Kategoriarkiv: Första året med CI

Att bara se golvet men uppfatta allt det andra

 

 

Igår var jag på Forskar Grand Prix. En tävling i retorik för forskare. Min jobbarkompis Parivash var med och tävlade med sitt projekt ”höra med huden” och jag ville förstås vara där och stötta henne. Hennes uppfinning Monitor hjälper dövblinda att uppfatta miljöljud med hjälp av vibrationer.

Tävlingen hölls i Konserthuset och var ganska påkostad. När man anlände fick man sådana där mentometerknappar man kan rösta med. Eftersom jag hade texttolk fick jag sitta längst fram för att få plats med testskärmen. Den stod på scenen framför mig till en början, men jag fick flytta ner den på golvet för att alls se den. Uppe på scenen stod en rad stora blå strålkastare som svepta fram och tillbaka rakt mot publiken. Jag hade svårt att se uppe på scenen även när strålkastarna var släckta. Jag hade solglasögon och kunde kika upp ibland så jag fick en bild av personen som pratade.  Jag fick allt som sades som text på skärmen samtidigt som min assistent förmedlade allt annat via haptiska signaler och taktilt teckenspråk. Med ”allt annat” menar jag hur personerna rörde sig, om de gjorde nåt speciellt, hur publiken ”svarade” och vad tolkarna sa när skrivdatorn strulade. Kombinationen av det och att jag med hörseln uppfattade tonfall och annat gjorde att jag känner att jag uppfattade väldigt mycket. I annat fall hade jag inte uppfattat få mycket mer än golvet framför mig. Tack gode gud för tolkcentralen, assistansen och att jag jobbar så hårt med att lära mig teckna och avläsa taktilt.

 

20120929-090018.jpg

Forskarna fick tre minuter var att presentera sitt projekt. Efter varje presentation fick publiken betygsätta mellan 1-5 med sina mentometerknappar och en jury av besserwissers kommenterade framförandet. Ibland tyckte man ju att juryns prattid kanske skulle begränsats till tre minuter precis som tävlingsdeltagarna men över lag var det bra. Väldigt spännande presentationer. Parivash gick inte vidare men gjorde en väldigt bra presentation och fick bra betyg från juryn. Att delta i tävlingen drar intresse till hennes projekt och då även dövblindas situation.

Nej nej, dumsnut!

Jag ska INTE gå på nåt möte och ta reda på om jag kan ”operera bort mina glasögon”. Vilken dum tanke att ens snegla åt det hållet just nu. Om doktorn läste det skulle han antingen asgarva eller ge mig en örfil. Troligtvis både och. Det är sugigt att det vacklat med CIt i sommar men det vore ju ändå mer sugigt om jag för att känna mig lugn började fundera på nya operationer. Nej, nu stannar vi upp. Man står aldrig stadigt med fötterna på jorden om man ständigt måste kuta runt för att inte ramla. Då är det klokare att sätta sig ner på arslet och sura lite. Jag får liksom stoppa mig själv från att kasta mig in i nya projekt hela tiden nu. Ni skulle bara veta.

Nåt måste jag kanalisera min fixa-till-energi utan att låta det gå över styr. Göra det till något användbart.

Sinnenas fulla brukb

I går hade jag en tid hos min läkare. Det påminde om ett utvecklingssamtal.  Hur går det med synen? Hur går det med CIt? Hur känns det att använda rullstol? Hur mår vi i kroppen? Vilka intyg ska vi ordna med den här gången? Det var skönt att få prata om CIt och varför det strulat i sommar. Hm, han drog en liknelse mellan hörselnerver och gitarrer men nu har jag glömt vad det var. Ljudet blir i alla fall förvanskat och det är störigt men det går över när hjärnan vant sig. Det kan dock ta typ 5 år. Prutt också.

Förövrigt var jag idag och beställde nya, hela bågar till mina glasögon som gått sönder. Då pratade jag med en bakom-disken-kvinna om möjligheten att operera sig så man slipper glasögon. Det var något vi diskuterade för något år sen. Hm, tja, definitivt kanske. Det vore skönt att slippa glasögon, helt klart. Med hjälp av en operationen skulle de operera in en lins i ena ögat som är inställt på nära håll. Sen skulle jag alltså se på långt avstånd med ena ögat och läsa med det andra. Det är inte alla hjärnor som klarar av det men det testar man i förväg med en vanlig lins utanpå ögat. Jag är sugen på att göra det men tänker att min stackars stackars hjärna redan har fullt upp med att lära sig tolka allt som CIt skickar in. Jag ska i alla fall ta reda på mer om saken i fråga för jag är så himla nyfiken. Jag ska utreda om det är en operation jag alls kan göra. Sen kan jag ju fundera på om jag vill och när i framtiden jag orkar. Om ett år, eller två eller fem.

Ballt vad man kan göra för sina sjuka sinnen dessa dagar.

Eh, vad sa jag?

Här om dan hörde jag mig själv ropa något högst förunderligt. Ibland flyger det ut kråkor ur munnen man inte ens visste hade byggt bo där inne. Det var kalas för min brorson och efter kalaset skulle Ottilia med sin mormor ut på landet. Hon har bråttom att komma iväg och knappt tid att säga hejdå till nån. Övergivna mamma ropar. ”Hejdå älskling. Ha det så roligt hos mormor och lyd henne.” Sen kommer det. ”Dröm om mig i natt!” Öh, vad sa jag? Sällskapet tittar förbryllat på mig och tack vare mitt fantastiska CI hör jag min mamma asgarva i hallen. Herregud, det var det dummaste jag hört den här veckan.

En bra date

I lördags hade jag riktigt asroligt. Då lämnade vi över Ottilia till farmor och slog runt på stan själva. Vi började med en romantisk middag på en liten italiensk restaurang i stan: Casa Nostra. Det var supermysigt och väldigt gott. Som vanligt fick jag krångla lite för att hitta ett bord där jag inte bländades men de var väldigt snälla och lät mig byta bord. Slingan kunde jag inte använda, det var bara för mycket ljud. Det gjorde att min tecknade till mig och det älskar jag. Det finns inget som får mig att känna mig så bekräftad som när min man anstränger sig för att teckna till mig.

Mätta och nöjda konstaterade vi kl 22 att det nu bara var tre timmar kvar till  Brev till Kalles nattspelning på Live at heart. Smålulligt bestämde vi oss för en liten pubrunda. Först hamnade vi på Stora Örebro. In hasade jag mig upp för de fem trappstegen i entrén medan vakterna bar upp stolen. På vägen ut hann de knappt blinka innan sven rullade mig ner för hela trappen och ut på gatan. Vi rullade till Pitchop, som vi namngav området vi pitchers och Bishop arms. Vi svängde in på ett ställe där innan vi till slut begav oss till konserten. Jag hade på mig cippen under hela konserten. Det var intressant. Jag kunde inte höra sången så bra, men instrumenten hörde jag på ett helt annat sätt. Det var riktigt kul! Bandet rockade dessutom järnet på scen och jag sprang på min mamma som var där med sitt tjejgäng. Jag och sven avslutade till slut småtimmarna mysande i soffan framför ”Fear and loathing in Las Vegas”.

