. När jag la fram idén om att hon skulle få laga matern och jag bara skulle göra henne sällskap och förklara hur hon skulle göra blev hon helpeppad.

Hon gjorde falukorv i ugn för där kunde hon göra allt själv förutom att ta ut formen ur ugnen. Hon skalade morot, rev morot, skar korven, blandade såsen och hällde ihop allt i en ugnsform. Sen skar hon upp paprika till också. Jag kan konstatera
-Det tar tid. Man får inte ha bråttom utan låta barnet göra allt i sin takt. Leka med korvbitarna och sjunga powerballader om såsen.
– Man får räkna med att inte viss del av maten hamnar i magen innan  den är tillagad.
-Det är inte säkert att det är så mycket kvar av morötterna när de skalats ihärdigt och noggrant.
– Det blir enormt mycket ketchup i såsen.

Vi hade gott om tid och hon rev morötterna i mixern för att det skulle gå lättare. Jag gjorde inte mycket utan satt mest bredvid, drackkaffe och hanterade mina kontrollbehov. Man förvandlas lätt till kråkan (i Mamma Mu) eller C3PO (i Star wars) om man inte håller sig.

Det var väldigt roligt. Ottilia älskade det. Maten blev god men med en väldigt stark ketchupsmak. Det här ska vi börja göra en gång i veckan nu

En ensamhelg för mammi

I helgen är det whiskeymässa här i örebro. Det betyder att jag inte kommer se så värst mycket av min man. Min dotter ska med mormor ut på landet, så det blir en helg helt på egen hand. Jag vet precis hur jag vill ta vara på den. Här skall tvättas, röjas och organiseras hemma. Just nu känns det som att det alltid är småstökigt och jag blir gaaaaalen! Ordning och reda, för fan!

Sen tänker jag att jag kanske ska passa på att umgås med nån jag tycker om också. Kanske våga mig på att gå på bio. Jag älskar bio, men kommer jag se nåt? Så länge jag inte provar finns ju hoppet att jag skulle kunna det, men jag missar ju själva poängen. Mina tidigare förutsättningar för att se på bio har vart
-Välja en film som inte är ”mörk”, inte för mycket action och snabba rörelser. Saker måste hända i  mitten av duken. Inga 3D-filmer. Inga textade filmer.
-Välja en biosal som inte har största bioduken. Salong Saga på vår biograf går fetbort.
-Sitta längst bak i mitten. Handikapplatserna funkar inte för mig.
-Ha nån som hjälper mig fram i mörkret och upp för trappstegen. (Även här: Liten biosalong, tack!)

Vilka mina förutsättningar jag har nu vet jag inte. Fixar jag trappen? Kan jag se skärmen? Kan jag läsa texten? Har det blivit så många förutsättningar att det alls är kul längre? Man kan ju titta på film hemma i soffan också. Lägga biopengarna på godis istället.

Hmm…

Ett ömt samtal

Det är mycket omkring oss nu. Så är det ju. Vi lovar varandra att vi ska ta oss tid för varandra. Det gör vi. Och att vi inte bara ska prata hus och avlopp. Det finns andra saker som är viktiga också. Jo, det stämmer, ja.
Jag kände idag att vi fick några sekunders husbygge-fri ordväxling.
Då när jag låg och vilade i soffan. Du lutade dig över mig, pussade lite på mig tror jag och sa ”Du har inte glömt att det är fotboll imorgon va? Jag har sagt det så jag får väl titta va? TVn är min.”
Då får det klassas som ett ömt samtal.
Bara för att du sa det på det viset.

Men försök inte tro att den smörjan funkar nästa gång!
Onsdag är Greys anatomy-dag.

