Så försvann den hösten och kom aldrig mer igen. Men.

Min chef, vilken guldklimp alltså! Min anställning (som jag varit tjänstledig från) tar slut vid nyår så idag var jag där på möte med honom och arbetsförmedlingen. Mina planer den här hösten gick ju ganska käpprätt åt helvete förutom att jag fick till lyckad föreläsning på Västanvik och studieresa med kännbart. Skrivarkursen fick jag avbryta.
Hur ska jag fortsätta nu då? Ge upp och återvända till det gamla vanliga. Aldrig skriva nån bok? Nä, jag måste få ge det ett ordentligt försök. Annars kan jag inte ge upp. Jag måste fortsätta. Jag bad min chef om förlängd tjänstledighet utan att förlora anställningen. Inga problem, sa han, men jag anställer dig hellre med uppdraget att fortsätta med exakt det du tänkt göra. Holy crap! Här trodde jag att jag skulle få äta vatten och bröd till jag fått till det men istället får jag alltså äta kakan och ha den kvar.

I vår kommer jag alltså börja om med författarkurs på distans och jobba på en bok. Jag kan också ta ledigt när jag behöver för att arbeta med projekt Kännbart, föreläsa eller ta uppdrag. Jag kan arbeta både från arbetsplatsen och hemifrån. Fast inkomst, mina kollegor, kafferaster -Yes, please!

Bildkälla:The Oatmeal, Facebook.

Carrie Fisher har dött

Nej nej nej, din tid är inte slut än. Jag vägrar. Vi skulle hinna med åtminstone två filmer till innan du sa att det räcker och vi sa okej, det är lugnt. Vi förstår. Du skulle fått en fet pensioneringsfest och vi hade vinkat goodbye som von trapp-barn med stora ögon.

Carrie Fisher slängde ur sig många roliga, smarta, upplysande och intelligenta citat som fått en egen liten mapp i min dator. Här är min favorit. Jag har använt det som ledstjärna sedan jag var 17.

Dagbah holidayhouse

Så… i början av december vann Ottilia  en tävling där vinsten var en massa choklad till att bygga chokladhus. Vi har varit lite upptagna med annat, men nu blev det till slut av. Riktigt kul var det. Riktigt mycket choklad har vi ätit. Riktigt gott var det.*Bruöööp!*

Missa nu inte vår kvinnohistoria

Tredje säsongen av Frökens Frimans krig har premiär ikväll kl. 21.00. Missa inte det! Om du inte sett de tidigare tvåsäsongerna där svenska kvinnokämpar i början av 1900-talet startar matkooperativ för att stoppa matfusket och driva kvinnlig rösträtt kan du se dem på också SVTplay. Framförallt ska du inte missa den tvådelade dokumentären om kvinnorna som gjorde allt detta i verkligheten Kvinnorna på fröken Frimans tid.

Så, sluta göra allt oviktigt och sätt dig framför TVn. Sen vill jag förstås att du kikar in i mitt kommentarsflöde och berättar vem av karaktärerna som är din favorit.

Bildkälla: SVT

Flytta ut och flytta in

Den här veckan har jag flytta ut ur familjehemmet och in i mitt nya radhus. Det gör ont, men det är samtidigt helt otroligt skönt att komma ifrån situationen och smärtan. De senaste två veckorna, som jag hade på mig att packa och ta mig ur huset, har jag haft ett enormt stöd  av familj och vänner. Det är definitivt inte synd om mig. Jag har precis allt jag behöver nu. Jag har en nya situation att vänja mig vid. Att bara vara med Ottilia varannan vecka, leva i ett icke anpassat hus ett tag, börja om. 

