Jag gillar ju att pöwsa, va…

…men sen kan det sega sig med att orka ladda upp bilderna här. Till slut snubblar man över dem och tänker ”Just fasen.”  Dessa togs för närmare en månad sen kan jag tro, när jag egentligen var ganska deppad och bestämde att jag måste göra nåt som bryter den här skiten nu. Jag måste våga nåt. Vad som helst.
Jag har ett till gäng nånstans i mobilen, men dem kan jag snubbla över en annan dag.

Klicka för att se större format.

Påskris

Imorse snöade det när vi vaknade. Kan säga att jag är skitnöjd att jag och Ottilia tog promenaden igår när det var riktigt vårväder och plockade påskris. Blött och kallt ser inte ett dugg inbjudande ut. Känns helt okej att stanna inne och vila.Behövs.

Det är så bebisar blir till

Så. Alltså. Imorse vaknade jag som vanligt okristligt tidigt och tittade på en Dansk komediserie som heter Rita. Det handlar om en minst sagt lössläppt, anarkistisk lärare med tre barn. Rätt knäpp serie, men rätt bra. Efter ett tag kom också Ottilia upp ur sängen och satte sig hos mig och spelade på datorn. Där sitter vi och småmyser i varsitt hörn.

Rita går på krogen. Dricker öl och surar över att hennes barns pappa är ett asshole som alltid sårar dem.  Rita får till det med en läcker pappa. Vips så har de plötsligt sex på toaletten. Jag famlar efter fjärrkontrollen och stänger av programmet. Jag tittar bort mot Ottilia och hon sitter med ögon stora som tefat vändna  mot TVn. Skit också.
-Ehm, såg du det där?
– Ja. Vad gjorde dem?
Skit också.

Då kan man ju välja. Antingen förklarar man bort det till något annat eller så berättar man. Man har ungefär en sekund på sig att bestämma sig. Jag hann tänka förvånansvärt mycket på den sekunden, eller så trodde jag att det var en sekund och satt i själva verket och gapade skräckslaget i tio minuter. Det får vi nog aldrig veta, men jag hann tänka det här är ett bra tillfälle ändå. Det var ett ganska oskyldigt klipp ändå. Man såg inga intima kroppsdelar. Det var inte porr, utan en komediserie. Hon lär se något sånt här förr eller senare och nu finns ju nån här och kan förklara vad hon såg. Nakenhet och sex är i sig inget fult så varför ska jag en försöka sopa det under mattan?

Så, jag förklarade. Vad de gjorde. Varför de gjorde det. Att vuxna människor även gör det i verkligheten och att det är så bebisar blir till. Det blev en frågestund. Jag tänker inte berätta mer om den för det här blogginlägget får enbart avslöja mina känslor och tankar, men det var jäkligt roligt. Synd att min man missade det. Det var en riktigt cool grej att höra hennes totalt oskyldiga tankar om.

Bildkälla

Dagen D

Jag pratade med en sköterska på neuro här om dagen. De hade fått in svar på mina blodprovet. Jag har tydligen brist på D-vitamin. Det var ungefär vad jag trodde. D-vitamin är den där man får av att vistas i solen och jag har ju suttit inomhus i ett halvår nu. Min läkare är bortrest, men när hon kommer tillbaka får jag troligtvis recept på D-vitamin. Jag orkar inte vänta. Jag gick iväg och köpte tabletter på apoteket. Att ta D-vitamin om man inte har brist är totalt onödigt, men nu vet jag ju att jag har brist och har märkt av det. Jag orkar inte vänta på våren och jag orkar inte vänta på min doktor.

Vilken dröm det skulle vara om man rent av blev pigg och slapp ur den här depressionen med hjälp av lite vitamintabletter. Ha!
Kan vitaminerna lagar min inomhusrullstol också? Det vore ju döskönt! De kan få anställa en ny assistent, ordna trädgården, lära mig punktskrift och ta med mig på en utekväll också.

