Kategoriarkiv: Ottilia -min härliga unge

Flyttdag, du är så välkommen

IMG_7262Nu äntligen är det dags. Idag flyttar vi. Jag är inte så uppspelt eller nervös som jag tänker att man borde vara. Jag är lugn och känner att nu är det dags. Två och ett halvt år har vi jobbat för det här. För den här stunden. Nu är det dags.

Jag har aldrig flyttat ifrån en lägenhet utan att känna att det ska bli skönt att slippa den. Vi har oftast flyttat för att min sjukdom förändrats så vårt boende  blivit otillgängligt för mig. Den här gången lämnar jag mitt nuvarande hem. Nu känner jag att jag lämnar en lägenhet som jag verkligen trivts i från början till slut, men det känns inte som att jag kommer sakna den. Den har varit så bra anpassad och jag har haft ett bra hem här, men nu kommer det bli ännu bättre. Vi kommer slippa klättra på varandra, familjen och assistenterna.

Slutbesiktningarna flöt på ganska smärtfritt. Vi fick vårt slutbesked så vi kan flytta in men det varit mycket som inte visade sig vara klart att använda också. Elen till avloppet fick vi inkopplat nu i sista sekund efter mycket om och men. Vissa saker får vi acceptera att det tar tid att få ordning på, som golvvärmen. Eftersom termostaterna till den inte kopplats in har vi brännhett golv i tvättstugan och kallt  i andra delar av huset. Rätt surt. Braskaminen fick inte godkänt av sotaren och troligtvis måste företaget som installerat den montera en längre skorsten.
Ja, det där med värmen när kylan eskalerar utanför är oroande, men det viktigaste är ju att vi får flytta in nu. Fryser vi i ett rum får vi väl hålla oss i ett annat. Det finns värme i huset, bara inte överallt än. Det får banns mig fixa sig.

1743676_10152568945012379_3612024266812767728_nSå fort vi fick slutbeskedet började vi köra över lådor till huset. På så vis har packningen rullat på utan att täppa igen lägenheten allt för mycket. Ottilia har varit mycket hos mormor och farmor så vi kunnat jobba på. Lördagen efter slutbesiktningen sov Ottilia hos farmor och då bestämde vi oss för att ta en ledig kväll och njuta av huset. En dejt i form av golv-picknick i köket. Det var skönt att bara vara där för att ha trevligt och njuta istället för att se allt som måste fixas, som inte fungerar. Vi firade med champagne och mackor. Vi spelade backgammon (jag vann) och hade riktigt roligt. Det var väldigt frigörande. Som par tappar man lätt bort varandra när man bygger hus, skaffar barn och trilskas med en progressiv sjukdom. Varje gång som man hittar den där lilla glädjen man har ihop känner man hur viktig den är för en, hur viktig han är för mig. Hur ont det gör att vi ibland tappar bort den och hur skönt det är att återfinna den.

10881794_10152571106307379_3360349783376622011_nPrecis som alla andra askunge-moments tog vårt moment slut i ett trollslag. Ett samtal från farmor om en dotter med feber och hemlängtan. Vi var nöjda med att åka hemåt och farmor körde hem sjuklingen mitt i natten. Dagen efter blev jag också sjuk och vi gosade till det ordentligt.

Jag kan bara inte skratta åt eländet just nu. Det blir bara eländigare då.

Min dotter vill inte använda teckenspråk just nu och det är skitjobbigt. Hennes röst är väldigt svår att höra. En del av mig vill tvinga henne. Säga att ”här kommer du inte loss förrän du tecknar till mig” medan jag surrar fast henne vid en flaggstång. Det gör jag inte. Jag uppmuntrat, tjatar, försöker göra teckenspråkslekar och allt annat jag kan komma på. Det är skitjobbigt för henne också. Hon blir ju jättefrustrerad när jag inte hör vad hon säger.

Igår lekte vi och när hon blev arg över att jag inte hörde, blev jag arg tillbaka och vägrade fortsätta leken om hon inte stödtecknade när hon pratade. Det blev ingen mer lek. Hon stängde argt in sig på sitt rum och jag satt tjurigt kvar i soffan med utklädningskläder och armarna i kors. Sen grät jag en skvätt. Jag hatar det här. Jag hatar att behöva ställa krav på min man och mitt barn  för att kunna kommunicera bra i vardagen. Jag vet att det kommer bli bättre när jag tränat upp högra hörselnerven, men just nu är det bara skit.

Igår var vi till huset och färgaffären. De andra i bilen pratade och jag hörde inte. När jag väl trodde att jag hörde sa jag nåt och det blev totalfel . Sven skrattade och då blev jag skitledsen. Jag brukar också skratta, men nu blir jag bara ledsen och förbannad. Avundsjuk blir jag också. På Sven. Jag blev avundsjuk i helgen när jag min sjukdom höll mig sängliggandes och han kunde ha roligt. Igår i färgaffären för att han så obekymrat kan titta på färgproverna utan att tänka på i vilket ljus han står. Att han kan lyfta och bläddra i tapetkatalogerna utan hjälp och utan problem. Vi brukar skratta tillsammans när saker går på tok för mig. Det är befriande att få skratta åt skiten, men inte nu. Nu är det inte ett dugg kul längre.