En kvinna som heter Lena

Sista kvällen på Valjeviken bjöd på vin och ostbricka. Det var riktigt najs. Jag pratade med en kvinna som jag spanat in ganska mycket och tänkt att så där, exakt så, ska jag se ut när jag blir i hennes ålder. Hon hette Lena, hade grå, snaggad frisyr, tatuerade armar, snygga kläder, balla glasögon och en väldigt varm utstrålning. Hon såg så otroligt tidlös ut. Fri från alla schabloner och komplex. Snygg! Det visade sig att hon arbetar inom hemtjänsten och fått i uppgift att ledsaga kvinnan hon var där med på resan till och från Valjeviken. Hon hade erbjudit sig att stanna kvar på valjeviken däremellan utan lön då kvinnan behövde hjälp. Lenas hemtjänstchef hade förbjudit det men det sket Lena i. Nu var hon jävligt förbannad på sin chef men glad att hon stannat kvar. Coolt att det finns sådana människor inom hemtjänsten!

Vad gör jag med den kalla faktan?

Jag har känt mig väldigt stressad sen jag kom hem. Igår började ångestkänslorna komma och jag trodde först att det berodde på smärtan och allt jag har att göra här hemma. Sen insåg jag att ångesten snarare handlar om alla intryck och ny information jag serverats under diagnoskursen. Det är mycket att acceptera. Mycket att ta ställning till. Vad gör jag med den kalla faktan?  Hur kommer den få påverka mig? Förändra mig?

Att bara inse det fick ångesten att lägga sig. Nu får jag fundera en stund.

Äta äpple i nuet

Puh, så rullade allt på i 180 och innan man märkte nåt av så var diagnoskursen över. Sista dagen fick vi den där föreläsningen om mindfulness. Det var ju positivt och intressant. Nån smart typ har plockat buddisternas budskap om hur man ska leva i nuet utan stress och kommit på hur man kan tjäna pengar på det genom att lära ett program med olika övningar. En övning var att äta ett äpple vääääldigt koncentrerat. Bortsett från övningarna så var det intressant. Buddha var ju smart liksom.

Sjukgymnastik sittande fick vi också prova på. Det var lite kul. Assistenten fick hålla i mina armar och göra rörelserna. Marionettdocka. Det gav mig en idé om att man helt klart borde göra ett träningsprogram med alla klassiska, fula dansmoves man kommer på och göra ett träningsprogram av; pulp fiction, makarena, staying alive, grease lightning… Buskuldansa med ottilia och träna rörligheten utan att anstränga musklerna. Hålla igång rörligheten.

Att åka 50 mil hem igen gick bra, precis som på ditvägen var det först efteråt jag fick ont. Det har varit två smärtsamma dagar och jag har stundvis haft hemska ryckningar.  Det priset kan jag betala.

Jag vet inte hur mycket jag egentligen förstod men det var skitintressant

Dag nr 2 på Valjeviken har varit en enorm kraftansträngning men helt fantastisk.  Först hade vi värsta sovmorgonen till 9.30. Jag vaknade kl 4. Töntigt att vara morgonpigg liksom.
Först på schemat stod gruppsamtal. Hela truppen satt då i en stor ring och fick berätta om sin diagnos, symtom, erfarenheter, funderingar och vilka frågor man hade till neurologen som skulle komma efter lunch. En person antecknade alla frågor. Det var väldigt intressant och givande. Somliga svarade lite hurtigt och andra  gråtande. Det  är tydligen inte bara jag som bär mina känslor nära ytan nu.

Vi hade bara en timmes lunch och jag visste att jag behövde vila så jag sov medan assistenten Elin åt och tog med en matlåda som jag sen kastade i mig innan det var dags att köra igen. Nu var det dags för neurologens föreläsning. Den var ett enda långt medicinskt lexikon så det var jättesvårt att hänga med. Inte bara för mig som avläser tolkar som tvingades bokstavera medicinska termer med 23 konsonanter. Varenda människa jag mött efteråt har kommenterat att de inte förstod så mycket där ett tag.  Okej lite förstod jag ändå. Vi fick svar på alla frågor i alla fall och det var himla spännande och vi har blivit lovade att få doktorns föreläsning i text också.

I kväll blir det vin och ostbricka. Man kanske borde klä upp sig. Hm… Först lite mer vila. Somliga ska visst bada. Hur orkar de? Det är krut i de här gamla människorna.

Lilla vän, sluta ta saker så personligt och lyssna istället.

