Kategoriarkiv: Inprogrammering

Med sitt livs kärlek som assistent här, va!

Igår hade vi en date, Sven och jag. Ottilia skulle sova över hos mormor och då passade vi på. Sven har gått ner i arbetstid på sitt vanliga jobb och arbetar deltid som assistent för mig. Helgalet, I know! Men det var hans idé och jag gick med på att prova det i fyra månader. Anledningen? För att få mer tid helt för oss själva. Så sedan en månad tillbaka jobbar min man 4 kvällsnatt-pass varannan helg. Har man bråkat tidigare i veckan känns det förjävligt. Har man haft fullt upp och inte hunnit med varandra är det en gudagåva. I vilket fall är det en riktig utmaning. Det är en stor skillnad på anhörig-hoppar-in-för ingen-assistent-kan-jobba och riktig assistans.
Är det svårt att vara hans chef? Nä, inte så länge jag inte behöver ta fram piskan!

12118595_10205930419272257_8423940127180031928_nJa jo alltså, tillbaka till daten. Jag hade en annan assistent innan så jag kunde duscha och piffa till mig ifred. (Bortsett från ”mamamamama, titta på det här, titta på det där och allt annat också” Helt och hållet ifred existerar inte riktigt när man har barn hemma.)
Vi släppte av Ottilia  hos min mamma och mös där en stund innan vi gav oss ut för lite italienskt käk och rödvin. Den lilla vinbaren var mörk och trångt med folk. Menyn googlade jag fram från barens hemsida och läste den förstorad på mobilen. Till en början satt vi mitt emot varandra och jag kunde precis se hans ögon. Så fort det blev mer plats flyttade jag över till soffan han satt i så vi kunde teckna taktilt och ha det riktigt gosigt.

22747441-origpic-947a31Det var en höjdarmiddag, men det bästa väntade hemma. Vi har precis hunnit installera vår infrabastu. Den blev klar (inte perfekt, men klar och funktionsduglig) precis innan vi åkte hemifrån. Tanken på vår bastu som väntade hade gottat oss i hela kvällen. Nu var det dags för invigning. Medan jag låg utslagen i soffans höstmörker satte Sven igång
bastun hällde upp varsin Imperial Stout. En  bastu för 4-5 personer är alldeles lagom för två personer som vill sträcka ut benen och tåflirta från varsitt hörn. Ah, livet är gött.

Det här med att ha fyra kvällar varannan helg ensamma kan bli en riktig hit. Förrförra helgen var det inte ett dugg rosenrött och kul. Då hade vi varit osams under veckan och ville nog helst bara slippa varandra ett tag. Sven var stressad över målningen av garaget och jag ville hellre slita av mig armen och slå mig själv med den än att be mina folkilskna man om hjälp med nånting alls. Dålig kombo. Väldigt uruselt dålig kombo. Vi borde tagit in en vikarie istället eller gjort som nu; lagt allt annat åt sidan. Det kan ju vara en livboj för två föräldrar att varannan helg tvingas lägga bort allt annat och fokusera på varandra om kvällarna.

Kronisk förälskelse i svensk sommar

Semestern har varit skitrolig och skitjobbig. För att börja med det skitjobbiga så har jag fortfarande inte full personalstyrka. Det har varit omöjligt att få in någon varaktig personal på sommaren så det har blivit mycket olika vikarier och det har emellanåt fungerat helt okej och andra gånger rena mardrömmen. Jag längtar verkligen efter att ha alla mina samtliga ordinarie assistenter tillbaka som förhoppningsvis är utvilade efter sina semestrar. IMG_6350Trots att semestern spetsats av inskolningar, arbetsintervjuer och främlingar i vårt hem har jag fysiskt mått väldigt bra och orkat mycket. På så sätt har det varit en riktig drömsemester. Jag har hittat på mycket med mina vänner och har gjort utflykter med familjen och haft jäkligt kul. Liseberg, eko-gård på landet, barnens ö, fester och härliga middagar. Jag och Sven hade ju vårt lilla äventyr i Karlslund då vi ramlade ner i Svartån. Jag är lite töntigt  nöjd över studsmattan som jag och Ottilia satte ihop tillsammans.Vi har gjort massa annat
pyssel också; sköldpaddor av kapsyler, kort, garnbollar och allt möjligt. En dag gjorde vi en helgrym picknick till en äng i närheten där det finns en massa bra klätterträd. Sven hade tränat dagen innan och sa att han inte ville klättra, men sen skulle han hjälpa Ottilia att klättra och rätt var det var hade han tagit sig IMG_6354längst upp i en björk. Assistenten fick använda min arm för att visa vart han var. Vädret har ju varit helt underbart. Jag har älskat värmen och det har varit ganska lustigt att se på Facebook hur många som klagar över att det är för varmt och att andra i sin tur klagar på dom med någon vitsig kommentar om hur dom kommer att sakna det här vädret i vinter. Då fick jag en spontan lust att lägga ut en allmän klagan över dom som klagar över folk som klagar på vädret. Men jag har låtit bli. Jag är kroniskt förälskad i Svensk sommar oavsett om den är varm eller kall. Är den kall är den ändå bra mycket varmare är svensk vinter. Är den otäckt varm är den ändå bra mycket behagligare än svensk vinter. Extra varm sommar har tydligen varit extra bra för mig. Jag mått toppen och orkat massor.

