Kategoriarkiv: knasigt

Ett gott underliv

Idag har jag varit på gynundersökning. Det var ännu en sån grej jag kunde stryka från min saker-att-sluta-undvika-lista. Rent idiotiskt att inte tagit cellprov på över fem år trots upprepade kallelser från MVC. Det är lite farligt att ha multibla handikapp och kronisk sjukdom, då en alltid har så bra ursäkter för att avboka. (Lägg märke till mina horribla ordval där och att jag är en bedrövlig funkis som använder dem för att förstärka mina egna ursäkter och humor.) Det borde stå med som en av de medicinska riskerna av sjukdomen PHARC: Har tillräckligt med kroppsligt skit så patienten riskerar att skita i andra medicinska undersökningar som kunnat rädda liv.

Förutom att jag borde gjort cellprov för minst två år sen så är det väl en klassisk del av upplevelsen av att skilja sig och gå in i ett singelliv som sexuellt aktiv. Bäst att kolla så allt funkar. Vissa delar kan ju ha dammat ihjäl totalt! Förra brukaren var ju inte supernöjd så bäst att göra både besiktning och standardtester. Och så det där standardsamtalet om preventivmedel.

Barnmorskan var väldigt najs.  (Just nu uppskattar jag all vårdpersonal som inte försöker stoppa in nåt i stjärten på mig. Det är mitt enda önskemål these days.) Hon hade en skylt där det stod ”Gummi är Inne!” Den kändes så 70-tal. Lätt att prata med. Hon bemötte mig utan att göra en grej av min sjukdom. Uppskattat. En väldigt bra grej var att det i hennes rum fanns en skiljevägg för gynstolen så man slapp se den medan man satt vid hennes skrivbord för att prata. Man få en ofrivillig dragning att stirra på den annars.

Jag satt på kanten av gynstolen och väntade på att hon skulle hämta alla testkörning och skit när jag upptäckte gynlampan. Den hade en massa roliga knappar som skapade olika sorters ljus att lysa upp muffen med. Så roligt. Det går inte att lämna mig med medicinsk teknik. Jag måste pilla och testa. Det blev ett Studio 54-disko. Jag tror att de klädde sig troslösa i långt linne då också. Assistenten stod vid huvudet och svor över barnmorskor som försöker göra gynundersökningar bekväma med lugnande prat, strandaffisher och spa-feeling. Nä alltså, ingen VILL ha en trevlig gynundersökning. Man vill ligga där och avsky varje sekund, precis som anala undsökningar. Min barnmorska var rak, saklig och snabb. Det är perfekt.

Jaha, allt gick bra. Inga fel på den musen. Jag fick gratisprover av kondomer och rad förmaningar. Vad snällt, tack tack.  

Annonser

Mitt i en disputation dök något väldigt litet upp.

Så, igår var jag på en kollegas disputation. Jag satt längst fram på en extra framställd stol när jag plötsligt kände att jag hade något i skon….

Till att börja med ska vi klargöra att en disputation är ett slags slutprov i det akademiska för doktorander. Doktoranden presenterar sin avhandling och får den sedan kritiserad och angripen av en mer erfaren professor under typ två-tre timmar. Det är till en början väldigt intressant, men jag kan inte låta bli att vilja slå till opponenten fast hen bara gör sitt jobb. Väldigt trött blir man ju också. Att avläsa tolkarna tre timmar utan paus är maratonlopp för huvudet, speciellt på akademisk svenska.

IMG_0859Så efter ett par timmar kände jag knölen i skon och herrarna var mitt inne en akademisk bitchslap kring huruvida ett av testerna som gjorts testat arbetsminne, eller bara närminne. Jag lyfte ur foten och stoppade ner handen i skon utan att släppa tolken med blicken. Jag hittade något litet och hårt. Jag tog upp det och tittade på det. Det kändes strävt och lite skrovligt som en sten, men lätt. Som en pinne, men den var gulaktig. Spetsig, men inte som en penna. Mer platt i änden. Jag kände på den och stirrade.
En bit  pommes frites. Jag satt där framför tolkarna och  inspekterade en pommes frites framför ansiktet intensivt. Bakom mig hade jag en sluttande läktare med omkring  70 pers med utsikt över min lilla hårda, äckliga pommes frites. Men det visste de nog inte. De var nog upptagna med opponeringen. Själva agerade jag som hemlige Arne och smög ner min lilla pommes i en ficka i väskan. Tolkarna rörde inte en min. Min assistent som satt bakom såg det hela och bara ”vad, sjutton…”

Till slut tog det slut. Opponenten har gjort sitt jobb grundligt, doktoranden hade svarat klokt och visat sig värdig. Han blev godkänd så nu känner jag ännu en doktor. Grymt! Hans avhandling har satt igång en rad funderingar i mig kring vad som påverkar människans förmåga att förstå andra och vad som gör att man hanterar sociala situationer på så olika sätt. Audiologisk forskning är verkligen så mycket annat än bara hörsel och hörapparater. Shit alltså! Men matrester i skon ingår inte!

 

 

Sämsta reklamplaceringen ever, Aftonbladet!

 

Jo alltså, idag skulle jag läsa en gammal artikel med rubriken ”Våldtogs inför 30 badgäster” och handlar om en hemsk våldtäkt som hände i vattnet på ett badhus.
Precis ovanför artikeln har Aftonbladet olyckligt placerat en reklam för semester till ett badland med bild på pool och rutschkanor samt texten ”Nu är det din tur!”
Min tur?!

IMG_0357

Iskaffe som smakar så som i himlen.