I tisdags var hela familjen i Gällersta kyrka. Ottilia går med en kompis på deras fritidsaktivitet ”kyrkdetektiverna.” Där ungarna får ränna omkring och utforska kyrkans spännande utrymmen. I tisdags var det avslutning och jag kämpade i kylan, den svåra ljudmiljön, bländande ljusen överallt och alla fysiska hinder. Kylan hade ansträngt sig för att ordna framkomligheten, men för att ens komma in i kyrkan fick jag rulla långa omvägar i den kalla kyrkogårdens mörker och jag fastnade på ett och annat stället. Barnen hade roligt och det var det viktigaste. Efteråt när jag satt ensam i bilen med assistenten kom tårarna. Hela kvällen hade varit en kamp för att hänga med och ändå kände jag det som att jag inte varit med. Som att jag varit där, men inte varit med för att jag varit så uttröttad och inte riktigt hör eller sett.
Assistenten utbrast ”Det märktes inte. Du ska veta att de andra föräldrarna nog inte såg nåt av det där. Du var trevlig och positiv hela tiden.”
Så brukar det ofta vara. Det är ju skönt att man inte uppfattas som ett kolli av omgivningen, men den är nog svårt för omgivningen att se hur dåligt att jag hänger med emellanåt. Speciellt när jag utåt är så förbanna positiv. Det är  ju en skyddsmekanism. Jag tål inte att folk  tycker synd om mig så när jag kommer in genom en dörr där det står en samling föräldrar skiner jag, hälsar och skrattar. Jag gör det inte medvetet, men jag gör det för att de inte ska tänk något annat än att det är synd om mig.

Jag avskyr den där känslan av att befinna där men inte riktigt vara med.  Att  inte riktigt vara delaktig. Att befinna sig i en bubbla, ett vakuum, en dröm.

När jag slutat sura efter vårt gräl igår rullade jag in till Ottilia. Vi pratade om hur jobbigt allt kan vara. Att det känns pinsamt när jag kommer till skolan och att assistenten tecknar till mig. Men om hon skäms för mina funktionshinder, borde inte jag skämmas då. Borde jag inte gömma mig? I slutänden kom hon fram till att hon inte vill att jag ska skämmas för att jag är som jag är. Även om det inte alltid känns så för henne vill hon att jag ska komma till skolan och hämta henne. Hon  vill inte att jag ska skämmas och stanna hemma.
Hon vill att jag ska fortsätta orka.Det var nog precis vad jag behövde höra just igår faktiskt och nu känns det så himla mycket bättre.

 

Igår gick vi på bio…

… och såg LasseMajas detektivbyrå: Skuggor över Valleby. Den var bra, textad och vi hade supermysigt!

Genuint skitförvånad faktiskt

Wow, det där trodde jag aldrig. Jag är genuint skitförvånad.
För drygt en vecka sen mailade jag SF Kundservice via mail på inrådan av Filmstaden i Örebro efter att jag upptäckt att senaste LasseMaja-filmen inte skulle textas. Det mailet kan ni läsa här.

Ja, Filmstaden gav mig alltså rådet att kontakta kundservice och önska att de ska  ordna text till filmen. Jag förbannade mig själv för att jag inte kollat upp det här i god tid utan bara antagit att den skulle textas för att det är en stor film. Jag skickade iväg ett bedjande mail i alla fall. Jag tänkte att jag säkert får information om hur jag bör gå till väga nästa gång jag vill önska text till en film.

Jag fick ett automatsvar att Kundservice skulle försöka svara inom två dagar. När biljetterna släpptes förra veckan bokade jag biljetter och började sätta blan B i verket.  Plan B var att låta min mest vana assistent se filmen i förväg, koka ihop persontecken åt huvudkaraktärerna och sedan teckna taktilt till mig då och då under filmen så jag hängde med.

Sen ramlar det här mailet in i min inbox fem dagar innan premiären:

Hej Frida!

Tack för ditt mail. Jag kan ge dig ett positivt svar på ditt önskemål. 
Från och med söndag så kommer det finnas en textad visning av Lasse-Maja. På onsdag kommer du kunna se alla föreställningar som är textade från fredag – torsdag på sf.se. Nästkommande helg kommer fler föreställningar finnas även dagtid som är textade. Men de kommer finnas till försäljning först nästkommande onsdag.

Med vänliga hälsningar,        
Cecilia | Kundservice  

Grymt, vad glad man blir! Jag har förstås inte nämnt ett ord för Ottilia om att filmen inte var textad eller att det skulle bli problem för mig på bion. Mitt främsta mål var ju att ha roligt med mitt barn och inget får förstöra en sådan sak.

Så kom hon hem från skolan…

Vilken liten retsticka!
– Hur var det idag i skolan?
– Bra.
– Ohhhh, berätta.
– Nä, jag ska dricka vatten, säger hon och går inte alls för att dricka vatten.
-Men… Vad gjorde ni?
-Jag minns inte, svarar hon illmarigt och finurligt. I handen har hon en gul ros.
-Vilken fin ros. Vem har du fått den av?
-Vet inte…
Skitunge liksom! Hon hade uppenbarligen haft en bra dag, men jag fick inte ett vettigt ord ur henne förrän hon senare använde min dator och jag i en snabb aktion övermannade henne och stängde igen den.
– När ru berättar hur du har haft det i skolan idag får du fortsätta spela!
Tro mig, hade hon lekt med dockor hade jag satt en kniv mot barbies strupe, tro mig, men det hade inte varit i närheten lika effektivt som att stänga igen datorn när hon är inne i nåt.

Jag fick veta att de ätit Skabetti (hon uttalar det så) och köttfärsås till lunch. Hon har ritat och på rasten lekt ute med Nelly och Svea. Rosen fick hon av de stora mellanstadiebarnen. De andra barnen hade skolväskor. Svea också, men den såg ut som en stor handväska.

Herre Gudrun, vem slet ut mitt hjärta och stampade på det? Vem?!?

Jag känner tydligt att det har hänt så kom inte med något bullshit att det känns så här för alla föräldrar när deras barn börjat skolan. Ingen berättade att det skulle kännas så här. Jag måste säga att de uteslöt ganska många detaljer ur sexualundervisningen i åttan. När de sa samlag kan leda till barn som avskräckande information till oss fjortisar kanske de istället skulle sagt. ”Samlag leder inte bara till en smärtsam förlossning då du skriker ”Gört bara!” till barnmorskan som ska klippa upp din snippa med sax. Det leder också till att du lever med hjärtat utanför kroppen och vill slita av dig armen varenda gång snippklippsorsaken får ett skrubbsår. Men vänta bara. Det värsta kommer dagen då snippklippsorsaken ska börja skolan. Du tvingas se henne stå där, sårbar och ny. Det kommer kännas värre än alla sjukdomar du kan tänkas få i livet!”
Ja, så borde de säga till fjortisarna. De borde skriva det som varningstexter på kondomförpackningarna och alkoläsken också.