Så kom helgen och ny ångest

I fredags var jag i Stockholm på utbildning och möte med teamet i assistanskooperativet jag är med i. Det var en givande och bra dag med lite oroande nyheter. Jag reser med bil för att göra resan så smidig som möjligt, ändå blitt det en ansträngning för kroppen och igår, väl hemma igen kom nervsmärtorna. De var väldigt mycket värre än vad de brukar vara. Jag har starka smärtstillande som jag kan ta vid enstaka tillfällen. En sån tog jag och efter en stund mådde jag betydligt bättre. Kvar låg dock en panikångest som inte ville släppa. Den härjade över mig hela dagen. Panikångest-attacker. Ångesten ligger kvar idag också. På morgonen har jag spelat kort med Ottilia, men vid ett par tillfällen har jag fått dragit mig undan. Hela jag skakar och jag får kämpa med andningen. Krypa ihop och bara vänta på att det värsta går över.

Hela den här veckan har varit tuff. En av mina assistenter har sagt upp sig. Nån dag ska jag våga fundera på vad det innebär för mig. Vilken betydelse assistenterna har för min trygghetskänsla. Nu känner jag bara saknaden efter just den här människan som varit en sådan enorm trygghet för mig i ett och ett halvt år. Jag är arbetsledare och är så illa tvungen att fokusera på det praktiska. Fylla ut hennes pass nästa månad och leta en ny anställd.

Koll på kosten

Det här med att ta ansvar och kontrollen i sitt liv. Jag har gjort det på flera sätt än ett den senaste tiden. Förut den stora omställningen att  byta utförare av min assistans och ta över arbetsledarskapet så har jag också lagt om min kost. Inte för att jag vill bli pinnsmal, utan för att jag känt att jag fått onödig övervikt som gör att jag får svårare att orka röra mig. Jag ville stoppa viktuppgången. Sist jag provade ut ny rullstol visade det sig att min röv inte riktigt fick plats i den. Jag har inget emot min tjocka, fina kardashian-röv, men en bredare rullstol skulle göra att jag inte alls kommer igenom dörröppningar jag knappt kommer igenom i dagsläget. Jag skulle inte komma in i konferensrummet på jobbet och inte genom innerdörrarna hemma hos min pappa. Hjulen på min rullstol är extra breda eftersom min rullstol är elektrisk.

Jag bestämde mig för att få bättre koll på vad jag äter så jag började föra matdagbok på nätet. På så vis har jag fått betydligt bättre koll på vad jag stoppar i mig. Den är bra att varje kväll ta sig lite tid att skriva in och reflektera över vad jag ätit. När jag äter något gott gör jag det med gott samvete men i lagom mängd.  När jag och Sven hade en dejt för någon månad sen tog jag sonika semester från mitt dokumenterande och unnade mig ett svart hål så jag kunde kalasa till det ordentligt med öl och mat. Jag har hållit på i två månader nu och känner att jag mår bättre. Det är lättare att resa sig vid överflyttningar och jag har faktiskt mindre ont i benen. Jag har blivit liiite smalare om röven, med betydligt smalare om midjan.

Kul!

Förresten…

Den här veckan gästbloggar jag på bloggen Punkter i livet. Det ni!

HUR visste hon att jag är spindelmannen?

Linnea Johansson är ett geni! Hon bara fortsätter levereras assköna bilder av superhjältar i vardagssituationer ut ett jämställt sken. I love it. Allt ifrån Darth Vader får en kattunge till Hulken handlar på ica
Sen dyker den här upp!

Läs mer
Bildkälla

Sagan om min SoL

Idag tänkte jag skriva om något som jag märkt att få dövblinda föräldrar har fått vetskap om, nämligen assistans via SoL-beslut. Alla vet på ett hum vad LSS är. Man läser om det i tidningen ganska ofta. Insatsen informeras tydligt hos Försäkringskassan och kommunens hemsida. Men SoL, vad är det?