Jag har aldrig gillat iskaffe hemma men här, ohhh, jag älskar iskaffet här. Det smakar starkt kaffe, mörk choklad och svalkar i värmen. En sensation! Sven skämmer bort mig med dem på löpande band här och får många pluspoäng.
Igår låg jag och lyssnade på en ljudbok (Jag är en tjuv med Jonas Karlsson. Seg början, spännande fortsättning och lite mesigt slut. Skit i att läsa den.) när en iskaffe sträcktes fram till mig.
– Tack, vad gott. Jag ÄLSKAR dig! Jag sätter mig upp och ser en av papporna i de svenska familjerna här vända sig bort och gå därifrån.

Eh, hoppsan!
vietnamese-iced-coffee-646

Bildkälla: Bonappetit.com

Läs mer om Vietnamesiskt iskaffe 

Seriöst administrativt arbete

Jag sitter och jobbar med schema ihop med min assistent.
Jag – Leia, jag skickade sex bilder till dig nu.
Sven dyker upp från ingenstans
Sven – Va? Sexbilder till Leia, men inte till mig?! Orättvist.
Leia kollar sin mobil.

Maffiatalk

Sven    – Nu är bastun fixad i alla fall.
Jag       -Pastorn fixad?
Sven   -Hahahaha, pastorn fixad!
Jag      –  Jaja, bastun fixad.
Sven  – Det där var vad jag sa första gången. När det gäller att höra fel är du rätt otrolig.
Jag    -Va?
IMG_8699

Här i mellanmjölkens land

En tanke har slagit mig angående ordet ”lagom.” Inte för mycket och inte lite utan lite mittemellan. Lagom. Det är tydligen bara här i vårt lilla land vi har det ordet, och vi gillar det. Lagom är tryggt. Det som slog mig var det här: Att välja lagom är väl egentligen att inte riktigt välja alls. Att undvika beslutet. Vi säger inte nej. Vi säger inte ja. Vi säger njaaa.  Vi kanske är lite konflikträdda, eller så är vi ett folkslag som bara inte kan bestämma oss. Kanske både och.

Vem är med mig?

”Vaaaad ska vi äta?” är så typiskt torsdag. Torsdagar borde bli den officiella take-out-dagen. Vi behöver inga chokladbollens dag eller nån kanelbulledagen. Vi behöver en dag, förlåt 52 dagar, i kalender då det står att vi inte ska behöva laga mat eller värma nåt i mikron. Då det bara finns färdigt. Take-out-torsdag!

Take-Out

Kikärtsförälskelse.

Vi försöker få in lite mer vegetariska måltider i familjens kost. För miljöns skull, ni vet. Då inser man helt plötsligt hur man äter kött all day, every day. Jag trodde inte att det skulle bli så klurigt att komma på enkla, mättande och goda maträtter utan kött en enda gång i veckan, men det tycks sluta med nån soppa varenda gång.

Aja, idag testade vi ett halvfabrikat. Falafel. Shit, vad gott det var. Man köpte dem frusna och slängde ner dem i pannan. Små kikärtsbollar alltså. Man har ju ätit dem på pizzerian och sedan försökt göra egna hemma. Då har det blivit mjöligt bluäh. Det är klart, det är ju kikärtor och kikärtor smakar ju bluäh!  Men de här små kikärtsbollarna som legat i vår frys och väntat på att komma upp -Mums. Seriöst, om nån sagt att det här är friterade ostbollar hade jag lugnt gått på det. Mums! Krämiga, inte alls mjöliga.Vi åt dem med en kryddig bulgursallad. Topp! Man behöver enkel mat att slänga ihop utan att nåt behöv er tinas i god tid.

Den enda som inte gillade falaflarna var Ottilia. Hon smakade lite, petade dem åt sidan och sa ”Mamma, de här köttbullarna smakar konstigt.”

Kronisk förälskelse i svensk sommar

Semestern har varit skitrolig och skitjobbig. För att börja med det skitjobbiga så har jag fortfarande inte full personalstyrka. Det har varit omöjligt att få in någon varaktig personal på sommaren så det har blivit mycket olika vikarier och det har emellanåt fungerat helt okej och andra gånger rena mardrömmen. Jag längtar verkligen efter att ha alla mina samtliga ordinarie assistenter tillbaka som förhoppningsvis är utvilade efter sina semestrar. IMG_6350Trots att semestern spetsats av inskolningar, arbetsintervjuer och främlingar i vårt hem har jag fysiskt mått väldigt bra och orkat mycket. På så sätt har det varit en riktig drömsemester. Jag har hittat på mycket med mina vänner och har gjort utflykter med familjen och haft jäkligt kul. Liseberg, eko-gård på landet, barnens ö, fester och härliga middagar. Jag och Sven hade ju vårt lilla äventyr i Karlslund då vi ramlade ner i Svartån. Jag är lite töntigt  nöjd över studsmattan som jag och Ottilia satte ihop tillsammans.Vi har gjort massa annat
pyssel också; sköldpaddor av kapsyler, kort, garnbollar och allt möjligt. En dag gjorde vi en helgrym picknick till en äng i närheten där det finns en massa bra klätterträd. Sven hade tränat dagen innan och sa att han inte ville klättra, men sen skulle han hjälpa Ottilia att klättra och rätt var det var hade han tagit sig IMG_6354längst upp i en björk. Assistenten fick använda min arm för att visa vart han var. Vädret har ju varit helt underbart. Jag har älskat värmen och det har varit ganska lustigt att se på Facebook hur många som klagar över att det är för varmt och att andra i sin tur klagar på dom med någon vitsig kommentar om hur dom kommer att sakna det här vädret i vinter. Då fick jag en spontan lust att lägga ut en allmän klagan över dom som klagar över folk som klagar på vädret. Men jag har låtit bli. Jag är kroniskt förälskad i Svensk sommar oavsett om den är varm eller kall. Är den kall är den ändå bra mycket varmare är svensk vinter. Är den otäckt varm är den ändå bra mycket behagligare än svensk vinter. Extra varm sommar har tydligen varit extra bra för mig. Jag mått toppen och orkat massor.