6 månaders-kontroll

Idag hade jag en försenad halvårskontroll av mitt CI. Det har gått 7 månader sen inkopplingen men när jag skulle haft kontrollen var jag sjuk. 
Jag hade med mig filmen från operationen (den äckliga) i hopp om att få den förklarad för mig. Jag hade riktigt tur för idag var en AT-läkare med. Han skulle se hur en mappning gick till. Han tränar för att bli kirurg och var ju verkligen precis rätt person att fråga. Jag fick veta att både han, ingenjören och sex andra personer deltagit i min operation. Det var riktigt intressant. Han förklarade vad som sågs på filmen (där är skallbenet, där är bygeln, där går man in genom runda fönstret), hur man borrar för att hitta fram till snäckan och annat. Jag är superglad att jag bad dem filma och vågade mig på att se den ordentligt. När man väl vet vad man ser är det skitintressant! Då glömmer man att det är äckligt.

Mappningen och hörseltestet gick också väldigt bra. Det visade sig att problemen jag haft i sommar inte berott på att hörselnerven ”strejkat” utan att jag faktiskt börjat höra ljusa ljud bättre så att de behövde sänkas. Det är förklaringen till att jag blivit mer ljudkänsligt. Jag har helt enkelt hört bättre! Nu sänkte vi de ljusa sekvenserna och på hörseltestet  hörde jag ändå lika bra. Förhoppningsvis kommer det bli lättare att använda CI nu. Jag säger bara PJUH!!

 

Pressad mot högre höjder

Igår hade jag 3-månaderskontroll av mitt CI. Det tycker jag gick väldigt bra. Som vanligt fick jag göra lite mätningar som jag blev pömsig av. Sen gick jag göra nu inställningar som jag blev ännu tröttare av. Det är en underlig känsla, som om nån gett en ett sömnpiller. Ljudingenjören och audionomen var nöjda med mina framsteg men hoppas på att kunna pressa min hörsel till en ännu lite högre höjder. Kurvan är i alla fall jämn och fin. Det är bara en elektrod som fortfarande inte vill hänga med de andra och ligger väldigt lågt. Den kommer längre fram att kopplas bort helt. Jag får klara mig utan den, men det är inte ovanligt att det är så.

Efter de nya inställningarna blir jag rätt skakad varje gång jag slår på cippen. Obehagligt till en början och jag sträcker mig automatiskt efter volymkontrollen innan jag minns att jag inte ska sänka. Obehaget brukar gå över ganska snart ändå. Imorgon är jag ledig. Då ska jag ta det väldigt lugnt. Om hjärnan orkar hänga med så kanske jag lyssnar på lite musik. Det är i alla fall min plan inom snar framtid: ljudträna musik. Mitt mål är ju att få Brev till kalle att låta rätt i mitt mekaniska öra.

Idag har jag förövrigt haft en bra dag. Jag har klippt mig. Nu är det väldigt kort och väldigt urtunnat. Skönt inför sommaren må jag säga.

