Start slow

Husdjuren ger en skön energi. De är guld dessa dagar. Jag har två bombade katter som heter Stig och Kärstin. Nu har vi fått en houseguest över sommaren som heter William. Min mammas sköldpadda, Om vintern ligger han mest och sover i ett hörn av hennes lägenhet och på sommaren trivs han bäst utomhus. Äntligen har jag den perfekta trädgården för honom. Nu är han min hela sommaren. Är det bara varmt nog lullar han runt ute på gräsmattan dygnet runt. Vi har byggt en hage så han inte kan sticka. Han är en liten dinosourie. Om mornarna när jag vaknar vid femsnåret och det är som kallast ute tar jag in honom för en mysstund. Temperaturen har krympt ner under 12 grader. Katterna är också ute om nätterna och smiter in samtidigt. Sen myser vi i sängen hela högen. Jag fullkomligt älskar morgnar som den här. Morgnar med mina djur, mitt kaffe och min iPad. Tangentbordets smatter och att ibland stanna upp. Klia, gosa och sörpla. I sängen är det varmt, mjukt och lugnt. Smärtan river i benen, men jag njuter av att inte behöva slita mig upp och stressa iväg någonstans. Starta långsamt. Två långresor på tre dagar och lite älskog däremellan tar ut sin rätt här.  William ligger still. Katten tvättar sig. Nosar lite på den konstiga sköldpaddan men finner honom ganska ointressant och återvänder till fotändan av sängen.  Jag tittar på sista delen av ”Taboo” och bestämmer mig för att systern i serien inte är död som de jävlarna försöker få oss att tro. 

Nästa gång jag söker assistans och jag ska svara på frågan hur många minuter det tar för mig att gå upp på morgonen ska jag svara ”Tre timmar, ni. Vet om det är en bra morgon ooch jag verkligen orkat leva fritt och sjä!vständigt.  Ja, då tar det tre timmar.” När klockan är 08.00 är det faktiskt dags att göra sig iordning för jobbet.

Soundtrack till det: Alaska av Maggie Rogers. Kolla videon för hon rör sig så snyggt.

Så blev det mors dag…

Det är pappavecka för Ottilia. Vi undviker att bryta varandras veckor och kom till en början överens om att ett telefonsamtal kunde räcka fint. Jag tycker det går lika bra att fira i efterskott. Ottilia ville dock fira morsdag och då blev det en annan femma. Jag tog med henne när jag skulle fira min egen mamma med våffelfrukost. Ottilia fick skämma bort mormor med manikyr och fixade gottigott. Man ska alltid vara den som fixar gottigott så man kan smygäta. Jag blev firad av Ottilia med pyssel som hon gjort. En ska förstås alltid ha ett soundtrack och dagens soundtrack är ju lätt Scissor sisters med ”Take your mama out all night” 

Sen… att spendera tiden med familjen i all ära, men sen får man se till att göra nåt bra för sig själv också. Live a little! 

 

Relationsanarkist, jo men visst!

Somliga tycker att det är desperat att ragga på nätet. Jag tycker att det är aspraktiskt. Folk får tycka vad de vill om det för jag vet att jag är inte särskilt desperat i mitt sökande. Jag är snarare ganska kräsen och har möjlighet att vara det eftersom utbudet är så enormt stort där. Jag har några grundregler

1. Jag pratar enbart med personer som visar bild.
2. Så fort något känns ologiskt eller konstigt avslutar jag samtalet och blockerar användaren.
3. Jag gör inget jag inte vill.
4. Jag gör inget för någon annans skull.
5. Jag lämnar inte ut någon bild som jag inte kan leva med att min farmor såg. Hon är mitt rättesnöre, men lägg märke till att jag skriver ”inte kan leva med” istället för ”inte vill.” Jag vill inte att min farmor ska se alla bilder jag delar på mig, men jag skulle lätt kunna leva med det utan att skämmas.

