Kategoriarkiv: Min familj

Föräldraskapet.

Någon beskrev föräldraskap som att flera gånger varje behöva sätta ihop en ikea möbel utan att ha fått med instruktionerna. Rätt bra uttryckt! Ofta känns det om man inte har en aning om vad man håller på med och att man inte hunnit få i en enda skruv innan nästa möbel dunsar ner för med 43 nya skruvar som ska in någonstans. Och varför är alltid insexsnyckeln försvunnen?

Sen… plötsligt händer det… att en sjuåring på eget bevåg bestämmer att nu ska HON laga maten hela dagen. Hon planerar efter vad som finns hemma och sedan genomför hon. Man blir bjuden på frukost, lunch och middag. Wow!

Det tänker jag på nu när hon istället ägnat en hel dag åt att inte städa sitt rum. En hel dag av undanflykter, skräpa ner och bus. En hel dag av tjat.

Vart lade jag insexnyckeln nu då?

Skål för vår romantiska kväll då!

Igår var assistenten som skulle jobba kväll sjuk, så Sven vikarierade. Ottilia  sov hos en kompis så vi passade på att ta en mysig middag på stans nya italienska restaurang Fratelli.  Minipizza som förtugg och sparrisravioli med ostsås var inte dumt alls, speciellt inte med amaronevin till. Mums! En specialité på det där stället är att de serverar pizza med nutella och jordgubbar på som dessert. Bläh! Jag är en riktig sucker för nutella, men på pizza? Bläh!
IMG_8989Sven -Du ska inte ha en då?
Jag – Nä du, jag äter bara nutella med sked direkt ur glasburken. Att lägga den på saker förstör bara.
Sven -Det der så äckligt ut när du gör det.
Jag -Va?
Sven -Jag kräktes nästan första gången jag såg dig äta nutella. Det såg ut som… bajs. Faktiskt.
Jag -Det var det dummaste jag hört. Bajs?
Sven -Ja… bajs. Så äckligt.
Jag – Åh, vad sugen jag blir på nutella nu. Nomnom.
Sven – Uhhh!
Jag  -Men sluta! Kladdkaka är ju också kleggigt. Vi gjorde jämt kladdkaka när vi precis blivit ihop.
Sven – Den har ju en hård skorpa på. Inte alls samma sak.
Jag -Hård skorpa ovanpå bajsgegget så är det okej?
Sven -Ja.
Jag – Skål för vår romantiska kväll då!

Vi ska skaffa katt.

I augusti hämtar vi henne och hon får heta Kärstin. Jag ville döpa henne till Middan som i ” Middan står på bordet!” men Ottilia  uppskattade inte skämtet.
Igår var vi och hälsade på henne.

Black beauty

IMG_3312Yes! Nu är huset färdigmålat och rart. Sven finputsar på de sista detaljerna dagarna i ända nu. Han är petnogrann.

Jag sitter med en kopp kaffe i solen efter dagens jobb och tupplur och bara ”Men älskling, det är skitfiiiiint!” Han bara ”Äh, du ser ju inget!”

Det tog några veckor för det regnade så mycket. Vi fick smycket hjälp av släkt och vänner. Nu är det äntligen färdigt. Vi kan beta av första punkten på den långa listan över vad vi behöver ordna på utsidan av huset. Nästa grej är en rad markarbeten.

I vårt bygglov står det ”mörkgrå” som färg och det ÄR det. Jo då, jag lovar. Svärfar blir helt galen på oss och ryter ”Det är SVART!” Eftersom det såg väldigt grått ut när vi provmålade innan på en träskiva höll vi ett bra tag starkt fast vid att det här blir grått, jo då! Sen kan man ju inte sluta. Bara för att det visar sig att IMG_1974vår färg har exakt samma färgkoordination som falu svart färg betyder icke att man behöva ge sig, men ja jo… Det här gråa huset ser absolut svart ut, det får vi erkänna, men det ÄR grått!

Här om dagen kom den ultimata bekräftelsen. Ett promenerande par stannade till och frågade Sven vad färgen hette. (Okej, de frågade vad den svarta färgen hette, men whatever.) Det ville måla delar av sitt hus  i samma färg. Yes! Det betyder att vårt hus är jäkla stiligt att folk vill ta efter. Då har man valt bra färg. Bra.

Och sen kramades de en lång stund.

Klockan är över åtta och det är fredag kväll. Om man är sju år får man vara upp lite längre, men nu är just den här 7-åringen trött efter att ha busat med sin kompis i flera fina timmar. Hon har bara inte själv märkt av det än. Att hon är trött. Mamma har märkt av det. Mamma har sagt att nu är det dags att göra sig iordning för sängen. 7-åringen vill inte höra. Hon sjunger ”Knowing me, knowing you ahaaaa” och sprutar vatten med en vattenflaska medan hon inte hör. Vatten på golvet, vatten på hallspegeln, vatten på bordet, vatten på assistenten, ahaaaa.

Mamma är också trött. Hon är nog lite för jättetrött för att ta tag i det hela, men till slut ryter hon till. En gång. Två gånger. SLUTA UPP ATT SPRUTA VATTEN! NU! 7-åringen börjar spruta hej vilt. Mamma säger till assistenten att ta sprutflaskan från barnet på en gång. Barnet tar instinktivt tag i assistentens handled. Assistenten talar lugnt och bestämt till Ottilia.
”Släpp mig”
Hon får bara en vass och tyst blick som svar.
”Aj! Släpp mig annars måste jag ta  bort din hand och då kanske det gör ont på dig.” Hon jobbar som förskolelärare också och vet precis hur hon ska hantera den här sortens situationer. Hon är bestämd, men inte arg egentligen. Hon vet precis vad hon gör. Hon vrider armen så 7-åringen tappar taget och istället tar tag i assistentens ärm. 7-åringen är en arg 7-åring och kanske lite rädd samtidigt.
”Du får inte dra i mina kläder. Det är inte okej.” säger assistenten bestämt.
Hon släpper inte.
Mamma kastar sig fram. Hon lirkar loss handen, men råkar sätta knät på den minstas lilltå. Aj! Barnet springer in på sitt rum och stänger dörren.

Mamma försöker inte öppna dörren. Ett eget rum är en egen fristad.
”Förlåt, det var verkligen inte meningen att sätta knät på din tå. Förlåt för att jag gjorde dig illa.”
Tyst.
”Jag förstår att du inte menade att göra assistenten illa heller. Det är svårt ibland när man blir arg.”
Barnet säger något på insidan av dörren, men mamma hör inte. Hon får upprepa och upprepa, men mamma hör inte vad hon säger. Assistenten får tolka. ”Jag vill vara själv.”

