Föräldraskapet.

Någon beskrev föräldraskap som att flera gånger varje behöva sätta ihop en ikea möbel utan att ha fått med instruktionerna. Rätt bra uttryckt! Ofta känns det om man inte har en aning om vad man håller på med och att man inte hunnit få i en enda skruv innan nästa möbel dunsar ner för med 43 nya skruvar som ska in någonstans. Och varför är alltid insexsnyckeln försvunnen?

Sen… plötsligt händer det… att en sjuåring på eget bevåg bestämmer att nu ska HON laga maten hela dagen. Hon planerar efter vad som finns hemma och sedan genomför hon. Man blir bjuden på frukost, lunch och middag. Wow!

Det tänker jag på nu när hon istället ägnat en hel dag åt att inte städa sitt rum. En hel dag av undanflykter, skräpa ner och bus. En hel dag av tjat.

Vart lade jag insexnyckeln nu då?

Det händer grejer här, förstår ni.

Halva långledigheten på sju veckor har flugit förbi och vad man kan säga om vårt lilla hörn här i världen är: Det tar sig. Vi har fått färg på huset och asfalterad framsida ända fram till tröskeln på huset, ett uterum, altan och plattor runt hela skiten. Det är ohyggligt dyrt att göra sådant här. Inte minst markarbetena, men då är det ju skönt att nu kunna se
hur bra det blir. Allra mest nöjd är jag med att vi får till anpassningar för rullstol som inte alls ser ut som anpassningar. Trösklarna till glaspartierna är  nedsänkta i trallen. Rampen har jag varit med och byggt. Det är skitsvårt att skruva trall med Ataxi (skakningar), men när man väl kommer på att man kan hålla skruvdragaren och händerna på plats mellan låren och trycka ner den med bröstkorgen då jäklar fungerar det utmärkt. Och så måste man vifta bort de där karlarna som gärna är hjälpsamma och gör det åt en. Jag är jäkligt glad att jag skruvade rampen, men jag är också jäkligt glad att jag bara skruvat rampen. Stommen, taket och de andra 50 kvadraten har duktiga män skruvat och det är jag så himla tacksam för. Vi har verkligen fått asbra hjälp och Sven har jobbat hårt.

En extra fet plattrad kring ena halvan av huset blev det också. Det skulle bara vara en smal rad, men min mamma upptäckte den tokiga och oanpassade idén. Jag var lite ”Äsch, blir så dyrt! Skit i det.” Men så gaddade hon och far ihop sig och sa till oss att tänka till en extra gång. Det är vi så himla glada för nu, jag och Sven. Som skilsmässobarn kändes det märkligt fint att de gaddade ihop sig lite för mitt eget bästa. Det är nästan så jag vill vara 17 år, begå ett smärre brott så de får hämta mig häktet och skälla ut mig ihop. Ens innersta inre skitunge växer då aldrig upp ordentligt.

Pengar? Ja, de räcker inte långt trots att vi tog för att ha en buffert när vi tog lån. Virke kostar tydligen mer än man kan föreställa sig. Markarbete kostar multum och kan inte heller undvaras. Extra jättedyrt blev  det då markarbetarna blev tvungna att gräva under husets nivå för att få plats med plintarna. Gulp! Sen fick vi problem med vattnet. Det började lukta prutt. Pruttvatten.  Vi tog ett vattenprov. Radon, svavelväte och järn måste filtreras bort. Say what? Såna filter kostar 63 000 kr. Oh, holy crap! Lätt panik när pengarna tagit slut och de siffrorna plötsligt dyker upp. Det finns bara en lösning. Nytt lån. Det svider, men vi klarar det. Vi har inte tagit oss pruttvatten över huvudet.

Kvar att göra i sommar: göra plats för vattenfilter i garaget, skruva klart trallen, sätta upp plåt på taket, anlägga gräsmatta, sätta upp tyg i uterummet och möblera.

Kvar till nästa sommar: Bygga innertak och dra el, plantera rabatter och träd.

Once you pop, you can´t stop.

Mjo, en grej till om vår dejt i lördags. Efter maten tog vi en promenad. (Väldigt vuxet!) Vi passerad några gigantiska popcorn. Helt underbara! Man kände sig väldigt Aliceiunderlandet. Jag var liksom tvungen att bestiga en. Sven fick buffa upp mig. (Väldigt vu… det var inget.) Ja, det gick inte smärtfritt, men det gick! Det kändes skitläckert att sitta segrande där upp, med en rullstol nere på marken. Det var nog en sällsam syn för folket på uteserveringarna intill.

Popcornen är en del OpenART som varje sommar fyller Örebro stad med temporära konstverk. Jag älskar det!

Skål för vår romantiska kväll då!