Jag är ingen expert inom ämnet. Inte alls. Men jag har flera års egen erfarenhet av insatsen. Ingen myndighetsperson informerade mig om möjligheten trots att jag hade så stort nätverk inom habilitering och sjukvård. Jag fick kontakt med en annan mamma som hade en CP-skada och använde rullstol. Hon hade fått insatsen.

SoL står för Socialtjänstelagen och handläggs av socialförvaltningen på kommunen. I sådana här fall på utredningsenheten för barn och familj. Jag har ett beslut på 34 timmar i månaden. Timmarna får jag utnyttja när mina man arbetar och jag är själv hemma med mitt barn, men även om hon och jag ska göra något särskilt tillsammans på egen hand. Jag får även utnyttja timmarna om min man är sjuk.

Precis som i ett LSS-beslut kan jag ha ett assistansbolag eller kooperativ som utförare om jag vill. Jag får själv välja ut vilka assistenter som ska anställas. Assistenten är ingen barnvakt som gör jobbet åt mig. Nej, assistenten ska snarare stötta mig i mitt föräldraskap, inte ta över det. Informera mig så jag vet allt jag behöver för att hålla mitt barn tryggt. Om mitt barn har gjort sig illa ska assistenten inte sätta sig och trösta henne utan i första hand visa mig till barnet eller hjälpa mitt barn till mig. Om min dotter kastar mat på golvet ska assistenten inte säga åt barnet som en dagisfröken, utan syntolka till mig vad som händer så jag får hantera situationen och uppfostra mitt barn. Det är en enormt stor skillnad.

En viktig detalj att veta är att min man, Ottilias pappa inte kan vara assistent via SoL-beslutet. Det tycker jag är en bra regel. När det gäller LSS gäller helt andra regler och det är också bra.

Innan jag fick den insatsen jag har idag för mitt föräldraskap fick jag det i form av hemtjänst. Då var Ottilia vara ett par år och min man jobbade mycket kvällar och nätter. Då kom hemtjänsten och hjälpte mig om kvällarna. Det gick katastrofalt illa. Nya personer varje kväll och Ottilia förvandlades från en glad och busig flicka till att bli rädd och ledsen varje kväll. Det är det värsta jag varit med om. Inget att rekommendera alls. Det gör ont i mig bara att skriva om det. Vi fick till det rätt till slut. Rätt hjälp.

Att ansöka om hjälp ifrån en socialhandläggare kan ju förresten kännas skrämmande som förälder. ”Kommer de ta mitt barn ifrån mig nu?”
Min upplevelse har hela vägen varit att varje handläggare velat stärka mitt föräldraskap. De har haft Ottilias bästa för ögonen och velat stötta mig. Inget annat. Det har aldrig varit tal om att jag skulle vara en dålig förälder p.g.a. mina funktionsnedsättningar. Det har varit många olika handläggare som bytt av varandra. Det är jobbigt, men till skillnad från andra enheter inom kommunen har de haft en förstående inställning.

Ny vecka, ny energi, nya tag

JO, jag menar det. Jag känner mig Mel Gibson i braveheart när han blåmålad vrålar hysteriskt och bestämmer sig för att han och alla kompisarna ska offra sina rövar för the freeeeedoooom. Shit, vilken bra film. Har jag sett den för många gånger?

Jag borde se den igen. Ikväll.

Om panikångest och den fula, fula gråten

Jag har haft några jobbiga dagar. Den där depressionen som bottnar i en tid innan jag fick rätt hjälp. Innan jag hade assistans, hjälpmedel, jobb och samhällsstöd. Jag var deprimerad länge och fattade det inte förrän jag hamnat i en djup depression med självmordstankar. Då blev jag rädd och kontaktade sjukvården. Jag fick hjälp av en psykolog direkt och terapi. Längre fram fick jag också medicinering. Det har gått fyra och ett halvt år och jag tar dem fortfarande.  Över lag mår jag bra idag. Är en glad liten skit som trivs med livet, men det finns rubbningar från den djupa depressionen som en gång var, gör att jag troligtvis alltid kommer ha recidiverande (återkommande) depressioner.