IMG_8723-1Det får hon. Mamma går och kommer tillbaka efter en stund.
”Vill du öppna nu så vi kan prata?”
Nej, men hon har skrivit ett brev, som hon vikt jättesmal och petat ut genom nyckelhålet.
Nej. Jag vile inte skada Lisa. Feresten jag är inte liten. Puss kram Ottilia.
Vilken smart tjej. Hon har hittat en kommunikationskanal till din hörselskadade mamma utan att öppna dörren. Mamma berömmer henne.Det kommer ut ett nytt brev. Ett ledset ansikte med tårar. Mamma skickar in ett eget brev.
IMG_8724-1

Jag älskar dig och vill krama dig. ❤
Snälla, kom ut så vi får kramas. Då kommer ett nytt brev genom nyckelhålet.
Vile vil koma ut ur mitt rum. 
Snart öppnas dörren och mormors sköldpadda William som varit där inne knallar ut. Bort från kvinnodramatiken.Dörren stängs igen och snart levereras en minimal teckning av en glad gubbe.

IMG_8725-1

IMG_8720-1Mamma skriver ett nytt brev.
Jag längtar efter dig och vill krama dig.
Tyst.
Mamma skickar ett nytt brev.
Kom ut till mig. ❤
Då kommer ett svar.
Jag saknar deg. Jag kommer ut nu.
Så öppnas dörren och 7-åringen sätter sig i mammas knä. De kramas en lång stund.

 

 

Kalashelg!

FullSizeRender-3Det blev galen kalashelg kan jag lova. Vi har firat Otti ordentligt. I fredags hade vi kalas för familjen. Jag gick upp tidigt och städade, när jag sedan lade mig och sov fick Sven fortsätta. Ottilia  kämpade med städningen av sitt rum samtidigt som hon muttrade att här kommer ju småbarnen ändå stöka till och syftade på sina små virvelvindar till kusiner. Ballonger, silverserpentiner och glittriga bokstäver på väggarna. Sedan var kalaset i full gång.

IMG_8497I lördags var det dags för glitterparty med kompisarna. 8 glittriga småtjejer härjade vilt här så. Ett riktigt roligt litet gäng. Huset var pyntat med pappersdiamanter, silverserpentiner och rosa tjafs.Efter rosa jordgubbsdrink
och tårta lekte vi lekar som Ottilia planerat. Jag var värsta, bästa lektanten som vanligt och efter godispåsarna blev ungarna vilda på riktigt och började klättra på Sven. De klättrade upp på soffan och liksom kastade sig över honom. Alla på en gång. Nånstans under alla barn hörde man honom kippa efter andan och ropa ”Ta kort!”

IMG_3213I söndags hade vi tänkt att ta det lugnt. Vi tog en promenad med tårtpicknick i skogen så Ottilia kunde prova sin nya cykel som hon fått av familjen. Det var riktigt härligt ute och då får jag ju alltid mina värsta idéer. Den här gången klättrade jag upp på en sten. Den var stor och det var svårt, men det gick. Jag ramlade nästan ner. Nästan.
Nu eftersom jag, när jag postar den här typen av biler, brukar få kommentarer från person som i besserwisser-mode och omtanke vill tala om för mig att det där kan minsann Försäkringskassans handläggare se och ta tillbaka min assistansersättning. Jag vill bara påpeka att det är just för sånt här man har assistans. Jo, jag får hjälp med hygien, syntolkning och fan och hans moster, men ibland är det också att putta på medan jag envist krälar mig upp för en sten. Slita och dra får man också göra. Så länge jag inte utsätter assistenten för fara är det ey-okey. Jag har hittills aldrig varit med om en assistent som säger ”nej, det där får du inte göra” eller ”jag vågar inte.” Om de gjorde det skulle vi inte passa så bra ihop. Nä, jag tror att assistenterna blir taggade av min jädraranamma-energi och hänger på. Jag tror att om en handläggare ser den här bilden tänker ”Bra, skattebetalarnas pengar används verkligen till självständigt leverne.” Precis som rullstolsutprovaren gör när jag berättar att jag kör rullstol i skogen.

Tur att jag var ledig från jobbet igår och kunde vila större delen av dagen. Sådana här ansträngningar resulterar i smärta och trötthet. Det smärtar fortfarande, men när det kommer på grund av att jag gjort något kul tar jag det utan klagomål, Jag skyller mig själv med förnöjsamhet.

IMG_3212

Ibland ska man ju bara hålla tyst.

FullSizeRender-1Ibland ska man ju bara hålla tyst. Godta att barnet inte vill äta falukorven som ligger så fint på tallriken. Men nu gjorde jag inte det. Nu försökte jag skrämma henne med vad vegetarianer måste äta för otäcka saker istället. Böner, kikärtor, broccoli, uh bläh liksom!

Så… nu ska min 7-åriga dotter bli vegetarian. Hon kan få prova en vecka så får vi se. Gillar hon det blir jag i och för sig ganska imponerad och stolt men tvungen att laga bönor och blä i 11 år framöver.

Lång kväll. Don´t ask.

Ottilia -Jag säger inte godnatt till dig för du förstörde min mysiga kväll så jag är sur på dig nu.
Mamma -Bra, jag är lite sur på dig, för du kallar mig Kokobello hela tiden. Godnatt.

Nu kom hon upp och sa ”förlåt för att jag kallade dig Kokobello och looser.” Jag bara ”du kallade mig VAD? Okej… du är förlåten. Förlåt för att jag sa åt dig att borsta tänderna.”

Bra att vi fick prata ut.

Någon fyller år snart

Ottilia fyller år snart. 7 år. Helt galet att min lilla sockerfis är så stor. Då ska det vankas barnkalas också och jag älskar sånt. Fast barnkalas är inte vad det var förr. När jag säger förr, menar jag innan skolstarten. De flesta kalasen hålls inte hemma längre. Det är proffsarrangerade kalas på Örebro slott, skojlandet och allt möjligt. Skitkul, men shit vad dyrt! Vi har råd, det är inte det. Vi vill bara hellre lägga pengarna på annat som att måla huset innan det börjar mögla eller hitta på nåt kul i sommar. Det fick bli kalas hemma. Nog vore det kul att bjuda hela klassen, men det vår bli nån annan gång. Typ när vi har en trädgård man kan vara i.

Vi har en beprövad tradition att Ottilia får bjuda lika många barn som antalet år hon fyller. Vi började när hon var tre och då bjöd hon sina tre bästisar på dagis. Tema har hon haft på varje kalas också. Sånt tycker hon är kul och jag tycker det är skitskoj att ordna. Något år hade hon tema ”prinsar och prinsessor” efter att hon läst boken ”Som prinsessor gör.” Då hade vi i förhand målat toarullar i guldfärg som ungarna klippte till kronor och silhuett_loggasmyckade. Barnen hade också med sig sin favoritnalle som också fick små kronor och vara med på kalaset. Ett annat år var Ottilia insnöad på detektiver och gåtor. Då ville hon ha ett mysterium. Så vi ordnade en jakt på godispåsarna som stulits av en godisbandit. Förra året hade hon cirkustema så vi ordnade grejer att leka cirkus med på vår altan. Samtliga gäster dök upp till kalaset som cirkusprinsessor. Det blev skitmysigt. Enkla kalas med påhittiga ideér blir ofta väldigt bra.