Jag var ganska manjana i morse. Ottilia lattjade som vanligt med maten, men lyckades till slut pricka munnen. Våra diskussioner kring skolväska den senaste veckan nådde kulmen. Hon skulle få en ny skolväska för mormor har sagt att man ska få det, men Ottilia har fått en fixidé om att hon ska ha en handväska istället och det vägrar jag liksom köpa för det får inte plats gympakläder och skolböcker i sådana. Nu hade Ottilia tagit fram en liten glittrig väska som hon fått av sin faster Linda. Hennes enda argument var
– Svea har handväska till skolan juuuuu!
– Svea har ju inte ens börjat skolan än. Hon börjar samtidigt som du, svarade jag
Till slut lovade jag att om Svea kommer med en handväska till skolan idag kan du också få ha det imorgon så kan du bära böckerna på huvudet som folk på Bali.
Fine.

Med sig hade hon istället en rosa ryggsäck med Disney-sessor på och i den en plastpåse med en persika. Under inskolningen på fritis har Ottilia inte velat  ha mamma eller pappa med. Hon har varit bestämd med att vi ska lämna av henne och sen åka. Inga dagisfasoner liksom. Skolparkeringen var översvämmad av bilar. Medan assistenten plockar ihop min rullstol spanar Ottilia över barnen och föräldrarna på skolgården. Hon ser ärligt talat helt förstörd ut.
– Hur vill du göra sdet här nu, vill du gå dit själv? Frågar jag trevande.
– Nej, du får följa med.
-Okej, säger jag.
– Mamma, ingen har väska med sig. Jag vill inte ta med mig min, säger hon och ser liksom rädd ut, som om det vore världens undergång om hon var den enda som hade väska med sig, men jag förstår att det är precis så det känns för henne.
– De andra kanske har lagt in sina väskor, försöker jag.
-Ingen har väska med sig!
-Okej, okej. Lämna väskan och ta frukten i handen.

Vi går in på skolgården. Ottilia brukar vara förväntansfull och sprallig vid sådana här tillfällen, men nu ser hon så fruktansvärt osäker och orolig ut. Jag kan liksom känna hur hela hennes självkänsla kommer rasa som ett korthus om någon säger att något hon har eller gör är fel och fult. När vi  kommit in på skolgården trycker hon påsen med persikan i min famn och ställer sig i ringen som bildats av barn. Jag behöver inte fråga varför hon inte vill ha den. Ingen annan har någon frukt i handen. Jag tänker dock att hon kan komma att behöva den senare. De skulle ha frukt med sig så jag pratar med Ottilias fröken och ger den till henne.

Det är kallt. Jag borde ha tagit termobrallorna. Jag skulle helst stå kvar tills alla gått in. Låtit assistenten slita mig därifrån, men jag måste tänka på att inte bli kall. Jag väntar till fröken kallat klart och Ottilia ropats upp så hon har ställt sig vid sin klass, sen får jag slita mig. Det känns hemskt att lämna samlingen när jag att Ottilia känner sig så där sårbar, men jag sa hejdå innan fröken började prata så jag vet att jag kan gå.

När Ottilia började dagis var det jag som skolade in henne. Hon var ett år och det enda smärtsamma med inskolningen var hur  bra hon klarade sig utan mig. Första gången jag skulle gå iväg och vara borta en timme cyklade jag till affären, köpte en 200 grams chokladkaka och tryckte i mig medan jag satt gråtandes på en parkbänk och tänkte på hur att man som förälder är väldigt osjälvständig från sitt lilla barn. Ottilia hade skitkul på dagis och här satt jag och bölade. Hemska känsla!

Okej, nu när jag har  skrivit av mig lite ska jag plocka fram chokladen. Jag visste att jag skulle behöva sån idag. Först ska jag gräma mig över att jag glömde ta kort på henne trots att hon valde att ta på sig andra kläder tre gånger. Sen ska jag tänka på att hon säkert har jätteroligt nu och skiter totalt i vem som har skolväska med sig eller inte.

Ut på en tur

Det har inte blivit mycket rida av sedan början av sommaren, men i torsdags fick jag och Ottilia möjlighet att låna ett par hästar att rida på. Det var jättemysigt att komma iväg tillsammans och göra det. Ottilia red på en minihäst som hette Torsten. Min häst hette Cindy. Vi både skrittade och travade. Skithärligt! Jag hade glömt exakt hur skönt det är att komma upp på hästryggen och röra sig obehindrat och mjukt tillsammans med flera hundra kilo muskler.

(Klicka för att se bilderna i större format)

Jo, jag har haft riktigt ont efteråt, men det har det varit värt!

Det var inte riktigt så jag menade, men okej då.

I morse, vid frukosten, tyckte jag att Ottilia flamsade lite väl mycket och gjorde annat än att äta. Jag morrade till och sa ”Ottilia, fokusera på maten nu!” Sedan drack jag mitt kaffe och nästa gång jag tittade mot andra sidan bordet fick jag syn på det här. Hon hade byggt om sin tunnbrödsmacka till en båt med mast och segel. Lillfian satt och fnissade lurigt och bara väntade på min reaktion.
Jag älskar när hon gör sånt.

IMG_6557

Ottilia, vänta med att äta din blåbärsmuffins tills vi kommit fram!

Yeah right!

10406906_10152285506622379_8662987238428929578_n

Ottilia är lite för smart faktiskt…

Hon vet precis hur jag ska spelas så jag glömmer bort att hon faktiskt skulle borsta tänderna och lägga sig. God damn it!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sociala koder är rena ryskan för ett barn

När man är 6 år har man fullt upp att klura ut världen. Inte minst alla sociala koder. Vad är vi vuxna säger?  Hur kan hon själv använda dem? Allt hon hör(både på film och i verkligheten) provar hon på att slänga tillbaka så fort hon tycker att hon får tillfälle, men det blir väldigt missriktat ibland som…

-Ottilia, vill du ha pizza? Sa pappa Sven.
– Bara om du frågar snällt! Svarade hon.

