Det är så skönt när det löser sig, men oron fram tills dess är en pina

Den här situationen med att har personalbrist som assistansanvändare är stressande, ångestfylld och uttröttande. Jag kan inte fatta att det hållit på i över tre månader.  Jag har tur som har en stor, kärleksfull familj jag kan ringa om det kniper så jag kan vägra ta in helt främmande vikarier nu. I fredags slutade en dag full av oro och is i magen med att tre av mina syskon med sambos och barn inklusive min pappa och en ingift kusin kom över med tacos. Det var så himla härligt! Oron fram tills allt plötsligt löser sig är dock en enda pina. Ibland känner man ju att man skulle vilja skita i att vänta på att assistansbolaget ska hinna hitta en vikarie i sista sekund och ringa släkten på en gång. För ens mentala överlevnad liksom.

Idag gjorde jag faktiskt det. När jag märkte att ett pass på eftermiddagen inte var fyllt och jag inte hört något från assistansbolaget, då kändes det i några sekunder som om jag skulle få panikångest. Assistenten som jobbade just då frågade om hon kunde ringa assistansbolaget åt mig. Jag tänkte bara att ”nä, jag pallar inte att sitta här idag och vänta på att se om någon kommer.” Inte vem som kommer, utan om. ”Jag ringer min mamma. ”20140519-221814.jpg Jag är väldigt självständigt lagd. Jag vill inte vara beroende av familjen, men nu har det varit riktigt skönt att luta sig mot dem. Att komma hem till mamma en sväng och bara hänga en stund, det var riktigt mysigt. Nu kan jag i alla fall se fram emot 7 dagar då alla arbetspass är lösta. Det känns lite som att gå på semester.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s