I år har Ottilia pratat om vampyrkalas hela vintern, men så här fram emot våret tröttnat på det. I fredags ville hon hade tittat på TV ville hon ha tema ”let´s dance.” Som partyplaner visste jag inte riktigt hur jag skulle jobba med det. Jag tittar inte ens på programmet  och jag tänker inte hyra in Ingmar Stenmark. Nog tävlingsdansade Sven som barn, men jag tvivlar på att han eller nån annan vi känner skulle ställa upp som danslärare. I morse fick Ottilia dock en helt ny idé. Hon vill ha tema ”Glitter.” Tack och lov, det temat kan man göra hur mycket som helst med. Hon ville att inbjudan skulle se ut som en och den slängde vi ihop idag på vanligt papper. Sånt är jag rätt bra på. Oj, vad nöjd hon blev.

Nu har skickats med posten så nu är det bara resten kvar. Om två veckor smäller  det.FullSizeRender-10

Om panikångest och den fula, fula gråten

Jag har haft några jobbiga dagar. Den där depressionen som bottnar i en tid innan jag fick rätt hjälp. Innan jag hade assistans, hjälpmedel, jobb och samhällsstöd. Jag var deprimerad länge och fattade det inte förrän jag hamnat i en djup depression med självmordstankar. Då blev jag rädd och kontaktade sjukvården. Jag fick hjälp av en psykolog direkt och terapi. Längre fram fick jag också medicinering. Det har gått fyra och ett halvt år och jag tar dem fortfarande.  Över lag mår jag bra idag. Är en glad liten skit som trivs med livet, men det finns rubbningar från den djupa depressionen som en gång var, gör att jag troligtvis alltid kommer ha recidiverande (återkommande) depressioner.

Bild 2015-03-13 kl. 22.59Jag har lärt mig leva med det här, men nog är det jobbigt. Jag hatar panikångestattackerna när jag skakar, hackar tänderna, kämpar för att få luft och tappar kontakten med allt som är omkring mig. Jag avskyr gråtattackerna som inte är ett dugg lik vanlig gråt. Vanlig gråt brukar vara någon form av bearbetning som resulterar i någon form av lättnad efteråt. Den här gråten. Den fula gråten. Den leder inte till något. Den är ful och jag hatar den. I torsdags ville den inte sluta och jag fick ringa min man och be honom hämta hem mig från jobbet. Det gick inte att vara kvar.

Så, här är jag och kämpar emot att falla hårt. När det blir så där hemskt, kan jag inte göra så mycket, men där emellan kan jag rå om min vardag. Jag vill inte släppa jobbet för oftast mår jag bättre av att komma till jobbet.
Jag är också  arbetsledare för min egen assistans nu och kan inte skita i det. Jag har bestämt mig. Jag ska fixa det här. Det dyker fortfarande upp nya obehagliga överraskningar om hur mina tidigare assistansbolag skött och misskött min assistans och nu tar vi smällarna. Jag har väldigt bra stöd hos STIL och jag är glad att de är tydliga och ärliga med hur läget är.
Jag undviker vänner och familj för jag vet att de vet och jag klarar inte av deras oro. Inte för att jag vill försöka vara duktig, utan för att jag inte orkar. Inte just nu.

Bild 2015-03-13 kl. 22.55Jag försöker fokusera på allt bra jag gör, även om det inte känns bra så är det bra och det håller jag fast vid. Även om vårens första promenad kändes förjäklig så var det något jag längtat efter hela vintern. Det var  en bra sak att göra.  Bättre än att stanna inomhus. Sol och frisk luft är något bra även när det inte känns bra. Ottilia tyckte dessutom att det var kul att få vara ute med mig. Efter det har jag inte tagit fler promenader med rullen. Istället har jag nöjt mig med att ta mig ut genom altandörren och dricka kaffe i solen. Det har känts kravlöst och skönt. Är jag på väg uppåt nu?

Läs 1177s information om depression här.
Om du är trött på den här skiten och vill läsa något roligare. Klicka här, det fick mig att skratta så jag fick ont i magen.

En onsdagseftermiddag.

Jag skulle haft en intensiv eftermiddag idag, men ödets nyck gjorde att allt blev avbokat och istället har har en lugn fixareftermiddag hemma.  Jag har påbörjat projektet som ska förvandla sidan av städskåpet till stor griffeltavla. Idag har jag tejpat kanterna, rengjort och målat magnetfärg i flera lager.
Dödtiden emellan strykningarna har jag spenderat på att testa lite appar.

Som vanligt börjar vi med den som är absolut dummast, fånigast och roligast. Perfect 365 – den ultimata selfieappen. Med den kan man ta en bild, appen scannar av och vart du har ögon och mun, sen sminkar den dig. Den kan också förstora dina ögon så att du bästa fall ser ut som en dock och i värsta fall som ett psykfall.


11008413_10152738955982379_5081062309689859788_nSen testade jag Dragon Diction – appen som förvandlar tal till text. Skitläckert! Himla asbra redskap och hjälpmedel om man har dålig motorik. Jag minns hur jag för sisådär 10 år sedan skulle få ett program till datorn på jobbet som gjorde just det där. Den verkade bra till det framgick att man behövde sitta i 50  timmar och läsa in ord i programmet för att den skulle lära sig min röst. 11046772_10152738955977379_1127020860068670346_nDet hade jag ju inte tid med? Jag var redaktör och hade en tidning att göra.
Den här lilla appen fattar riktigt bra. Vissa småfel -ja, men inte fler än vad det blir när man själv skriver. Säger man ”glad gubbe” får man en :-).

11022567_10152739670967379_8706154663032071425_n10986888_10152739670962379_1373983151796452347_nTill slut testade jag lite olika kalendrar. Jag gick i vintras över från papperkalender till digital i apple. Den kalendern som ingår är så himla tråkig, men det finns appar som ändrar layouten på äppelkalendern. Det du lägger in i äppelkalendern kommer upp i appen på ett mer lätthanterligt sätt. Jag använder appen Overview och tycker den  är bra. Stor, tydlig text och man kan enkelt bläddra, men ibland vill jag ha upp ett veckouppslag.Jag hittade en som hette WeekCal. 

Japp, nu känner jag mig nöjd med dagens app-jakt. Dags för sista lagret magnetfärg på skåpet och bums i säng!
Nästan.
Jag oväntat fick ett paket på posten idag. I det låg ett jättehärligt kort med gratulationer av nya huset ifrån en av mina bästisar som bor 20 mil bort. Med i paketet låg också en presentask med smaksatt lyxkola. Vad överglad man blir!
Jag måste faktiskt ta en till innan jag somnar. Det var såååå goda. Jag känner mig såååå bortskämd när jag tuggar på dem.