Igår var assistenten som skulle jobba kväll sjuk, så Sven vikarierade. Ottilia  sov hos en kompis så vi passade på att ta en mysig middag på stans nya italienska restaurang Fratelli.  Minipizza som förtugg och sparrisravioli med ostsås var inte dumt alls, speciellt inte med amaronevin till. Mums! En specialité på det där stället är att de serverar pizza med nutella och jordgubbar på som dessert. Bläh! Jag är en riktig sucker för nutella, men på pizza? Bläh!
Sven -Du ska inte ha en då?
Jag – Nä du, jag äter bara nutella med sked direkt ur glasburken. Att lägga den på saker förstör bara.
Sven -Det der så äckligt ut när du gör det.
Jag -Va?
Sven -Jag kräktes nästan första gången jag såg dig äta nutella. Det såg ut som… bajs. Faktiskt.
Jag -Det var det dummaste jag hört. Bajs?
Sven -Ja… bajs. Så äckligt.
Jag – Åh, vad sugen jag blir på nutella nu. Nomnom.
Sven – Uhhh!
Jag  -Men sluta! Kladdkaka är ju också kleggigt. Vi gjorde jämt kladdkaka när vi precis blivit ihop.
Sven – Den har ju en hård skorpa på. Inte alls samma sak.
Jag -Hård skorpa ovanpå bajsgegget så är det okej?
Sven -Ja.
Jag – Skål för vår romantiska kväll då!

Man ska gräva ner sina soptunnor sa Ernst.

Man ska gräva ner sina soptunnor sa Ernst. Det blir riktigt snyggt och jordnära. Jag tänkte att han har sååå rätt! Det vet vi ju. Man gräver ner dem så att 10 centimeter sticker upp, då håller man smådjuren från att krypa ner bland allt det godiga. Jo, det verkar klokt. Så jag börjar gräva en grop för våra soptunnor i gräset. Jag har hunnit gräva ungefär 30 cm ner när jag ändå stannar upp och tänker. Jag kanske borde pratat med Sven först. Smaken är som baken och det kan vara så att han inte alls tycker som jag och Ernst, även om det är himla praktiskt att ha soplocket i en mer ergonomisk höjd, så jag slutar. För säkerhetsskull. Det kändes som nåt man inte borde göra utan att tänka efter ordentlig av nån anledning.

Förstå att jag kände mig lättad när jag vaknade. Gräva ner soptunnor i marken – vilken totalt onödig och värdelös idé! Ernst alltså. Hur tänkte du?

Hon räddar mig dessutom ur en rätt knivig situation.

Igår anställde jag en ny personlig assistent som timvikarie. Det kändes spännande. Inte bara för att hon har väldigt mycket av den kompetensen och erfarenheten som jag behöver, utan också för att hon är döv. Det blir en riktig utmaning att formulera alla sina behov på teckenspråk. Det är svårt nog på talad svenska liksom!

Magkänslan säger mig att det kommer gå riktigt bra.  Min nya assistent är väldigt lätt att kommunicera med. Hon räddar mig dessutom ur en rätt knivig situation, då vi under slutet av augusti blivit två personer fattigare i personalgruppen precis när de flesta är bortresta och upptagna. Det var helt enkelt så att hon var på arbetsintervju i våras, men kunde inte börja jobba förrän mitt i sommaren då hon skulle flytta från en annan stad. Jag behövde nån som kunde börja tidigare, men sparade hennes mailadress. När jag nu behövde få in nån snabbt kom den väl till pass och den här gången var tajmingen bättre.

Vi satt här och pratade ganska länge. Jag hade lite familj på besök och jag var lite ful och uppmanade dem att presentera sig själva så de fick öva lite. Assistenten som arbetade just då också. Det blev nervöst såklart, men jag är glad över att de vågade.. Den arbetande assistenten frågade den nya tre gången om hon kunde höra. En ganska vanlig reaktion från hörande som blir lite osäkra inför hörselskadade och döva kan jag lova er. Ibland kan jag tänka att nervositet inför någon med en funktionsnedsättning i vissa situationer kan bli minst lika funktionshindrande för den nervöse, som funktionsnedsättningen är för den som har det.

Ganska kloka ord för en sån här sen kväll, så med dem lämnar jag er. Godnatt!

Lyckad jakt, vi fick en kändisbanan.