En vetgirig patient på audiologisk konferens

Början av den här veckan har varit vikt åt en konferens som heter BARNAS. (Professionella inom audiologi möts under temat Hörselskadade barns utveckling.) Jag hade förmånen att delta tack vare mitt jobb men berättar nu förstås om min upplevelse som privatperson. Det var många spännande föreläsningar (och okej, nån tråkig också) man som vetgirig patients annars bara kan drömma om att få lyssna på. Till just denna konferens glömde jag bort att boka tolk i tid. Det är ju så man kan vill ge sig själv en omgång stryk! Hur kunde jag glömma det? Jag som varit så duktig med att boka tolk iför alla viktiga möten i sommar. Jag gick dit och hoppades att det skulle gå bra ändå men det var förstås jättesvårt att både höra och se. Mina assistenter hjälpte till så gott det gick men akademisk engelska i hög fart är inte lätt för en lekman. Första dan hade jag en assistent som själv är hörselskadad, hon fick taktilt* tolka vad som stod på föreläsningsskärmen för den kunde jag inte läsa på. (Fel hatt samt ett par glasögon som hade gått sönder.) Dagen efter hade jag en bättre hatt med och bättre ihoptejpade glasögon. Assistenten jag hade då skrivtolkade lite sporadiskt och kortfattat så gott det gick vad som sades. Tack vare dem uppfattade jag i alla fall lite grann av vad som sades. Tack snälla gulliga!

Bland andra var det en väldigt bra föreläsare där som talade om genetik och dövblindhet: Bill Kimberling, en amerikansk genetiker. Han föreläste pratade mycket om Ushers syndrom vilket är intressant för mig så jag har samma sort synnedsättning och hörselnedsättning som dem. Forskningens framsteg som gynnar dem gynnar även mig. När han skulle förklara hur personer med RP (min ögonsjukdom) ser visade han en bild på en mörk gata (mörk med trafik och gatulampor), sen visade han en bild på hur en RP-patient såg den gatan. (Kolsvart med några skarpa ljuspunkter som man förstod kom från billampor och gatubelysningen.) Det var intressant att se.

Kul var också att gå på utställningen och prata med tillverkarna av mitt CI och mitt portabla hörselslingsystem. Passade på att ta reda på hur jag bäst kunde koppla in min iphone till systemet. Jag går också därifrån med nya kunskaper i exakt hur dåligt jag ser i sådana stora föreläsningslokaler. Att jag inte kan se vad personen framför mig tecknar men att jag är en hejare på att avläsa taktilt nu. Jippidoo!

20120905-080832.jpg

Ett halvår med CI

Det har snart gått ett halvår sedan jag kopplade in ljudprocessorn till CI,  alltså datorn som ser ut som en hörapparat men inte riktigt är det. Hur har det gått?

Jo, det var självklart tufft till en början. En upplevelse som inte riktigt kan jämföras med någonting annat. Alla ljud lät till en början likadant (boingboingboiong). Mycket träning krävdes för att det alls skulle bli något förståeligt. Det jobbade jag hårt med under våren, att bara lyssna och försöka tolka miljöljud och tal. När sommaren kom var det dags för 3-månaderkontroll. Allt gick så pass bra att ingenjören tyckte vi kunde öka på volymerna ordentligt och jag var helt på. Några dagar senare fick jag världens tinnitus och blev väldigt ljudkänslig. Jag kämpade på med cippen i två veckor innan jag pga sömnbristen som följde med kontaktade mottagningen och sa att nåt var fel. Då fick jag träffa en annan ljudingenjör som förklarade att det inte var ovanligt att sånt här inträffar första året. Vi ställde inte ett supersnällt program på cippen och sen blev jag tillsagd att vara lite snäll mot mig själv. Ge hörselnerven lite semester också.

Efter det lät jag cippen vila ett par veckor innan jag kämpade på igen. Det kändes lite som att börja om från början. Jag orkade inte ha cippen mer än en kort stund åt gången. Ibland längre, ibland inte alls. För ett par veckor sen var det som om nån tryckt på en knapp och allt gick plötsligt betydligt lättare. Flera dar i rad kunde jag ha cippen större delen av dan. Sedan kom ett par dar när det inte funkade alls och sen har det gått bättre igen. Som om nån retas med mig.

Jaja, där är jag nu. När jag kan ha cippen på funkar det utmärkt som komplement till hörapparaten. Att höra med enbart CI är kämpigare, men jag jobbar på det. Jag är fortfarande väldigt nöjd med att jag valde att göra operationen. Samtidigt är jag också väldigt nöjd med att jag fortsatt jobba med att lära mig avläsa teckenspråk, både visuellt och taktilt (känna med händerna). Det gör att jag kan kommunicera no matter what. Jag fattar inte varför folk tror att man måste välja. Utan operationen hade jag blivit döv förr eller senare och det är tryggt att veta att jag nu har en försäkring mot det inopererad, samtidigt finns det lägen då den inte hjälper mig (bad, huvudvärk, ansträngande ljudmiljöer, trötthet…) och då är jag väldigt tacksam över att ha ett annat sätt att kommunicera. Att använda CI och hörapparater tar mycket ork så att teckna sparar min energi också. Den är mig väldigt dyrbar.

Inte helt ladylike, men riktigt roligt!

Igår stannade jag hemma på dan och vilade för att orka med kvällen. Jag sov nästan 4 timmar efter lunch och vaknade upp som en ny människa. Kvällen blev supertrevlig. Avslappnad och rolig. Det gick sjukt bra med cippen också. Vi var sex pers som dök upp. Vi samlades på ett hotellrum först och tittade på gamla foton från gymnasiet, skrattade och suckade och sa saker som ”Gud, vilka idiotbilder man tog då och som man såg ut i håret också!” Sen ägnade vi hela kvällen åt att ta fler idiotbilder av varandra så vi kan skratta åt våra frisyrer om 10 år igen. Haha! Nedanför hotellet fanns en ny liten italiensk bar dit vi gick och åt. Väldigt mysigt. När de slängde gick vi vidare till east west. En väldigt lyckad kväll, bortsett från en liten detalj: Jag avslutade den med en spya. Inte för att jag var brakfull men det blev lite väl mycket för magen.

Känns inte särskilt ladylike men jag får väl överleva det.