20120613-185937.jpg 20120613-185946.jpg 20120613-185955.jpg 20120613-190016.jpg 20120613-190022.jpg 20120613-190029.jpg

1-månadskontroll

Programmeringen igår gick väldans bra. Morgonen var besvärlig för jag hade hållits vaken på natten av kärleksbarnet mitt. Jag hade huvudvärk och såg inte riktigt fram emot att lyssna på en massa piiip. Men slapp den vanliga all-inclusive mappningen. Lyssnade så ljudet lät bra, höjde och gnolade lite extra på diskantfrekvenserna. Vi höll på i nån timme och jag blev förmanad att träna mer utan hörapparaten. Sir, yes sir! Sen kunde jag åka hem, lägga mig i ett mörkt rum och sova bort huvudvärken. Ahhhh… Vilken gudomlig gåva det är att kunna ta av sig sina öron och lägga dem på sängbordet.

 

 

20120425-150145.jpg

Radiotystnad

En radiotystnad har ridit bloggen här några dagar. Dags att bryta den. Klirr!

En officiell, bra ursäkt är att hela familjen varit sjuka. Jag och ottilia har varit förkylda med feber. Sven har haft kräkts.

Det brukar dock sällan stoppa mig från att blogga. Om jag ska vara helt ärlig har jag nog inte bloggat för att det känts bedrövligt med Cippen. Det har ju gått så fantastiskt bra med den nu. Jag har inte haft lika mycket huvudvärk, tinnitus och kunnat använda ljudprocessorn långa stunder. När jag skulle tillbaka till ljudingenjören på audiologiska kliniken för programmering igen var jag super peppad. Det all rätt, hörseltesterna visade vad man hoppas på: fortsatt förbättring. Vi gjorde en ny mappning och nya inställningar på ljudprocessorn. (Det gamla vanliga) Sen blev det jobbigt. Huvudvärk, tinnitus och ohygglig trötthet. (Jo, jag vet, det gamla vanliga.) Tog en paus från cippen i onsdags.

Knasigt, jag vet inte varför jag antog att allt skulle gå så lätt nu. Jag borde veta bättre vid det här laget. Nu har jag i alla fall kommit över mina omänskliga förväntningar på mig själv och kämpar på med cippen. Jag tror ändå att jag kan börja jobba igen den 12 april som planerat. Jag tror dock att jag efter varje programmering kommer behöva en dag hemmets lugna vrå så god planering behövs. Nästa programmering ligger dock typ dan innan jag ska börja jobba. Hm, får boka om det. Jag tänker inte börja min första arbetsdag med att ligga i vilorummet. No way!

Jag har lite här och där fått höra att bloggen har lite nya anhängare i form av kollegor och teckentolkar. (som om de vore av en egen livsform. Haha.) Grymt! Ni är hjärtligt välkomna. Kommentera gärna och dela vidare. Sånt gillar vi!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe. Mmmm…

Pippi på fåglar

Ja, jag har varit på gränsen till besatt av att höra fåglarna piiipa sedan jag satte igång ljud processorn för två och en halv vecka sen. Igår hände det till slut.

Det strålande vädret gjorde att jag och sven satt på vår altan med varsin kopp och mös. Jag trodde att jag höre fåglar för men det visade sig vara granntanterna som kacklade utanför soprummet. Det finns mycket att bli upprörd där, må ni tro. (Mest upprörd av alla brukar sven vara.) Hur som, när tantaluringarna försvunnit justerade jag inställningarna men kunde ändå inte höra någon av fåglarna sven hörde. De var för långt borta. MEN, så kom det plötsligt en fågel och peep som bara den. Jag hörde! Sen fick sven dricka resten av sitt kaffe till ljudet av att hans fru härmade fågeln i minsta detalj. Det är ett under att han inte körde in mig i soprummet. Han måste verkligen älska mig!

Bedrest är bra för kreativiteten

Eftersom jag haft så ont sen helgen har jag tagit det väldigt lugnt nu. Det är inte lätt må jag säga för jämt när min kropp strejkar får jag är väldigt starkt behöv av att känna mig att jag får saker gjorde. Nu när jag har CI så tickar köksklockan dessutom väldigt högt och hånfullt mot mig. Klockan 9 i morse kändes det som om dan aldrig skulle ta slut. Då bad bad jag ass. Malin att klättra upp och plocka ut batteriet. Sen satt jag och stirrade på en klocka som stod stilla istället.

Sov gott och länge natt, sedan två timmar på dan. Det brukar betyda återhämtning. Imorgon ska det enligt prognosen bli 16 grader ute så jag peppar för kaffe på innegården.