Igår var det lördag och DiLeva spelade på Strömpis. Frida was here, och ett gäng sköna  vänner också. Småbarnsmammor som levde ut lite get away från varagen. Vilken rolig kväll det blev! Det blev ganska mycket oro och krångel innan. Strömpis är en nattklubb där man inte skakat loss sen man var en liten parvel så jag  tillgängligheten kändes högst osäker när det inte stod något om saken på hemsidan. När jag väl fick tag på arrangören löste sig allt hur bra som helst. Det visade sig att de hade byggt ett stort trädäck på gården och tänkt till med ramper och annat. Bra bord ordnade de till oss också. Det hade blivit väldigt najs på den där gigantiska verandan. Mer lyx, mindre skum nattklubb nu för tiden. När jag kryssade fram mellan borden ville jag slå ihjäl mig själv lite för jag lägger på en söt och övercharmig persona för att ursäkta det extra utrymmet min rullstol kräver för att komma fram. Medan andra buffar sig fram genom massan på sådana ställen så ber jag hela tiden om ursäkt och tillägger glättigt ”Hoppsan, akta tårna, lilla vän!” till medelålders gubbar som skrattar och tycker att jag är kvällen skönaste brutta. Kvinnor tycker att jag är sååå fantastisk som vågar vara här och jag tänker att näää, jag vill bara
komma fram lite. Nåja, ikväll försökte jag undvika att lägga på den fasaden. Trevlig kan man ju vara, men utan att be om ursäkt för att man existerar.

DiLeva kom ut på scenen i röd kaftan och sin sköna musik. Den varvades med små monologer om livet. Vissa stunder tänkte man att han är en klok man, nästa monolog tänkte man att nu är han riktigt bakom flötet. Till slut tänkte man att han är nog bara hög. Kul för oss. DiLeva sa ”Jag tänker alltså är jag förvirrad!” Alla bara ”Yeah!” DiLeva sa ”Tänk aldrig att det här är tråkigt. När det är tråkigt är det bara… intressant.” Alla bara ”Yeah!…va?” Bra var han ju i alla fall och han körde alla gamla godingar… nästan. Allsången var på topp. Min assistent Lisa tecknade till mig så jag kände aldrig att  jag förlorade på mina CI-hörsel. Upplevelsen var total!

Festen fortsatte förstås efter att DiLeva lämnat den. En av oss smög upp bakom skynket till scenen och stal en av DiLevas bananer. Resten av oss blev mäkta imponerade.  Jag kände den triumfen som uppstod i byn när man var liten, då pappa och jaktlaget kom hem med en stor, död älg.  Hurra! Lyckad jakt, vi fick en kändisbanan.  DiLeva Banana!

Rebell

Ottilia demostrerar. Kampsånger och skylt. Det gäller övermaktens beslut att ta hennes iPad.

Det är inte bara att bara nu för tiden.

På lördag spelar Tomas Di Leva på Strömpis. Det är inte bara att boka ståbiljetter om man nu inte kan stå. Men om man nu är envis som en jäkla åsna och efter väldigt mycket om och men får tag på arrangören fick man faktiskt sittplatser alldeles gratis.

Så, party på lördag alltså !

Bildkälla

B

Vi ska skaffa katt.

I augusti hämtar vi henne och hon får heta Kärstin. Jag ville döpa henne till Middan som i ” Middan står på bordet!” men Ottilia  uppskattade inte skämtet.
Igår var vi och hälsade på henne.

Sju veckor, från och meeeed… nu!

Så. Nu har jag jobbat klart och jag har sju veckors ledighet framför mig. Jo jo, du läste rätt. sju veckor! Semester och lite kvarblivna föräldradagar ihopsmashade den här sköna sommar. Sven gör samma grej och är mitt inne i 12 veckors smashande. Perfekt tajming med Ottilias sommarlov och vår första sommar i huset. Vi tänker förstås fixa allt som är kvar av bygget: markarbeten, altan, uterum och gräsmatta. Vi tänkte nånstans få väldigt gott om tid för varandra också.  Det ska väl inte vara omöjligt? Det här stora husprojektet har tagit tre år. Det och mycket annat har varit slitsamt. Vi har börjat gå i  familjeterapi nu. Det är riktigt nyttigt för en  när man varit ihop sen man var skitungar. Det är ju väldigt vanligt att par som byggt hus går isär efteråt. Jag förstår varför. Att den ena av oss gått igenom ett hastigt sjukdomsförlopp och förändrat bådas vardag helt och hållet har inte direkt underlättat.

Att få ta hjälp av familjerådgivningen är  väldigt positivt. Att börja prata och hitta trådarna som nästan gått av och laga dem. Det gjorde aldrig mina föräldrar. De separerade innan jag var fyra år. Min man var två år när hans föräldrar separerade. Kanske får det oss att hålla hårdare om varandra och liksom aldrig ge upp.

Vintern i år var förbannat lång och kall. Inte en enda dag kunde jag spendera utomhus. Ingen utlandsresa. Alla pengar gick till huset. Att nu sitta utanför sitt hus nu i värmen är heaven. Kasta boll (men inte lyckas fånga en enda), spela bokia på vår leråker till trädgård och lata sig i solen med Sven och Ottilia, det är århundradets balsam för själen. Så, sju veckor av det här. Fy fasen, vad bra!