Jag saknar enkelheten att kunna ta mig till bilen utan att gå ut i snön, jag saknar bastun och braskaminen. Jag saknar utsikten över skogen och åkrarna, då känner jag mig mindre instängd. Jag saknar att själv kunna nå nästan allt i köket. De stora lådorna som glider ut lätt och att inte ha överskåp med starka lampor under som bländar. Jag saknar den superbra belysningen som gjorde att jag såg trots min ögonsjukdom. Jag saknar att kunna stänga toalettdörren själv och enkelt kunna flytta över till toastolen utan bök. Jag saknar att känna mina grannar. Tryggheten i att veta att Ottilia har kompisar i närheten.  Jag saknar allt det där och lite till. Jag vet att jag kommer anpassa huset. Jag vet att jag kommer hitta annt att fokusera på så vintern känns mindre lång och instängd. Jag har redan träffat två grannar och vet att de har barn i Ottilias ålder. Om Ottilia trivs att bo varannan vecka vet jag att jag också kommer må bra med det. Nya rutiner. Smartenkla lösningar kommer kunna lösa mycket här. Jag är van att resa och att i varje nytt hotellrum stuva om och fixa till så jag kan leva där. Att anpassa mig gör jag konstant så det här kommer gå fint. 

Över och förbi

Jag vänjer mig fortfarande vid att familj omkring mig faktiskt tycker att det är okej att hoppa in som assistent när det krisar. Att jag får stöd utan att behöva höra att jag inte duger, att jag kostar och är oönskad.

Jag har bott mycket hos mina föräldrar eller vänner om helgerna när jag inte haft huset. Det har varit mysigt. Otillgängliga miljöer och en elrullstol som inte vill fungera är bara en i raden av omständigheter som en kan komma över och förbi då. I söndags hade jag tajming nog att bli assistentlös precis när min syster skulle julbaka. Rocky road och små bajskottar blev det. Nej förlåt, pepparkaksbollar.

 

Jag har köpt ett radhus

Livet har vänts upp och ner, fram och tillbaka, ut och in om och om igen de senaste månaderna, men snart tror jag ändå att det kommer kunna lugna ner sig. För två veckor sedan köpte jag nämligen ett radhus. Där kan jag få lite mer ro i livet med Ottilia. Det kan få vara hur galet det vill i resten av världen. Vi skulle flyttat 29 december, men sen vändes allt upp och ner igen i fredags och nu är det bara till att försöka flytta så snabbt det går. Vi får komma in i huset redan nästa veckan.

Huset som jag ska flytta till nu då? Jo, det ligger i Marieberg, Örebro. Det är en bostadsrätt, 89 kvm, 4 rok. Det är så pass platt och rymligt att jag kan flytta in direkt innan bostadsanpassning gjorts. Det kommer bli tufft, ja. Speciellt utan synanpassning, men förhoppningsvis är det bara i några månader och jag har ju mina assistenter. Det ska bli skönt att ha kontroll över situation och sin ekonomi. Att jag kommer ha det knapert gör mig inte så mycket. Jag vet att jag är som starkast när jag är i underläge, det är en egenskap en tycks utveckla som lillasyster. Markera dagens datum. Om fem år kommer jag titta tillbaka och känna mig nöjd med vad jag skapat. Jag ska tänkt tillbaka och jag ska minnas den lille kraken jag var skitåret 2016. Jag ska minnas det fantastiska huset jag och Sven byggde ihop. Att jag fick möjligheten att göra det där som nästan inga andra funkisar får möjlighet till: skapa ett hus från början med sig själv som en del av normen. Snygga anpassningar. Unna sig smart, snygg, utklurad, egenhändig design. Det kanske aldrig sker igen, men det skedde här. Det är tragiskt att ingen av oss fick behålla det. I somras gjorde bara tanken på att någon annan kanske skulle bo här förbannat ont. Jag har sörjt både hem och äktenskap i omgångar. Sorg, men inte ångest. Jag har kunnat vara tillräckligt stark för att ta hand om Ottilia  på vardagarna. Jag har gråtit floder. När praktiska saker ska ordnas känner jag mig hemma. Den sidan av skilsmässa är mer konkret och mindre simma-runt-i-kullerbyttor-under-vattnet.  Jag är en van krishanterare. Det har varit min vardag sen jag fick min första diagnos som tonåring. Inte skitkonstigt att man blev någons medberoende kanske.

Idag ska vårt hus fotograferas inför försäljning. Sen är det dags att börja packa. Fort som sjutton!

Foto: Notar