Nu är jag här på Valjeviken. Resan ner gick fint även om den följdes av kramper i benen av långvarigt stillasittande, men de kom först i efterhand. Det finns mycket gott att säga om Valjeviken, även om jag inte sett så mycket av stället än för jag var tvungen att lägga mig sova när det erbjöds guidad rundvandring. Det märks att det är en plats byggd för personer med rörelsehinder. Alla dörrar är en meter breda, rummen är rymliga där allt är placerat på låg höjd, vid maten erbjuds anpassade bestick, sugrör vid dricksglasen och det finns inga trappor eller nivåskillnader -alls. Väldigt bekvämt och intressant att uppleva

Vi är ungefär 20-25 stycken personer på kursen som ska få lära oss mer om vår egen sjukdom Polyneuropati. Medelåldern är ca 60 år. Jag känner mig alltså ganska ung i det här sällskapet, men några är lite närmare mig i ålder. Somliga går utan hjälpmedel, andra med rullator och resten har rullstol eller nån smidig miniscooter. Jag är galet nyfiken på hur deras sjukdomsbild och vardag ser ut. Vad har vi gemensamt och vad skiljer oss åt. Flera verkar ha fått sin neuropati efter cancer eller diabetes.

Kursen inleddes med en föreläsning som jag tyckte var så där. En man på 63 år tidig polyneuropati pratade om det och hur han inte kunde tänka sig att använda rullator med älskade att köra sin gräsklippare framför sig. Han drog en massa skämt om avdomnade fötter, snubbla på sina egna ben och svårigheter avv åka rulltrappa men jag kände att det mest blev jobbigt och fel även om jag förstår vad han försökte återkomma. Han pratade också om andra funktionshinder och hur förjävligt det kan vara för att vi skulle inse att vi med avdomnade ben inte är de enda med svårigheter. Det var ju mest otur att han tog upp hur besvärligt det är för synskadade när vi inte ser vad vi har på tallriken samt hur det känns för en gravt hörselskadad att sitta på ett bröllop och inte höra vad någon säger.

En del av mig ville resa mig och säga ”Fan, det där är mitt liv. Det är så jag har det ibland. Sluta använda det som avskräckande exempel och sluta anta att vi inte fattar att andra har svårigheter.” Jag skulle bli skitglad om jag kunde åka rulltrappa. Har du provåkt hissarna på T-centralen eller? Kiss. Mer säger jag inte.
En annan del ger mig själv en avhyvling. ”Varför måste du bli så himla upprörd? Kan du inte bara lyssna utan att ta saker så personligt? Han vet inte att du är synskadad heller. Vill du att alla ska tassa på tå kring dig?” Nej, det vill jag inte att de ska behöva och jag vill höra hans berättelse även om jag just för tillfället befinner mig i en taggarna-utåt-fas. Att starka känslor bubblar upp utan kontroll hos mig är kanske inte heller så konstigt när man kommer hit med sina rädslor, förväntningar och frågor kring sin sjukdom. Jag får acceptera att jag känner så och att det beror på min egen psykologiska process av alltihopa, men inte stoppa mig från att faktiskt lyssna och ta in.

Ja, det var jag lärde mig första dagen här. Att jag inte gillade hans föreläsning berodde kanske mer på mig än på honom och vad han sa.

A trip to rehab

Idag åker jag till Valjeviken som erbjuder utbildning och medicinsk rehabilitering för personer med olika neurologiska åkommor. Det jag ska på är diagnosdagar för personer med polyneuropati. Det ska blir riktigt spännande och lite otäckt att träffa andra med samma sjukdom. De har också utlovat föreläsningar, sjukgymnastik, gruppsamtal och annat. På schemat står ord som ”mindfullness” och jag blir automatiskt orolig att nån ska komma och säga ”Om du tänker r ä t t, om du är p o s i t i v, då är fru frisk och har inga problem! Nu ska vi frälsa dig med en god attityd.” Men med på schemat står också föreläsning med en neurolog som pratar om orsak, sjukdomsmekanismer, behandling och forskning.  Vi ska få sjukgymnastik och sådant nyttigt också. Det känner jag mig tryggare med.