 

Imorse var jag som vanligt vaken kl 5. Ottilia gjorde mig sällskap från 7 och sen lagade hon picknick till sina barbies och kakor till mig som hon själv åt upp för att retas med mig. Man kan ju konstatera att man verkligen älskar sitt barn när man ställer upp på sånt dan efter en blöt kväll. Kl 10.00 var det dags för nästa reunion. Då kom min gamla vän Berit som jag pluggade ihop med för 7 år sen. Det var kul att höra vad våra andra klasskompisar pysslar med. Nån är krigsfotograf, nån annan har skrivit för Slitz, en tredje har gått och blivit präst och nån har köpt ett vandrarhem i Afrika. Ingen tråkig bunt, inte.

 Vilken bra helg det blev. Vad nyttig den var för mig. Jag känner mig inte lika sprucken längre. Helt plötsligt känns det inte så utomjordiskt underligt att jag för mig fram i en rullstol. Nä, så jäkla farligt är det ju inte.

AF… bajsmacka, också!!

Idag kom jag till jobbet i tron att jag skulle ha mitt årliga möte med chefen och arbetsförmedlingen. Jag fick dock veta att AF avbokat mötet i somras och sagt att de skulle meddela mig. Det glömde de visst. Anledningen till att handläggaren ställde in mötet var för att hon skulle byta tjänst. Istället skulle min gamla handläggare som jag hade innan den senaste ta över igen. NOOOOO! Jag hatar den tanten. Hon var inte alls stöttande i att jag faktiskt ville jobba. Den senaste handläggaren var mycket bättre. Positiv och vänlig.

Jag blev riktigt förstörd först, men efter att ha tryckt i mig lite choklad och tagit en promenad, mailade jag min f.d. handläggare och förklarade hur dåligt bemötande jag fått av handläggaren innan henne. Hon lovade att hon skulle ordna så jag får en annan.

Jag är så skittrött på att överklaga och kräva saker. Varje gång känner jag hur jag vissnar en bit. Hur de bruna grenarna jag försöker hålla upp blir tyngre.

Så, om en månad går min anställning ut. Hoppas att allt hinner fixa sig. Det är inte mycket jag kan göra åt ett nu. Jag bara hoppas att en vänlig själ från AF ringer chefen och bokar ett nytt möte på studs. Det är inte direkt lätt.

Det har i alla fall gott bra med CIt idag. Det försöker jag hålla i tanken. En kass handläggare som jag förhoppningsvis inte ens behöver träffa mer är egentligen en stor grej heller. Det blir så där, att jag sticker ut alla piggar på en gång för jag har nåt min maxgräns av motgångar samtidigt som min psykolog har semester. Jag saknar hennes sätt att ge mig sunt perspektiv på saker.

 

20120820-213147.jpg

Äntligen rullar det på

 

Äntligen! I två dar har jag kunnat använda CIt utan att må skit. Tinnitus, ja, men ingen huvudvärk. Det känns så skönt!

Tar det ganska lugnt den här helgen. Veckorna är så intensiva nu. Det känns skönt att mötet med Soc är avklarat och samordnaren från mitt assistansbolag är tillbaka efter semestern. Nu kan hon ordna upp en hel del som legat löst och skramlat under sommaren. Känns skönt att ha ett assistansbolag. Man slipper vara chef för sina egna assistenter och får vara en kund istället. Hon påpekade att jag behöver gå till min läkare och få mina nya besvär dokumenterade. Känns lite jobbigt, men det är väl bara att göra. Som det mesta just nu.

Måndag (familjeveckan 2012)

Nu är vi alltså på Västanviks folkhögskola utanför Leksand. Jag, Sven, Ottilia, assistenten Emy och 14 familjer till där någon av föräldrarna har dövblindhet. Vi är på FSDBs årliga familjevecka. Vi anlände igår kväll. Utsikterna för veckan ser goda ut frånsett att det ska regna lite grann, att CI-örat krånglar och att Ottilia blivit ordentligt förkyld. Jag känner mig upprymd över att jag fått tolkar. Jag har fått skriv tolkar till föreläsningarna. Då får jag upp allt som sägs på en liten dataskärm. Vid lunchen och på kvällen har jag dövblindtolk som genom tal och tecken förmedlar allt som sägs och sker. Det är första gången jag har med egna tolkar på familjeveckan och det påminner mig om att det gått ett år sen jag började använda tolk. Jag har fortfarande inte koll på hur jag ska fixa det där med tolk på rätt sätt. Det finns så många tolkmetoder och olika metoder passar bäst i olika situationer. Som tur är så kommer det en föreläsning om just dövblindtolkning senare i veckan. Jag ser fram emot den dag då jag verkligen kan avläsa tecken flytande och kan skippa alla alternativa metoder.

Dagen har förövrigt varit väldigt trevlig. Jag har haft lite svårt att orka. Emellanåt har jag gått och lagt mig eller bara tagit av mig alla hörhjälpmedel och bara tecknat. Då är det lättare att orka med tinnitusen. Ottilia har legat sjuk på rummet hela dan. Stackars liten.

God med bitter eftersmak

Jag har haft en väldigt trevlig helg med svärisfamiljen. Först en spontan grillkväll hos svärmor i fredags, sen en coollugn lördag hemma och till slut en heldag med svärfamiljen igår. Först gick vi på auktion ute på landet. Bredde ut våra filtar i gräset och hade picknick med utsikt över auktionsuppståndelsen. Efter det åkte vi på familjedag som arrangerades i folkets park. Sven följde med Ottilia på ponnyridning, borghoppning, ansiktsmålning och teater medan jag socialiserade med hans familj i gröngräset. På kvällen käkade vi pizza ihop.

Ottilia lämnade vi kvar hos svärmor. Hon ska bo där ett par dagar nu. När jag och Sven kommit hem satt vi på altanen och småpratade en stund. Ständigt när jag gjort något trevligt med människor jag tycker om kommer jag hem och känner mig nedstämd och modfälld. Förr trodde jag att det betydde att jag inte trivts i sällskapet eller att jag var en sån där människa som aldrig är nöjd med någonting. Numera vet jag att det bara är en sorts reaktion på att jag haft en trevlig men tuff dag. Att jag fått spänna alla ”muskler” för att höra, se och uppfatta. Efteråt går luften liksom ur, men det betyder inte att jag är missnöjd med dagen. Man önskar förstås att en trevlig dag ska följas av behagande känslor. Jag får acceptera att jag behöver en deppstund samtidigt som jag nyktert klappar mig själv på ryggen och säger ”Jaja, så här känns det just nu men det går snart över. Det var en kanondag och det glömmer vi inte bort.”

Idag är nedstämdheten borta. Idag är kroppen trött istället. Som tur är har jag ledigt och kan vila ut ordentligt. Jag skulle ätit lunch med min mamma men vi bokade om det till en myskväll här hos mig istället. Det känns väldigt skönt. Just nu vill jag bara viiiiila.

20120730-132727.jpg

Det suger…

Det är sugigt när ångesten tar över och det bästa är att stanna hemma medan familjen går och badar.