Bedrest har varit bra för kreativiteten när det gäller ljudträningen. Här är några nya varianter:
-Låta någon sjunga på välkända sånger och försöka gissa vad hon sjunger. Döenkelt om man får se läpparna, skitsvårt om man inte får det. Läckert när man hör något totalt oplacerbart och sen får läsa läpparna som är ”fåååångad av en stormvind”. Nästa sekund hör man exakt vad det är för melodi och ord i låter. Hjärnan är en så intressant manick!
– Låta någon sakta läsa vänner och bekantas statusuppdateringar på facebook. SVÅRT! Jag får läsa läppar och meningar upprepade tills jag hör.
– Låta någon sakta läsa en bra barnbok man känner igen och kombinera med läppavläsning. Mamma Mu är ett tips. Bra böcker med mycket upprepningar. ”Men kossor kan inte klättra i träd, säger kråkan vresigt.” Att ha högläsning för sig själv är också ett bra tips.

20120321-061644.jpg

Jag rrrrreser mig igen

Igår var jag på audiologmottagningen för en femte mappning. Det kändes att all ljudträning och programmering ger resultat. Det är häftigt att se förändringar som hänt på bara några dar som audiogrammet där jag nu låg med en kurva kring 35 db istället för 45. Den allra ljusaste tonen har jag tidigare inte kunnat höra alls. Den kunde jag igår höra på 70 db. Jag hoppas att den ska klättra upp¨och lägga sig på samma nivå som de lä,gre frekvenserna.

Käkade lunch på jobbet. Det var trevligt. Känner att jag blir väldigt pladdrig när jag träffar folk jag inte sett på ett tag. Mitt sociala liv är lite begränsat just nu.

På eftermiddan hade jag ljudträning och den gick kanonbra. Audionomen läste upp två ord i taget för att sedan upprepa ett av dem. Jag skulle försöka höra vilket ord det var. Piece of cake! Jag fick upprepa månader, veckor, siffror och andra ord hon sa också. Lyssna på ljud från datorn och identifiera dem. Audionomen läste texter från barnböcker och gav mig olika uppgifter. Kändes väldigt bra. Med de där övningarna blir det så tydligt vad man hör och inte hör. Jag fick med mig lite uppgifter hem också att träna med.

 

Sluta skrik!!

Igår hade jag min pappa och syster här i olika omgångar. De kommenterade att mitt tal förändrats. Att jag inte vrålar när jag pratar längre utan pratar i en normal och jämn samtalsnivå. YES! Jag har inte ens tänkt på det innan men det stämmer nog. Sven (och andra som känner mig väl) brukar ge mig en haptisk signal eller teckna när jag pratar för högt vilket förut var rätt ofta. Om jag slutat med det är det en förändring jag välkomnar med trumpetfanfarer och balonger. Att meddelas att man sitter och skriker är högst genant.

I tisdags var jag föresten på ännu en programmering. Finns inte så mycket att rapportera från det. Ingenjören sa att jag kommer ha lättare att höra fåglar när vi höjt ljudinställningarna.

20120315-090445.jpg

Vårkärlek, men inga fågelpiiiip

Dagens varma väder skrek hetsigt åt mig att komma ut och leka. Utepremiär för cippen. Jag, Sven och kaffetermosen slog oss ner på i innergårdens behagliga skugga. Jag väntade förväntansfullt någon minut innan jag besviket gnällde. ”Jaha, vart är fåglarna då?” De var tydligen där men en bit bort. Jag fick glömma mina skyhöga förväntningar. Nästa person som säger till mig att ha tålamod får ett blött finger i örat. Jag vet, jag vet!

Vi hade himla mysigt. Härligt när man kommer ut i vårluften och blir underbart larvig. Vi skulle ta en liten bild av oss själva men det ballade förstås ur till det här:

20120312-115454.jpg

20120312-115506.jpg

20120312-115523.jpg

20120312-115537.jpg

20120312-115547.jpg

20120312-115619.jpg

Inprogrammeringen: dag 4, tredje mappningen

I onsdags hade jag ledigt och fick smälta intrycken lite. Igår var det dags för tredje mappningen (då ingenjören programmerar om inställningarna i cippen.) Först skulle jag få göra ett gammalt hederligt hörseltest för att kunna göra ett audiogram över hur jag hör nu med cippen. Läkaren hade även bett om audiogram över hur jag hör utan cippen och hur jag hör på mitt högra öra (där jag har happen). Så fort jag hörde det kändes jag bara hur jag ville gråta. Jag kände att det sista i välrden jag vill veta är hur dåligt jag hör på andra örat eller hur jag inte alls hör utan cippen. När jag satt i testrummet blev känslan bara starkare och jag berättade det för audionomen. Då strök hon testerna som läkaren bad om då det inte var något som egentligen behövdes göras. Hon vet ju hur ledsamma mina hörselprov varit det senaste året. Speciellt i höstat då nästan alla hörselrester på vänsterörat oförklarligt försvann.