Jag har ifrån sexchattandet och mer till att dejta. Jag dejtar inte för att hitta en livspartner. Jag dejtar för att lära känna nya människor och som eventuellt kan bli en sexpartner eller kul polare. Jag håller mig inte till en person för jag vill undvika att bli upphängd på den. Jag har levt monogamt hela mitt liv och nu när jag är singel vill jag prova något annat. En relationsanarkist kanske. Och hur grymt är det inte att lära känna en ny människa, attraheras av den och bli lite kåtkär? Vem vill hoppa över det för en snabb orgasm med nån anonym, snygg kropp? Finns förstås en tjusning i det, men jag föredrar att attraheras av någon både kroppsligt och mentalt. Skönt att alla får göra på sitt sätt.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hur otroligt snygga människor som jag möter på nätet är. (Det låter som om jag dejtat en drös med folk men så är det inte riktigt.) Jag vet inte om jag haft tur, men fördomen om att folk ljuger och lägger ut falska bilder på sig själva har jag inte märkt av på de jag valt att träffa. En assistent sa att jag är en sån person som drar till sig bra människor och lätt får vänner. Vilken stjysst superpower! Väldigt användbart i det här läget.

Man skulle kunna se det som att jag kommit in i en andra tonårsfas och det är jag helt okej med. Man är bättre rustad för den här typen av upplevelser när man är 33 än när man var 16 faktiskt. Det är bara att hänga på och ha kul!

Jag inser nu att jag skrivit hela det där inlägget utan att nämna ord som rullstol, dövblindhet eller personlig assistans. Vad härligt! Det är ju ord som stundvis gör mig oerhört deprimerad då de tycks ta över mitt liv jämt. Score!

Bildkälla: Designtorget och en god vän på facebook.

På bröllop i en snurrande tekopp

Igår vaknade jag med helgalen yrsel. Sån där som gör att allt snurrar och en knappt vet vad som är upp eller ner. Minst huvudrörelse eller ljus i ögonen fick mig att kräkas. Det var dessutom bröllopsdagen för Queen bee. Hon jobbade för mig som personlig assistent i flera år och vi blev de bästa vänner på köpet.

Min läkare tror att yrseln beror på att jag förlorar balans. Jag väljer att inte lyssna på det örat och tro att det är en biverkning efter att jag fått CI. Det var då jag hade min första yrselattackerna och har haft en eller två om året sedan dess. Extremt ovanligt att få så här långt efter operationerna, men jag vill hoppas på att jag får behålla den balans jag har.

Hur som helst. Jag mådde skräp hela dagen och bad till allt jag inte tror på att jag skulle kunna gå på bröllopet. Det gjorde jag! Jag åkte snurrande tekopparna hela dagen, men jag var där. Jag hade en assistent som om några veckor är färdigutbildad dövblindtolk så hon syntolkade när jag inte klarade av att titta. Vid bröllopsmiddagen tal kunde jag höra hur taltolken skrattade åt alla snuskiga skämt i mikrofonen till hörselslingan. Haha! Det var nämligen ett bröllop där de flesta var teckenspråkiga. Vet ni hur man får brudparet att kyssas på ett sånt bröllop? Viftar med servetterna i luften. Så går det till. På hörande bröllop plingar man ju i glasen. En annan skillnad var ju förstås den behagliga ljudnivån eftersom så få använde rösten för att kommunicera. Brudparet fick en fantastisk dag.

Kände mig jädrigt nöjd att jag äntligen fick tillfälle att använda min mormors gamla blåsa. En färgsprakande långklänning i tunt tyg med 40-50 år på nacken. Hatten är även den gjord av återbruksmaterial. Den formade jag på skaparveckan i somras. Några timmar innan bilderna knäpptes låg jag alltså och spydde i en hink. Så ska det vara i societeten. Very hard core!