När vi tapetserar

Nog händer det lite grejer här i det nya huset ändå. Även om listan över vad som ska göras tycks växa snabbare än listan över vad som avverkats. Jag ska nog få tummer ur snart och ta lite bilder. Måste bara, ni vet, städa först.

I söndags fick Ottilia upp sina tapeter på rummet i alla fall. Min svägerska Elsa är kung på att tapetsera och hjälpte oss. Sven kan inget om tapeter och ville inte tapetsera. Jag kan inte heller tapetsera så jag överkompenserade väldigt entusiastiskt genom att köpa mängder av onödiga tillbehör på Rusta och klä mig i fulaste arbetarkläderna. På morgonen taggade jag Elsa på facebook och skrev att idag ska vi tapetsera! Tjoho! Jag fick gå in och rätta mig själv senare, för allt jag gjorde den dagen var att skruva bort två elkontakter. Sedan satt jag mest och såg glad ut medan Elsa for upp och ner på trappstegen med klister och tapetvåder. Hon ställde frågor som ”Frida, vill du att vi ska skära tapeten precis i skaven till listen eller låta den gå över lite?” Jag kisade fundersamt och svarade varje gång ”Jag ser inget. Jäkla motljus! Vad  tror du blir bäst? Då gör vi så.”

Slutresultatet blev jättebra. Tapetmönstret i sig är ju minst sagt jobbigt för ögonen, men det är ju Ottilia problem. Hon fick välja själv och ville inte ha någonting annat efter att hon sett rosa leopardtapeten. Passar minst sagt bra  ihop hennes walk-in-closet utan väggar som hon har mitt i rummet också.

Vem är med mig?

”Vaaaad ska vi äta?” är så typiskt torsdag. Torsdagar borde bli den officiella take-out-dagen. Vi behöver inga chokladbollens dag eller nån kanelbulledagen. Vi behöver en dag, förlåt 52 dagar, i kalender då det står att vi inte ska behöva laga mat eller värma nåt i mikron. Då det bara finns färdigt. Take-out-torsdag!

Take-Out

Att tänka på innan du spelar dataspel med en sexåring.

Ottilia har börjat spela dataspel på nätet. Som förälder måste man förstås kolla upp vad det är för grejer. Vem vet vilket nazistpropaganda och våldtäktskultur dataspel för sexåringar kan innehålla? Allt ska man ha koll på. Så är det ju. Nu är det också så att man bör vara två för att spela Ottilias favoritspel så det är ju bara att ställa upp och spela.

Det dröjde inte många sekunder innan tjatet kom
”Mamma, jag hjälper dig.”
”Nej, kan själv!”
Det blev ganska tjatigt faktiskt. Jag har alltid varit rutten på dataspel, men det vet väl för sjutton inte hon!

Av detta kan jag dra en slutsats. Mamma måste tjuvträna.

Naken

Jag älskar våran dusch. Jag älskar den av den enkla anledningen att den är extra stor. Ingen bautadusch, men de där extra 10-15 cm vi lade till på duschdörrarna i glas gör att den känns underbart rymlig för mig. Man behöver mer plats om man duschar sittandes, än om man duschar ståendes. Så är det bara. Jag upptäckte en sak första gången jag duschade där. Eller egentligen upptäckte jag ganska många saker, som att det är otroligt skönt med takdusch när man kan sitta under den. Det kunde jag inte i förr duschen. Takduschensstrålar föll framför mig istället för på mig. Jag upptäckte att jag inte når golvet och att vi behöver en hylla att ställa schampoflaskorna på. Att vi borde placerat handfatet annorlunda och… jag, jag upptäckte ganska många saker. Fram för allt upptäckte jag att man i en dusch med klara glasdörrar blir väldigt mycket mer naken än bakom ett duschdraperi. Även om assistenten vände ryggen till kände jag mig naken. Även om assistenten brukar tvätta håret på mig naken, hjälpa mig med underkläderna naken och att ta mig in i duschen naken brukar jag inte känna mig naken. Jag brukar inte tänka på det. Men nu ville jag plötsligt vara ensam och även om jag litar på att assistenten inte tittar så känns det lika intimt att ha henne i rummet som om hon stått i duschen med mig. Så, numera går assistenten ut och kommer in när hon behövs. Jag behöver bara hojta. Tack vare takduschen behöver jag inte anstränga mig så mycket heller.  Att duscha har plötsligt förändrats från något kallt, tungt och svårt som jag snabbt ville få överstökat till att blivit avslappnande och behagligt.

Det är så lugnt och harmoniskt när lycklig och otålig Ottilia väntar på sin bästis som ska komma till huset.

Ljud: När kommer hon? Nu kommer hon! När kommer hon? Nu kommer hon! När kommer hon? Nu kommer hon!

Flyttdag, du är så välkommen

IMG_7262Nu äntligen är det dags. Idag flyttar vi. Jag är inte så uppspelt eller nervös som jag tänker att man borde vara. Jag är lugn och känner att nu är det dags. Två och ett halvt år har vi jobbat för det här. För den här stunden. Nu är det dags.

Jag har aldrig flyttat ifrån en lägenhet utan att känna att det ska bli skönt att slippa den. Vi har oftast flyttat för att min sjukdom förändrats så vårt boende  blivit otillgängligt för mig. Den här gången lämnar jag mitt nuvarande hem. Nu känner jag att jag lämnar en lägenhet som jag verkligen trivts i från början till slut, men det känns inte som att jag kommer sakna den. Den har varit så bra anpassad och jag har haft ett bra hem här, men nu kommer det bli ännu bättre. Vi kommer slippa klättra på varandra, familjen och assistenterna.

Slutbesiktningarna flöt på ganska smärtfritt. Vi fick vårt slutbesked så vi kan flytta in men det varit mycket som inte visade sig vara klart att använda också. Elen till avloppet fick vi inkopplat nu i sista sekund efter mycket om och men. Vissa saker får vi acceptera att det tar tid att få ordning på, som golvvärmen. Eftersom termostaterna till den inte kopplats in har vi brännhett golv i tvättstugan och kallt  i andra delar av huset. Rätt surt. Braskaminen fick inte godkänt av sotaren och troligtvis måste företaget som installerat den montera en längre skorsten.
Ja, det där med värmen när kylan eskalerar utanför är oroande, men det viktigaste är ju att vi får flytta in nu. Fryser vi i ett rum får vi väl hålla oss i ett annat. Det finns värme i huset, bara inte överallt än. Det får banns mig fixa sig.