Cippen skulle ändå testas. Det var väldigt svåru att urskilja var som var tonet bredvid det vanligt bakgrundsraslet. Alla ljud låter ju som rassel än så länge. Jag kände det som att jag chansade en hel del och att audiogrammet skulle se ut som ett EKG-resultat.

När jag väl fick resultatet i hand trodde jag inte det var sant. Jag började tokböla utan hämningar. Jag hör faktiskt bättre med ci än jag gjort på flera år med hörapparat. Jag trodde det skulle ta tid, men jag hör faktiskt bra redan nu (bra, jämfört med en gravhörselskada, inte frisk hörsel.) Det som fattas är ju bara att förstå det jag hör. Tolka rasslet och boingboingarna. Den insikten var guld värd! Igårkväll rotade jag fram ett audiogram från 1998 då min hörselskada upptäcktes och jag fick mina första hörapparater. Här är det:

 

20120309-070505.jpg

Dagens audiogram ser ut så här med CI påslaget:

 

För den som inte är insatt i audiologi kanske det inte säger så mycket men frisk hörsel tror jag har en kurva ovanför 20 db. Innan mn operation hade jag en kurva som låg kring 100 db. Alltså låg siffra bra, hög siffra dåligt.

Jag hade ingen ljudträning men fick som vanligt göra lite tester. Jag skulle försöka höra skillnad på audionomens och ljudingenjörens röster men det lunde jag inte. Fick lyssna på ´lite ljud från datorn. Sedan fick prata en stund med kuratorn.

 

 

Inprogrammering: dag 2, andra mappningenb

Oh man, vilken huvudvärk och vilken tinnitus man har dagarna i ända nu men jag känner mig peppad. Efter ett samtal med min fantastiska psykolog har jag lite mer koll på hur jag ska hantera det hela. Idag har jag dessutom klippt mig kort så det är lättare att få magneten på plats. Jag lät mig dessutom ryckas med av min frisörs entusiasm och köpte rosa hårskugga. Ögonskugga som man har i håret. Ett säkert tecken att hjärnan inte riktigt tänker klart just nu. Jag tänker nog börja ursäkta allt puckat jag säger och gör med att all min hjärnaktivitet går åt till ljudträning dessa dagar.

Gårdagen hade jag min andra dag av programmeringen av cippen. Åter igen ett tvåtimmarspassa med ljudingenjören som justerade nivåerna hit och dit. Efter lunchen hade jag ett pass med ljudträning igen. Små, små framsteg som kändes helt fantastiska blandat med läskiga oljud! Sist fick jag lyssna på musik. Jag fick välja en låt och då bad jag förstås om ”hjältar” av brev till kalle. Tyvärr gick det inte att höra nåt vettigt alls. Kktschhrcksss med lite bakgrundsboing. Audionomen bad mig istället välja en låt jag kan utan och innan. Något med enkel melodi. Då valde jag Ted Gärdestad, han som vill ha en egen måne ni vet. Oj, vilken grej! Med enbart cippen kunde jag faktiskt uppfatta lite melodi. Det beror förstås på arbetsminnet. Att hjärnan fyller i det hon kan. Cooolt! Musik känns som ett härligt sätt att ljudträna.

Här hemma idag har jag provat att lyssna på ”jag vill ha en egen måne” på datorn men jag hör bara skrän. Ingen musik alls. Kanske måste vara bättre ljud. Aja, jag fortsätter lyssna ändå med happen som stöd i andra örat.