 

Och så brudparet…

Gräset klipps fortfarande i Twilight zone

Fredag kväll. Ottilia är på fritidsgården på din skola för sista gången den här terminen. När jag lämnat henne åker jag till vår gamla granne och hälsar på. Vi dricker kaffe i solen och pratar om ditten och datten. Allt är så exakt likadant i grannskapet som det varit tidigare. Det är som att kliva in i en tavla. Från hennes altan ser jag vårt hus som fortfarande inte blivit sålt fast det är så jäkla fint. Det ligger där inbäddat i grönska och ser smärtsamt fint ut. Mitt ex klipper gräset med min pappas gräsklippare. Ljudet är så himla bekant. Det är som om inget hade hänt. Som om jag inte vänt upp och ner på allt i mitt lilla universum. Som om jag kunde ta en sväng över gräset, öppna upp dörren och hitta att vi fortfarande var en familj. Som att Sven inte alls varit alkis, som om vårt förhållande varit trevligt och som om vi faktiskt hade den där samhörigheten som vi inbillade oss själva. Helt galet. Så underligt att se det se så fint ut och inte längta tillbaka. Inte vilja ha det. Inte ens om det varit trevligt. När förändrades jag? När började jag vilja ha ut nåt helt annat av livet? Konstigt.  Twilight zone!

Alla borde vi ha en liten verktygsvägg.

Den kommer ju och stör ibland, ångesten. Den går inte att tänkas bort. Det hade ju varit asnajs om det varit så. Det blir snarare värre om en bara försöker igenorera den. Det är i alla fall min erfarenhet av den. Att älta den hjälper inte så mycket heller. Deen kan bearbetas dock om man kan hitta orsakerna eller sina triggers.

Mina triggers just nu (och ofta annars också) är ansökningsprocesser och myndghetskrångel i som jag inte kan styra över just nu. Att sitta stilla som i en bilkö och inte komma en millimeter framåt på flera veckor. Så jag kände att jag behövde se konkreta förändringar nånstans. Jag behövde få banka och slå lite. Bli envis och göra nåt som jag sen vet att jag gjort och ingen annan.

Min städskrubben blev målet. Den hade smockats igen av grejer och behövde en utrensning. Ordnade upp lite smarta förvaring för paketpapper och plastpåsar i ett hörn och smart förvaring av städprylar i ett annat. Satte upp hyllor ovanför byrån för rejäl förvaring. Påbörjade verktygsvägg för jag hatar att leta efter verktyg i verktygslådan. Jag har drömt om att få upp de jävlarna synligt och ordnat på en vägg med bra belysning i flera år. Nu har jag påbörjat det. Jag är inte på det viset att jag måste ha superkontroll över mina prylar eller får panik om något är lite snett eller asymmetriskt. Jag tycker det känns lyxigt om det sitter så där ordningsamt och jag vet att jag kan hitta grejen när jag behöver den.

Kul att spika och skruva är det också, om en kan använda kreativa tekniker och lämna över verktyget till assistenten när det börjar göra ont. Många små hål av hammaren i väggen bredvid spikarna blev det, men vem bryr sig. Jag är allt annat än perfektionist. Jag har levt med en så jag har sett hur jobbigt det är att vara det.

Jag är inte klar. Men det är himla nice att jag nu, varje gång det känns som att allt sitter fast och jag inte får något gjort, kan öppna min skrubb och kika in på den finfina ordningen där som blivit gjord. Så konkret och synlig.
Jag tänker att vi alla behöver en verktygsvägg. Eller alltså, en liten pyttedel där allt är konkret och enkelt. Där kaos inte får följa med in.

Ibland blir jag förvånad över hur smart jag är, men ibland blir jag blown out of my mind av hur puckat jag resonerar.

