Nyårsafton. Tidig morgon. Bra brasa.

Jag vaknar 05.30 varje morgon. Prick. Nu får vi äntligen använda braskaminen. Den är inte fullt godkänd av sotaren än, men den får användas. Nu sitter jag här medan resten av familjen sover gott och njuter av en kopp kaffe och brasan som jag själv tänt. Jag lever ut en riktig önskedröm. För just det här har jag drömt om.

Ensam

Tidig morgon.

Vinter utanför.

Skön soffa.

Sovande familj.

Tänd brasa.

Kaffe.

Vilken askungesaga för en Svenssonsmorsa. Lugnt och skönt. Det är inte den första brasan som tänds här hemma, men det är den första brasan som får brinna ifred och njutas av. Vi är i väldigt olika sinnesstämningar sedan vi flyttat in, jag och min man. Jag varvar ner och njuter. Njuter av alla efterlängtade bekvämligheter.
Sven känner sig stressad av att allt är så nytt och fint. Huset är hans bebis. Han hoppar till så fort nån tappar en gaffel på det nya, lättrepade golvet och han är verkligen inte ett dugg harmonisk när vi ska tända brasa. Jag får inte ens komma i närheten av brasan. Han viftar bort mig.

Jag vill njuta av det här huset nu. Vi har planerat hela huset på ett papper och det är så skönt att äntligen få vara inne i det. Äntligen njuta av det.
Och jag kan fan tända en bra brasa.

Vissa saker alltså…

Brrr, det blev en kall natt trots tjockt täcke och full sovklädsel. Vårt sovrum ligger längst från Hydropressormojängen som pumpar in varmvatten i golvvärmens ledningar. Varmvattnet ska förstås röra sig i hela huset men tills vi fått upp termostater i alla rum så rör sig vattnet inte som det ska. Tills elektriker och rörmokare årt sovrum är jättekallt. Köket är däremot varmt och skönt. Här sitter jag och dricker morgonkaffet med en liten Han Solo-docka som dök upp bland alla flyttsaker.

Det är många saker som inte blivit som vi tänkt med det här huset. Mycket är vi nöjda med, men det är många anpassningar som totalt sket sig. Andra saker som blev riktigt lyckat och somliga som nog är ganska bra men ändå bör förbättras.

Planlösningen är vi riktigt nöjda med. Den har vi ju ritat själva. Sven var en hjälte och målade om det med photoshop hur många gånger som helst tills vi visste hur vi ville ha det. Vi gjorde några ändringar på slutet och ett par av dem ser jag så här i efterhand att vi skulle gett fasen i ur tillgänglighetsperspektiv. Men det är ingas katastrofer. Det är småskit. Över lag är planlösningen väldigt lyckad.

Vi trodde att vi beställt ett varmgarage, men nu står vi här med nollgradigt garage. Den fyller inte alls den funktionen vi tänkt. Tanken var ju att bilen skulle hållas varm. Jag skulle slippa gå ut i kylan för att ta mig till bilen. Nog är det mindre kallt än ute, men det är väldigt kallt för mig. Varför lyssnade inte LB-hus när vi berättade det här vid beställning? Jag minns så klart och tydligt att vi pratade om det eftersom att vi även pratade om att ha ett sovrum i garagedelen av huset. ”Iiiiinga problem” sa de.

När vi beställde huset hade vi tydliga önskemål och krav för att få det tillgängligt. Byggledaren var väldigt positiv till allt. Allt skulle gå att fixa och det skulle bli som vi ville. Vi trodde då att det var vad vi beställde men när vi väl stod vid det färdigställda huset visade det sig inte vara så. Det känns ju jäkligt irriterande när vi så tydligt pratat om att vi ville att markarbetet på framsidan skulle göras så att man kan komma in med rullstol genom ytterdörren. Sedan stod vi vid slutbesiktningen och frågade varför är det ett högt kliv från marken upp till dörröppningen? Vi fick svaret att ”det har ni inte beställt, det får ni ordna själva senare.”

Vi valde ju det här företaget för att vi gillade huset och för att vi blev lovade att de kunde göra allt anpassat som vi behövde. Det visade sig vara ganska mycket bullshit.

