Klockan är…

Natten till igår skulle man ställa om klockan till vintertid. Idag fick Sven tuppjuck över att jag inte ställt om min väckarklocka än. Det är som ett kliande myggbett för honom. Det händer varje gång klockorna ska ställas om. Vi är lite olika på den fronten. Sven ställer om alla sina och våra gemensamma klockor direkt. Något annat vore otänkbart för honom. Själv kan jag gå i veckor med klockan fel inställd utan att det stör mig. Om klockan går en timme före och den står på 14.32 vet jag ju att den är 13.32 egentligen. Det är väl inte så knussligt, va? Första året vi var ihop, innan min lägenhet blev vår lägenhet och alla klockorna där blev våra klockor blev Sven helt galen på mig tills han efter ett ilsket utbrott ställde om alla klockorna åt mig. Han tyckte att jag var helt sjuk i huvudet och jag tyckte att han var helt sjuk i huvudet. Vi var som skapta för varandra.

Så här 13 år senare kan jag ju tänka att jag borde vant mig vid att ställa om klockorna för att behålla husfriden, speciellt då jag har assistans och klockorna på en human höjd numera. För 13 år sen hade jag ännu inte reflekterat över att jag har svårare att se klockor som sitter upp vid taket samt att jag var kortväxt med dålig balans. Inte så konstigt att jag undvek att klättra upp till klockorna då, men nu. Jag har inga ursäkter nu. Förutom att det möjligtvis kan vara underhållande att se hur länge sven står ut med en klocka som går fel, men det vore väl bara elakt?