Ooookej….

______

-Mamma, nu får faktiskt DU plocka upp sakerna på mitt rum, annars tänker jag inte dricka upp min mjölk… Så det så!

______

I morse åt vi mysfrukost på altanen, men Ottilia spant bara runt och busade. Förmaningar hjälpte inte ett dugg så till slut röt jag till.
– NU SÄTTER DU DIG OCH ÄTER!
Ottilia stannade upp, tittade mig rakt i ögonen och röt tillbaka.
-JAG ÄR FAKTISKT INGET BARN HELLER!
-Eh…va?….jo…det är du ju!

Det måste vara totalt vansinnigt för henne att vi vuxna får häva ur oss ultimatum och krav men inte hon. Vad är det här för en galen värld egentligen?

Typiskt ocoolt av mamma

IMG_4519I veckan upplevde jag ett nytt fenomen som gjorde mig lite skakis. Vår dotter har blivit så där pass stor att hon mest bara ville vara med sin kompisar och `hör och häpna´inte med sina föräldrar. På familjeveckan hade barnen egna aktiviteter på dagarna så hon var ju mest med polarna. När helst hon åt mat med oss satt hon sur som ättika och ville inte äta. När hon åt med Kidsen spanade vi över mot deras bord och såg henne äta friskt. Varje gång. Det är ju bra. Bra att hon äter. Lustigt fenomen.

20140720-091308-33188934.jpgHon har kommit på att hon inte vill vara ljusrosa och gullig längre. Hon vill vara cool och ha coola kläder.Jag välkomnar det, att hon överger prinsessperioden och intresserar sig för annat. Problemet är att hon placerar sin mamma under kategorin med typiskt ocoola saker. Om man ens försöker, då är man piiiinsam. I torsdags var vi på Tosselilla sommarland och i kön till lilla uppskjutet började jag rappa om hur coola och modiga vi var som vågade. Det gick INTE  hem. Att rappa offentligt är tydligen typiskt intecoolt. Lite som att visa upp röven för Nobelkommiten.

Jag fattar. Vi har tagit ett nytt steg i livet och börjar räkna ner åren till tonåren. Den här omtänksamma lilla människan ska precis som alla andra barn igenom en rad olika utvecklingsfaser.
May the force be with us!

 

 

Vampyrdagen. Ha kul!

IMG_6072Här hemma är det VM som regerar över kvällarna just nu. Jag ger mig inte ens in i att bråka om TVn. Ottilia tar min dator i besittning så fort hon får och jag myser ner mig med e-böcker på Paddan. Alla nöjda!

IMG_6071Igår hade Ottilia gjort andra planer. I min kalender hade hon med stora bokstäver skrivit ”VAMPYRDAGEN. HA KUL” Då sminkade hon mamma till vampyr och pappa till en pumpa. Vi sminkade henne också, till vampyr förstås. Det hela handlade nog om att få leka med smink då jag vidhållit att lilla fröken inte får använda smink om det inte är maskerad eller så. Då är hon ju inte dummare än att hon snarast planerar en maskeradkväll. Snacks (havrekuddar och seg kola på grillspett) och lite lekar ingick också.

IMG_6076Nästa gång blir temat ”prinsessor.” Evenemanget står redan inskrivet i kalendern.

Back to reality

Fem dagar spenderade jag på en liten folkhögskola i Småland. Det var underbart att få tokfokusera på sig själv och sitt hantverk. Skit i alla andra bara! Lyxsemester för en småbarnsförälder. Jag ska berätta mer om veckan där så fort jag hunnit komma i takt med verkligheten. Att komma hem är nämligen ingen semester. Underbart att få se familjen igen, ha sina vanliga hjälpmedel och gosa i sin egen soffa, det var det verkligen. Jag kom också hem till trasig familj, assistanskaos och en stor hög av måste-ta-tag-i-grejer.

Under helgen har vi firat syrrans student, tvättat kläder, gjort eget slajm, börjat odla groddar, handlat och installerat arbetsdator till assistenterna, hållit i fem arbetsintervjuer och gosat massor med Ottilia.

Nu är det måndag och idag är det dags att göra nytt hörseltest. Jag har inte använt hörapparaten på ett bra tag nu, men igår kväll tok jag på mig den för att prova. Resultatet var ungefär vad jag förväntade mig -knäpptyst. Det gör ingen större skillnad för mig. Inte egentligen. Ändå kniper det till i magen så att man tappar luften. Paow!

Nöjd mamma

Jag fick värsta grymma godisskålen idag på morsdag. Den är så himla snygg och taktil. Sven och Ottilia är bäst på att köpa morsdagspresenter. De kan ju ha fått en ledtråd när jag i torsdags sa ”Den här godisskålen vill jag ha i morsdagspresent!”
Kanske.
Skönt att de kan tolka mina vaga ledtrådar. Sen fick jag fairtrade choklad och en donation till kvinnohuset också.
Nu kan jag äta godis ur min nöjda skål med gott samvete.

/Nöjd morsa!

a09529_

 

Läs mer om kampanjen En annan mamma

 

Pizza-picknick

Himla fantastiskt, skönt drömväder ute denna helg. Då kan man grilla. Det kan man. Hela Facebook är packat med bildbevis. Men om man inte orkar anstränga sig kan man också bara gå iväg och köpa pizza, sätta sig på en filt i gröngräset och göra pizza-picknick av det. Det gjorde vi i går.  Jätteexotiskt tyckte Ottilia. Himla gött att slippa laga mat tyckte hennes trötta föräldrar. Somliga hade kört tåg hela dagen och andra hade ju lattjat runt i Vasastan.