Typiskt ocoolt av mamma

IMG_4519I veckan upplevde jag ett nytt fenomen som gjorde mig lite skakis. Vår dotter har blivit så där pass stor att hon mest bara ville vara med sin kompisar och `hör och häpna´inte med sina föräldrar. På familjeveckan hade barnen egna aktiviteter på dagarna så hon var ju mest med polarna. När helst hon åt mat med oss satt hon sur som ättika och ville inte äta. När hon åt med Kidsen spanade vi över mot deras bord och såg henne äta friskt. Varje gång. Det är ju bra. Bra att hon äter. Lustigt fenomen.

20140720-091308-33188934.jpgHon har kommit på att hon inte vill vara ljusrosa och gullig längre. Hon vill vara cool och ha coola kläder.Jag välkomnar det, att hon överger prinsessperioden och intresserar sig för annat. Problemet är att hon placerar sin mamma under kategorin med typiskt ocoola saker. Om man ens försöker, då är man piiiinsam. I torsdags var vi på Tosselilla sommarland och i kön till lilla uppskjutet började jag rappa om hur coola och modiga vi var som vågade. Det gick INTE  hem. Att rappa offentligt är tydligen typiskt intecoolt. Lite som att visa upp röven för Nobelkommiten.

Jag fattar. Vi har tagit ett nytt steg i livet och börjar räkna ner åren till tonåren. Den här omtänksamma lilla människan ska precis som alla andra barn igenom en rad olika utvecklingsfaser.
May the force be with us!

 

 

Fortfarande lite upprörd på rallykillarna

20140218-063228.jpgSovit prima inatt! Så himla skönt.

Drömde helgalet.
Pappa försökte locka mig till tatuering i Kristinehamn med en lunch. (Skulle aldrig nånsin hända.)
Min man (aka en man som borde heta Ove) körde mot trafiken i stora rondellen vid sjukhuset och vågade inte köra ut för han var rädd att krocka. (Skulle verkligen aldrig hända.)
Jag deltog i ett seminarium för rallykillar och ingen av dem fattade att man måste stänga av sin mobil.

Jag är fortfarande lite upprörd på rallykillarna!

Ett ömt samtal

Det är mycket omkring oss nu. Så är det ju. Vi lovar varandra att vi ska ta oss tid för varandra. Det gör vi. Och att vi inte bara ska prata hus och avlopp. Det finns andra saker som är viktiga också. Jo, det stämmer, ja.
Jag kände idag att vi fick några sekunders husbygge-fri ordväxling.
Då när jag låg och vilade i soffan. Du lutade dig över mig, pussade lite på mig tror jag och sa ”Du har inte glömt att det är fotboll imorgon va? Jag har sagt det så jag får väl titta va? TVn är min.”20131126-212300.jpg
Då får det klassas som ett ömt samtal.
Bara för att du sa det på det viset.

Men försök inte tro att den smörjan funkar nästa gång!
Onsdag är Greys anatomy-dag.

Och vad är det för fel på dig?

En vän berättar att hennes bonusdotter gått in på en restaurang med sin döva pappa. Kvinnan i kassan ser att de tecknar med varandra och frågar dottern ”Oj, vad är det för fel på honom?”
Flickan svarar raskt ”Det är inget fel på honom. Han är döv. Vad är det för fel på dig?”

Så. Jävla. Bra.
Om någon har mage att säga något sådant till mitt barn någon gång hoppas jag att hon ser på det likadant. Att hon inte skäms för mig, utan den som sa det.

Häst med vissa, oskyldiga trotstendenser

20130628-221017.jpgJag var och red igår. På Jenka, som vanligt. Hon har karaktär den hästen, med lugg ända ner till näsborrarna.  Hon har inte riktigt kommit ur det där stadiet att hon testar mig. Vad hon får göra och inte liksom. Hon är rätt lik min dotter på det sättet. Om de träffar varandra kommer de bergis att gadda ihop sig.  Jenkas trots handlar egentligen om att hon älskar gräs, så när vi rider ute på fältet tar hon var chans hon får att stoppa ner huvudet i det höga gräset.

Min assistent Elin är också Jenkas Mama. Sträng som fan. När man är ute och rider får man inte äta gräs. Då jobbar man. Faktiskt. Hon är också väldigt verbal när hon själv rider Jenka. Jenka är smartare än de flesta hundar. Hon fattar vad man menar när man säger ”du, går framåt” eller ”höger nu”. Men okej, hon kan inte  göra ”vacker tass”. Jag är rätt sträng morsa men när det gäller hästar så är jag värsta curlingoffret. Klart gulliga kull ska ha lite gräs.  Elin vill att jag ska prata, ryta ifrån när Jenka dyker ner i busken. 20130628-221027.jpgMan får aldrig fram något vettigt när det är så. Precis som med sexprat. Det går inte att säga något passande när är upptagen med älskog och det går inte att prata vettigt med djur. Jag försökte ändå men det blev aldrig något vettigare än ”öh dö hörrö va.” Inte alls så auktoritärt. Till slut insåg jag att jag i förväg måste bestämma ett kommando. Det blev ”Höpp, höpp, höpp!” Oj, så mycket bättre. Men det funkade. Jag har inte hunnit prova det än på Ottilia men det ska nog bli mitt nya verbala får-inte- kommando när det gäller allt.