Sola och avläsa taktilt teckenspråk

 

20120720-092118.jpg

Tre sköna dagar spenderade vi ute hos min pappa med familj och vänner i Stubbetorp. Han har nyligen byggt pool och ett gigantiskt soldäck. Ramperna som han byggt upp till soldäcket kom väl till pass för vi var två som rullade omkring i matchande rullstolar, jag och Thommy. Familjens vänner Lena och Tommy var där och levde ut semestern precis som jag och Ottilia. Det blev några härliga dagar med fint väder, bad och god mat. Medan vi hade vår semester där passade Sven på att besöka sin lillasyster i Oslo.

 

20120720-092217.jpg

20120720-092247.jpg20120720-092257.jpg20120720-092309.jpg

20120720-092318.jpg20120720-092335.jpg

20120720-092356.jpg

Min assistent Elin var med ute på landet och det visade sig förstås ypperligt att träna taktil avläsning samtidigt som man solade. Då kan man ju ändå inte göra något vettigt och att bara vila tröttnar man (jag) ju snabbt på. Min avläsningsförmåga blir bara bättre och bättre. CI´t tränar jag också hårt med men det är fortfarande tufft. När jag har cippen och det händer mycket runt omkring får jag panikångest ibland. Det är otäckt, men jag använder Cippen när det är lugnt och kör korta pass. Huvudvärk och tinnitus står ju också som feta gråsuggor i min väg men det är inte alls lika illa som tidigare. Nu kan jag använda cippen, det kunde jag inte alls för några veckor sen. Igår ljudtränade jag i solen. Petra läste ur en bok för mig. Utan hörapparaten till gick det inte alls men med den gick det bra. Efter en stund kom Ottilia hem från solhagapoolen och ville ligga i min famn. ”Hon är fåfäng och behagsjuk!” läste Petra ur boken. ”Hon är förfäng och magsjuk!” svarade Ottilia och jag hörde både och.

20120720-092154.jpg

Sen vi kom hem har vi annars tagit det väldigt lugnt. Jag hade förstås i mitt eget huvud antagit att jag och Sven skulle spendera en myskväll ihop när vi kommit tillbaka. Jag det så pass förgivet att jag inte ens pratade med Sven om det. Kvällen började bra med fancy entrecot på grillen. Sen ringde boysen och bjöd ut sven på fotbollskväll på O´learys, sen var den myskvällen över. Vilket typiskt gift par vi är! Det fattas bara att jag går runt i en städrock och surar, men det gör jag inte. Jag spenderade kvällen med mörk choklad och fyra avsnitt av ”Once upon a time” som jag längtat efter. Myskväll blir det ikväll istället.

Börja om från början, börja om på nytt!

I går hade jag tid hos en ljudingenjör som sysslar med CI på audiologiska mottagningen. Det var väldigt skönt att höra nån säga ”Jag tror jag vet varför du mår så dåligt av CIt och jag tror att vi kan fixa det.” Thank God!! Jag hade ju börjat befara att min hörselnerv fått permanent 3-årstrots. Vi fick jobba en del med att ändra inställningarna. Sist jag var inne på programmering tyckte jag ju att det gick så bra med cippen att min stammis-ingenjör höjde nivåerna ordentligt mycket. Nu gick vi tillbaka till mitt gamla mesprogram och lade även in ett nytt snällt program. Programmet-från-helvetet tog vi bort för tillfället. Nu är jag lite orättvist, för vem hade vetat att jag skulle reagera så starkt på förändringarna? Enligt gårdagens ingenjör kan det vara lite så här det första året. Att det kan funka skitbra och sen kan man plötsligt regera negativt på ljud även om man haft samma inställning under flera månader. Då får ta ett par steg tillbaka och vänja sig på nytt. Just nu känns det som att börja om från början. Jag kan bara ha cippen korta stunder. Ibland 10 minuter ibland någon timme innan jag mår skitdåligt. Det är nu jag hatar alla som ens vågar uttala ordet  T Å L A M O D för mig.

Okej, just det känns motigt men nu vet jag i alla fall att det kommer fixa sig med lite hårt arbete. Olyckor kommer sällan ensamma heller. Sven har fått kristallsjukan vilken innebär att han är sjukskriven två veckor nu med yrsel. Det är inge bra att köra tåg när man har yrsel och har ansvar för typ 300 människoliv. Nope! Förhoppningsvis går även det över. Vi håller tummarna för att vi ska kunna komma iväg till Amelie (min svägerska) i OSLO nästnästa helg som tänkt i alla fall. Allt hänger på den fördömda yrseln men vi satsar semestern på att det hinner gå över. Jippidoo!

En solros för Malin

Min semester börjar inte förrän nästa vecka men det känns som om den börjat lite halv redan nu. När jag tittar i min kalender på veckans uppslag är den nästan tom. Här brukar vara fullproppad av möten med handläggare, sjukgymnaster, samordnare och annat som hör funkislivet till. Den här veckan har jag bara jobb, ett besök hos ljudingenjören och ett hembesök av fru psykolog. Det känns väldigt lagom. Jag satsar på att inte behöva boka in något mer heller. Förhoppningsvis är det precis vad jag behöver.

Idag har jag föresten gjort något väldigt rehabiliterande och spontant. Jag åkte iväg med ass. Elin till plantagen och köpte lite smultronväxter. De är nu planterade en fyrkantig zinklåda på vårt altanbord. Det gick väldigt enkelt och snabbt att göra. Jag köpte också en solros och planterade i en genomskinlig vas. Den ska jag sitta och titta på i sommar när jag tänker på minnen av min vän Malin. Det var hennes favoritblomma. När vi planterade den kom en liten, liten fågel och satte sig precis bredvid. Hon satt där en lång stund och bara tittade. Totalt orädd! ”Det är säkert Malin” sa Elin. Tja, kanske det, kanske. Det är en rar tanke om inte annat.

Sådana tankar är bra att hålla kvar inom sig för om man känner sig glad av det, spelar det egentligen ingen roll om det är sant eller inte.

20120702-184405.jpg20120702-184437.jpg

20120702-184453.jpg

20120702-184526.jpg20120702-184533.jpg

20120702-184540.jpg

Skitjobbigt och alldeles, alldeles underbart!

Helgen har varit förbannat trevlig men förbannat jobbig. Jobbig, för att Sven har yrsel från och till. Jag har fortfarande samma problem som förut med cippen. Blir trött och grinig av att inte föra. Jag har tid hos en ljudingenjör imorgon. I lördags hade vi en sån underbar eftermiddag som hör hemma i en reklam för svensk sommar. Vi var assistanslediga och hängde på uteplatsen hela eftermiddagen. Vi grillade kött (och med vi, menar jag förstås sven) och lekte non stop. Ottilias fantasi var ändlös och jag var på ett sånt utflippat humör att jag började mucka med mjölkpaketet. Precis innan middan plockar Ottilia upp sitt rosa läppsyl och börjar noggrant smörja in hela näsan (även insidan).