Nödrutiner som får stanna

Den senaste tidens rullians av vikarier har gjort att vi fått anpassa oss och ändra vissa rutiner. En ny rutin som jag är väldigt förtjust i är att Ottilia får sovmorgon när Sven har det så att han kan ta henne till dagis. Vi såg det inte ens som en möjlighet tidigare eftersom Sven jobbar långt in på natten, men Ottilia är ju nöjd med att få titta på barnprogram tills han ska gå upp. Väldigt nöjd. Hon är så himla stor nu. Jag brukar se till att hon fått något i magen innan jag går, men hon är så pass stor nu att hon helst vill tillreda sin egen frukost. Sånt är ju bara att uppmuntra!

Bild 2014-05-06 kl. 07.35 #2För mig blir de morgnarna mycket lugnare och stressfria. Jag slipper bråka för att få Ottilia klar i tid så jag hinner till jobbet innan assistenten slutar. Det är jätteskönt. Sven får mer tid med Ottilia trots att han jobbar mycket men ändå sova ut.

Från början gjorde vi så här för att vi inte ville att Ottilia skulle behöva gå ensam till dagis med en främling, men jag tror vi kommer fortsätta med det här.

Sagor från en galax långt, långt borta…

IMG_6692Jag har varit sjuk hela helgen, men lyckades ordna ett kalas ändå. Vi firade Ottilias sexårsdag igår. Hon är min stora stolthet! Så kreativ, smart och cool. Kolla in tårtan hon dekorerat med löständer! Hon fick pysselgrejer, målargrejer, lego, skateboard, kickboard  och massa massa rosa saker. Jag tror man kommer leka med allt. Jag älskar leksaker!  Av oss fick hon skydd att ha när hon försöker slå ihjäl sig på skategrejerna. Sedan fick hon en riktig verktygslåda för barn av oss  också. Ännu mera skaparlycka!

Hon målade med de ny färgerna hela kvällen efteråt. I morse gav vi oss på legot. Hon hade fått en star wars-kanon att bygga. Som förälder med visst intresse för genren så kliar det regält i fingrarna när hon får sådana saker. *Du gör det fel. Ge hit!* Jag är dock världens tålmodigaste legoförälder. Hon står för byggandet och pillandet.  Jag får  tyda instruktionerna och berätta den fantastiska sagan från en galax långt, långt borta.

 

Picknick på vår gräsmatta

I måndags stack vi ut till tomten där vi ska bygga vårt hus. Vi hade picknick, spelade boul och busade runt på vår gräsmatta. Den visade sig vara perfekt att köra lite off-road över grästuvorna. Den ojämna marken gjorde att man lätt kom upp på bakhjulen och studsade framåt. Skitbra! Förutom när man fastnade i grop då va.

(Klicka på bilden för att se den i ett större format)

Cirkuskalas

I lördags hade vi barnkalas för Ottilia. Det var helfestligt. Hon har alltid ett tema på sina kalas och tack och lov för det. Teman är ju barnkalas så roliga. I år blev det cirkustema så hon kunde klä ut sig till en cirkusprinsessa. Vi bjöd 4 barn och i slutänden var det två flickor som kunde komma och båda två dök upp som cirkusprinsessor.

De hade så där skoj att man inte ens störde dem för att leka lekarna jag förberett. De fick härja bäst de ville.

Dagen efter var vi lite slitna och småförkylda. Då åkte vi på kalas hos min storebror och blev sen ännu mer förkylda. Nu har vi i alla fall tagit vara på sommarvädret i april ordentligt.Om det kommer snö nu tänker vi inte klaga.

Att gå påskakärring

10169185_263191033853908_6626815977962961812_nNär man väl når påskafton börjar man bli lite trött faktiskt, men påsken känns fortfarande rolig.

Ottilia ville förstås gå påskakärring och det är ju skitmysigt. Här inne i stan är det dock helt otänkbart. När man pratar med folk som bor i stan så hör man antingen att de aldrig upplevt fenomenet eller så upplever de det hela som ”ungar som går runt och tigger godis.” Då blir det ju inte så bra. Jag har inte pratat med en enda stadsbo som går runt med sina barn som  påskakärringar i stan. Lantlollan i mig tycker det är jättekonstigt, samtidigt som jag förstår att det inte är samma sak som på landet där ens farfar kan redogöra för vem som bor i vilken stuga och är släkt med vem i hela socken.

Vill man inte bli bemött som Jehovas vittnen ska man inte knacka på hos folk i stan, så är det ju. Både jag och Sven är uppvuxna på vischan så vi vill ju ändå föra kärringtraditionen vidare. Vi åkte ut till Stubbetorp där jag är uppväxt istället. Där lever traditionen kvar och vi fick krama om familjen där också.

1969413_10152014019921283_8500834405868493036_nNär jag var liten var vi ett helt gäng ungar som gick runt och hälsade på hos folk. Vi hade jätteroligt trots att det nog vissa år var skitkallt och blött. Frusna fingrar  som stolt räckte fram påskabrev till tanter och farbröder. Ojojoj, det känns som om vi levde 1836. Barnen från Frosmofjäll. Varför blir man alltid sån när man blickar bakåt? Himla söta var vi i alla fall. Jag är minstingen längst till höger. Bredvid mig har jag Tobias, Millan, Jonas och Daniel.

 

En sån dag då man bara kör ändå och det fungerar

20140419-081629.jpgSkärtorsdagen följs upp av långfredagen. Jag vaknade utvilad men ganska sliten. Sven var i ungefär samma mood så jag var rejält tacksam över att det löst sig med assistans. Om Sven behövt jobba hade det kunnat bli dödsstöten.  På agendan stod årlig släktlunch med hans familj och den är alltid jätterolig.