En annan besvikelse var ju kommunen. Jag fick avslag på all form av bostadsanpassning. Det tog dem ett år att ta beslutet. Hade vi fått ett tidigare beslut hade vi kunnat söka fondmedel, men fondmedel måste sökas innan anpassningarna görs och då hade jag inte sett något när v i flyttade in och vi hade åkt på ännu högre kostnader om vi inte beviljats fondmedel. Den synanpassning vi gjort i form av elarbeten och bländningsfria lysrörsarmaturer har kostat oss 57 000 kr. Vi har överklagat kommunens beslut till förvaltningsrätten. Det känns som ett skämt att handläggaren på kommunen menar att de här armaturerna för att jag ska kunna se inte skulle klassas som specialanpassning. Som nån normal människa skulle betala för att sätta upp dessa fula lysrör i sitt hem som de inte hade en gräv synskada.
Skjutdörrar och sådant som normalt folk kan välja att installera för att det är praktiskt och snyggt kan jag förstå att man får bekosta själv, men synanpassningen?

Av de sakerna som inte blivit som vi tänkt oss så är det emellertid ingenting som inte går att fixa till i efterhand. Det blir en del grejande med det där. Fler kostnader, mer arbete, men bra i slutändan. Det är många småsaker också som att anpassa trösklar så jag kommer över dem utan besvär.

Över det stora hela är det ett hus som är betydligt bättre anpassat än de flesta andra hus. Det är anpassningar som varit nästan omöjliga att få till i ett äldre hus. Det är breda dörröppningar, ett väldigt smarta kök, stort badrum med plats för infrabastu. Det är alla sovrum samlade i en ände av huset och assistentrummet lite avskilt i andra ändan med badrum intill. Det är proppskåp som sitter så man når det från en rullstol. Det är synanpassat och familjjeanpassat.

Ja, här får vi det nog helt klart bra. Allt blev inte som vi tänkt oss, men vi blev väldigt nöjda.

Någon bor här

Då var flyttdagen över. Det stora, tomma huset med rena, raka ytor har översvämmats av ägodelar och nu känns det inte så stort längre. Grupperade kartonger har tagit över varje rum. Det känns enormt skönt. Det syns att nån bor här. Det har blivit ett hem.

Flyttdag, du är så välkommen

Nu äntligen är det dags. Idag flyttar vi. Jag är inte så uppspelt eller nervös som jag tänker att man borde vara. Jag är lugn och känner att nu är det dags. Två och ett halvt år har vi jobbat för det här. För den här stunden. Nu är det dags.

Jag har aldrig flyttat ifrån en lägenhet utan att känna att det ska bli skönt att slippa den. Vi har oftast flyttat för att min sjukdom förändrats så vårt boende  blivit otillgängligt för mig. Den här gången lämnar jag mitt nuvarande hem. Nu känner jag att jag lämnar en lägenhet som jag verkligen trivts i från början till slut, men det känns inte som att jag kommer sakna den. Den har varit så bra anpassad och jag har haft ett bra hem här, men nu kommer det bli ännu bättre. Vi kommer slippa klättra på varandra, familjen och assistenterna.

Slutbesiktningarna flöt på ganska smärtfritt. Vi fick vårt slutbesked så vi kan flytta in men det varit mycket som inte visade sig vara klart att använda också. Elen till avloppet fick vi inkopplat nu i sista sekund efter mycket om och men. Vissa saker får vi acceptera att det tar tid att få ordning på, som golvvärmen. Eftersom termostaterna till den inte kopplats in har vi brännhett golv i tvättstugan och kallt  i andra delar av huset. Rätt surt. Braskaminen fick inte godkänt av sotaren och troligtvis måste företaget som installerat den montera en längre skorsten.
Ja, det där med värmen när kylan eskalerar utanför är oroande, men det viktigaste är ju att vi får flytta in nu. Fryser vi i ett rum får vi väl hålla oss i ett annat. Det finns värme i huset, bara inte överallt än. Det får banns mig fixa sig.

Så fort vi fick slutbeskedet började vi köra över lådor till huset. På så vis har packningen rullat på utan att täppa igen lägenheten allt för mycket. Ottilia har varit mycket hos mormor och farmor så vi kunnat jobba på. Lördagen efter slutbesiktningen sov Ottilia hos farmor och då bestämde vi oss för att ta en ledig kväll och njuta av huset. En dejt i form av golv-picknick i köket. Det var skönt att bara vara där för att ha trevligt och njuta istället för att se allt som måste fixas, som inte fungerar. Vi firade med champagne och mackor. Vi spelade backgammon (jag vann) och hade riktigt roligt. Det var väldigt frigörande. Som par tappar man lätt bort varandra när man bygger hus, skaffar barn och trilskas med en progressiv sjukdom. Varje gång som man hittar den där lilla glädjen man har ihop känner man hur viktig den är för en, hur viktig han är för mig. Hur ont det gör att vi ibland tappar bort den och hur skönt det är att återfinna den.