Det där rara, lilla barnet alltså…

20130602-195511.jpgJaha du, då sitter man här igen och sliter sitt hår efter ännu ett av Ottilias upptåg. Jag har haft en go vän på besök, Anne-Maj och hennes dotter Jenny. Anne-Maj har också dövblindhet så vi har tecknat taktilt för fullt. Jag hade visst lite dålig koll på min dotter och hon ville nog gärna vara lite delaktig så hon började leka frisör och fixa med mitt hår. Väldigt mysigt, men så känner jag hur jag är våt i nacken. Ottilia står och blåser med sin lilla hårfön i plast. Hon lekte med den på altanen igår så jag antog direkt att den legat ute i regnet. Den innehåller ett batteri så jag tog den ifrån henne. Men när våra gäster gått, då upptäckte jag den egentliga orsaken till min våta nacke. På soffans armstöd stod min och Svens laptoppar och på dem en liten plastskål fylld med vatten som ottilia doppat händerna i och sedan dragit genom mitt hår. Jo, datorerna var väldigt blöta.

*Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer! Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer! Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer!*

Nu är datorerna avtorkade och lufttorkade. Vätskan verkar ha hållit sig på utsidan ändå. Det är bara att prisa gud i höjden. Vända sig mot mecka och buga. Tack någon av indiens alla gudar. Någon måste ju haft koll på det här.

Det där rara lilla barnet alltså, jag borde skaffa en blå skrivbok och skriva ner hennes hyss. Ja jo, jag har ju en blå blogg men om jag ska skriva ner alla hennes hyss här, då blir det inte utrymme för så mycket annat. Hon är ett riktigt litet charmtroll.
20130602-195501.jpgIdag var vi och tittade på ett hus. Samtidigt som vi kom dit, kom ett annat par. Ottilia började snart prata oavbrutet med dem och följa efter. De pratade tillbaka och verkade tycka det var kul.  Jag sa till Ottilia att lämna dem ifred och följa med oss men de var redan försvunna alla tre och gick runt. Vi såg till dem lite då och då medan vi kikade på huset och när vi kom tillbaka ut i hallen var  Ottilia på väg att ta på sig stövlarna och följa med paret ut. Då sa jag stopp och sa till Ottilia att hon var tvungen att stanna inomhus. Senare i bilen hem fick jag veta att den där kvinnan som var där med sin man tydligen jobbar som kokerska på Ottilias dagis.

Men alltså, man vet aldrig med den där lilla tjejen. Hon kan ju verkligen hitta på vad som helst. Livet som småbarnsförälder är aldrig förutsägbart.

Så, problemet löst…

Inte lätt att få tyst på ett barn utan att själv låta. Mina teaterviskningar drunknar i Ottilias sånger. Till slut ryter jag till och väckte säkert själv den sovande pappan. När vi flyttar till hus ska vårt sovrum INTE ligga precis vid ytterdörren. Fram tills dess tänker jag silvertejpa munnen på lilla fröken trotsig varje morgon pappa jobbat natt.

Så, problemet löst!

20120730-132727.jpg

 

radiogaga… radiogogo… radioblabla

För ett par dagar sen var jag med i radion.  P4 gjorde ett nyhetsinslag om rättegången mot ATS assistans och ville intervjua mig i egenskap som assistansberättigad brukare.  Jag missade det totalt när det var med i radion men ett antal personer i familjen lyckades ändå snappa upp det och delade länkar till P4 på facebook. Nu har jag kopplat in slingan till datorn och lyssnat. Jag hörde intervjun riktigt bra! Ljudträningen med cippen har tydligen gett resultat.
Hur som helst, ni vet när man som om man är superinsatt i ett ämne fast egentligen inte har särskilt bra koll. Jag trodde intervjun skulle handla om hur det är att leva med assistans. Journalisten ställde även en massa frågor om hur jag tyckte myndigheterna ska agera för att få stopp på fusket. DET har jag inte direkt några genomtänkta teorier om, ändå babblade jag på.  Aja, det blev en rätt bra intervju. Kul att ha varit med i radio.

Om ni vill höra den själva, så finns den här!

Kahuna, pyssel och huskärlek, det är en bra helg.

Bra helg! Blev bjuden på massage, förälskad i ett hus och hade pysseljunta med tjejerna. Juntan var väldigt trevlig, jag glömde totalt bort att pyssla och bara pratade. Ottilia och hennes tre småkusiner har fått mig att omvärdera vad ett stökigt barnrum är. De tog ordet ”stökigt” till helt nya höjder. Min assistent är en ängel som erbjuder sig att städa upp efter barnaskaran denna sena kväll.

Massagen jag var på igår var rätt speciell. Det var Kahuna-massage. Massören använder uppvärmd mandelolja och arbetar i ett väldigt varmt rum. Tekniken är väldigt annorlunda mot vad man är van vid, påminde lite om thaimassage fast helt annorlunda. (Uhm, va?) Det var helt galet skönt.

Här är ett klipp men näää, det är inte jag som ligger naken på bordet.