Det blev en sådan dag då allt var en utmaning och jag behövde mycket hjälp. Det är rätt tufft att komma till en stor släktmiddag och må så. Jag ville ändå vara med. Att bli matad offentligt är en känslig punkt för mig. Jag kan sitta stilla när jag slappnar av och är stilla, men så fort jag ska försöka hålla i skeden skakar jag helt galet.  Saker flyger ofta iväg. I periferin hörde jag Sven berätta för nån att ”det heter Ataxi.” När väl måltiden var avklarad kändes allt mycket lättare och jag kunde uppskatta sällskapet och den glada stämningen. Jag placerade mig i en soffa och där låg jag bra.
Det är mysigt att ligga så där och slappa när folk knallar förbi, sätter sig i fåtölj 20140419-081640.jpgsmåpratar en stund och går sen vidare.  Ottilia såg man ju bara fartränderna av på hela eftermiddagen. Hon sprang runt och busade med sina kusiner.

Rätt vad det var så serverades det två sorters tårta och kladdkaka. Då hade skakningarna lugnat sig och jag behövde inte lika mycket hjälp. Kladdkakan var så sjukt god. Jag åt fyra bitar. Fyra bitar!

Ottilia, den lilla galningen. Påskgodis och bus knäckte henne till slut. Hon somnade med klubban i munnen.

20140419-081650.jpg

 

Påsken 2014, it is on!!

10169378_10202390670660754_3954543919661389700_nPåsken har börjat! Det är en bra högtid som, bortsett från Jesus korsfästelse, mest består av familjemys, godis och att klä ut sig. Vem gillar inte det liksom? Påsken har betydligt färre krav på sig än julen, vädret är bättre (jag skiter i att det regnar!!) och man kan pyssla så fingrarna blöder.

Igår startade vi firandet av Påsken 2014 med en familjemiddag hemma hos min mamma. Jo, det är en grej med påsk jag inte är förtjust i och det är maten som hör till alla svenska högtider. Jag hatar fisk. Bläh! Folk säger att de älskar sill men jag tror inte riktigt på dem för varför skulle man då bara äta det vid specifika tillfällen under grupptryck. Va? Va! När jag vart liten  var jag väldigt bestämd med att ta över makten i familjen och servera tacos på jul när jag blev vuxen. Jag har lagt ner de ambitionerna nu, men jag håller ändå liv i drömmen genom att för sakens skulle föreslå tacos till bords lite lägligt varje jul, och ibland även till påsk och midsommar. I år planerade vi påskmiddagen via Facebook. Efter att vi rätt ut vilken dag vi skulle mötas kom ämnet upp.
Frida: Torsdag blir bra. Jag vill formellt föreslå att vi äter tacos.
Storebror: Skaldjur har vi enats om.
Frida:Om du så gärna vill kan du ju slänga på några räkor på din taco!
Mamma: Så därja, älskade ungar, då blir det lite påskförrätt och lamm (just i år frida blir det inte taccos) på skärtorsdagen hos mig kl 18, för den som vill så kan man dyka upp vid 17(…)

Jag säger bara det, tji fick min bror! När laxen och sillen dukades fram dök det även upp en liten tallrik med nachos och salsa bredvid  mig. Vid sidan av dök det dessutom upp en skål med rökröra. Haha! Min bror låg dock hemma och led med en manflu. Så han fick varken sill eller räktaco.

10153760_10202390670980762_2614729436039932915_n
Det var en skön kväll med familjen. Småbarnen härjade hej vilt. När vi skulle hem vid halv nio kom de klassiskt övertrötta tårarna. Ottilia hade hittat ett spel hon ville spela. Jorden skulle ju verkligen gå under om hon inte fick spela det.
Jag kikade lite närmare på det och såg att det var ett spel jag köpt till ottilia när jag och mamma varit på loppis i somras. Ottilia hade nog glömt kvar det i sommarstugan. Fint, vi tar med det hem.
Easter-JokesI bilen på vägen hem förstod jag varför vi ”glömt” kvar spelet i stugan. PLINGIPLINGPLONGELIPLING!

Tack gode Gud, för att jag har hörapparater att ta av mig. Utan dem hör jag atombomber som ett dovt ”poff” och sirener som total tystnad.

Ja, det är i alla fall hur påsken inleds i vår familj 2014. Idag står min mans familj på tur.

 

Du önskar dig en vad?

20140409-073943.jpgOttilia önskar sig en ”ohblöblibö” i födelsedagspresent. Nån som vet vart man köper såna? Barn som försöker uttala nåt på engelska och hörselskadade föräldrar är svår kombination. Jag bad henne beskriva saken. ”Nån sorts pilbåge…nästan. Med rosa och lila som är.” Ja, sen var det slut på den meningen.Bra ledtråd! Det är väl bara att börja scanna leksakssajterna då med ett öppet sinne, för en ”nån sorts pilbåge” behöver inte alls betyda att det ens liknar en pilbåge. Det kan ju lika gärna vara en bågformad… Gud vet vad.

 

Lugn och fin

Jag har mått skit några dagar. Jäkla väder! Eller jäkla leksaksstädning! Eller vad det nu berott på. I går hade jag riktigt hemska nervsmärtor och var liggandes hela dagen. Det finns en sak som hjälper och det är att sova. Det gör jag väldigt mycket. Jag känner mig som en zombie.  Jag sover hela nätternas utan problem och sen flera timmar på dagarna. Det är så skönt!

20140318-203208.jpgIdag har jag haft mindre ont men varit lika trött och utslagen. Jag hoppas innerligt att jag kan jobba en stund i morgon. Jag har en grej som bara ligger där och väntar på att bli avslutad.

När Ottilia kom hem från dagis igår ville hon baka chokladbollar. Då låg jag i kökssoffan och höll henne sällskap. Lite utmanande är det ju bara att inte gå helt bananas när hon inte gjorde som jag skulle gjort, men hon var jätteduktig. Jag med, jag låg stilla och lät henne bestämma. Hon lät mig tjuvsmaka också. Det är så himla mysigt att ligga och vara med när hon grejar och fixar. Hon pratar högt för sig själv och stundtals med decilitermåtter, sen pratar hon med mig och sen är hon plötsligt så koncentrerad att hon glömt allt annat.
När hon var klar ville hon laga maten också så då gjorde hon köttfärsbiffar med pappa.