Det blir tröttsamt i längden. Speciellt då personerna det oftast kommer ifrån menar väl men bara är lite jävla okunniga.  Jag tänker att mitt sätt att föra mig och uttrycka mig borde visa at† jag är en person med hög IQ, självinsikt och egen, stark vilja. Men tydligen inte. Sen blir jag jävligt trött på mig själv för varför skulle man behöva normativt hög IQ, självinsikt och stark vilja för att bli behandlad som en vuxen person. Det ska väl räcka med att en är en vanlig medioker, korkad människa som inte riktigt är säker på nåt och förvirrad i världen som det flesta andra. Varför skulle jag behöva vara överduktig för att få det alla andra får automatiskt? Bara för at† jag har en fysisk funktionsnedsättning. Jag måste ta mig själv i örat lite. Det kan vi alla behöva ibland.  Människan jag mötte häromdagen skulle definitivt behöva det så jag slapp göra det åt honom.  Jag menar hen. Gubbjävel

Nyp mig i armen så går vi hem.

Igår besökte vi Ottilias skola. Hon var arg och rädd i vintras vid tanken att behöva byta skola. Vi insåg att vårt undvikande av beslutet troligtvis var värre för henne än själva utgången av beslutet. När vi berättade att vi bestämt att hon skulle få gå klart skolåret och sedan byta skola blev hon arg och ledsen. Men sedan verkade hon faktiskt må mycket bättr än hon gjort på länge.

Skolbytet har blivit ett ämne som får henne att skruva på sig när det tas upp. Om någon frågar om hon ser fram emot att se sin nya skola har hon bara sagt ”Jag vet inte.”  Och ja, hur sjutton ska hon kunna veta? Hon har nog inte velat tänka så mycket på det, men ibland har jag försiktigt pratat om det lilla jag vet om skolan utan att kräva reaktioner eller svar. Igår inför besöket märkte jag tydligt att hon var nervös och orolig dock. Hon sa saker som ”Jag kanske är för sjuk för det här.” Jag diktade fram lite fika och sa nu sitter vi lite och tar det lugnt en stund. Sen föreslog jag att vi skulle prova att gå i alla fall och att vi kunde ha olika koder för om nåt inte kändes bra. ”Om du nyper mig i lillfingret då vet jag att du behöver en liten kram utan kommentarer. Om du nyper mig i armen vet jag att du vill hem. Då hittar jag på en anledning till att vi behöver gå och ingen behöver veta att varför. De kan bara tycka att du har en lustig mamma som drar hem dig tidigt. Okej?” Okej. 

Vi promenerade till skolan för det är supernära. När vi närmade oss började vi möta skolbarn på vägen och direkt drog Ottilia av på takten så hon hamnade i alla fall tio meter efter, Första bromsade jag också in vilket gjorde att vi som trio gick med minimala myrsteg tillsammans, jag Ottilia och assistenten. När jag fattade vad hon gjorde ökade jag takten och lät henne gå själv, Vem vill bli sedd med en fjantmorsa liksom! När jag kommer till parkeringen kliver hennes pappa ur sin bil, missar mig och ser sitt barn gå helt ensam. Han sträcker ut sina armar, går mot henne och ropar HEEEEJ ÄLSKLING! Vilka miffoföräldrar hon har, stackarn.

Skolan var skitfin. Vi gillade den alla tre. Puh! Att byta skola kommer nog bli en ganska spännande, rolig grej och inte alls en dödsdom. Hon kommer börja där på fritids efter skolavslutningen. Skolan hjälper oss att ordna upp allt. Så skönt!

Utdragna utredningar och ansökningsprocesser måste bli oerhört kostsamt för samhället