Jag har lärt mig leva med det här, men nog är det jobbigt. Jag hatar panikångestattackerna när jag skakar, hackar tänderna, kämpar för att få luft och tappar kontakten med allt som är omkring mig. Jag avskyr gråtattackerna som inte är ett dugg lik vanlig gråt. Vanlig gråt brukar vara någon form av bearbetning som resulterar i någon form av lättnad efteråt. Den här gråten. Den fula gråten. Den leder inte till något. Den är ful och jag hatar den. I torsdags ville den inte sluta och jag fick ringa min man och be honom hämta hem mig från jobbet. Det gick inte att vara kvar.

Så, här är jag och kämpar emot att falla hårt. När det blir så där hemskt, kan jag inte göra så mycket, men där emellan kan jag rå om min vardag. Jag vill inte släppa jobbet för oftast mår jag bättre av att komma till jobbet.
Jag är också  arbetsledare för min egen assistans nu och kan inte skita i det. Jag har bestämt mig. Jag ska fixa det här. Det dyker fortfarande upp nya obehagliga överraskningar om hur mina tidigare assistansbolag skött och misskött min assistans och nu tar vi smällarna. Jag har väldigt bra stöd hos STIL och jag är glad att de är tydliga och ärliga med hur läget är.
Jag undviker vänner och familj för jag vet att de vet och jag klarar inte av deras oro. Inte för att jag vill försöka vara duktig, utan för att jag inte orkar. Inte just nu.

Jag försöker fokusera på allt bra jag gör, även om det inte känns bra så är det bra och det håller jag fast vid. Även om vårens första promenad kändes förjäklig så var det något jag längtat efter hela vintern. Det var  en bra sak att göra.  Bättre än att stanna inomhus. Sol och frisk luft är något bra även när det inte känns bra. Ottilia tyckte dessutom att det var kul att få vara ute med mig. Efter det har jag inte tagit fler promenader med rullen. Istället har jag nöjt mig med att ta mig ut genom altandörren och dricka kaffe i solen. Det har känts kravlöst och skönt. Är jag på väg uppåt nu?

Läs 1177s information om depression här.
Om du är trött på den här skiten och vill läsa något roligare. Klicka här, det fick mig att skratta så jag fick ont i magen.

Skrivmaskinspornografi

Så, i fredags kom alltså synpedagogen och skulle visa mig prova ut en punktskriftmaskin till mig. En Perkins. För ett halvår sen hade jag varit jättetaggade, men det var ett halvår sedan. Nu kunde jag knappt titta på den utan att känna det som när man titta på en skräckfilm från 80-talet. ”Näää, gå inte in där! Gå hem! Gå hem, sa jag. Dumma flicka!”

Jag fick ju en lätt överraskning när synpedagogen drog bort skyddshuvan som täckte apparaten. Shit, vad snygg den var. Väldigt klassisk och elegant design i grå metall.  Som tagen från 50-talet.  Kolla bara!
Jo, Perkins braillet började faktiskt tillverkas 1951 och den har kommit i olika färger med alltid behållt sina design. Perkins skola för blinda i Boston. Ja, det är en riktigt kult maskin det här. Jag vill verkligen tycka om den.Vill.

När pedagogen gått hem ställdes Perry in i ett fack i vår bokhylla. Igår ställde vi den lite mer synligt, som en naturlig del av interiören. Den passar så bra in i vårt vardagsrum.  Idag tog jag fram den i ljuset och tittade på den ordentligt. På något vis gör det mig glad att man gör en så fin grej trots att den inte är tänkt att tittas på.

Hönan eller ägget. I don´t know.

Jag är inte säker på om det här med punktskrift har satt igång en rad reaktioner i mitt inre eller om det är mitt inre som helt plötsligt imploderat av panikångest så att jag inte kan hantera att jag ska behöva ta till mig det här.