( Som vanligt: klicka på bilderna för att se dem i större format. )

Våffelheaven

20140317-144030.jpgMin mamma och min bror Oskar gjorde ett spontant besök hos oss igår eftermiddag. Med sig hade de en bamsestor bunke med våffelsmet. De kom precis efter min två timmars långa tupplur. Helt perfekt. Mamma drog fram våffeljärn och började grädda våfflor i rasande fart medan Ottilia och tre vuxna ungar hivade i sig dem i samma takt med vispgrädde, glass och jordgubbssylt. Åh, doften från våffeljärnet när man sitter och väntar på den första frasiga våfflan.

Hälften av smeten blev över och fick bo över i vårt kylskåp. Den kom väl till pass idag när alla dagis i Örebro hade stängt. Ottilia var hemma och eftermiddags-assistenten tog med sig sina tre yngsta barn. Då åkte våffeljärnet fram igen och lägenheten doftade så där himla underbart en gång till. Åhhh…

Nästa tisdag, den 25 mars, är det våffeldagen. Nu vet ni hur det ska firas.

Nu är lilla mamma i onåd igen.

Jag drack nämligen upp den sista chokladmjölken igår morse. Nu får jag ingen puss av min dotter.

Två chokladfanatiker i samma familj funkar verkligen inte.

Effektivt och så himla pedagogiskt

”Multitaska” (göra flera saker samtidigt) är ett förbannat fult ord men himla användbart. Det är användareffektivt precis som dess innebörd. Jag och Ottilia har hittat en metod för att multitaska när vi läser god natt-sagan.

20140227-150342.jpgOttilia är ett barn som inte riktigt lyckas sitta still när det läsas vid läggdags. Det är lite för lockande att hoppa i sängen och kittla mamma, men med hjälp av mammas iPhone har vi fått ordning på det. ”Nä, men sluta!” tänker ni nu, men vänta lite så fattar ni.
Jo, när jag läser så gör jag det högt på svenska samtidigt som jag tecknar vad jag läser på teckenspråk men med svensk ordföljd. Jag får träna teckenspråk och Ottilia snappar upp. Då och då kommer det något ord som ingen av oss kan tecknet för. Då får Ottilia plocka upp mobilen och söka i teckenspråksappen. Hon är rätt duktig på att ljuda fram bokstäverna och skriva in dem i sökfältet även om hon tycker att det är svår med gemener. När hon klickat in ordet kommer det fram en liten video på en person som visar hur ordet tecknas. Vi lär oss det och fortsätter läsa.

Så vi…
varvar ner
Läser en bra bok
tränar teckenspråk
Lär oss nya tecken
Tränar alfabetet, stavning och tangentbordets bokstavsordning

Kort och gott, vi multitaskar!

 

Ottilia tog in våren till mig!

1898004_10151986082342379_974770916_nNu ser jag fram emot att kunna gå ut. Att få ta Ottilia till dagis. Att ta en kopp kaffe i solen.  Att ta en vårpromenad.

Snart…

Rätt ska vara rätt

Jag köpte en ny chokladask igår så Ottilia fick sina smakpraliner. Nu har jag en hel till ask med hjärtan att äta upp. Hoppsan!

Så bra det slutade för alla inblandade.

Chockladmissbrukande mamma i onåd

Jag råkade i onåd hos min femåring i morse. Jag förtjänade det faktiskt för jag hade ätit upp allt godis utan att bjuda henne.

malmo_chokladfabrik_lakritsNi förstår, jag fick en chokladask i alla hjärtansdagspresent av min vän. Då ville Ottilia förstås att vi jag skulle öppna den på en gång, men jag vill spara lite på den. Jag lovade också att när jag väl öppnade den skulle hon få smaka. I morse hittade hon chokladasken fiffigt gömd under soffan och väldigt tom. Hon slet verkligen isär hela asken för att veta säkert.

Jag försvarade mig med att jag inte alls glömt bort henne. Att när jag ätit chokladen visst sparat två chokladhjärtan åt henne. Det gjorde jag minsann, men igår kväll råkade jag äta upp dem också. Vem hade kunnat tro att det skulle bli ett världskrig av det liksom. Det var ju faktiskt MIN choklad. Ottilia lovade från botten av sitt hjärta att hon aldrig ska förlåta mig och att hon aldrig skulle ta på sig kläder till dagis. Jag funderade på att berätta att pappa ätit upp godispåsen vi hade hemma bara för att verka lite mindre hemsk, men lät bli.

3marshmallowsHon tog på sig kläder till slut så en dag förlåter hon mig nog också. Jag måste hålla med om att det var taskigt att äta upp godis som jag lovat bort till henne. Speciellt med tanke på att vi provade marshmallowsexperimentet på Ottilia för några dagar sedan. Det är ett experiment som inleddes 1972 på Stanford Universitet. Testpersonerna var 4 år gamla och fick en tallrik med en marshmallow framför sig. Testledaren lovade barnet en till marshmallow om barnet kunde vänta med att äta den hen hade framför sig medan testledaren var bort. Sen gick testledaren ut och genom spegelglas iakttog man barnets strategier för att behålla sin självkontroll. De sparkade på bordet, blundade och tuggade sitt eget hår bland annat. I genomsnitt kunde en fyraåring vänta tre minuter innan hen åt upp godisbiten. Vissa åt upp den så fort testledaren lämnat rummet. En tredjedel av barnen lyckades vänta de 15 minuterna hen var ensam och fick sen en andra marshmallow. Test följdes upp tio år senare då man konstaterade att de barn som haft lågt tålamod som barn i större utsträckning hade problem i tonåren med skola, familjerelationer, stress och att hantera vänskap. 30 år senare följde man upp testet ännu en gång och såg att samma grupp nu hade större problem med fetma och droger.