Alla ansökningsprocesser har som jag tidigare nämnt blivit en tung börda. En sten i vägen som inte velat rubba sig många millimeter. Jag är sjukt besviken på välfärdssystemets brister. Varför  skrivs lagar och regler som ska fånga människor från att hamna på samhällets botten om processen dit ska göras till en lång hinderbana? Hur mycket skatteintäkter försvinner ut i tomma intet på att myndigheterna med ena handen  lyfter och klappar, medan de trycker ner och dränker med andra handen? Det är helt skadat! Som ett exempel kan jag berätta om vad som hänt med min ansökan om bostadstillägg. Det är ett bidrag en kan ansöka om från Försäkringskassan ifall jag på grund av funktionsnedsättning inte kan arbeta och tjäna tillräckligt för att betala mitt boende. Så är fallet för mig då jag är 75% sjukpensionär. Innan någon ansöker om bostadstillägg måste man ansöka om bostadsbidrag och få beslut om det. Det tog två månader. Jag kunde även ansöka om försörjningsstöd men inte förrän beslut om bostadstillägg tagit meddelade kommunen. Sparpengarna jag levt på tog slut och jag fick desperat ta lån och allmosor ifrån familjen.  Jag ansökte ändå om försörjningsstöd för jag resonerade att söka kan en alltid rätt att göra och jag bifogade bevisa på att jag ansökt om det bidrag jag är skyldig till.  Både processen att ansökt om bostadstillägg och försörjningsstöd har varit väldigt krävande.  Bara behovet av att söka de bidragen slår an på en sträng av skam. Jag har behovt redovisat över 70 dokument för soc-människan som är trevlig och snäll men gör ett otacksamt jobb så inombords vill jag bara putta ner henne i en vattenpöl och le väldigt falskt. I slutändan har jag trots gedigen dokumentation om min och exets skilsmässoansökan, bodelning och flytt fått svaret  att han är skyldig att försörja mig. Detta är inte ens att tänka på för min del för pengar utgjorde ett maktmedel i vårt äktenskap jag inte tror vad bra för någon av oss. Jag flyttade och vände upp och ner på hela mitt liv för att komma ifrån det. Enligt handläggaren kan mitt ex vägra betala, men då måste jag också stämma honom för att få Socialens hjälp.. Inte heller det kommer på frågan. Vi är Ottilias föräldrar och vårt samarbete hänger redan på en skör tråd.
Eftersom jag har möjlighet att låna pengar utan ränta ser jag det som den minst skadligt lösningen just nu. Jag har ju rätt till det där jädra bostadstillägget. När beslutet om det kommer så löser sig en stor del av problemet.

Om en månad är betänketiden för skilsmässan också över. Då är vi helt ekonomiskt fria från varandra. När huset säljs slipper vi även den bördan. Jag ser ljuset i tunneln.

Tänk vad mycket skit en  fördröjd process av bostadstillägg kan orsaka. Vad kostsamt det måste bli för samhället i stort. Handläggaren där hört av sig och ursäktat dröjsmålet med att de haft hög arbetsbelastning. Jag gissar att deras situation inte heller är särskilt lätt.

Jag tar som sagt 1-2 timmar varje dag för att hantera sådant här. Resten dagen lägger jag det åt sidan. Idag ska jag äntligen så hembesök av handläggaren för bostadsanpassning.  Jag har väntat så länge. Inte för att det på något sätt ska bli trevligt. Jag har aldrig varit med on en sådaan här bedömning där jag inte blivit kränkt och klappad på huvud. En gång blev jag kallad förståndshandikappad. Men jag fram emot att inte längre ha den framför mig, utan avklarad. En grej att bocka av i min lista.

 

 

 

 

Blindfrukost för de som ser och hör åt mig

Idag har vi haft personalutbildning. Det har jag haft var tredje vecka under våren. Vi har varvat utbildning i dövblindhet med andra teman som t.ex. Första hjälpen.

Dövblindkompetens är oerhört ovanligt på arbetsmarknaden och du kan inte läsa in den med en kurs på högskolan. Det finns fantastisk kompetens på de folkhögskolor som utbildar dövblindtolkar. Det har jag använt mig av tidigare och planerar att göra igen till hösten. Det sparar MIG enorm energi. Under våren har assistenterna själva fått tagit ansvar för att ta till sig teoretisk material som jag tillhandahåller i assistentrummet. På så vis har ingen dödtid då de inte haft andra arbetsupppgifter gått förlorad. De har alla gått en speciellt utformad teckenspråkskurs på ABF som kommer följas upp med studiecirklar under sommaren.