Först väntar en sex timmars bilresa ner till södra Blekinge. Puh!

Att bli äldre.

För lite drygt ett år sen satt jag i bilen på väg till födelsedagsfika för min vän Malin som skulle ha fyllt 35. Jag skriver ”skulle” för Malin lever inte längre. Hon dog för ett och ett halvt år sen. Hon hade en sjukdom, ett okänt och progressivt dövblindsyndrom, som plötsligt försämrades i rasande fart. Jag hann känna Malin ett år innan hon gick bort. Jag blev blixtförtjust i henne. Till synes var hon ömtåligt och tunn, men innanför var hon grymt smart, stark och rolig.

När jag satt där i bilen kom tårarna. Fikat var planerat av Malins syster som något trevligt för de som höll av Malin och det blev det också. Just där i bilen var det något som gjorde ont. Vetskapen att Malin skulle inte få fira sin 35-årsdag. Hon skulle inte få fira några fler födelsedagar alls. Att bli äldre tycker många är en jobbig grej. ”Ojoj, vad gammal jag är då!” Hur kan vi missa totalt att det är en jävla förmån. Att leva länge, åldras, bli rynkig och grå – det är en förmån! Då, där i bilen bestämde jag mig för att jag kommande år skulle fira min egen 30-årsdag utan några bedrövade suckar.

Det har jag gjort nu. Det kändes skitbra. Min fest blev precis som jag önskade och igår besteg jag 30-sträcket. Det blev en rätt coollugn dag. Sven jobbade. Föreningen Ung Cancer arrangerade en ”pärlträff” dit man kunde komma och hjälpa till att pärla armband med texten ”Fuck Cancer” som kommer säljas till förmån för unga vuxna med cancer. Det kändes som en kul grej att göra. När Malin hastigt blev sämre blev jag också själv smärtsamt medveten om att detsamma skulle kunna hända med min egen sjukdom. Det kändes fint att få pärla och stötta något som inte alls har med mig eller min sjukdom att göra.

Det var pyttesmå pärlor och genomskinlig gummitråd så det var helt kört för mig att pärla själv men jag och svärmor (som också var med) hjälptes åt och jag höll fram pärlor till Ottilia när hon pärlade. Det var galet mycket folk. Vi fick sitta på golvet. Kul grej var det i alla fall och de bjöd på fika.

Det gick ju bra det här

Kursen gick finfint. Det var kämpigt med starka lampor och stark föreläsningsskärm. Jag fick slänga på mig glasögonen när jag skulle läsa på den. Ibland fick tolkarna syntolka även den. Det var kul att delta och diskutera med en massa chefer. Mot slutet hade jag hemsk huvudvärk men jag pallade med tills det var slut. Idag har jag varit lite så där dum i huvudet och slö hela förmiddan. Jag har pratat innan jag hunnit tänka liksom. Sen sov jag tre timmar efter jobbet på dagen.

Ikväll blir det filmkväll med min broder och gamle homie Eric. Sci fi och soffhäng som på den gamla goda tiden. Igår bakade jag jordens godaste hallonkaka. Krispig på utsidan och kladdig på insidan. Jag åt upp nästan 2/3 innan jag hann stoppa mig själv. Jag ska försöka dela med mig till Eric och Ottilia av resten… Försöka, säger jag. Jag lovar ingenting.

 

Sluta vara nervös, du är ju så himla redo och det ska bli KUL!

Bild: http://linnmilefalk.blogg.se/

Livet rullar på som en gigantisk, blöt snöboll. Var det inte nyss jag låg nyopererad på avdelning 49 och undrade hur i helvete jag skulle få livet att gå ihop igen? Har jag fått ihop det nu? Hur gjorde jag?

Idag ska jag på utbildning genom jobbet. Jag är sjukt nervös. Det är en halv-dags-utbildning i kommunikationsplanering. Jag skulle gått kursen i september med några dagar innan försvann synen på höger öga och jag fick avboka. Sedan skulle jag gått utbildningen i oktober med så blev jag sjukskriven på nytt och fick avboka. Nu är jag tillbaka och lyckades boka in mig på kursen så sent som förra veckan. I morse fick jag veta att jag beviljats dövblindtolkar. Nu är jag skitnervös!!