Enbart för skojs skull provade vi testet på Ottilia med godisnappar. Vi frågade Ottilia om hon ville göra ett test och förklarade hur det skulle gå till. Det ville hon. Vi lämnade henne ensam vid köksbordet med godisnappen framför sig och satte oss i vardagsrummet. Efter en stund sa Sven att han kunde höra att Ottilia spelade på sitt lilla gameboyspel vid bordet och det var ju lite fusk. Jag rullade ut i köket och frågade Ottilia om hon vill avsluta testet eller lämna ifrån sig spelet. Testet fortsatte och från köket var det knäpptyst resten av tiden. När vi kom tillbaka till köket låg godisnappen orörd. Vilket tålamod!! Sen fick vi syn på en hög av mandarinskal bredvid nappen. Ottilia hade helt enkelt gått och tagit sig en mandarin medan hon väntat. Så kan det ju gå när man håller testet i ett kök istället för ett tomt rum med spegelfönster. Smart unge! Hon fick självklart den andra nappen sen som vi lovat.

Man skulle kunna se grejen med chokladasken som ett marshmallowsexperiment. I så fall misslyckades jag Big time! Jag kommer helt enkelt bli en fet knarkare och jag har mycket att lära av mitt barn.

I natt ska en främling sova här

20131111-215828.jpgJag visste att det här skulle bli en kaosartad vecka och det är det, men hittills har det gått bra. 1 av mina 3 ordinarie assistenter har kunnat komma tillbaka till jobbet, annars är det all in på vikarier nu. De personliga gränserna som man en gång satt upp för att värna om sin  integritet och trygghetskänsla har man nu plötsligt inte råd att behålla.

Jag behöver ta hjälp och behöver då släppa in främmande människor i mitt hem.
Aja, jag får ju välja ut vilka det ska vara, lära känna dem och veta att de utbildats för att arbeta hos mig. 

Jag behöver hjälp från utomstående för att ta Ottilia till dagis när jag inte kan vistas ute i kylan och hennes pappa jobbar. Vågar jag det?
Inte utan att människan har spenderat tid med oss så vi båda känner oss trygga med henne/honom.

Nu behöver jag assistans nattetid också. Hur ska det kännas att ha nån här när vi sover?  Någon som kommer in till oss på natten? Hur ska vi kommunicera?
Det är okej, det är mina assistenter som jag känner väl och litar på till 100%. De är  vana att teckna taktilt till mig och ledsaga mig. Ottilia känner sig trygg med dem här.

Allt det får man stryka med en fet penna inne i sitt eget huvud. I natt kunde ingen av de invanda vikarierna jobba så i kväll kommer en helt ny person och ska spendera natten här. Det känns konstigt, men jag har fått veta att det är en person som är van att arbeta som assistent. Jag bara bestämmer mig för att det ska gå fint och om jag inte skulle känna mig trygg med personen som dyker upp vet jag vem jag kan ringa.

Inked!

20140214-073348.jpgPå Bali gick man betydligt lättare klädd än i kalla Sverige. Kul att tatueringarna fick synas lite. Jag fick väldigt mycket uppmärksamhet för den på armen speciellt av surferdudes. De tyckte den var ascool. Ja, det är ju bara att hålla med dem. Den är skitsnygg. Jag blev sugen på att göra en till och när det var mulet näst sista dagen slog jag till. Självklart besökte vi lite olika tatueringsstudios och ställde frågorna om hur de hanterar nålarna och hygienen. Vi valde den dyraste och fräschaste.  Sen förevigade jag min dotters vackra namn i meningen ”Ottilia Ava Theolinda, dear child of mine” runt min underarm ihop med ett litet hjärta som hon ritat själv. Min man gjorde detsamma med lät Ottilia själv skriva sitt namn.
20140214-073401.jpgOttilia var med och måttligt intresserad. Det är nog först när hon blir äldre som hon kommer förstå vilken kärleksförklaring det är att nåla fast ett namn i ens hud. Tatueringen på överarmen är förövrigt gjord av Nikkeborg på Galleri 19 !

Det blir så himla många nej hela tiden

Man blir lite trött på att jämt och ständigt säga nej till sitt barn.
-Kan jag få peta dig i näsan lite?
-Nej.
-Kan vi inte bygga ett hus som är rosa med gula blommor?
-Nej.
– Får jag sminka dig med tusch?
– N E J !

20140206-180343.jpgJa, det är tjatigt att sägas nej så jag provade ett annat sätt idag. Den vanligaste frågan som kommer typ varje dag är  ”Kan jag få en lillasyster/husdjur?”  I dag dök den frågan om det sistnämnda upp och jag erbjöd henne min högerfot som husdjur. Hon nappade inte  på en gång.
-Det är inget djur.
– Det är ett däggdjur, flikade assistenten in.
– Vad ska jag göra med din fot?
– Tjaaa… Du kan få ta hand om den, sa jag. Gosa med den, tvätt den och underhålla den.
– Hmmm, svarade hon bittert
– Du kan få ge den ett namn.
– JA!

Jag hann föreslå Lars, Ariel och Lady Gaga innan hon hann bestämma sig. Min högerfot heter nu ”Pärlan.” Så mycket kärlek har Pärlan inte fått än. Det var nog bara namngivandet som var intressant egentligen. Det är ju ett stärkande argument till varför hon inte får några fler husdjur just nu åtminstånde.

När bakning är som bäst

20140126-142216.jpgSå kom vi hem till slut. Det har visst gått tre dagar sen dess, men jag har inte riktigt märkt av det. Jag har mest sovit och vilat framför TVn. Mått skit. I natt sov jag 15 timmar men jag känner mig inte så mycket piggare för det. Sven jobbar idag så jag tog mig kragen här på eftermiddagen och föreslog för Ottilia att vi skulle hitta på nåt kul. Vi bestämde oss för att baka. Hon ville göra ”stjärnkakor” så vi bläddrade runt i hennes nya kokbok efter recept och hon valde chokladbollasdeg.  Vi bakade med frikostig och regelbunden avsmakning. 20140126-142225.jpgHon gjorde 10 små strösslade chokladbollshjärtan, sen käkade vi upp resten av degen. Det är när det är så som bakning är som bäst.

Nu ska jag snarka lite till i soffan…