1743676_10152568945012379_3612024266812767728_nSå fort vi fick slutbeskedet började vi köra över lådor till huset. På så vis har packningen rullat på utan att täppa igen lägenheten allt för mycket. Ottilia har varit mycket hos mormor och farmor så vi kunnat jobba på. Lördagen efter slutbesiktningen sov Ottilia hos farmor och då bestämde vi oss för att ta en ledig kväll och njuta av huset. En dejt i form av golv-picknick i köket. Det var skönt att bara vara där för att ha trevligt och njuta istället för att se allt som måste fixas, som inte fungerar. Vi firade med champagne och mackor. Vi spelade backgammon (jag vann) och hade riktigt roligt. Det var väldigt frigörande. Som par tappar man lätt bort varandra när man bygger hus, skaffar barn och trilskas med en progressiv sjukdom. Varje gång som man hittar den där lilla glädjen man har ihop känner man hur viktig den är för en, hur viktig han är för mig. Hur ont det gör att vi ibland tappar bort den och hur skönt det är att återfinna den.

10881794_10152571106307379_3360349783376622011_nPrecis som alla andra askunge-moments tog vårt moment slut i ett trollslag. Ett samtal från farmor om en dotter med feber och hemlängtan. Vi var nöjda med att åka hemåt och farmor körde hem sjuklingen mitt i natten. Dagen efter blev jag också sjuk och vi gosade till det ordentligt.

Pepparkaksdegen i svenska hjärtan

pepparkakaor-492x240Sven har fått en bamsestor klump pepparkaksdeg på typ ett kilo av sin mamma. Han tar loss tre små smakbitar av den i ärtstorlek till mig, Ottilia och sig själv. Sedan säger han ”Så, nu har alla fått smaka.” och menar på allvar att bamsedegen ska ligga orörd i kylen till julbaket. Ha! Han vet uppenbarligen inte att man enbart bakat pepparkakor för att ha en ursäkt till att äta pepparkaksdegen. En skenmanöver så att säga. Nån har fått för sig att man får ont i magen av den himmelska degen så nu måste man smussla med sitt begär trots att det är alldeles uppenbart att denne ”någon” bara vill ha all pepparkaksdeg i världen för sig själv.

Tur för Sven att jag inte ringer Aftonbladet. Då skulle vi ha löpsedlar och moralpanik till frukost imorgon. Jag gör inte det, för vi kommer nalla på den där degen båda två. Det gör vi varje år, men det är bara han som får skuldkänslor.

Bildkälla

Jag kan bara inte skratta åt eländet just nu. Det blir bara eländigare då.

Min dotter vill inte använda teckenspråk just nu och det är skitjobbigt. Hennes röst är väldigt svår att höra. En del av mig vill tvinga henne. Säga att ”här kommer du inte loss förrän du tecknar till mig” medan jag surrar fast henne vid en flaggstång. Det gör jag inte. Jag uppmuntrat, tjatar, försöker göra teckenspråkslekar och allt annat jag kan komma på. Det är skitjobbigt för henne också. Hon blir ju jättefrustrerad när jag inte hör vad hon säger.

Igår lekte vi och när hon blev arg över att jag inte hörde, blev jag arg tillbaka och vägrade fortsätta leken om hon inte stödtecknade när hon pratade. Det blev ingen mer lek. Hon stängde argt in sig på sitt rum och jag satt tjurigt kvar i soffan med utklädningskläder och armarna i kors. Sen grät jag en skvätt. Jag hatar det här. Jag hatar att behöva ställa krav på min man och mitt barn  för att kunna kommunicera bra i vardagen. Jag vet att det kommer bli bättre när jag tränat upp högra hörselnerven, men just nu är det bara skit.

Igår var vi till huset och färgaffären. De andra i bilen pratade och jag hörde inte. När jag väl trodde att jag hörde sa jag nåt och det blev totalfel . Sven skrattade och då blev jag skitledsen. Jag brukar också skratta, men nu blir jag bara ledsen och förbannad. Avundsjuk blir jag också. På Sven. Jag blev avundsjuk i helgen när jag min sjukdom höll mig sängliggandes och han kunde ha roligt. Igår i färgaffären för att han så obekymrat kan titta på färgproverna utan att tänka på i vilket ljus han står. Att han kan lyfta och bläddra i tapetkatalogerna utan hjälp och utan problem. Vi brukar skratta tillsammans när saker går på tok för mig. Det är befriande att få skratta åt skiten, men inte nu. Nu är det inte ett dugg kul längre.

I tisdags var hela familjen i Gällersta kyrka. Ottilia går med en kompis på deras fritidsaktivitet ”kyrkdetektiverna.” Där ungarna får ränna omkring och utforska kyrkans spännande utrymmen. I tisdags var det avslutning och jag kämpade i kylan, den svåra ljudmiljön, bländande ljusen överallt och alla fysiska hinder. Kylan hade ansträngt sig för att ordna framkomligheten, men för att ens komma in i kyrkan fick jag rulla långa omvägar i den kalla kyrkogårdens mörker och jag fastnade på ett och annat stället. Barnen hade roligt och det var det viktigaste. Efteråt när jag satt ensam i bilen med assistenten kom tårarna. Hela kvällen hade varit en kamp för att hänga med och ändå kände jag det som att jag inte varit med. Som att jag varit där, men inte varit med för att jag varit så uttröttad och inte riktigt hör eller sett.
Assistenten utbrast ”Det märktes inte. Du ska veta att de andra föräldrarna nog inte såg nåt av det där. Du var trevlig och positiv hela tiden.”
Så brukar det ofta vara. Det är ju skönt att man inte uppfattas som ett kolli av omgivningen, men den är nog svårt för omgivningen att se hur dåligt att jag hänger med emellanåt. Speciellt när jag utåt är så förbanna positiv. Det är  ju en skyddsmekanism. Jag tål inte att folk  tycker synd om mig så när jag kommer in genom en dörr där det står en samling föräldrar skiner jag, hälsar och skrattar. Jag gör det inte medvetet, men jag gör det för att de inte ska tänk något annat än att det är synd om mig.

Jag avskyr den där känslan av att befinna där men inte riktigt vara med.  Att  inte riktigt vara delaktig. Att befinna sig i en bubbla, ett vakuum, en dröm.

När jag slutat sura efter vårt gräl igår rullade jag in till Ottilia. Vi pratade om hur jobbigt allt kan vara. Att det känns pinsamt när jag kommer till skolan och att assistenten tecknar till mig. Men om hon skäms för mina funktionshinder, borde inte jag skämmas då. Borde jag inte gömma mig? I slutänden kom hon fram till att hon inte vill att jag ska skämmas för att jag är som jag är. Även om det inte alltid känns så för henne vill hon att jag ska komma till skolan och hämta henne. Hon  vill inte att jag ska skämmas och stanna hemma.
Hon vill att jag ska fortsätta orka.Det var nog precis vad jag behövde höra just igår faktiskt och nu känns det så himla mycket bättre.

 

Igår gick vi på bio…

… och såg LasseMajas detektivbyrå: Skuggor över Valleby. Den var bra, textad och vi hade supermysigt!

