Det här med att bo tillsammans när man precis gjort slut är inte skitlätt. Att göra det med en person som är mitt i att göra sitt liv fritt från missbruk är definitivt inte det. Att vara personen som kämpar sig ur sitt missbruk måste vara rent förjävligt för allt han trodde att han visste visade sig vara missfärgat av självbedrägeri. Han kämpade för att hålla sig över vattenytan så hårt att han inte märkte att han tryckte ner människor som var runt omkring.
Här sitter vi sen och huttrar på stranden. Vi försöker förstå varandra, men ibland känns det som att vi pratar olika språk och vi kan bara inte nå fram.
I början efter att Sven blivit nykter minns jag att jag tyckte att de där kuratorerna och handläggarna pratade om nynyktra alkoholister som om de vore personer med allvarliga hjärnskador eller utvecklingsstörningar. Jag tyckte det var nedlåtande. Det stämde inte med min bild av Sven alls. Han är för fasen Lokförare, ju! Annars var det nära på läskigt hur väl deras beskrivningar av en missbrukare och dess medberoende stämde in på oss.
Här har man nu insett hur mycket ansvar man lyft från sin missbrukare. Hur jag behandlat honom som ett barn. Försöka att bara lägga tillbaka ansvaret visade sig funka ännu sämre. Det går ganska snett. Det borde förstås vilken idiot som helst räkna ut, men vad kan jag säga? Det är förstås väldigt tydligt nu, men när man befinner sig mitt i smeten blir man blind för det självklara.
Av alla sakkunniga har jag fått sanningar kring vad som gör mig till en medberoende, men inte vad jag ska ta mig till för att släppa den rollen. Eller så har de det, men jag har inte kunnat ta emot det.
Det vi gör nu fungerar i alla fall inte. Vi kan inte hantera varandra. Jag kan inte hantera att han halkar in i andra beroendemissbruk utan att ingripa och han kan inte hantera särskilt mycket annat än att låta bli alkoholen. Livets andra jävligheter stannar inte heller upp för att vi just nu är väldigt inne i den här livskrisen. Vid sidan av har jag totalkris med att bemanna mina assistentpass. Det gör ont att se honom gå hemifrån när han vet att jag inte ens vet hur jag ska kunna få i mig lunch. Att han skrattar åt att jag inte kan resa mig ur soffan. Agera som om jag vore luft. Det är inte första gången, men helt plötsligt kan jag inte hålla käften om hur jävligt det känns. Skulle han låtsas som om det regnade om jag drunknade också? Om något hände Ottilia? Va? Va! Reagera då! Nu vet jag att han har den här förbannade diagnosen alkoholism. Att han helt enkelt inte kan hantera det som en frisk ickealkoholist skulle gjort. Ändå är det nu min frustration kokar över så jag inte står ut att vara i närheten av honom. Nu, när jag borde förstå.
Det där de sa om nynyktra alkoholister visade sig på sätt och vis stämma. Överkonsumtion av alkohol skadar hjärnan allvarligt. Det kommer ta 6-24 månader för hans hjärna att läka. Just nu är vissa delar som bedövade.
Den här texten har skrivits i samråd med Sven
Shit alltså, hösten är här. Jag jobbade min sista dag och städade undan på Audiologiskt forskningscentrum förra veckan. Kändes skönt. Min hjälpmedelsutrustade arbetsplats står kvar. Om jag vill sitta där och arbeta med boken eller annat är det bara att komma dit.Det känns tryggt. Jag tänkte tidigare i veckan att mitt jobb är som en snuttefilt som å ena sidan känns helt omöjlig att vara utan, men å andra sidan har den där tryggheten hålls mig tillbaka från att våga prova de där grejerna man inte riktigt vågar: skrivas en bok, satsa mer på bloggen, haka på konstprojekt… Även om allt skiter sig totalt så lär hösten 2016 bli helt asgrym! Nu ligger snuttefilten undanstoppad, men jag håller kvar ett nytag i ena kanten så jag kanske inte går miste om fikarasterna, kollegorna, tillgång till datorn och möjligheten att komma tillbaka om det galet roliga tar slut till slut.
Nu har jag två veckors semester, sedan tjänstledigt tills min tjänst går ut vid nyår. I slutet av september startar skrivarkursen i Stockholm. Jag vet ännu inte om jag får tolkar eller anpassat material. Jag får hjälp av min hörselpedagog på dövblindteamet att tjafsa runt med tolkcentral, skola och andra parter. Vad många hinder man ska över för att gå en liten kurs. Mitt öde verkar som vanligt ligga i väldigt godtyckliga händer så att ha hjälp från hörselpedagogen känns skönt. Förra veckan satt hon och frågade ut mig om all information hon kan ge läraren i förväg. Efter ett tag började jag känna att nu är det alla mina specialbehov som ska gå till Skrivarakademin och inte jag. Läraren kommer bli helchockad när jag gör entré och faktiskt inte är ett ufo från yttre rymden. Om jag utan kunskap om dövblindhet skulle träffa en person beskriven så där (även om det var helt och hållet sant) skulle jag inte tro att det var kommunikativ mänsklig varelse. Kan en soffkudde skriva en bok? Det skulle jag tänka. Men okej, det är bra att läraren har chansen att vara förberedd. Speciellt eftersom jag i den där sortens sammanhang gärna tonar ner mina behov och då riskerar jag ju att inte hänga med i undervisningen jag betalat dyra pengar för. Jag litar på hörselpedagogens kompetens att beskriva mig humant.
Ett gott liv 