20120307-192213.jpg

20120307-192231.jpg

20120307-192243.jpg

20120307-192252.jpg

20120307-192300.jpg

Inprogrammering: dag 1

Igår var det dags för inprogrammering av cippen ( cochleaimplantatet). Jag har haft konstant ångest inför det i tre veckor och varit helspattig. Imorse hade jag ingen ångest, jag vara bara skitnervös och gjorde inget vettigt av nåt. NÄr jag kom till sjukhuset kände jag mig dock coollugn. Där är jag väldigt hemma.

Dagens schema började med en kort undersökning hos öronläkaren. Inga konstigheter alls. Lagom till mötet med ljudingenjören och audionomen kom sven för att hålla min hand. Alla elektroderna fungerade som de skulle. Ingenjören testade olika kanaler fram och tillbaka. Det lät som ett hörseltest men skrapigare och instället för piiip lät det Boing.

Till slut var det dags att koppla in det riktiga ljudet i rummet. De första ljuden upplevs väldigt individuellt fick jag veta. Själv hörde jag inga ljud till en början enbart efterklangen vilket lät boing boing boing. Min assistent filmade det hela. Jag lade upp det på youtube men när jag såg det från datorn kunde jag bara göra hur jag skrattande och gråtfärdig sa vad hemskt vad hemskt. Nu är klippet inte offentkligt längre. Jag ska bränna det på en skiva och titta på det i TVn där jag har slinga först. Sedan kanske jag lägger upp det här.

Åter till inprogrammeringen.Till en början hörde jag inte ens skillnad på om någon pratade eller om han hostade eller flyttade på stolen. Allt lät bara skraaap boingboingboing. Jag blev väldigt trött i huvudet. Även när jag tagit av cippen då vi hade paus orkade jag inte lyssna. Sven tecknade med mig vilket var så otroligt skönt. Ändå började vi väldigt försiktigt idag. Framöver kommer jag ständigt behöva tänja på obehagsnivån volymmässigt men idag var tanken att jag inte skulle behöva det. Även om alla ljud var ytterst obehagliga idag var de ändå på en behaglig nivå, inte starka alls.

Efter lunchen hade jag en timmes ljudträning då jag fick göra olika ljudövningar med audionomen. Jag skulle görst bara särskilja olika ljud: pling i ett glas, papper som prasslar och knackningar i bordet. Jag kunde inte höra skillnad på ljudet men på efterklangen. Olika sorters boing alltså. Röster gick snart lättare att urskilja även om det var omöjligt att tolka vad som sades. Rösterna lät verkligen inte rätt de heller. Med hörapparaten hörde jag dem på högerörat medan de lät väldigt mörka och förvanskade i andra örat. Som när kidnapparen ringer och meddelar att du ska betala hundra tusen dollar om du någonsin vill se din dotter i livet igen. Den biten var ju ganska underhållande eftersom det då bara var kvinnor i rummet. Utan hjälp av happen lät rösterna mest som ett surr följt av boing-ljud.

Under ljudträningen fick jag också prova försöka höra skillnad på korta och långa ord, upprepa vad som sades (årets månader), lyssna på när audionome läste en saga samtidigt som jag själv läste den. Hon poängterade alla ljud hemma är ljudträning. Jag måste lära mig känna igen alla ljud från början, även oljud. Att jag har hörsel på andra örat hjälper ju väldigt mycket. Än så länge är ju ljudet från cippen bara störningsljud när jag har happen (hörapparaten) på mig. Jag måste emellanåt ta av mig happen och och träna implantatet ordentligt.

Det känns som om ljudträningen gick jättebra. Jag kände mig väldigt nöjd. När jag var på väg hem fick jag dock mer eller mindre panik. Panik över hur mycket jobbiga ljud det kommer bli nu och panik över att inte assistenterna kan teckna. Efter att ha terroriserat mitt assistansbolag med ett hysteriskt samtal med assistenten Petra som tolk och bölat och skällt i min mans famn lugnade Petra ner mig. Påpekade att det här nog var spänningen som släppte efter att väntat på implantat i 3 år. Så sant så sant. Det är helt okej att bli lite psychobitch en stund om man sen kan rycka upp sig, be alla inblandade om ursäkt och inse att det inte är så jäkla farligt som det i stunden verkar. Det är föresten lite orättvist att man ska behöva göra det här just när man har PMS. Not fair!

Jag hade cippen på större delen av eftermiddag tills jag inte stod ut med huvudvärken. Bra jobbat. Nu kan jag klappa mig själv på ryggen lite och säga ”jaha, det där var första dagen på resten av mitt liv. Skönt att den är över.”