Precis som alla andra askunge-moments tog vårt moment slut i ett trollslag. Ett samtal från farmor om en dotter med feber och hemlängtan. Vi var nöjda med att åka hemåt och farmor körde hem sjuklingen mitt i natten. Dagen efter blev jag också sjuk och vi gosade till det ordentligt.

Bra föräldraskap

Man vet att man är en mogen mamma när man som svar till sin sexåring munpruttat och kastat CI i soffan för att man inte orka tjafsa mer.
Det var precis det här jag tänkte mig när jag för sju år sen funderade på hur jag skulle bli som förälder.

Holy crap! Vi har glömt att köpa ”julmat!”

Flytt och jul i en enda smäll. Det blitt lite mycket men med noggrann prioritering funkar det utmärkt. Mitt i allt kom en släng av förkylning och feber över familjen och det var en utmaning. Vi hamnade plötsligt lite efter i schemat, men inte värre än så. Trötta är vi. Verkligen, skittrötta. Man glömmer lätt saker då. Som julmaten. Jag vaknade 05.30 imorse av tanken ”Holy crap! Vi har glömt att köpa julmat!” Min definition av julmat är det vi ska ta med till julbordet när vi firar med släkten. I år var jag smart nog att inte erbjuda mig att laga någonting alls utan ta med saker som man köper. Med olika former av godis, frukt och ost. Ja, och julmust förstods.

Är man morgonpigg dagen innan julafton gör det inget att man glömt ”julmaten.” Det är bara att åka till Ica Maxi som öppnar kl 07.00. Det är lugnare där än vilken annan tid som helst på året. Bara man kommer innan alla andra. Vi var därifrån kl. 08.00.

Besikningar

Nu är det förhoppningsvis bara några dagar kvar tills huset är vårt på riktigt. Slutbesikningarna är igång och den första av tre hölls i torsdags. Då var det städat och alla maskiner, stegar och mojänger var borta. Det var som en dröm att komma in. Besiktningsmannen, kvalitetsansvige, och husentreprenören var alla erfarna gubbar gick runt och tragglade om diverse detaljer i bygget. Jag hade väldigt svårt att höra och fick tjata om mikrofonen som vanlagt. Sven och jag försökte hänga med och peka ut småmissar. Vi har inte fått något lås till badrumsdörren, det borde väl ingå? Varför sticker det ut sladdar ur väggen i badrummet? Kan vi får de här fula märkena i träpelaren åtgärdade. Ja, sånt tjafs. Hantverkarna som var unga killar stod i en klunga vid sidan av och fick sitt hårda arbete granskat och kritiserat. Jag sa till vår kontrollansvarige att jag känner mig som ett arsle som går runt och klagar på saker när de jobbat så hårt och huset är så fint. ”Jojo, jag förstår det, men de är vana. Det är ju det som mötet är till för.” Jag kände mig ändå som ett as. Så fort jag pratade med snickaren på tu man hand berättade jag hur fint jag tyckte huset blivit och att vi uppskattar deras arbete.

Imorgon är det dags för nästa besiktning. Då är det avlopp, vattenbrunn och bygglov som är i fokus. Då har jag tolk och det ska bli himla skönt.

En svår kväll behöver inte alls betyda en misslyckad kväll.

Huvudpersonen fyller 30 och eftersom hon gifte sig spontant i somras utan att ge oss en chans att vanka möhippa har vi hållit den så här i efterskott istället. Det föll sig så perfekt att hon fyllde år en lördag och att hon dessutom jobbade så hon inte planerade in något stort kalas. Dagen har varit väldigt rolig och hon har haft en galen dag som följts av spa och nu middag som avslutning. Jag orkade inte vara med på spa. Jag åkte hem för att vila och hängde på igen lagom till middagen.

Jag tror aldrig att det kommer kännas som en piece of cake att går på resturang med en grupp hörande vänner, men jag är glad att jag ändå kan vara med. Det är obehagligt att komma in i en lokal och varken se eller höra. Utmaningen att rampen som tidigare legat till restaurangens dörr tagits bort så att det var ett helvete att ta sig in. Man är helt slut när man möter upp vännerna som väntar i baren. Att man inte kan se vännerna vid baren utan får fråga vem man pratar med och vad som händer runt omkring en. Genansen när ett fyllo blir fascinerad av hur assistenten tecknar taktilt till mig och vill ”försöka.” Att inte veta om vännerna iakttar den pinsamma situationen när fyllotanten först blir upprörd över att jag råkar köra in i en tom barstol och sen efter en massa förklaringar från min assistent hälsar mig välkommen till restaurangen på taktilt teckenspråk.
”Jaha, ja, tack. Jobbar du här” frågar jag blint.
”Nä, jag dricker här. Höhöhö,” säger hon och assistenten tolkar.