Genuint skitförvånad faktiskt

Wow, det där trodde jag aldrig. Jag är genuint skitförvånad.
För drygt en vecka sen mailade jag SF Kundservice via mail på inrådan av Filmstaden i Örebro efter att jag upptäckt att senaste LasseMaja-filmen inte skulle textas. Det mailet kan ni läsa här.

Ja, Filmstaden gav mig alltså rådet att kontakta kundservice och önska att de ska  ordna text till filmen. Jag förbannade mig själv för att jag inte kollat upp det här i god tid utan bara antagit att den skulle textas för att det är en stor film. Jag skickade iväg ett bedjande mail i alla fall. Jag tänkte att jag säkert får information om hur jag bör gå till väga nästa gång jag vill önska text till en film.

Jag fick ett automatsvar att Kundservice skulle försöka svara inom två dagar. När biljetterna släpptes förra veckan bokade jag biljetter och började sätta blan B i verket.  Plan B var att låta min mest vana assistent se filmen i förväg, koka ihop persontecken åt huvudkaraktärerna och sedan teckna taktilt till mig då och då under filmen så jag hängde med.

Sen ramlar det här mailet in i min inbox fem dagar innan premiären:

Hej Frida!

Tack för ditt mail. Jag kan ge dig ett positivt svar på ditt önskemål. 
Från och med söndag så kommer det finnas en textad visning av Lasse-Maja. På onsdag kommer du kunna se alla föreställningar som är textade från fredag – torsdag på sf.se. Nästkommande helg kommer fler föreställningar finnas även dagtid som är textade. Men de kommer finnas till försäljning först nästkommande onsdag.

Med vänliga hälsningar,        
Cecilia | Kundservice  

Grymt, vad glad man blir! Jag har förstås inte nämnt ett ord för Ottilia om att filmen inte var textad eller att det skulle bli problem för mig på bion. Mitt främsta mål var ju att ha roligt med mitt barn och inget får förstöra en sådan sak.

Så kom hon hem från skolan…

Vilken liten retsticka!
– Hur var det idag i skolan?
– Bra.
– Ohhhh, berätta.
– Nä, jag ska dricka vatten, säger hon och går inte alls för att dricka vatten.
-Men… Vad gjorde ni?
-Jag minns inte, svarar hon illmarigt och finurligt. I handen har hon en gul ros.
-Vilken fin ros. Vem har du fått den av?
-Vet inte…
Skitunge liksom! Hon hade uppenbarligen haft en bra dag, men jag fick inte ett vettigt ord ur henne förrän hon senare använde min dator och jag i en snabb aktion övermannade henne och stängde igen den.
– När ru berättar hur du har haft det i skolan idag får du fortsätta spela!
Tro mig, hade hon lekt med dockor hade jag satt en kniv mot barbies strupe, tro mig, men det hade inte varit i närheten lika effektivt som att stänga igen datorn när hon är inne i nåt.

Jag fick veta att de ätit Skabetti (hon uttalar det så) och köttfärsås till lunch. Hon har ritat och på rasten lekt ute med Nelly och Svea. Rosen fick hon av de stora mellanstadiebarnen. De andra barnen hade skolväskor. Svea också, men den såg ut som en stor handväska.

Herre Gudrun, vem slet ut mitt hjärta och stampade på det? Vem?!?

Jag känner tydligt att det har hänt så kom inte med något bullshit att det känns så här för alla föräldrar när deras barn börjat skolan. Ingen berättade att det skulle kännas så här. Jag måste säga att de uteslöt ganska många detaljer ur sexualundervisningen i åttan. När de sa samlag kan leda till barn som avskräckande information till oss fjortisar kanske de istället skulle sagt. ”Samlag leder inte bara till en smärtsam förlossning då du skriker ”Gört bara!” till barnmorskan som ska klippa upp din snippa med sax. Det leder också till att du lever med hjärtat utanför kroppen och vill slita av dig armen varenda gång snippklippsorsaken får ett skrubbsår. Men vänta bara. Det värsta kommer dagen då snippklippsorsaken ska börja skolan. Du tvingas se henne stå där, sårbar och ny. Det kommer kännas värre än alla sjukdomar du kan tänkas få i livet!”
Ja, så borde de säga till fjortisarna. De borde skriva det som varningstexter på kondomförpackningarna och alkoläsken också.

Jag var ganska manjana i morse. Ottilia lattjade som vanligt med maten, men lyckades till slut pricka munnen. Våra diskussioner kring skolväska den senaste veckan nådde kulmen. Hon skulle få en ny skolväska för mormor har sagt att man ska få det, men Ottilia har fått en fixidé om att hon ska ha en handväska istället och det vägrar jag liksom köpa för det får inte plats gympakläder och skolböcker i sådana. Nu hade Ottilia tagit fram en liten glittrig väska som hon fått av sin faster Linda. Hennes enda argument var
– Svea har handväska till skolan juuuuu!
– Svea har ju inte ens börjat skolan än. Hon börjar samtidigt som du, svarade jag
Till slut lovade jag att om Svea kommer med en handväska till skolan idag kan du också få ha det imorgon så kan du bära böckerna på huvudet som folk på Bali.
Fine.

Med sig hade hon istället en rosa ryggsäck med Disney-sessor på och i den en plastpåse med en persika. Under inskolningen på fritis har Ottilia inte velat  ha mamma eller pappa med. Hon har varit bestämd med att vi ska lämna av henne och sen åka. Inga dagisfasoner liksom. Skolparkeringen var översvämmad av bilar. Medan assistenten plockar ihop min rullstol spanar Ottilia över barnen och föräldrarna på skolgården. Hon ser ärligt talat helt förstörd ut.
– Hur vill du göra sdet här nu, vill du gå dit själv? Frågar jag trevande.
– Nej, du får följa med.
-Okej, säger jag.
– Mamma, ingen har väska med sig. Jag vill inte ta med mig min, säger hon och ser liksom rädd ut, som om det vore världens undergång om hon var den enda som hade väska med sig, men jag förstår att det är precis så det känns för henne.
– De andra kanske har lagt in sina väskor, försöker jag.
-Ingen har väska med sig!
-Okej, okej. Lämna väskan och ta frukten i handen.

Vi går in på skolgården. Ottilia brukar vara förväntansfull och sprallig vid sådana här tillfällen, men nu ser hon så fruktansvärt osäker och orolig ut. Jag kan liksom känna hur hela hennes självkänsla kommer rasa som ett korthus om någon säger att något hon har eller gör är fel och fult. När vi  kommit in på skolgården trycker hon påsen med persikan i min famn och ställer sig i ringen som bildats av barn. Jag behöver inte fråga varför hon inte vill ha den. Ingen annan har någon frukt i handen. Jag tänker dock att hon kan komma att behöva den senare. De skulle ha frukt med sig så jag pratar med Ottilias fröken och ger den till henne.