Det är som om jag plötsligt vaknat och insett verkligheten. Jag sitter rullstol. Det var min största rädsla när jag var 18 år och nu är det så. Jag har gjort det i tre år och vant mig. Nu är min stora mardröm att bli blind  och jag ska sitta här och försöka känna mig stark och engagerad det. Jag är seriöst en vuxen människa som stundtals blir matad, klädd och duschad av andra. Det här händer inte! Ska jag seriöst acceptera det här? Ska jag trivas och slappna av? Varför går jag runt och trivs med livet för? Det här är ju åt helvete och jag ska leva med det här för resten av livet.   Resten av livet. Det går inte. Det är inte jag. Jag är inte det här. Vakna, för Fadime, vakna!

Jag kan bara acceptera att det gör mig rädd och ledsen. Det är väldigt naturligt att det gör mig rädd och ledsen. Det är nog när jag inte låter mig själv känna de känslorna som det till slut blir panikångest av det. Jag behöver inte gräva ner mig i det heller.Att jag varit inomhus en hel vinter och fått väldigt begränsat med solljus på huden kan det säkert också bero på. Att det nästan är vår nu är rena tortyren. Ska jag våga ta en promenad, ska jag inte? Jag har inte tid att bli dålig och ha ont för att jag blivit kall. Kan inte tillåta mig riktigt.

Åh, skit också!

Rökridåer och ursäkter

Det här med att förbereda sig för att bli blind känns så otäckt och svårt nu. Det känns så nära  helt plötsligt. Att inte se. Bli blind. Det känns som att om jag accepterar att jag ska förbereda mig för att bli det, så är det vad som snart kommer att hända mig. Jag vet att det är en väldigt absurd tanke, men det är så det känns. Jag har omedvetet skjutit på den här utprovningen genom att glömma den eller hittat anledningar att boka om tiden.

Jag tränade punkt duktigt igår morse tills jag bröt ihop och grät istället. Det blev plötsligt så tydligt att utprovningen inte påverkades särskilt mycket av om jag kan punktskriftsalfabetet eller inte. Det var ju inte högskoleprovet jag skulle på. Ännu en rökridå för att övertyga mig själv om att jag kanske borde ställa in. Jag kände mig lite lättad av insikten, men fortfarande lika skräckslagen. Skit!  Jag vill inte lära mig det här. Jag vill inte ha den här maskinen. Jag vill inte tänka på att bli blind. Skitsjukdom som förstör allt jag kan och vill! Skit, skit, skit!

Att kunna punktskrift kunde jag åtminstone lägga åt sidan en stund. Att bara acceptera den här grejen var stort och svårt nog. Första steget är att orka titta på den och använda den. Andra steget är att avgöra om jag överhuvudtaget kan lära mig känna punkterna trots nedsatt känsel i fingertopparna. Steg tre, lära sig punktskriftsalfabetet.  Hur lite jag än nånsin skulle valt det så skulle jag inte hellre välja att en dag bli blind och stå där utan möjlighet att kunna läsa.

Så, när synpedagogen kom var jag enbart inställd på steg ett.

Skitalfabetet.

Men, åh! I morgon kommer synpedagogen för att visa mig en punktsriftsdisplay. Jag lärde mig hur alla bokstäver i punktskriftsalfabetet i somras, men jag har inte hållit det uppe under hösten och nu är det som bortblåst. Att få in något i huvudet nu går bara inte. Min sista energi gick åt till att få skruttan att sova. Jag ger upp! Skitalfabetet är vad det här är! Gah!

Det är en ny dag imorgon. Nu målar vi sista lagret griffelfärg på städskåpet istället. Och så sover vi lite. Imorgon har jag en färdig griffeltavla.

Syntolkning:Avklippt äggkartong med små bollar av aluminiumfolie i.

En onsdagseftermiddag.