Just då vara jag mån om att inte bli elefanten i rummet som snor uppmärksamheten. Jag vill bara var en av de andra liksom. Jag märkte allt att huvudpersonen för kvällen försäkrade sig om att jag kunde se henne. Med en blick.  Allt gick så smidigt och snyggt. Inget krångel. Inget ”alla måste byta sittplats så att Frida sitter bra.” Skönt.
Jag hörde inte så bra trots slingan. Jag hängde med ibland och när jag inte gjorde det tecknade assistenten taktilt och berättade vad samtalsämnet vid bordet var. Att fråga om hela, hela tiden känns faktiskt inte så kul för nån alls. Jag känner mig väldigt tillfreds med att att veta vad som diskuteras bara så jag kan kasta mig in när jag känner för det.

Det pratas om dagen som varit. Då vill ge mig in i samtalen.  Hur hon i lila peruk galna kläder, stövlar och musöron gick runt i en gallerian nynnade schlagers för folk som skulle gissa låten. De 150 värmeljusen som vi gömt inne på Lagerhaus som hon fick leta på  Relaxavdelningen och massagen hon fått,

Det var en bra möhippa. En bra födelsedag och en bra kväll.

Pepparkaksdegen i svenska hjärtan

Sven har fått en bamsestor klump pepparkaksdeg på typ ett kilo av sin mamma. Han tar loss tre små smakbitar av den i ärtstorlek till mig, Ottilia och sig själv. Sedan säger han ”Så, nu har alla fått smaka.” och menar på allvar att bamsedegen ska ligga orörd i kylen till julbaket. Ha! Han vet uppenbarligen inte att man enbart bakat pepparkakor för att ha en ursäkt till att äta pepparkaksdegen. En skenmanöver så att säga. Nån har fått för sig att man får ont i magen av den himmelska degen så nu måste man smussla med sitt begär trots att det är alldeles uppenbart att denne ”någon” bara vill ha all pepparkaksdeg i världen för sig själv.

Tur för Sven att jag inte ringer Aftonbladet. Då skulle vi ha löpsedlar och moralpanik till frukost imorgon. Jag gör inte det, för vi kommer nalla på den där degen båda två. Det gör vi varje år, men det är bara han som får skuldkänslor.

Bildkälla

Det blir ingen traditionell, röd jul i år för oss

Nu är det advent. Jag har inte märkt av det så mycket för jag lever lite eremitliv just nu. Vi tittar på julkalendern på TV, men det utspelar sig i Kroatien så den är inte så julig alls. Det är inte så mycket advent på ledgränd 24 heller. Vi flyttar ju om tre veckor och att plocka upp tomtar samtidigt som man kämpar för att packa ner allt man har känder inte alls lägligt. När vi dessutom hade packat förrådet fullt av flyttgejer med jullådorna längst in var allt avgjort. Vi kommer inte heller laga nån julmat eller krångla till det för oss i flyttstöket. Ottilia ska julgrejja med farmor, mormor och i skolan så henne går det ingen nöd på. Julen firar vi hemma hos nån annan.

Nej, advent färgas mer av flyttkartonger just nu och jag är väldigt fokuserad på min hörselträning. Jag har höger-cippen större delen av dagen nu utan huvudvärk. Så länge jag har det lugnt omkring mig går det fint.
Jag känner ingen saknad av julpynt eller adventsevenemang. När jag ser att statusuppdateringar med nypyntade fönster, julbelysning och tända ljus känner jag att jag kanske borde det för det ser så mysigt ut, men det gör jag inte. Det känns skönt att slippa det till och med. Jag kanske tar i extra hårt nästa år istället.

När jag hade lämnat Ottilia på skolan imorse åkte jag till huset och nu har alla väggarna fått färg. Då menar jag verkligen FÄRG. Det såg verkligen helt underbart ut. Vi var modiga när vi valde färger och nu när jag såg det på väggarna kändes det så jädra bra. Helt rätt! De starka kulörerna ihop med plattorna vi valt i kök och våtutrymmen blir annorlunda och läckert. Vilken skön känsla det var att känna. Här vill man faktiskt bo. Så det blir ingen röd jul i år. Den blir lila, turkos, peppargrå, grön och auberginefärgad.