20120306-085254.jpg

dan före dan…

Äntligen är det dags. Jag är värdelös på att invänta saker. Jag får hellre en smäll i ansiktet på en gång än väntar på att kanske få det. Skönt att få det överstökat.

over and out!

Dra undan mattan och se om jag står kvar

Två dagar kvar till inkoppling. Jag vill se fram emot det men det går bara inte. Det kanske går lättare när det väl har kommit igång. Just nu känns det bara tomt och ångestfyllt.

När jag för tre år sedan blev informerad av min läkare att att jag var på väg att bli döv sa han det på ett smart och tröstande sätt. ”Det ser ut som om du kommer förlora all din hörsel men jag tror inte att du kommer inte behöva leva som döv för du kan förhoppningsvis göra en CI-operation när hörseln försvinner.” CI blev min försäkring mot dövhet. Det gjorde det lättare att höra skitdåligt. När jag sitter här och skriver inser jag att det kanske är därför jag får sån ångest av att tänka på inkopplingen på måndag. Då får vi se om försäkringen håller. Vi drar undan mattan under mig och ser om jag fortfarande står kvar stadigare eller om jag faller ner i ett stort svart hål. Ja men jo, jag har förutsättningarna med mig i alla fall. Det är inte så stor risk att det inte går bra men det är lika jobbigt att tänka på för det. Jag kan inte relatera till hur det kommer vara om det går bra. Jag kan inte föreställa mig hur det det kan kännas att höra ganska bra. Samtala utan att anstränga sig. Det är lättare att relatera till ett liv i tystnad. Jag behöver bara stänga av hörapparaten.

Bild av ärret -3 veckor-

Idag tog jag bort tejpen som läkaren satte över ärret bakom örat efter att hon tog bort stygnen för ett par veckor sen. Jag tycker det är helt fantastiskt hur diskret det är.

På måndag börjar inprogrammeringen a v mitt CI. Läskigt, men nu klänner jag mig peppad. Bring it on!

20120301-211912.jpg

Inte alls så illa

Idag har jag närmat mig mina sinnes fulla bruk trots allt. Jag var inne på cochlears hemsida och läste om CI imorse. Kändes bra. Peppande! Det är ju trots allt ett högteknologiskt hjälpmedel jag ska ha. Bl.a. känner den av om jag kommer in i en lokal med T-slinga. Den känner också av om slingans volym är tillräckligt hög inställd för att jag ska kunna använda den.  Inte alls illa, inte alls.

Falla ner från svampen

Vilken konstig bubbla man är i nu. I och med att jag varit sjuk och är känslig mot kyla har jag varit ganska isolerad sedan operationen.  Att inte kunna ta min medicin har bara ökat på den känslan eftersom jag får ångest när jag träffar andra människor.  Skitjobbigt när man bestämmer sig för att hitta på något trevligt och sen bara vill klättra ut sitt eget skinn när man väl gör det.

Igår envisades en chaufför med att sätta på mig säkerhetsbältet trötts att jag protesterade högt. Han vann. Jäkla seppo. Då började jag tokböla. Upplevde det som världens kränkning att jag hjälpte mig med något jag klarar själv. I vanliga fall hade jag nog skrattat åt honom eller gått fram och satt på honom bältet.

Jag tänker och klurar mycket på hur det ska  bli att leva med CI sen. Så svårt att föreställa sig. Inkopplingen inser jag att jag föreställer  mig exakt som det var första gången man fick hörapparater. Vilket i mitt fall var när jag var 14 och redan varit hörselskadad länge utan att veta det. Att få ljud i öronen var helt fruktansvärt óch det tog lång tid att vänja sig vid den tortyren. Om en vecka ska jag jag koppla in CI. Jag försöker se fram emot det för jag vet att det är asbra att få ljud igen men egentligen är jag mest rädd. När jag fått ordning på hormonbalansen kanske jag kan känna annorlunda. Just nu  känns det bara som om någon tänker kasta mig över räcket på svampen. ”Det är ingen fara. Det kommer gå så bra att falla ner från svampen, lilla vän!”

Inatt drömde jag att min chef och läkare på audiologen hade amputerat två fingrar. Han tog det med en klackspark och vinkade med stumparna till mig. Hur ska man tolka en sån dröm?