Av mig personligen har de fått utbildning som ska hjälpa dem förstå mitt utgångsläge och hur de kan hjälpa mig. De har fått göra praktiska övningar som att ledsaga och assistera varandra i par. En gång fick de utforska mitt närområde, när jag flyttat till MoHo. De fick en karta med olika stationer utsatt. På varje station fanns ett namn de skulle skriva ner och de som arbetat ett tag märkte att namnen var tagna från de som arbetar som timvikarier hos mig och är väldigt viktiga för oss när någon i ordinarie grupppen blir sjuk. Vid ett annat tillfälle tog vi bilarna till Ikea som ligger en kilometer härifrån. Det är en intensiv miljö med enormt mycket at se och ta in. Det är bra träning för den som ledsagar och syntolkar i hur man ska sålla information och för den som avläser att känne efter och förmedla ”vad vill jag vet här? Vad är oviktigt?” Det var också bra träning i samarbete, empati och tålamod. Assistenterna har fingrerad optik så att de bara såg genom ett litet hål med begränsat synfält. De fick känna att även om en kan se tydligt genom det lillla hålet så tar det mer energi och tid att förstå vad en ser när en flyttar blicken och att en blir väldigt trött. Att syntolkning inte behöver betyda att en målar upp en stor bild av vad som finns framför en, utan att det kan hjälpa att få veta vissa detaljer eller en övergripande information. Om ledsagaren pekar ut var det finns kuddar kan jag titta ditåt direkt och se vad det är för kuddar och det hjälper mig mer än om assistenten står och beskriver kuddarna utan att visa mig var de finns någonstans. Att få uppleva det själv ger en annan förståelse än att läsa om det på ett papper eller i en blogg. Efteråt diskuterar vi alltid vad vi upplevt. Om jag sett assistenterna in action så ser jag alltid beteenden hos dem som jag känner igen hos mig själv. Som när en assistentens har svårt att att koppla vad som tecknas i hens hand och själv med högerhanden börjar upprepa tecknens hen avläser med vänster hand. Eller när en assistent sträcker ut en fri hand för att få en känsla av hur långt hen är från en stolpa de just passerar.  De kan själva uppleva saker som de märkt att jag gör i vardagen men inte förut funderat på varför.

Idag gjorde vi en övning som jag vill göra med assistenterna en gång om året.   Jag kallar den ”Blind frukost” mest för att nåt ska det kallas. Jag köper in olika sorters bröd, pålägg, frukt, dryck och tillbehör. Ofta något med lite udda ingredienser som kan behöva förklaring. Assistenterna får jobba två och två och assisterande varandra. De vet inte vad som kommer finnas på bordet. Idag visste de inte ens om att de skulle få utföra den här övningen. Många hade fått förhinder så det var inte fler än fyra assistenter närvarande, men gjorde inte övningen mindre viktigt. Assistenterna tittade på en informationsfilm medan jag och en assistent dukade upp maten. De två assistenterna som började med att äta fick ta på sig öronpluggar, hörselskydd och ögonbindel. De ledsagades av sina assistenter in i köket. Assistentens uppgift var att syntolka och hjälpa sin assistansanvändare att äta. När måltiden var över samtalade vi om upplevelsen och sedan fick gruppen gå ut och titta på en till informationsfilm medan jag bytte ut delar av maten på bordet. Vindruvorna byttes ut mot färska blåbär. Surdegskexen byttes ut mot knäckebröd. Färskosten med löksmak byttes ut mot färskost naturell. Jordnötssmöret mot marmelad. Och så vidare…Sen körde vi andra sittningen.

En lite kul grej var att vi idag hade fått ganska många barn på halsen. De kom med oväntade upptåg vilket gjorde det tydligt hur lite person märker av vad som händer runt en om de är hårt koncentrerad på vad de håller på med. Hur mycket en missar om ingen berättar.  Vi första sittningen dök Ottilia (som var hemma sjuk) och började smyga in här och där för att sno godsaker. Vid andra sittning dök två barn till upp som fått låna ögonbindlar av mig och började leta efter sin mamma utan att se nåt. De som lallade runt obekymrade och fnittriga. Deras mamma märkte inte ett skit. I famnen hade hon ett tredje barn som ammade för fullt och ändå lyckades hon vara fullt fokuserad.