Det är kallt. Jag borde ha tagit termobrallorna. Jag skulle helst stå kvar tills alla gått in. Låtit assistenten slita mig därifrån, men jag måste tänka på att inte bli kall. Jag väntar till fröken kallat klart och Ottilia ropats upp så hon har ställt sig vid sin klass, sen får jag slita mig. Det känns hemskt att lämna samlingen när jag att Ottilia känner sig så där sårbar, men jag sa hejdå innan fröken började prata så jag vet att jag kan gå.

När Ottilia började dagis var det jag som skolade in henne. Hon var ett år och det enda smärtsamma med inskolningen var hur  bra hon klarade sig utan mig. Första gången jag skulle gå iväg och vara borta en timme cyklade jag till affären, köpte en 200 grams chokladkaka och tryckte i mig medan jag satt gråtandes på en parkbänk och tänkte på hur att man som förälder är väldigt osjälvständig från sitt lilla barn. Ottilia hade skitkul på dagis och här satt jag och bölade. Hemska känsla!

Okej, nu när jag har  skrivit av mig lite ska jag plocka fram chokladen. Jag visste att jag skulle behöva sån idag. Först ska jag gräma mig över att jag glömde ta kort på henne trots att hon valde att ta på sig andra kläder tre gånger. Sen ska jag tänka på att hon säkert har jätteroligt nu och skiter totalt i vem som har skolväska med sig eller inte.

Ut på en tur

Det har inte blivit mycket rida av sedan början av sommaren, men i torsdags fick jag och Ottilia möjlighet att låna ett par hästar att rida på. Det var jättemysigt att komma iväg tillsammans och göra det. Ottilia red på en minihäst som hette Torsten. Min häst hette Cindy. Vi både skrittade och travade. Skithärligt! Jag hade glömt exakt hur skönt det är att komma upp på hästryggen och röra sig obehindrat och mjukt tillsammans med flera hundra kilo muskler.

(Klicka för att se bilderna i större format)

Jo, jag har haft riktigt ont efteråt, men det har det varit värt!

Det var inte riktigt så jag menade, men okej då.

I morse, vid frukosten, tyckte jag att Ottilia flamsade lite väl mycket och gjorde annat än att äta. Jag morrade till och sa ”Ottilia, fokusera på maten nu!” Sedan drack jag mitt kaffe och nästa gång jag tittade mot andra sidan bordet fick jag syn på det här. Hon hade byggt om sin tunnbrödsmacka till en båt med mast och segel. Lillfian satt och fnissade lurigt och bara väntade på min reaktion.
Jag älskar när hon gör sånt.

IMG_6557

Kronisk förälskelse i svensk sommar

Semestern har varit skitrolig och skitjobbig. För att börja med det skitjobbiga så har jag fortfarande inte full personalstyrka. Det har varit omöjligt att få in någon varaktig personal på sommaren så det har blivit mycket olika vikarier och det har emellanåt fungerat helt okej och andra gånger rena mardrömmen. Jag längtar verkligen efter att ha alla mina samtliga ordinarie assistenter tillbaka som förhoppningsvis är utvilade efter sina semestrar. IMG_6350Trots att semestern spetsats av inskolningar, arbetsintervjuer och främlingar i vårt hem har jag fysiskt mått väldigt bra och orkat mycket. På så sätt har det varit en riktig drömsemester. Jag har hittat på mycket med mina vänner och har gjort utflykter med familjen och haft jäkligt kul. Liseberg, eko-gård på landet, barnens ö, fester och härliga middagar. Jag och Sven hade ju vårt lilla äventyr i Karlslund då vi ramlade ner i Svartån. Jag är lite töntigt  nöjd över studsmattan som jag och Ottilia satte ihop tillsammans.Vi har gjort massa annat
pyssel också; sköldpaddor av kapsyler, kort, garnbollar och allt möjligt. En dag gjorde vi en helgrym picknick till en äng i närheten där det finns en massa bra klätterträd. Sven hade tränat dagen innan och sa att han inte ville klättra, men sen skulle han hjälpa Ottilia att klättra och rätt var det var hade han tagit sig IMG_6354längst upp i en björk. Assistenten fick använda min arm för att visa vart han var. Vädret har ju varit helt underbart. Jag har älskat värmen och det har varit ganska lustigt att se på Facebook hur många som klagar över att det är för varmt och att andra i sin tur klagar på dom med någon vitsig kommentar om hur dom kommer att sakna det här vädret i vinter. Då fick jag en spontan lust att lägga ut en allmän klagan över dom som klagar över folk som klagar på vädret. Men jag har låtit bli. Jag är kroniskt förälskad i Svensk sommar oavsett om den är varm eller kall. Är den kall är den ändå bra mycket varmare är svensk vinter. Är den otäckt varm är den ändå bra mycket behagligare än svensk vinter. Extra varm sommar har tydligen varit extra bra för mig. Jag mått toppen och orkat massor.

Ottilia, vänta med att äta din blåbärsmuffins tills vi kommit fram!

Yeah right!

10406906_10152285506622379_8662987238428929578_n

Ottilia är lite för smart faktiskt…

Hon vet precis hur jag ska spelas så jag glömmer bort att hon faktiskt skulle borsta tänderna och lägga sig. God damn it!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sociala koder är rena ryskan för ett barn

När man är 6 år har man fullt upp att klura ut världen. Inte minst alla sociala koder. Vad är vi vuxna säger?  Hur kan hon själv använda dem? Allt hon hör(både på film och i verkligheten) provar hon på att slänga tillbaka så fort hon tycker att hon får tillfälle, men det blir väldigt missriktat ibland som…

-Ottilia, vill du ha pizza? Sa pappa Sven.
– Bara om du frågar snällt! Svarade hon.

Ooookej….

______

-Mamma, nu får faktiskt DU plocka upp sakerna på mitt rum, annars tänker jag inte dricka upp min mjölk… Så det så!

______

I morse åt vi mysfrukost på altanen, men Ottilia spant bara runt och busade. Förmaningar hjälpte inte ett dugg så till slut röt jag till.
– NU SÄTTER DU DIG OCH ÄTER!
Ottilia stannade upp, tittade mig rakt i ögonen och röt tillbaka.
-JAG ÄR FAKTISKT INGET BARN HELLER!
-Eh…va?….jo…det är du ju!

Det måste vara totalt vansinnigt för henne att vi vuxna får häva ur oss ultimatum och krav men inte hon. Vad är det här för en galen värld egentligen?

Typiskt ocoolt av mamma

IMG_4519I veckan upplevde jag ett nytt fenomen som gjorde mig lite skakis. Vår dotter har blivit så där pass stor att hon mest bara ville vara med sin kompisar och `hör och häpna´inte med sina föräldrar. På familjeveckan hade barnen egna aktiviteter på dagarna så hon var ju mest med polarna. När helst hon åt mat med oss satt hon sur som ättika och ville inte äta. När hon åt med Kidsen spanade vi över mot deras bord och såg henne äta friskt. Varje gång. Det är ju bra. Bra att hon äter. Lustigt fenomen.