-Men Ottilia, varför smetar du läppsyl på näsan?

-Det luktar gott! Mm, jordgubb.

Igår hade vi kalas för sven med familjen. Mycket familj och mycket ljud. Jag älskar att träffa mina käraste men när min hörselnerv hotar med att pensionera sig tänker jag att jag inte borde träffa alla på en gång. Jag vill att det ska bli bra nu. Vilken tråkig sommar om jag inte kan vara med på såna här grejer. En stund tog jag av hörapparaten så det blev helt tysssst. Det var skönt. Så kan man ju ibland göra men det är inget vidare kul. Jag hade i alla fall en ny teckenkunnig assistent som skolades in för fullt. Hon fick hjälpa mig. Efteråt på kvällen testade vi att teckna taktilt. Det var skönt och det gick väldigt bra. Jag avläser hyfsat med en hand nu.

20120702-184318.jpg

Vad kom först?

Har jag ont i huvudet för att jag blivit bländad/ utsatt mig själv för mycket ljud eller var jag bara extra ljus- och ljudkänslig  på grund av huvudvärken?

Vad kom först från början, hönan eller ägget? Behöver vi veta?

Assistanskaos

Här är nåt jag knappt skrivit om i bloggen: min assistans. Det har varit lite kaosartat det senaste. Ett naggande problem hela året har varit det att jag inte haft assistenter som kunnat teckna så bra. Jag har varit så nöjd med dem i övrigt att jag skjutit det problemet åt sidan. Första lösningen blev att jag anställde en tredje assistent på deltid som pluggar på tolklinjen: Emy. Hon fick undervisa de andra två lite så de fick lite basgrunder. Problemet kvarstod ändå, att mina assistenter inte kunde uppfylla mitt fulla assistansbehov. Resultatet blev att jag inte mådee riktigt bra i längde till slut tyvärr sade upp en av dem. Fy, vilket hemskt beslut! Speciellt när man tycker om personen och vill dem väl. Jag kunde i alla fall erbjuda henne längre uppsägningstid än brukligt (två månader istället för två veckor) och goda meriter. Det gick dock bra för henne. Hon fick nytt jobb på en vecka som hon är väldigt nöjd med. Jag är väldigt glad för hennes skull för hon kommer få bättre arbetstider nu. Hon sa upp sig på två veckors varsel. Då blev det bråttom här istället. Förra veckan hade vi arbetsintervjuer och jag anställde en tjej som heter Elin. Ska bli spännande med en assistent som är van vid arbeta med dövblinda.

 

Söt som citron!

Det har varit en riktigt tuff vecka. Jag har fortfarande samma besvär med Cippen. Har åkt på en förkylning också så jag lever på hoppet att det är den som är boven och att allt blir bra igen bara jag blir frisk. Jag självbehandlar med slemlösande och voltaren. Kan ha cippen korta stunder innan huvudvärken blir för jobbig.

Midsommarhelgen spenderade jag med familjen i Uskaboda hos min mamma och hennes sambo Anders i hans sommarstuga. Det var väldigt mysigt. Min assistent Emy fick tolka mycket och det gick hur bra som helst. När jag hade huvudvärk avläste jag taktilt med en hand. Min favoritgrej med midsommar är helt klart att få göra en fin midsommarkrans till Ottilia. Jag är bra på att binda kransar bara jag har en assistent till hands att köra lite med. Årets krans blev riktigt kompakt och bra, till och med efter att den torkat höll den sig fin.

20120625-194337.jpg

20120625-194343.jpg

Idag hade jag varit i Lillån med Linda och ridit på hennes häst ”Citron”! Det var riktigt skitskoj. Vädret var rena motsatsen: regn och blåst. När vi ryktat Citron gick vi inte ut och red. Vi gick och tog en fika istället. Jag hade med cupcakes och bjöd på. Sen svingade jag mig upp på hästryggen. Okej, kanske inte riktigt. Jag fick hjälp upp för en trappavsats och därifrån kunde jag häva mig på hästen. Jag red på en barbacka gjord istället för en sadel. Det var riktigt härligt. Jag var osäker på hur det skulle gå att rida för det var i alla fall något år sen sist, men det gick hur bra som helst. Jag red en stund i paddocken. Hon löd mig och det kändes väldigt tryggt. Sedan tog vi en tur i bostadsområdet. Då ledde Linda hästen åt mig. Jag tror jag måste börja rida igen. Det är som när man blir bjuden på  chips av nån och vet att det är en tidsfråga innan man ber om ett till. I värsta fall kan man inte hålla sig alls. I  en skenmanöver kastar man sig plötsligt över påsen och tuggar i sig allt på en gång.

20120625-194450.jpg

20120625-194500.jpg

20120625-194509.jpg

20120625-194545.jpg

20120625-194553.jpg

20120625-194602.jpg

20120625-194610.jpg

20120625-194619.jpg

20120625-194624.jpg

Hiroshima-tinnitus

Senast jag skrev var i söndags förmiddag. Sedan dess har radiotystnad härskat i bloggen. Hiroshima-tinnitusen har nämligen hållit i sig och jag har inte kunnat använda cippen. Jag är extremt ljudkänslig så fort jag försöker ta på den. Jag släpade mig ändå envist iväg på barnvälsignelse i söndags som hölls på en äng långt ute på landet. Vi lyckades aldrig förstå vägbeskrivningen och kom vilse. I 45 min snurrade vi runt på småvägarna. Ena stunden var vi omgivna av en skock får, andra stunden övergick vägen till att bli en stig. Vi missade välsignelsen och mötte upp sällskapet vid församlingshemmet istället där vi fick lite fika. Jag hörde inte ett skit men bemärkelsebarnets ingifta morbror var hörselskadad så vi satt och tecknade med varandra lite hafsigt. Vi stannade inte på maten utan åkte hem så jag fick lägga mig.

Igår vilade jag hela förmiddan. På eftermiddan hade jag arbetsintervjuer i jakt på en ny assistent. (Mer om det senare.) Höll en intervju, sen hem och lägga sig, sen två intervjuer till. Idag har jag bestämt mig för att det är dags att vila på riktigt. Stryka allt i kalendern och verkligen bara vila. Jag sjukskriver mig både idag och imorgon vilket känns lite smärtsamt för imorgon är det stor sommarfest med jobbet. Det kommer att bli mycket ljud så jag vet och känner att jag gör rätt. Jag är besviken för det har gått så bra med CIt den senaste tiden. Jag har riktigt skrutit om hur bra det gått för att plötsligt utsättas för denna totaldykning. Jag spekulerar i om det beror på att jag sovit helkasst den senaste veckan eller för att jag utsatt mig själv för hög ljudvolym i helgen. Vem vet? Inte värt att plåga sig själv över.

