Kategoriarkiv: Vanlig vardag

Höstmornar

Det är min sista semesterdag idag. Jag ser fram emot att återvända till jobbet. Jag har ju ett ganska roligt jobb så jag känner inte alls den måndagsångesten som Facebook färgas av just nu. Däremot känner jag stor motvilja till att återgå till Ottilias morgonrutiner. Att försöka få upp en unge ur sängen som bara vill sova, ordna frukost till en som inte vill äta, tjata hål i huvudet på na så hon gör sig klar och få iväg den levande stoppklossen till bussen. Efter första skolveckan är det varje morgon mer hopplös än den förra trots evig uppmuntran och profylaxandning. Nu börjar Sven jobba natt också, så nu måste hela rutinen ske utan att han väcks.

Man skulle kunna önska att det var skolan det var fel på. Att hennes lärare slog henne med jättelinjalen som hälsning var morgon, att det bodde huggormar i skolbänken eller att maten smakade fis. Då skulle man bara kunna byta på skolan och skälla på kommunen. Men nej, sån ”lycka” har vi inte. Ottilia  trivs i skolan. När hon kommer hem därifrån berättar hon att hon haft roligt och att maten var så himla god. Inte en enda orm på hela skolområdet.
På morgonen vill hon dock inte dit. Varför då, gumman? Tråkigt. Man måste vara inne och ute.
Eh, va?
Jag fick ingen vidare förklaring.

Nä logiskt tänkande och föräldraskap har ingenting med varandra att göra.
Nu är det bara att tacka universums allmäktighet för att morgonen är över och att eftermiddan då skolan är bäst ligger framför en. Då har jag lovat både Ottilia  och mig själv att vi ska göra nåt kul ihop.

N

Note to self

IMG_8685Om man vid läggning tröttnar på klättrandet och ”får jag ligga så här?” med tårna instuckna i näsan. Om man tröttnat på det och surt utbrister ”Lägg sig så du kan slappna av så får du ligga precis hur du vill.”

Då har man tydligen typ bett om en barnrumpa i ansiktet.

Skål för vår romantiska kväll då!

Igår var assistenten som skulle jobba kväll sjuk, så Sven vikarierade. Ottilia  sov hos en kompis så vi passade på att ta en mysig middag på stans nya italienska restaurang Fratelli.  Minipizza som förtugg och sparrisravioli med ostsås var inte dumt alls, speciellt inte med amaronevin till. Mums! En specialité på det där stället är att de serverar pizza med nutella och jordgubbar på som dessert. Bläh! Jag är en riktig sucker för nutella, men på pizza? Bläh!
IMG_8989Sven -Du ska inte ha en då?
Jag – Nä du, jag äter bara nutella med sked direkt ur glasburken. Att lägga den på saker förstör bara.
Sven -Det der så äckligt ut när du gör det.
Jag -Va?
Sven -Jag kräktes nästan första gången jag såg dig äta nutella. Det såg ut som… bajs. Faktiskt.
Jag -Det var det dummaste jag hört. Bajs?
Sven -Ja… bajs. Så äckligt.
Jag – Åh, vad sugen jag blir på nutella nu. Nomnom.
Sven – Uhhh!
Jag  -Men sluta! Kladdkaka är ju också kleggigt. Vi gjorde jämt kladdkaka när vi precis blivit ihop.
Sven – Den har ju en hård skorpa på. Inte alls samma sak.
Jag -Hård skorpa ovanpå bajsgegget så är det okej?
Sven -Ja.
Jag – Skål för vår romantiska kväll då!

Hon räddar mig dessutom ur en rätt knivig situation.

Igår anställde jag en ny personlig assistent som timvikarie. Det kändes spännande. Inte bara för att hon har väldigt mycket av den kompetensen och erfarenheten som jag behöver, utan också för att hon är döv. Det blir en riktig utmaning att formulera alla sina behov på teckenspråk. Det är svårt nog på talad svenska liksom!

