Morningmarket

Assistenten är ledig. Jag, Sven och Ottilia bestämmer oss för att börja dagen med att besöka den lokala marknaden dit balineserna själva går för att köpa sin mat. Den har inga fasta öppettider men är vanligen uppe mellan 6.30-10.30. Vid 8.30  promenerar vi i morgonhettan i Ottilia-takt. Shit, vad korta ben hon har! Hon ser många spännande saker också. Det påverkar nog gånghastigheten. Trottoarerna här liknar mer krigsområde än trottoarer så jag åker på vägen. marketSven har jobbet att både ledsaga mig och hålla ordning på Ottilia som hela tiden tappar sin solhatt. Det krävs ett helgons tålamod. Till slut är vi framme. Under ett gigantiskt, skuggande tak finns kakelbeklädda försäljningsdiskar på långa rader. Där säljer invånarna

allt möjligt som man kan och inte kan tänka sig att äta. Torkade små fiskar, vem äter det? Olja i begagnade vattenflaskor, plockade kycklingar, godis, grönsaker och självklart frukt. Stora högar av tropisk härlig frukt. Vi köper lite av den varan. Försäljerskan låter oss smaka på lite allt möjligt, skär upp mangon vi köper och lägger den i en påse så vi kan smaska loss. Vi är de enda vita här och vi vet att vi får betala högre pris för frukten än vad de andra gör. Det har vi faktiskt också råd med. Det kan ju vara kul att pruta, men jag känner att vi förlorar mindre på det än vad hon vinner på om vi betalar det där lilla extra. Det är viktigt att tänka på när man besöker sådana här länder tycker jag.
Jag står bredvid en mamma med en liten pojke som är sminkad. Jag försöker prata med dem men mamman kan ingen engelska samtidigt som det märks att hon vill försöka prata med mig. Jag ger pojken en peng och vi vinkar lite till varandra. Han verkar ha kajal kring ögonen och han är lite blyg. Jag visar upp mitt eget barn och Ottilia vinkar förtjust till den lilla. Mamman vinkar tillbaka.
Vi går vidare. Det är nästan enbart kvinnor som säljer saker här. Jag frågar vad allting är men får mest bara veta namnen på ett språk jag inte förstår och om det är ätbart eller inte.

Det finns försäljnings-kryp-in också. Där säljs vardagsgrejer som kvastar, burkar, kastruller och dekorationer. Inte mycket för turister förutom några fina hantverk. Medan Sven tar Ottilia till toaletten pratar jag med en kvinna som kan ganska bra engelska. Det är svårt att höra vad hon säger i den högljudda miljön men med min hörslinga lyckas vi. Hon berättar om sin familj och att det är de äldre männen som sitter och gör hantverken som säljs. ”De har inget viktigare att göra ändå” skrattar hon. Jag vill gärna köpa någon av hennes många vackra korgar, men de vore omöjliga att få med sig hem på planet.
”No problem” säger hon och visar att jag kan bära korgen på huvudet. Hm, nja. Istället köper jag en väska av henne. Hon säger att den kostar 60 000 rp. Jag säger att jag gärna tar den. Då sänker hon priset till 50 000 rp som en vänskapsjäst. Det är ungefär 25 svenska kronor.

När vi flämtande kommer ut från marknaden är klockan strax efter tio på förmiddan. Vi går in på ett litet cafè för en paus och fylla på vätskedepåerna. Promenaden hemåt sen blir tuffare än promenaden dit. Det är varmare och jag kan inte längre rulla på vägen. Vi tar ännu en paus och äter innan vi kommer hem. Hur Sven och Ottilia kan ha ork att sen direkt bege sig mot poolen då förstår jag inte, men för mig blir resten av dagen vilodag och skrivodag. Jag tänker just då att ett svalt hotellrum med en gigantisk säng, vatten och honungsrostade jordnötter är en enda stor frälsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s