Back to bed! Now!

20120619-094723.jpg

Barnalösa på Bishop arms. Tjoho!

Jag är inte orolig när Ottilia är bortrest, bara l i t e hispig innan hon ska åka. När hon väl är iväg är jag övertygad om att hon mår hur bra som helst tills jag hör något annat. När Ottilia åkt i fredags regredierade hennes föräldrar sisådär 10 år och blev tonåringar igen. Mot Bishop! Där hamnade vi både fredag och lördag med gott sällskap utan att ens behöva fundera på det. Till min stora förtjusning har de handikappsanpassat stället riktigt asbra. Bästingbästa är att de byggt en handikapptoa som inte ligger två trappsteg ner och breda gångar mellan borde så man kommer fram. Nu tillbringar jag med glädje sommarkvällarna på deras uteservering värmt av gasolvärmare och lila filtar. Att sitta inomhus ger jag dock upp allt hopp om. Deras belysning är helt omöjlig. För nåt år sen gick vi dit för en öl. Jag fick snart åka hem med massiv huvudvärk. Igår stängdes uteserveringen p.g.a. storm så vi fick gå in. Kändes helt okej till en början men snart kom huvudvärken smygande från vänster. Jaja, jag hann ha väldigt trevligt fram till dess så jag ser inte kvällen som ett misslyckande ändå. Fick skjuts hem av min vän Tess och då var det en välsignelse att ha en vän som är både nykterist och dövblindtolk.

Väl hemma märkte jag också att jag nog inte klarat ljudnivån lika bra som jag trott för när det väl blev lugnt kom tåget och körde över mig: tinnitus ála Hiroshima. Den plågar mig idag också och viss spänningshuvudvärk sitter kvar snett bakom örat och innanför vänster öga. Jag deppar inte över det men inser att sitta inne på puben inte är en bra miljö för mig just nu. Det har inte gått mer än fyra månader sen jag opererade in CIt så det betyder ju inte att det behöver vara så för alltid. Uteserveringar är ju trevligast ändå och det klarar min hjärna förhoppningsvis lite bättre.

Ringa med cippen

Idag har texttelefonin flexitext krånglat. Skitbesvärligt. Eller, inte så farligt när man har en assistent som kan ringa åt en. När man ska boka hemresa från jobbet och bara inte har lust att be en kollega om hjälp –igen- då är det lite krångligt. Jag tänkte att jag provar att ringa med CI-örat. Antingen så går det skitbra eller så går det inte alls, men det blev ett jobbigt mellanting istället. Telefonisten var van och väldigt tålmodig. Hon uttalade tydligt och sakta ett ord i taget och upprepade allt till jag förstod. Jag lyckades boka min resa. Efteråt kände jag mig nedstämd och värdelös fast jag vet att jag borde vara glad. Att jag precis genomfört mitt första telefonsamtal med ett öra som jag egentligen är stendöv på. Men jag ville bara krypa ihop till en boll och försvinna in i mig själv. In i min röda ruta.

Pressad mot högre höjder

Igår hade jag 3-månaderskontroll av mitt CI. Det tycker jag gick väldigt bra. Som vanligt fick jag göra lite mätningar som jag blev pömsig av. Sen gick jag göra nu inställningar som jag blev ännu tröttare av. Det är en underlig känsla, som om nån gett en ett sömnpiller. Ljudingenjören och audionomen var nöjda med mina framsteg men hoppas på att kunna pressa min hörsel till en ännu lite högre höjder. Kurvan är i alla fall jämn och fin. Det är bara en elektrod som fortfarande inte vill hänga med de andra och ligger väldigt lågt. Den kommer längre fram att kopplas bort helt. Jag får klara mig utan den, men det är inte ovanligt att det är så.

Efter de nya inställningarna blir jag rätt skakad varje gång jag slår på cippen. Obehagligt till en början och jag sträcker mig automatiskt efter volymkontrollen innan jag minns att jag inte ska sänka. Obehaget brukar gå över ganska snart ändå. Imorgon är jag ledig. Då ska jag ta det väldigt lugnt. Om hjärnan orkar hänga med så kanske jag lyssnar på lite musik. Det är i alla fall min plan inom snar framtid: ljudträna musik. Mitt mål är ju att få Brev till kalle att låta rätt i mitt mekaniska öra.

Idag har jag förövrigt haft en bra dag. Jag har klippt mig. Nu är det väldigt kort och väldigt urtunnat. Skönt inför sommaren må jag säga.

20120613-185937.jpg 20120613-185946.jpg 20120613-185955.jpg 20120613-190016.jpg 20120613-190022.jpg 20120613-190029.jpg

Tack och lov att det är morgon!

Jag står i planet med fallskärmen på ryggen. Jag vet att jag är livrädd men försöker att inte tänka på det. Jag har bestämt mig, jag SKA hoppa. Jag går fram till dörren, bara för att kika ut. Jag lutar mig fram för att titta om jag kan se marken långt där nere. Då lossnar något från mig och faller ut: micken. Jag har hörselslingan på mig. På den satt mikrofonen som lossnade och föll. Utan en tanke slänger jag mig ut och dyker efter den. Den får inte träffa marken. Inte träffa marken. Inte träffa marken. Självklart slutar drömmen när jag störtar genom luften. Det är tacksamt att vakna men jag blir sur över att jag aldrig fick veta om jag lyckades fånga den. Förmodligen inte.

Det var gårdagens dröm. Imorse klockan fyra vaknade jag av att min chef/läkare skällde på mig för att jag gör ett dåligt jobb på jobbet och är en stor besvikelse. Han hade gett mig tydliga arbetsuppgifter som jag sa att jag förstått fast jag inte gjort det. Han hade kommit på mig och var flyförbannad. Tydligen har jag kognitiva problem som jag undanhållit och jag var totalt förskräckt. Här gick jag och trodde att jag kunde mäta mig med vanliga friska människor och klara ett vanligt jobb. Nej, nu får du sjukskriva dig igen och sluta leka att du klarar av det här! NOOOOOOO!

Okej, tack och lov att det är morgon!

Min stora ci-bebis

Idag fick jag bekräftelse på exakt hur bra det går att vänja sig vid cippen. Jag jobbade eftermiddag. På väg till jobbet dog batteriet i ljudprocessorn och jag hade glömt ta med det andra. Ingen större fara för jag har ju min slinga men det märktes stor skillnad. På fikat kände jag mig som världens pucko för jag hörde bara slutet på varje mening. Jag fick fråga om vad alla sa hela tiden trots att de använde micken duktigt. Man blev ju så himla trött på det och fick lust att sätta sig och tjura i ett hörn. (Tur att det serverades tårta just idag!) Det är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid att uppfatta mig mer, ändå märker man knappt att det händer. Som en knubbig bebis. Man höll sån koll på hennes framsteg de första veckorna, sen vände man sig om för en sekund och så har hon blivit jättestor helt utan förvarning.