20140720-091308-33188934.jpgHon har kommit på att hon inte vill vara ljusrosa och gullig längre. Hon vill vara cool och ha coola kläder.Jag välkomnar det, att hon överger prinsessperioden och intresserar sig för annat. Problemet är att hon placerar sin mamma under kategorin med typiskt ocoola saker. Om man ens försöker, då är man piiiinsam. I torsdags var vi på Tosselilla sommarland och i kön till lilla uppskjutet började jag rappa om hur coola och modiga vi var som vågade. Det gick INTE  hem. Att rappa offentligt är tydligen typiskt intecoolt. Lite som att visa upp röven för Nobelkommiten.

Jag fattar. Vi har tagit ett nytt steg i livet och börjar räkna ner åren till tonåren. Den här omtänksamma lilla människan ska precis som alla andra barn igenom en rad olika utvecklingsfaser.
May the force be with us!

 

 

Familjero

Årets familjevecka utspelar sig på Furuboda folkhögskola i Skåne. Resan hit gick till på samma sätt som den alltid gör. Att jag vill vara ute i god tid och Sven vill göra en massa andra saker. Vi blir skitarga på varandra. Jag vill bara åka. Jag vill komma fram i tid så jag hinner vila lite. Sven vill att jag bara ska hålla käften lite och skäller sedan på medtrafikanterna som inte kör som han vill. Jag bestämmer att nästa gång tar vi två bilar så kan han komma hur jävla sent han vill. Han säger att han inte vill åka nästa år. Fine!

Sen kommer vi fram och har en helt underbar familjevecka då allt är glömt.

Där slank de ner i ån…

Idag blev en lite smågalen dag utan assistent. Jag jagade folk på landstinget för hinna få ordning på hjälpmedel i tid innan helgen då vi åker på FSDB Familjevecka. Jag hade riktigt tur. Med hjälp av lite vänligt folk och min man fick jag hem båda färgade linser och mitt drivaggregat till rullstolen som lagats tillfälligt med en begagnad pillidutt som saknats tidigare. Det får hålla tills den nybeställda reservpillidutten kommit från leverantören.

Jag var sjukt lycklig över att köra min egen stol med joystick igen. Jag och Sven bestämde oss för att ta en promenad i Karlslund som är en nationalpark vid vårt bostadsområde med massa härliga små stigar och broar. Jag gillar ju att köra off road. Vi gick utmed Svartån bland gigantiska ormbunkar, hallonbuskar, blommor och ja, brännässlor såklart.  Stigen var smal och full av röttet och plötsligt när vi körde mot en sten studsade rullstolen åt sidan och rasade ned mot ån. Det gick himla snabbt. Det sög till i magen och jag landade huvudstupa på magen i vassen gapskrattandes. Ovanför mig, i slänten, låg rullstolen och Sven.  Sven ville dra upp mig men jag skrattade bara, så fort jag fick fram något ropade jag bara. ”Rullstolen. Rädda rullstolen.”  Jag var rädd att den skulle glida ner i ån förstås. Jag kan simma, det kan inte min e-fix.

Vad jag inte uppfattat på mage i vassen var hur långt vi fallit. Vi hade fallit två meter ner för en stupande brant och landat i vattenbrynet, så det var liksom inte bara för Sven att köra upp stolen. Tur för oss att vattennivån var låg, annars hade vi landat i vattnet.  Tur för oss så kom två killar på cykel som hjälpte Sven att dra upp rullstolen, medan jag låg kvar i vassen och inte kunde sluta störtgarva. Sen drog de upp mig. De där grabbarna måste trott att vi var totalt dumma i huvudet. Väl uppe på stigen igen fattade vi hur långt ner vi fallit och hur illa det kunde gått. Herre Gudrun, där nere låg jag och garvade och ropade på Sven att han skulle rädda min rullstol. Jag hade kunnat bryta nacken liksom. Sven hade kunnat slagit huvudet i ett träd. Jag undrar verkligen vad grabbarna säger när de berättar knäpphistorien vidare efteråt, de var verkligen störtallvarliga hela tiden.

Vi fortsatte vår promenad. Hade jättemysigt!

Det här är äkta semesterromantik

Idag fikade jag med min mamma på stan. När jag kom hem överraskade Sven mig med hemmagjord pizza och rosévin. Vilken härlig snubbe man har!

Att skriva en annons

Nu när vi hittat en bil som vi vill anpassa och var det igår dags att påbörja försäljning av vår nuvarande bil. Vi älskar vår bil. Om det inte vore så att vi skulle anpassa en bil och veta att den här måste hålla minst 8-10 år innan vi kan anpassa en ny bil hade vi inte kommit på tanken att sälja bilen. Den är bara tre år gammal.

IMG_4586I går skulle vi lägga ut en annons på blocket och då blev våra könsroller förbannat tydliga. Inte minst för att Sven drack öl, tittade på VM och spelade candy crush samtidigt som jag var trött och överseriös. Jag hade varit ute och fotograferat den svarta skönheten. Prova att fotografera en metallicsvart bil i besvärligt starks kvällsljus med hårda skuggor. Det är en riktigt pain in the ass och nu ville jag bara få bilen såld snabbt och lätt medan Sven ville  göra överlycklig försäljning. Han ville att vi skulle lägga oss strax över vad andra liknande bilar på blocket låg på och jag ville lägga mig under. Han var dock inte svårövertalad, medan jag var totalt orubblig och kompromisslös. Helt jävla omöjlig var jag och snackade omkull honom varje gång.

Han ville skriva in tekniska förkortningar och fackspråk medan jag raderade det och istället skrev in vanliga svenska ord som vem som helst kan förstå. ”Miljöbil som drivs på etanol/bensin” istället för ”ECO2FLEX FUEL.”

Han var dock på gott smålulligt humör och godtog min diktaturstil. Annonsen blev nog ganska bra i slutändan

Spana in den här

Vampyrdagen. Ha kul!

IMG_6072Här hemma är det VM som regerar över kvällarna just nu. Jag ger mig inte ens in i att bråka om TVn. Ottilia tar min dator i besittning så fort hon får och jag myser ner mig med e-böcker på Paddan. Alla nöjda!

IMG_6071Igår hade Ottilia gjort andra planer. I min kalender hade hon med stora bokstäver skrivit ”VAMPYRDAGEN. HA KUL” Då sminkade hon mamma till vampyr och pappa till en pumpa. Vi sminkade henne också, till vampyr förstås. Det hela handlade nog om att få leka med smink då jag vidhållit att lilla fröken inte får använda smink om det inte är maskerad eller så. Då är hon ju inte dummare än att hon snarast planerar en maskeradkväll. Snacks (havrekuddar och seg kola på grillspett) och lite lekar ingick också.

IMG_6076Nästa gång blir temat ”prinsessor.” Evenemanget står redan inskrivet i kalendern.