Jag har både slinga och tolk, ändå är jag nervös för att inte kunna hänga med. Nervös för att inte höra hemma där utan universitetsutbildning.  Nervös för att inte duga och inte klara av.
Mina läkare brukar säga till mig att det är fantastiskt att jag klarar så mycket som jag gör trots mina grava funktionsnedsättningar. Jag brukar vifta bort det lite nonchalant. Häromdagen teckentolkade min assistent läkarutlåtandena till min ansökan om assistansersättning för mig. Då tänkte jag att jag nog ändå förstår vad de menar. När man enbart beskriver mina sjukdomar och funktionsnedsättningar låter det så galet overkligt. Om jag enbart läste den texten och det handlade om någon annan skulle jag aldrig gissa att hon på det handlade om jobbade, hade barn och var aktiv. Aldrig!

Anledningen till att jag klarar det som jag klarar är bra hjälpmedel, duktiga assistenter, ett jädrar anamma och ordentlig planering.
Idag har jag t.ex. skrivit ut materialet som jag tror (hoppas) vi ska jobba med i storstil. Läser allt i förväg så jag har lättare att hänga med i vad tolkarna tecknar. Det ska bli workshop och om vi får några arbetsuppgifter muntligt har jag förberett min assistent på att skriva ner dem åt  mig.

Sluta vara nervös, du är ju så himla förberedd för det här och det ska bli KUL!

Det är ballt vilka små skitgrejer man lyckas med ibland…

Ottilia har tappat sin andra mjölktand och jag fick dra ut den. Jag skulle gärna ta tagit ett segervarv runt lägenheten bara för att jag klarade det men det det var ju liksom Ottilias moment att gotta sig i sin seger över tanden. Det krävdes en del övertalning för att få henne att låta mig försöka. Finmotorik är inte min starka sida alls och även om jag hade en bra morgon. Jag skulle aldrig närma mig Ottilias mun med en tandborste i oro för att rycka till och slå henne med den, men att luta armarna mot något stadigt och knipa åt naglarna runt den där lillen, den kunde jag. Jag ryckte ut den lille jäkeln och skrek ”Yes!”

Det är ballt vilka små skitgrejer man lyckas med ibland medan man andra dagar inte ens kan sätta sig upp på egen hand. Det är ju helt sjukt fantastiskt!

 

Julkalendrar…WOW!

Visste ni att det finns typ en halv miljon olika sorters julkalendrar? Varenda barnfigur har en egen julkalender, disneykalender, barbiekalender, monster highkalender, muminkalender, bamsekalender och en uppsjö av legokalendrar med olika figurer på. (Pax för star wars!) Ganska många är vanliga papperskalendrar, andra innehåller gud vet vad. Barbietillbehör, transformersdelar, byggbitar, plastsmycken, mumintroll, klistermärken – det mesta man kan tänka sig i litet och plottrigt-väg. Galet, säger jag bara, galet! Man blir vimmelkantig. Vilken marknad. Några tjänar multum på svenska barns nedräkning inför jul.

Att spara in pengar på det mest vidriga sätt och sen skämta om det

I går visade TV4 ett avsnitt av Kalla fakta om hur kommuner i Sverige hyr in konsulter som lär upp handläggare att kommer runt lagstiftningen på så vis och begränsa resurser till funktionshindrade. Framförallt är det konsulten Jonas Reinholdsson som avslöjas. Kalla Fakta lyfter fram flera fall där funktionshindrade fått totalt orimliga avslag från sina kommuner. Kommunerna som också betalat för att Reinholdssons föreläsningar riktade till statliga handläggare. Lagen om stöd och service är unik. Den trädde i kraft 1994 och ska garantera att funktionshindrade får värdiga levnadsvillkor med hjälp av insatser som personlig assistent, stödfamilj, ledsagning m.m. Lagen som stöd och service är också tydlig.  Pengar får inte avgöra om en person bedöms berättigad till en insats, det får enbart personens behov göra. Ändå talar Reinhold återkommande om hur mycket funktionshindrade som grupp kostar samhället och att insatser tillämpas för generöst. Reporten Jonas Ahlgren tar med sig en dold kamera på en av Reinholds föreläsningar. Han gör sig lustig över funktionshindrade på ett vidrigt sätt och handläggarna där skrattar med honom.
Som funktionshindrad känns det förjävligt att se.