Jag ljudtränar fortfarande genom att låta Petra läsa böcker för mig, sakta men säkert. Just nu håller jag på och läser Leo Tolstoj. Jag har snöat in på böcker skrivna på 1800-talet. De är väldigt bra när man ljudtränar också för det är många ovanliga ord och uttryck så man kan inte fuska sig förbi genom att gissa med arbetsminnet. Nä, man måste verkligen höra för att höra om ni förstår. Ta bara alla namnen Sljudin Alexandrovitj, Oblonskij Arkadjevitj och Alexej Vronskij. En. Stavelse. I. Taget.

Ibland…

Ja, ibland är det så himla skönt att vara nästandöv. När man inte orkar höra gräsklipparen till exempel, då är det skönt att bara ha sin tinnitus som sällskap. Jag ringer ett samtal i lugn och ro med min texttelefon  och bokar en klipptid på ego medan resten av Solhaga  svär att de ska bryta sig in i bostadsrättföreningens trädgårdsförråd och slå sönder  gräsklipparjäkeln inatt.

Schlager slår bäst genom Lisa!

Vilken fantastiskt vinnarkväll vi hade igår! Den spenderade jag hemma hos mamma med en hel hög kvinnliga schlagerentusiaster. Ottilia var förstås med och lyckades hålla sig vaken till tiotiden. Jag kunde inte höra musiken på TVn så jag fick alla låtar sångtolkade av Lisa i micken. Helt fantastiskt! När tolvorna landade skrikjublade hela kvinnoskaran hysteriskt. Vi hade helt galet kul. Avslutade vid tvåtiden på natten i ett enda glädjerus över Sveriges stora seger.

Igår fick jag föresten veta att jag endast får utnyttja min assistans till kl. 22.00. Det står i mitt beslut från FK, då är det tydligen natt och eftersom de är mina föräldrar bestämmer de att jag ska ligga och sova då. Eller så är jag vuxen och får dras med deras teknaliteter. Ingen fara, såna saker kan man ju alltid lösa. Det är bara väldigt fånigt.

Åter tillbaka till schlagerkvällen. Loreen sopade verkligen banan med sitt snygga och avskalade nummer. Scenklädsmodet hade ju ett övergripande scifi-tema på Eurovisionfinalen med en massa överdådiga effekter. Då var det övercoolt att vi kom med vår lilla budistflicka och gjorde ett avskalat framförande med århundradets koreografi. Enkla kläder, en dansare och skitlångt hår var hennes attiraljer.

På festen tyckte alla att kvalitetsnivån på bidragen var väldigt låg. Jag skulle just till att protestera när jag insåg att jag ju inte hört dem. Jag hade bara höra Lisa busnynna dem. Det var ju tydligen ett vinnande koncept. Jag borde ha filmat henne och lagt ut det på youtube. Haha!

20120527-080644.jpg20120527-080702.jpg20120527-080712.jpg20120527-080731.jpg20120527-080751.jpg

FAME!

Fame var en helt galet fantastisk föreställning! Tvåspråkigheten med svenska och teckenspråk hade de löst väldigt smart och smidigt. Vissa av skådespelarna agerade på teckenspråk, andra på svenska och en del på både och. När en dövskådespelare framförde ett musiknummer stod en sjungande skådespelare bredvid och framförde själva sången.

Jag kunde inte hänga med att höra vad som sades. Jag hörde vissa ord emellanåt så jag ibland förstod vad de i alla fall pratade om. Men bara det tyckte jag var fantastiskt. Det skulle jag verkligen inte klara utan cippen. Artisterna tecknade ganska stort och tydligt också. Som ett gulligt litet par satt jag och assistenten emy och höll varandra i hand. Varje gång jag tappade tråden tecknade hon taktilt till mig och berättade vad jag missat. Det gick så himla superbra. Tufft för axlar och armar att sitta vriden då jag ännu behöver båda händerna för att läsa av ordentligt.

I pausen fick jag plocka ur cippen och vila örat så tinnitusen skulle lugna sig lite.

Jag var där med min kollega Camilla. Innan föreställningen gick vi till slottkällans uteservering och gottade oss lite. Öl och plocktallrik. Mumsch!

Inatt har tinnitusen varit en riktig jäkla plåga. Jag har vaknat stundvis och känt det som jag blir överkörd av ett tog. Det passerar och försvinner. Då har jag på stört somnat om och en stund senare vaknat av nästa tåg. Från fem har jag varit vaken och mellan tågen. Hela grejen påminner om öppningsfasen i en förlossning, när värken kommer, golvar en och sen bara försvinner. Precis som n är jag var nyopererad. Efter fem timmar först orkar jag skriva på datorn. På morgonen har jag tittat på ljudlös TV. Jag skulle ha gått med i kumlas tillgänglighetsmarsch idag men det får jag skita i. Vila ordentligt så jag kanske orkar se melodifestivalen ikväll. Försökte ta på mig cippen förut men den åkte av på en gång. Tur att man har slinga och stödtecken. Nu låter jag ju väldigt klagosam och dramatisk men det här är ju nåt som går över. Det är ju redan betydligt bättre än nattens tågrusning. Föreställningen var helt klart värt det! Att det gick så bra med den taktila avläsningen känns som världens superseger!

20120526-100648.jpg

Fredagsmys delux!

Det här vackra vädret är helt underbart. Jag kan ju inte säga att jag ständigt mår toppenbra men jag mår betydligt bättre än i vintras. På förmiddagarna mår jag oftast bäst innan det börjar göra ont, därför är det viktigt att jag sover mitt på dan. Igår hade jag besök hos audiologen och ögonmottagningen samma dag jag jobbade. Jag blev kvar på sjukhuset ett par timmar längre än vanligt och kom inte i säng förrän 14.00. Sen mådde jag aspiss! Det är en svår balansgång när man har läkartider som varit väldigt svåra att få. Jag försöker lägga såna saker de dagar jag inte jobbar men ibland går det ju inte.

Aja, idag är en ny dag. Jag ska först jobba, sen sova minst 2 timmar så jag orkar med att visukalen FAME ikväll! Jippidoo! Jag ska dit med min kollega Camilla. Årets första uteserverings-öl blir det också.

Jag har inte bokat tolk och så här i sista timmen frågar jag mig bara VARFÖR INTE? Äru dum eller? Men det är ju en visukal vilket betyder att det kommer tecknas, jag har mitt ci och det borde finnas T-slinga. Vi får bara hoppas att det räcker. Annars blir det nog en alldeles underbar upplevelse ändå. En visukal måste ju vara väldigt visuell och jag har min tolkstuderande assistent som hjälper mig att syntolka. (Visa var på scenen saker händer.) Jag oroar mig faktiskt inte. Det ska blir superkul!