Vi tittade då alltså på ett hus idag. I huset bodde en liten flicka på 1,5 år som Ottilia lekte med. När vi åkte därifrån frågade jag Sven vad han tyckte om huset. I hans ställe svarade Ottilia (fem år snart) ”Jag tyckte att det var ett jättebra hus, men kläderna i garderoben var för små!”
Knasunge!

Hjälpmedel på Darth Vaders sätt!

Jag sitter och läser fascinerande information om Darth Vader. För den som missat det så är jag riktigt nördig när det gäller Star wars. Allt är helt och hållet min brors fel för han gillade filmerna och fick det att verka coolt en gång i tiden. Jag hade ingen chans utan fastnade för den invecklade storyn och storslagna konceptet. Över lag gillar jag böcker och filmer där det finns mycket att sätta sig in i.

Okej, nu kommer lite input så ni hänger med och häng kvar för det kommer en intressant poäng på slutet även för den som inte bryr sig om min favoritsaga.
Hur som helst. Jag har  suttit och läst en text där man detaljerad går igenom Darth Vaders rustning eller rättare sagt hjälpmedel. En sak kan jag säga, är det sådana prylar man får av sith lorderna så går jag över till den mörka sidan i ett nafs. Obi-Wan Kenobi kan dra åt skogen!

Det är inte mycket som fungerar längre på Vader. Hans rustning hjälper honom att andas, höra, se, lukta (fast han kan själv), tala och använda muskler och nerver. En arm och två ben är amputerade. Det är inte så mycket kvar av honom men hans dräkt förstärker i princip alla hans behövliga kroppsfunktioner, även de som inte är försämrade (som t.ex. luktsinnet.)
De medicinska droiderna har reproducerat hans ytteröra men hans trumhinnor är helt förstörda. Därför har han ett hörselimplantat och hör superbra. Han är gravt synskadad pga. av att hans hornhinnor och näthinnor (retina) skadats men med hjälp av de klotformade glasögonen med optiska sensorer på hjälmen kan han se bättre än någon annan via en skärm på insidan. Han kan med infrarött ljus se i mörker men också hindra bländande solljus från att skada hans känsliga ögon.

Är det inte så hjälpmedel borde vara? Alla hjälpmedel inbyggda i en enhet som inte bara återställer en förlorade funktioner utan förbättrar dem till max! Jag läste för något år sen om att hörselimplantat i framtiden inte bara kommer ge döva och hörselskadade bra hörsel utan superhörsel. Mmm, i framtiden kommer det bli så himla grymt att ha funktionshinder för då får man bionic superforces.

May the force be with you!   

Artikeln finns här för den som villveta ordentligt!

Mmm, fotboll suger… verkligen!

Kan som vanligt inte låta bli att spekulera i varför jag har nervsmärtor om mornarna nu. Troligtvis kalla nätter. Vad spelar det för roll? Vem bryr sig? Just idag, just nu mår jag ganska bra.

Min man har också ont nu. Han opererat benet igår. Nu ska han vara sjukskriven i två veckor och det är konstant fotboll på våran TV eftersom vi har en hel hög engelska-ligan-kanaler. Jag måste typ förhandla mig till TV-tid för att få titta alls. Nu är Ottilia hos sin mormor. Vi sitter utslagna i soffan med en grön gräsplan på TV-skärmen. Jag har förhandlat mig till att vi ska titta på en film ihop ikväll i alla fall. När det är lördag kväll ska vi MYSA och han SKA gilla det. Ha!

Alltså, jag vill inte gnälla, men har ni tänkt på hur förjäkligt fotboll på TV låter? Det är publiken som gör oväsendet. Tack och lov att man kan ta av sig hörhjälpmedlena och bli så gott som döv. Även om man gillar fotboll måste ljudet vara superstörigt.

Jahapp, då har gnällt färdigt för idag då…

 

 

Mark Levengoods lena röst och cyniska ord.

Jag har lånat en bok av min mamma och börjat läsa. Den heter ”Hjärtat har inga rynkor” av Mark Levengood. Han har skrivit en hög krönikor och samlat i en lite lagom liten bok. Den är dråpligt rolig men jag blev lite chockad av att läsa den. Den är ganska cynisk, bitter och lite elak. Det stämmer inte alls in med min bild av författaren. Det skriftliga språket känns inte alls som hans. (Nej, den är inte på finska.) Här är ett exempel på ett citat ur boken:

”För bara någon timme sen var fågelsången en ren njutning, men nu vill man köra upp en pinne i fågelfan och använda honom som toalettrensare”

Det låter inte riktigt som den Mark Levengood man ser på TV. Eller så är just sånt han säger i TV men man märker det inte för han låter så otroligt lugn och fridfull på sitt finlandssvenska vis. Fundera på det!

”För baaara någon timma seeedan varr fågelsången en ren njoootning…”

Det är säkert därför vi tycker om honom. Det är ju helt sjukt roligt ju!

Jag älskar Jonas Gardell och nu älskar jag Mark Levengood också. Den som ändå fick vara deras adoptivbarn. Lyckos!

Här är några fler citat:

”Jag har inga fördomar mot lesbiska, jag har fördomar mot människor överhuvudtaget.”

Hans mamma är också rätt rolig:

”Jag ska köpa en ny spegel idag. Min gamla har gått sönder. Jag ser mig i spegeln och det är någon gammal kärring som tittar tillbaka”

”Du ska få ett visdomsord från Finland av mig. Något att sy korsstygn och hänga över din säng; Om du har ett paraply uppstucket i rumpan, öppna det inte!”

Spände ni precis er ringmuskel? Mm, det gjorde jag också.