Se avsnittet här!

Jag tittade inte på Kalla Fakta igår. Jag var hos min pappa och mös i en varm soffa ute på landet eftersom det var Fars dag. Jag tittade på avsnittet idag. Jag hade plockat fram högen med olika byråkratiska pappersfix som måste bli gjorda. Närmst på att-göra-listan stod läsa igenom läkarintyg och annat till ansökan om assistansersättning. Så, direkt efter Kalla fakta tar vi tag i det.

Jag ser Reinholdson framför den dolda kameran. Jag ser honom göra sig lustig över oss som behöver insatser från samhället för att få det alla andra kan ta för givet. Jag ser honom skratta om det ena målet efter den andra. Jag tänker ”Det finns inte människor som han. Han kan inte vara på riktigt.” En djävul i kostym som gör karriär av att lära ut konsten i att kringgå lagen på bekostnad av våra rättigheter. På bekostnad av våra mänskliga behov. Spara in pengar på det mest vidriga sätt och dessutom skämta om det. Skratta åt det.

Pappershögen med blanketter som ska fyllas i ligger där som ett hånande eko. Hur ska man ens våga ta i ansökningspapprena efter att ha hört något sådant. Har handläggaren som sedan får mina papper i sina händer varit på Reinholds föreläsning? En av de där föreläsningarna där handläggarna får råd i hur de ska göra för att kunna avslå specifika fall till varje pris och skrattar åt det. Kanske ska handläggaren på en föreläsning  samma vecka som min ansökan ska bearbetas. Tar handläggaren då upp mig som exempel som en av handläggarna gjorde i filmklippet? Är det inte kränkande nog att behöva svara på handläggarens närgångna frågor som det är? Ska jag behöva göra det med vetskapen att mina svar senare kan komma att förvanskas och skämtas om i grupp.  En grupp av tjänstemän vars arbetsuppgift är att säkerställa oss värdiga livsvillkor med lön från skattebetalarna. Det är exakt vad som hänt flera personer och nu har de dessutom fått höra det göras i TV framför svenska folket. Hur känner de sig nu?

Är det konstigt att jag får infallet att slänga hela pappershögen i sophinken? Nej, inte alls. Jag gör det inte. Jag kastar inte bort något. Jag gråter en skvätt, bankar en knuten hand i bordet och sedan tänker jag att det är skitviktigt att jag gör min ansökan. Att mina behov blir synliga, oavsett hur de bli bemötta. Jag tänker inte heller gå in i den här processen med förutfattade meningar om den handläggare jag får och jag hoppas att handläggaren inte gör det om mig. Att handläggaren inte antar att jag ber om något jag egentligen inte behöver. Att jag inte vill ha hjälp i duschen, jag behöver hjälp i duschen.

Mer att läsa:

Kalla faktas hemsida

Nyhetsmorgon

Artikel från expressen ”Veronica blev kränkt av konsulten.”

Artikel från föräldrakraft ”RBU vill ha hårdare tag mot LSS”

Artikel från Expressen ”Han lär kommuner att nobba handikappade”

Pressmeddelande från kommunlex och Jonas Reinholdsson
(Där säger han mest att han står för allt han sagt, men att han borde sagt det på ett snyggare sätt och att TV4 är djävulen i kostym. Han skriver också att han inte har något att göra med flera av fallen som visats. Det tv4 sagt är att fallen som tagits upp är skamliga avslag som gjorts i kommuner efter att de betalat för Reinholdssons föreläsning.)

30-årshippa

Jo, jag hade fest i lördags. Somliga skulle kalla det för 30-årsfest. Andra skulle kalla det för fortfarande-29-årsfest. (Jag är fortfarande bara barnet ett par veckor till.) Somliga skulle säga skit-i-ålder,-nu-festar-vi-fest. Jag valde att kalla det 30-årshippa för det tyckte jag lät härligt.