Jag skulle haft en intensiv eftermiddag idag, men ödets nyck gjorde att allt blev avbokat och istället har har en lugn fixareftermiddag hemma.  Jag har påbörjat projektet som ska förvandla sidan av städskåpet till stor griffeltavla. Idag har jag tejpat kanterna, rengjort och målat magnetfärg i flera lager.
Dödtiden emellan strykningarna har jag spenderat på att testa lite appar.

Som vanligt börjar vi med den som är absolut dummast, fånigast och roligast. Perfect 365 – den ultimata selfieappen. Med den kan man ta en bild, appen scannar av och vart du har ögon och mun, sen sminkar den dig. Den kan också förstora dina ögon så att du bästa fall ser ut som en dock och i värsta fall som ett psykfall.

Sen testade jag Dragon Diction – appen som förvandlar tal till text. Skitläckert! Himla asbra redskap och hjälpmedel om man har dålig motorik. Jag minns hur jag för sisådär 10 år sedan skulle få ett program till datorn på jobbet som gjorde just det där. Den verkade bra till det framgick att man behövde sitta i 50  timmar och läsa in ord i programmet för att den skulle lära sig min röst. Det hade jag ju inte tid med? Jag var redaktör och hade en tidning att göra.
Den här lilla appen fattar riktigt bra. Vissa småfel -ja, men inte fler än vad det blir när man själv skriver. Säger man ”glad gubbe” får man en :-).

Till slut testade jag lite olika kalendrar. Jag gick i vintras över från papperkalender till digital i apple. Den kalendern som ingår är så himla tråkig, men det finns appar som ändrar layouten på äppelkalendern. Det du lägger in i äppelkalendern kommer upp i appen på ett mer lätthanterligt sätt. Jag använder appen Overview och tycker den  är bra. Stor, tydlig text och man kan enkelt bläddra, men ibland vill jag ha upp ett veckouppslag.Jag hittade en som hette WeekCal. 

Japp, nu känner jag mig nöjd med dagens app-jakt. Dags för sista lagret magnetfärg på skåpet och bums i säng!
Nästan.
Jag oväntat fick ett paket på posten idag. I det låg ett jättehärligt kort med gratulationer av nya huset ifrån en av mina bästisar som bor 20 mil bort. Med i paketet låg också en presentask med smaksatt lyxkola. Vad överglad man blir!
Jag måste faktiskt ta en till innan jag somnar. Det var såååå goda. Jag känner mig såååå bortskämd när jag tuggar på dem.

När vi tapetserar

Nog händer det lite grejer här i det nya huset ändå. Även om listan över vad som ska göras tycks växa snabbare än listan över vad som avverkats. Jag ska nog få tummer ur snart och ta lite bilder. Måste bara, ni vet, städa först.

I söndags fick Ottilia upp sina tapeter på rummet i alla fall. Min svägerska Elsa är kung på att tapetsera och hjälpte oss. Sven kan inget om tapeter och ville inte tapetsera. Jag kan inte heller tapetsera så jag överkompenserade väldigt entusiastiskt genom att köpa mängder av onödiga tillbehör på Rusta och klä mig i fulaste arbetarkläderna. På morgonen taggade jag Elsa på facebook och skrev att idag ska vi tapetsera! Tjoho! Jag fick gå in och rätta mig själv senare, för allt jag gjorde den dagen var att skruva bort två elkontakter. Sedan satt jag mest och såg glad ut medan Elsa for upp och ner på trappstegen med klister och tapetvåder. Hon ställde frågor som ”Frida, vill du att vi ska skära tapeten precis i skaven till listen eller låta den gå över lite?” Jag kisade fundersamt och svarade varje gång ”Jag ser inget. Jäkla motljus! Vad  tror du blir bäst? Då gör vi så.”

Slutresultatet blev jättebra. Tapetmönstret i sig är ju minst sagt jobbigt för ögonen, men det är ju Ottilia problem. Hon fick välja själv och ville inte ha någonting annat efter att hon sett rosa leopardtapeten. Passar minst sagt bra  ihop hennes walk-in-closet utan väggar som hon har mitt i rummet också.