Lilla bebis i stora staden

Mitt barn ska resa bort. En hel helg med mormor i den stora staden Göteborg. Det är stort för lillskruttan. Det ska åka karusell, bo på hotell, åka spårvagn och gå på stan. Framförallt ska de köpa glass, det är en viktig detalj som påminner oss om. Igår ringde mormor och pratade med Ottilia om resan. Ottilia fick eld i rumpan och började hysteriskt packa. Hon ropade till mormor i telefonen att hon måste ta med sig sitt täcke. Jag påpekade att det inte fanns plats men förklarade då myndigt att man faktiskt få vika ihop det. (Jaja, hon får väl upptäcka själv att det inte går.) Sen skulle hon in i kylskåpet. För hon skulle packa ner smöret så mormor och hon kunde göra smörgåsar till resan. Förklaringen att smöret hinner smälta i ryggsäcken under natten bet inte så jag fick intyga henne om att mormor är noggrann med sina smörgåsar och därför vill använda sitt eget smör som är bättre än vårat smör. Det förstod hon, klar att mormor inte vill använda vårt skitsmör. Nästa diskussion blev angående en stor glasburk som hon ville ha med. Mormor sa att hon nog inte behöver nån glasburk. ”Jag måste ju ha nåt att samla löv i när vi är ute och går!” När hon hade packat klart hade hon packat ner halva sin utklädningslåda, dockor, ponnyhästar, burkar, prinsessprylar och gud vet vad mer. Jag är kvinna nog att förstå hennes behov glädje i att packa. Hon fick göra det ifred. Sedan förklarade jag att stackars mormor inte orkar bära alla hennes saker. Mormor har en egen väska att bära. Om man är så stor att man får åka med mormor till Göteborg får man bära sin egen ryggsäck och då får man packa den man orka ha den på ryggen. Sen rensade vi bort 80 % av packningen. Kvar blev kläder, ponnyn, snövitbarbie, DVD-spelare, regnkläder, salva och förstås den där viktiga glasburken. (Att hon inte skulle ha tid att plocka löv trodde hon inte på.)

Imorse var det jag som fick en knäpp i skallen. Mitt barn ska till en stor stad och jag kan inte vara med och hålla ett strängt och konstant öga på henne. Jag litar absolut på min mamma men jag får ändå impulsen att ringa henne för att påminna om hur viktigt det är att hålla Ottilias hand när man går över gatan eller att hon inte får äta glass innan maten. Verkligen, det sitter en liten apa i huvudet och knackar på insidan av skallbenet. Men om jag gör det vet jag att min mamma bara kommer skratta. Hon får själv samma tvångsbeteende när jag eller brorsan åker bort. ”Ät inte för mycket så ni får ont i magen och håll nu hårt i handväskan!” I morse kunde jag inte låta bli att pussa Ottilia i hela ansiktet så fort jag kom åt. Helt hopplös var jag men Ottilia var ganska förstående. Det känns som att jag aldrig nånsin kommer få se henne igen. När hon återvänder på söndag kommer hon vara 15 år och spotta på mina skor.

Seriöst, det där är en annan grej jag inte kan släppa: De växer upp för fort! Ottilia har nu börjat rika ögonfransar på sina gubbar när hon ritar. Det är så avancerat att inte ens jag gör det. När hon avslutade ett telefonsamtal med sin lokförarpappa igår sa hon ”Nu får du fukucera dig på tåget. Hejdå!” (Han var i ett hotellrum men det visste ju inte hon.) Jag vet verkligen inte varför jag lägger ner så mycket arbete på att hon ska klä sig själv och städa sitt rum. Hur ska hon då kunna fortsätta vara en bebis för all framtid? Va! Va?

Tack och lov att det är morgon!

Jag står i planet med fallskärmen på ryggen. Jag vet att jag är livrädd men försöker att inte tänka på det. Jag har bestämt mig, jag SKA hoppa. Jag går fram till dörren, bara för att kika ut. Jag lutar mig fram för att titta om jag kan se marken långt där nere. Då lossnar något från mig och faller ut: micken. Jag har hörselslingan på mig. På den satt mikrofonen som lossnade och föll. Utan en tanke slänger jag mig ut och dyker efter den. Den får inte träffa marken. Inte träffa marken. Inte träffa marken. Självklart slutar drömmen när jag störtar genom luften. Det är tacksamt att vakna men jag blir sur över att jag aldrig fick veta om jag lyckades fånga den. Förmodligen inte.

Det var gårdagens dröm. Imorse klockan fyra vaknade jag av att min chef/läkare skällde på mig för att jag gör ett dåligt jobb på jobbet och är en stor besvikelse. Han hade gett mig tydliga arbetsuppgifter som jag sa att jag förstått fast jag inte gjort det. Han hade kommit på mig och var flyförbannad. Tydligen har jag kognitiva problem som jag undanhållit och jag var totalt förskräckt. Här gick jag och trodde att jag kunde mäta mig med vanliga friska människor och klara ett vanligt jobb. Nej, nu får du sjukskriva dig igen och sluta leka att du klarar av det här! NOOOOOOO!

Okej, tack och lov att det är morgon!

Ibland…

Ja, ibland är det så himla skönt att vara nästandöv. När man inte orkar höra gräsklipparen till exempel, då är det skönt att bara ha sin tinnitus som sällskap. Jag ringer ett samtal i lugn och ro med min texttelefon  och bokar en klipptid på ego medan resten av Solhaga  svär att de ska bryta sig in i bostadsrättföreningens trädgårdsförråd och slå sönder  gräsklipparjäkeln inatt.