Efteråt var alla supernöjda och kände att de lärt sig massor om vad känsla av sammanhang innebär och vad som ingår i deras assistentroll utöver att få maten till min mun med hjälp av bestick. Det är mer än man kan beskriva vid en inskolning. Det är en viktig del av dövblindkompetens. Jag valde att låta assistenterna göra övningen ”helt blinda” trots att jag har synrester i de flesta sammanhang. Jag gjorde så för att fokusera skulle ligga på kommunikationen och samspelet. Spetsa till situationen. De slapp andra omständigheter som ofta dyker upp i vardagen som tidsbegränsningar, mina övriga funktionsvariationer, temperaturskillnader i maten, bordsskick, nyfiken publik…  Några viktiga slutsatser som assistenterna gjorde var

• Inte ha bråttom
• Göra syntolkningen och förklara innan man börja ta, fixa, äta.
• Den som äter vill inte behöva bryta sitt fokus i onödan.
• Assistansanvändaren behöver vara medveten och tala om hur hen vill ha det. Om någon information känns överflödig eller viktig. Då kan assistenten lättare anpassa sig.
• Alla är olika. Någon tog det ganska coolt, medan någon annan kände stort behov av att få vetta vad hen hade framför sig och omkring sig. En tredje vill BARA veta om maten och struntade all annan information i sammanhanget.
• En blir väldigt trött av att ständigt bearbeta och förstå informationen en får utan sina närsinnen.

En liten detalj. Filmsnuttarna assistenterna tittade på vad studiematerial skapat av Teckenbro. Otroligt smidigt och bra material som egentligen är framtaget för skolungdomar men passar vuxna lika bra tycker jag. Det är kortfattat, tydligt och pedagogiskt. Det heter ”Ser inte, hör inte.”

Ju längre tiden går, desto mer tappar jag orken, men…

Mycket har känts tungt nu. Det är så många ansökningsprocesser igång som drar ut på tiden och aldrig tycks ta slut. I början kan en skratta åt hur makalöst många bilagor och detaljer som ska redovisas, men ju längre tiden går desto mer tappar jag orken och det börjar kännas som att det är just det här som är syftet med de byråkratiska processerna. Att folk inte ska orka genomföra hela ansökan och bara ge upp så att en naturlig gallring sker. Jag har kämpat med den här skiten i evigheter nu.

Det är som ett vakuum och nu känner jag hur orken tagit slut. En nedstämdhet har lagt sig som en blöt filt över mig. Jag har nästan fått tvinga mig själv att träffa vänner och familj. Jag vet inte varför det känts så svårt. Familjehögtider har jag struntat i totalt och det är väldigt olikt mig. Huvudet har blivit en enda gröt. Jag har tappat intresset för mina inbokade resor i sommar. Allt tycks ändå bara handla om hur jag ska lösa det med assistansen och hjälpmedel.

Nu får det för sjutton bli ordning på torpet. Jag måste bara rycka upp mig. Denna negativitet suger verkligen och egentligen är den mer energidränerande än vad någon av de svenska myndigheterna kan vara. Nästa vecka börjar jag med bättre rutiner och jag sätter planerad tid då jag sysslar med deprimerande byråkrati. Övrig tid är jag ledig och tänker inte ägna det en tanke. Jag ska organisera upp mitt kaos igen som jag tidigare hade himla bra ordning på. Jag ska avsätta tid för att uttrycka mig kreativt för det ger mig ny ork.

Men först, innan jag vänder rätt skutan, ska jag ha en väldigt lugn helg tillsammans med Ottilia i det fina vädret och faktiskt träffa några av våra vänner.

Jag känner mig väldigt nöjd med mitt beslut. Kanske är det en liten nyckel till ett gott liv omgiven av en massa värdelös byråkrati.