 

20120525-071141.jpg

Tekniska under!

Igår var jag på FSDBs tisdagsträff. Jag har inte varit med på träffarna alls under våren då jag inte orkar med så mycket ljud åt gången med cippen. Ljudmässigt är träffarna ansträngande för vi håller till i ett litet rum med dålig luft och det är mycket folk.  Det är dock alltid värt det för det är sååå kul!!

Den här gången var FSDB:s IT-grupp och informerade; Anne-maj, Arne och Jane. Det är en grupp har i uppdrag att prova ny teknik som hjälpmedel för dövblinda. Det har riktat in sig på Iphone och Ipad för de har så mycket bra hjälpmedelsanpassningar inlagt när man köper dem.  Bra! för jag har ju Iphone.

Kvällen var upplagd så att man först fick gå runt till olika stationer där hjälpmedlen visades i det lilla rummet.  Sedan skulle det bli fika och till sist en föreläsning. Eftersom det var så trångt och dålig luft fick inte alla plats. Några får gå ut och vänta och komma in senare. Jag hade redan cellskräck så jag offrade mig med glädje och gick ut. Det visade sig att det BARA var jag som gick ut.  Inte så konstigt när man tänker på det.  Alla där inne är ju synskadade på nåt vis och ser inte om hur många som är i rummet.  Efter en stund kom lite overksamma tolkar och Fanny ut. Hon orkade inte heller med värmen och den kvava luften där inne. Vi småpratade en stund. När jag väntat utanför i 45 minuter och ingen mer kommit ut för att lämna plats rullade jag in. Smockat! Gick inte att komma fram till nån av stationerna. Aja, jag visste att jag skulle bli jäkligt grinig om jag skulle behöva gå därifrån utan att titta närmare på Arnes prylar. (Oj, det lät snuskigt.) Jag bad honom ta ordet och be alla som fått sett alla hjälpmedel och kände sig nöjda att gå ut till fikat så andra också fick se. Fungerade utmärkt, för alla kring Arnes bord försvann på ett kick och jag fick möjlighet att prova hans bluetoothsling till iphone. Nu hörde jag knappt nåt i den så jag kan inte köpa en sån ändå men det var spännande att höra hur han som hörselskadad och synskadad använder grejerna. Det var ju det jag helst ville veta.

Efter fikat var det väldigt spännande. Då berättade alla tre mer om hur de testat produkterna och vad de har mest användning för. Det som för hörande och seende är en leksak blir verkligen ett högteknologiskt hjälpmedel för någon med dövblindhet.

Jag bblir alltid så imponerad när Anne-maj pratar för hon förklarar saker så tydligt. Jane berättade om en app som jag laddade ner på stört. Den heter ”positionera” och använder GPSen för att visa vart exakt du befinner dig. Med tjänsten kan du också lätt skicka ett sms till någon med en länk till den kartan så den personen kan hitta dig. Fantastiskt, tack Jane!

 Det märktes att såna här informationsträffar behövs. Själv har jag ganska lätt att ta till mig information om nya produkter men så är det ju inte för alla. Vissa ställde frågor som tydligt avslöjade att de inte visste vad det här var för saker. Det är viktigt att de får veta hur mycket mobiltekniken utvecklats. Smartphones är ju verkligen en stor vinst för tillgängligheten och IT-gruppen gör ett väldigt viktigt jobb!

 

Ja, det där hörde jag minsann!

Ibland hör jag nåt med cippen fast jag inte ens lägger märke till det.  Idag vid förmiddagsfikat på jobbet pratade en kollega, Ulrika,  om att hon snart ska sluta och att vi ha lite hejdå-fika någon dag. Jag var mitt i att argumentera för de dagar jag finns med vid fikat när jag svarade på nåt litet som INTE sades i micken. Typ så här:

Ulrika                -Någon dag nästa vecka, kanske?

Jag                      -Tisdagar, torsdagar och fredagar är ju skitbra dagar att fika på.

Camilla              – Förmiddagarna, va?

Jag                      -Ja, precis! När jag jobbar.

Camilla              -Oj, du hörde vad jag sa.

Jag                      -Näää, det gjorde jag inte. Vad sa du?

Camilla              -Att får fika förmiddag.

Jag                      – Ja, det hörde jag ju. Ha!

Det härliga var att jag precis innan hade suttit och berättat hur bra det funkar med cippen.

Lycka!

 

En hel, tjock sommar framför sig!

Hur galet härligt är det inte med sommar!! När man fastnar i parken på väg hem från dagis och knyter blomsterkransar. Myser en timme i solen.

20120521-214006.jpg20120521-214016.jpg20120521-214022.jpg

En annan härlig försommartradition när ju att ta sig en god stund  på biblioteket och låna hem en trave böcker man kan mala under sommaren.

20120521-214036.jpg

Jag älskar den här tiden på året när man vet att man har en hel sommar framför sig.  När sverigevintern känns lika avlägsen som venus och termobraller lika överskattat som blueray (trots att jag använde dem ute förra veckan.)

Idag hörde jag dessutom att det knäpper till när man lurar en dotter att lukta på en maskros och man snäpper av den med nageln Moahahaha!

I ett hus vid sladdens slut

Jag har pysslat till en bra lösning på alla våra fula laddare som orsakar ett virrvarr av sladdar: Ett sladdhus. Inne i huset (inköpt på lagerhause) har vi ett grenuttag med strömbrytare vars sladd går ut via baksidan av huset. På framsidan sticker ändarna av alla laddsladdar ut så man lätt kan koppla dit mobiler, surfplattor, CI-batterier, hörselslingor o.s.v. o.s.v. Varje sladd har jag dessutom duktigt märkt (både i lådan och utanför) så man slipper förvirring under dagar hjärnan inte riktigt samarbetar.

Nöjd!

20120516-190150.jpg

20120516-190158.jpg

20120516-190210.jpg

20120516-190221.jpg

Vatten i örat

Idag på vattengympan lade jag märke till nåt jag inte tänkt på tidigare. Jag låg och guppade i varmvattnet och kom att tänka på att det lät i högerörat (hörapparatsörat) när det kom under vattenytan men inte i vänsterörat.  Provade att knacka i ledstångsröret och andra ljud under vattnet. De ljuden kunde jag inte höra, men just det ljudet av att örat fylldes med vattnet hördes väldigt tydligt. Vatten som träffar trumhinnan kanske. I vänsterörat: tvärtyst.

Lagom intressant. Borde ha sett rätt roligt ut där jag grejade, men personen jag delade pool med var en världens gladaste tant som bogserades av sin son så hon kunde jaga en röd boll i vattnet. Hon brydde sig inte om nåt annat än sin roliga boll. Hon fick mig att må så himla bra.