Kvinnor och deras handväskor

Här kommer ännu en universalsanning: Äkta män bara måste  reta sina fruar för allt skräp de bär runt i sina handväskor.

I vårt äktenskap låter det så här: Vad braaaaa att du fick den där fina lätta rullstolen, och vad bra att du hänger på en handväska som får den att väga lika mycket som den gamla.

Kärlek! *morr*

Chokladbollstjuven

Jag gjorde en hemsk sak den här veckan och jag skäms som en hund. Inte som en förlägen valp utan som en skamsen som en skamsen sankt bernhard. En stor båtsman som vet exakt vad han gjort för fult och nu tror sig kunna gömma sig under hallmattan för att slippa husses arga  ögon.

I måndags var jag till Ikea. Där köpte jag en paket med 6 chokladbollar. Hemma vill Ottilia förstås mumsa i sig godsakerna på en gång men jag förklarar övermyndigt att de här ska vi ha på picknicken på söndag och ställer dem i kylskåpet.

Häromdagen plockar hon fram förpackningen ur kylskåpen och upptäcker att det bara finns två kvar. Mamma, den tjyven, har käkat upp 2/3 av förpackningen. Jag får panik och blir sur på sven för att han låtit henne se chokladbollarna. Ottilia storgråter och läget är mycket dramatiskt. Sven stänger kylskåpsdörren och muttrar ”Kul att komma hem från jobbet!”.

Vem behöver Liseberg när man har färdtjänsten?!

Min livsuppgift den här måndan är huvudsakligen bara att få tiden att gå så att det kan bli tisdag. Imorgon får jag en ny lättviktig rullstol och jag har skyhöga förväntningar på den. Det går liksom inte att hålla sig rationell och lugn inför en sån här sak. Inombords är jag en liten Ottilia som hoppar jämfota då hon fått glass i sikte. Rent praktiskt var dagens plan att ta en kort sväng till Ikea på förmiddan och sen att vattengympa bort eftermiddan i 34-gradigt vatten. Nu känner jag dock att jag inte kommer fixa med så mycket. Jag är förkyld så jag borde stryka träningen men jag vill inte!! Jag måste få brottas mentalt med mig själv ett tag innan jag går med på det. Det blir nog ingen Ikea heller, i alla fall inte på förmiddan.

Nu ska jag spendera en stund halvliggandes med benen i högläge och berätta om det som bör förtäljas från helgen.

Igår hade jag möte med min bokbödlar (läs bokbögar) hos Elin som bor en och en halv trappa upp utan hiss. Jag tänkte att det nu kanske är dags att prova färdtjänsts trappklättrare och fick ett tillfälligt tillstånd att boka den. Chauffören som kom var en av de trevliga men inte så eftertänksamma typerna. ”Sist jag såg din hade du rullator och såg frisk ut. Har du blivit jättesjuk i rullstol?” Jag tänkte ”Ät skit och dö, din tönt!” Men svarade istället artigt för han menar ju inget illa. Jag åkte i min rullstol. Han glömde spänna fast den ordentligt (bara bakdelen) så vid första inbromsningen känner jag hur stolen glider och tippar. Det fick bra, men han blev själv ganska skärrad så jag fick lugna honom.

Väl framme får han problem med att få fast rullstolen på trappklättraren, då börjar jag undra om jag verkligen vågar det här. Snubben har problem att få fast rullstolen vid trappklättraren men lyckas till slut och då kör vi. Funkar bra tills trappen börjar svänga. Då sitter vi istället fast. Vi kommer varken ner eller upp. Jag börjar plocka bort fotstöd och annat som sticker ut och förstör. Till slut kommer vi vidare och helskinnade upp. Han säger till mig att jag måste be hjälpmedelscentralen förlänga handtagen för att fästa rullstolen säkert nu gick inte. What!!? Att säga så är ju som att tala om för stackarna högst upp i pariserhjulen att skiten kan braka ihop när som helst.

När det var dags att åka hem gick det dock jättebra. Den chauffören hade inga problem att montera fast stolen. Nervöst, yes, men betydligt tryggare.

 

 

 

Bild på trappklättrare:

http://www.shrtranas.se/hjalpmedel/21-trappkl%C3%A4ttrare.jpg

 

 

Ett gott skratt när man behöver ett…

Sagan om kissnödiga barnet och astunga rullstolen

Det finns vissa sanningar som är totalt orubbliga och alltid gäller. Låt oss ta några exempel:

Om det glada gänget inte tar med ett paraply på picknicken kommer det att regna.

Om bussresenären tänder en cigarett kommer den försenade bussen på en gång.

Fallande smörgåsar landar alltid med smöret nedåt.

Barn blir ALLTID kissnödiga när det inte finns en toalett.

Det sistnämna får man som förälder aldrig aldrig glömma. Aldrig! För när man väl gör det hör man orden ”maaaamma, kissnööödig!” Och då kan man enbart skylla sig själv för dålig planering. (Ungefär som när man glömmer röd textilfärg framme och sen hittar den utsmetad på soffan med en överglad treåring bredvid. Då får man också skylla sig själv.)

I helgen skulle vi på kalas och åkte dit med svärmor Anna. Det blev lite bråttom så det där med att kissa en skvätt innan ytterkläderna åkte på glömdes bort. På väg till kalaset stannade vi till vid Willys. Anna skulle köpa en blomma till födelsedagsbarnet. Under tiden satt jag och Ottilia kvar i bilen för man tror ju alltid att sånt där går snabbt. Strax efter att farmor gått berättar Ottilia att hon är kissnödig. Farmors mobil ligger kvar i bilen så jag ber min gullunge hålla sig tills farmor kommer.