Om mitt bra öga var en liten, stackars människa

Det hände något imorse. Jag satt och jobbade med en ansökan till Försäkringskassan och när jag efter en kort ögonpaus skulle ta på glasögonen ryckte armarna till och jag körde glasögonskalmen rakt in i mitt vänsteröga. Jag hann inte ens blinka. Det gjorde väldigt ont. Ur mig kom ett skrik och några få ord. ”Mitt bra öga.” För jag har ett bra öga och ett dåligt öga efter att jag fick näthinneavlossning för ett och ett halvt år sedan och förlorade mycket syn  på höger öga. Efter det är jag väldigt rädd om mitt bra öga. Jag är gravt synskadad på det, men det är ändå så mycket bättre än mitt dåliga öga. Om mitt vänstra öga vore ett barn vore jag en sån förälder som tvingade honom att ha badskor i sjön och att hålla mig i hand vid övergångsstället tills han blev 25. Jag hade bergis döpt honom Ralph eller Totte  och satt en GPS-sändare i hans ena hörntand för att alltid veta var han befann sig. Han skulle fortfarande bo hemma när han fyllde 60 och jag låg på min dödsbädd tjajandes om att han inte får sluta med badskor bara för att jag dör.

När jag väl öppnade ögat efteråt konstaterade assistenten att det gått bra ändå. Lite svullet, men ingen skada på ögat. Jag hade träffat ögonvitan och det var ingen fara.

Jag har ändå inte blivit av med känslan. Jag känner bara för att ligga ner och gråta, men det vågar jag inte. Jag vågar inte vara ensam med den där känslan. Jag vill inte försvinna in i den. Jag vill vara på jobbet och tänka på annat. Så, jag skriver av mig det här och sen ska jag skita totalt i det. För ingenting farligt hände. Ingenting gick sönder. Jag ser precis som jag gjort förut. Jag känner mig lite extra bitter över det faktum att jag borde kallats till min årliga ögonundersökning för ett halvår sedan och fortfarande väntar. Jag känner mig glad att jag kontaktade patientnämnden för två veckor sen och att de hjälper mig.

Nu kör vi

Ny dag. Ny månad. Ny assistansutförare. Ny arbetsledare: jag. Att vara kund hos kooperativet STIL innebär egentligen inte att att man behöver sköta allt själv. Man kan ha ett upplägg så man får hjälp på samma sätt som hos ett bolag. Jag väljer dock att ta ansvaret och kontrollen själv. Jag har fortfarande ett team på STIL som jag vänder mig till för att få vägledning i mitt arbete.

Under mars kommer jag att få utbildning i schemaläggning, arbetstidslagen, arbetsmiljö, LSS, indipendent living o.s.v. Men redan nu känner jag att jag har fått mer kött på benen genom intranätet som kooperativet har för sina medlemmar. Där finns i princip all information man kan tänkas behöva i sitt arbetsledarskap. Det enda jag saknar är en liknande plattform för assistenterna. Det hade varit bekvämt, men nu får jag vidareförda informationen istället. Det fungerar, men det är arbete som tar onödig energi. Jag har också lärt mig mycket genom att lägga schemat efter mitt annsistansbeslut. Jag har sett exakt vart mitt förra assistansbolag gjorde fel då de inte stämde överens med varandra tidigare trots att schemat lagts av en anställd, sedan setts över och godkänts av VDn själv.

Oavsett om det fungerar hos STIL eller inte så har de senaste veckorna förändrat mig som person och synen på min assistans. Jag känner att jag är chef för min assistans. Jag har ett ansvar mot både mig själv och skattebetalarna, precis som utföraren har. Jag kommer aldrig att avsäga mig det ansvaret igen. Jag kommer aldrig lita blint på att en utförare sköter min assistans utan min aktiva medverkan. Kött på benen alltså. Och lite trustissues.

Hela grejen känns nu positiv. Mars kommer bli en spännande månad!