Jag hade världens roligaste kväll. Jag hoppas att jag blir gammal så att jag får fylla jämnt fler gånger. Vi har ungefär 40 pers och jag hade hyrt festlokal och allt.  Min familj hade dukar, lagat mat och donat. Vilka hjältar! Vi anpassade all belysning i festsalen för mig, så att jag skulle se utan att ha en enda liten lampa i ögonen. Jag hade två av tolkcentralens bästa dövblindtolkar i tjänst. Det gjorde att jag kunde hänga med i samtalen kring bordet trots den sorliga ljudmiljön. Vi hade också hörselslinga i lokalen och det var ju bra för flera av mina vänner använder hörapparat. Min storebror Oskar var värd och fy fan vad bra han var. När han dök upp höll jag på att tappa hakan. Han hade tagit på sig höghatt. Min morfars gamla skönhet. Sjukt stiligt.
Jag hade släpat dit min inomhusstol och det var jättestort för den är ju höj- och sänkbar så jag kunde komma upp i ansiktshöjd när jag minglade med gästerna.

Mingel vad vi började kvällen med och sen en måltid. Min bror höll ett fint tal. Mina föräldrar höll ett tal tillsammans där min pappa talade och min mamma tecknade vad han sa. Jag höll på att börja böla för aldrig i mitt liv skulle jag tro att min mamma vågade teckna så mycket offentligt för så många. Jag vet hur mycket hon kämpar med det där.

Sedan blev det tårta, Frida-quiz och till slut DANS. Hell yeah, det var kul att dansa. Stolen på 70 kg krängde vilt. De äldre generationerna droppade sedan av en efter en.  Resten av oss firade som kungar resten av natten. Jag höll igång till fyrasnåret, sen blev stoppad i säng av min nyktra assistent. Hon hade ganska mycket roligt att återberätta dagen efter.

Tårtan kom i alla fall till jobbet

Min 30-årshippa blev helt fantastisk! Dagarna efteråt har varit väldigt smärtsamma och utmattade. Jag trodde att det skulle räcka med två vilodagar -söndag och måndag, så jag förberedde mig för att gå till jobbet igår och bjuda på resterna av den extraordinära tårtan från festen.
Det blev inte riktigt så.
Jag vaknade istället med hemska neuropatiska smärtor igår morse. För första gången tog jag narkotikaklassat läkemedel för att klara mig igenom smärtan. För ett år sen fick jag starka tabletter utskrivna att ta vid värsta fall, men jag har hållit mig ifrån dem. De hjälpte nu i alla fall. Det är inget jag planerar att ta igen, men det är skönt ändå att veta att de finns där.

Tårtan kom till jobbet i alla fall.
När jag på morgonkvisten låg i mina smärtsamma krämpor var jag fixerad vid att de skulle få tårta på jobbet innan den blev dålig.
Man blir rätt dum i huvudet när man har så där ont. Det tog mig en stund att inse att jag inte skulle kunna gå till jobbet den dan. Att smärtan inte skulle ge med sig av sig själv eller lite massage.
Jag accepterade att jag själv fick bli hemma, men när det gällde tårtan kunde jag inte riktigt ge mig.
Envis som en Ewok.
Assistenten körde tårtan till jobbet och jag domnade bort i en opiodisk dimma.

Nu.
När jag kommit ut ur dimman.
Nu tänker jag att mina kolleger måste tycka att det är lite underligt att det kom en tårta till jobbet två veckor innan jag ens har födelsedag.
God var det ju i alla fall, och snygg också.
Då vill man ju visa upp den, även man man själv inte riktigt lyckas närvara.

Ett inlägg om själva festen kommer också. Vänta lite bara…

På topp

Känner mig på topp idag. Skönt när man vaknar och INTE har ont.  Nu ska jag försöka att inte bli exalterad och göra slut på alla reserver på en gång… inte förrän imorgon kväll. Då kör jag i 180!