Efter en stund förklarar Ottilia att hon nog inte kan hålla sig och blir ledsen. Nåt måste göras. Jag överväger en kvarts sekund att låta henne kissa på parkeringen men jag kan inte hålla henne så hon lär få kiss på kalaskläderna. Vi måste ta oss in till kundtoan på Willys. Hur svårt kan det vara? Ganska svårt faktiskt när rullstolen är isärplockad och fördelad i olika delar av den lilla bilen. Jag lyckas öppna bakluckan där ramen står men den är för tung för mig. Två invandrarkvinnor knallar förbi och jag ber dem om hjälp. En av dem kommer till undsättning och är världens hyggligaste. Lyfter ut ramen och håller den medan jag baxar ut hjulen från baksätet. Jag kryper omkring på asfalten och kommer undefund med hur jag ska få fast hjulen. Sedan tackar jag henne med en lång radda ord. Hon påminner mig om att mitt barn fortfarande är kissnödig.

Jag sätter mig i rullstolen bara för att upptäcka att avståndet mellan bilarna är så smalt att jag måste resa mig igen. Klättra in i framsätet och få ut nyckel och plånbok. Sedan klättrar Ottilia ut själv. Hon är världens duktigaste som alltid när det verkligen gäller. Att ta sig över en parkering med tunnelseende är otäckt speciellt när man inte kan hålla i sin 4-åring ordentligt. Hon höll i min arm medan jag mödosamt rullade mot butiken. När vi kommer fram till dörrarna möter vi farmor. Hon tar Ottilia och springer mot toaletten. Historien slutar torr men trött.

Så, aldrig glömma toalettbesöket innan man sätter barnet i bilen. Det ska jag tatuera in i min handflata eller virka en liten tavla och dekorera hallväggen med.

Jag har en nyfunnen respekt för min man, assistenter, fjärdtjänstchaufförer och familjemedlemmar som baxat min astunga rullstol in och ut ur sina bilar för min skulle. Namaste! Min nuvarande rullstol väger 14 kg, rullstolen jag snart ska få tror jag väger 6 kg. Förstå vilken skillnad det blir för alla inblandade!

 

20120426-070431.jpg

Surt att vara synskadad

Jag drack just ur en lokaflaska jag fyllt med kranvatten. Det smakade konstigt, så jag tog en till klunk… och en till. Klurade på vad det var när jag började inspektera vattnet i flaskan närmare och ser att vattnet är fyllt av vita klumpar. Då känner jag plötsligt igen smaken av sur mjölk, som en blixt från en klar himmel. Yuuuh! Det här måste vara flaskan vi hade kaffemjölken i när vi drack kaffe i lekparken förra veckan. Bläsh!! Det där drack jag alltså till lunchen. Isch!!!

Ibland är det surt att se dåligt!

20120418-144400.jpg

Clumbsy thumbsies

Ni vet, när iphonen ändrar orden i en sms utan att man märker det? Ibland blir det så himla knas. Jag har börja kriga mot de flesta jag känner med spelet rumble. För några dagar sen skulle jag skriva ”RUMBLE!!!” i ett sms till sven och inget mer för att han skulle få tummen ur och spela mot mig. Precis när jag skulle trycka `send´ser jag att jag håller på att skricka ett sms med texten ”TUMÖR!!!” i.  Lite rädd han hade blivit om jag råkat skicka det.

Käkade min lunch framför Ellen idag och då visade hon såna ”thumbsy clumbsys”. Det här var min favorit:

”Hey. I found my Gspot today.”

”Ok. Good for you I guess. Congratulations.”

”I found it in the back of my car.”

”Okey, mam. This is getting pretty wierd!”

”Oh, god! I meant to write GPS!!!”

Där satte jag min ravioli i halsen minsann.

Nåt som inte smakar cheesecake

Vissa saker kan man bara inte acceptera här i världen. Som när någon lovar en något och sen ger en något helt annat. Min ömma tå är när jag lovas cheesecake. Som när Ikea bytte ut sin goda cheesecake till en geleíg tårtbit som inte alls smakade cheesecake. Eller när Marabou lanserade en chokladkaka fylld med jordgubbscheesecake som verkligen inte smakade cheesecake. Även om det smakar bra måste jag kasta skiten för jag blir SÅ besviken.

Man kan ju undra varför jag ens provar såna grejer!

Igår köpte jag ”singoalla cheesecake” och gick på ännu en nit. Nr jag väl tog en närmare titt på innehållsförteckningen visade det sig att singoallakakorna inte inneför färskost alls. De innehöll inga mjölkprodukter alls. SKANDAL! (Bra nyhet för allergiker, dålig för mig.)

Det finns inga genvägar till en god cheesecake. I alla fall inte på icas sötsakshyllor. Att baka själv är nog det enda rätta.

20120331-094928.jpg

Allt, nu, på en gång!

Försökte lösa allt på en gång idag och vilken pannkaka det blev.

Piercingcafé

Idag åkte jag till Cahara, butiken där jag brukar handla piercingsmycken, bara för att gubben där är trevlig och det inte är några trappsteg i dörren. Det visade sig att han gjort om hela lilla butiken med krimskrams till ett café. Han säljer fortfarande smycken och sticker feta nålar i folk men han serverar även sallader, blåbärspaj, festis och latte. Istället för klädställningar i lokalen står där nu soffor och dekadenta cafébord.

Lite knäpp idé, men lite rolig.

20120326-205157.jpg

20120326-213627.jpg