Magkänslan säger mig att det kommer gå riktigt bra.  Min nya assistent är väldigt lätt att kommunicera med. Hon räddar mig dessutom ur en rätt knivig situation, då vi under slutet av augusti blivit två personer fattigare i personalgruppen precis när de flesta är bortresta och upptagna. Det var helt enkelt så att hon var på arbetsintervju i våras, men kunde inte börja jobba förrän mitt i sommaren då hon skulle flytta från en annan stad. Jag behövde nån som kunde börja tidigare, men sparade hennes mailadress. När jag nu behövde få in nån snabbt kom den väl till pass och den här gången var tajmingen bättre.

Vi satt här och pratade ganska länge. Jag hade lite familj på besök och jag var lite ful och uppmanade dem att presentera sig själva så de fick öva lite. Assistenten som arbetade just då också. Det blev nervöst såklart, men jag är glad över att de vågade.. Den arbetande assistenten frågade den nya tre gången om hon kunde höra. En ganska vanlig reaktion från hörande som blir lite osäkra inför hörselskadade och döva kan jag lova er. Ibland kan jag tänka att nervositet inför någon med en funktionsnedsättning i vissa situationer kan bli minst lika funktionshindrande för den nervöse, som funktionsnedsättningen är för den som har det.

Ganska kloka ord för en sån här sen kväll, så med dem lämnar jag er. Godnatt!

Och sen kramades de en lång stund.

Klockan är över åtta och det är fredag kväll. Om man är sju år får man vara upp lite längre, men nu är just den här 7-åringen trött efter att ha busat med sin kompis i flera fina timmar. Hon har bara inte själv märkt av det än. Att hon är trött. Mamma har märkt av det. Mamma har sagt att nu är det dags att göra sig iordning för sängen. 7-åringen vill inte höra. Hon sjunger ”Knowing me, knowing you ahaaaa” och sprutar vatten med en vattenflaska medan hon inte hör. Vatten på golvet, vatten på hallspegeln, vatten på bordet, vatten på assistenten, ahaaaa.

Mamma är också trött. Hon är nog lite för jättetrött för att ta tag i det hela, men till slut ryter hon till. En gång. Två gånger. SLUTA UPP ATT SPRUTA VATTEN! NU! 7-åringen börjar spruta hej vilt. Mamma säger till assistenten att ta sprutflaskan från barnet på en gång. Barnet tar instinktivt tag i assistentens handled. Assistenten talar lugnt och bestämt till Ottilia.
”Släpp mig”
Hon får bara en vass och tyst blick som svar.
”Aj! Släpp mig annars måste jag ta  bort din hand och då kanske det gör ont på dig.” Hon jobbar som förskolelärare också och vet precis hur hon ska hantera den här sortens situationer. Hon är bestämd, men inte arg egentligen. Hon vet precis vad hon gör. Hon vrider armen så 7-åringen tappar taget och istället tar tag i assistentens ärm. 7-åringen är en arg 7-åring och kanske lite rädd samtidigt.
”Du får inte dra i mina kläder. Det är inte okej.” säger assistenten bestämt.
Hon släpper inte.
Mamma kastar sig fram. Hon lirkar loss handen, men råkar sätta knät på den minstas lilltå. Aj! Barnet springer in på sitt rum och stänger dörren.

Mamma försöker inte öppna dörren. Ett eget rum är en egen fristad.
”Förlåt, det var verkligen inte meningen att sätta knät på din tå. Förlåt för att jag gjorde dig illa.”
Tyst.
”Jag förstår att du inte menade att göra assistenten illa heller. Det är svårt ibland när man blir arg.”
Barnet säger något på insidan av dörren, men mamma hör inte. Hon får upprepa och upprepa, men mamma hör inte vad hon säger. Assistenten får tolka. ”Jag vill vara själv.”

IMG_8723-1Det får hon. Mamma går och kommer tillbaka efter en stund.
”Vill du öppna nu så vi kan prata?”
Nej, men hon har skrivit ett brev, som hon vikt jättesmal och petat ut genom nyckelhålet.
Nej. Jag vile inte skada Lisa. Feresten jag är inte liten. Puss kram Ottilia.
Vilken smart tjej. Hon har hittat en kommunikationskanal till din hörselskadade mamma utan att öppna dörren. Mamma berömmer henne.Det kommer ut ett nytt brev. Ett ledset ansikte med tårar. Mamma skickar in ett eget brev.
IMG_8724-1

Jag älskar dig och vill krama dig. ❤
Snälla, kom ut så vi får kramas. Då kommer ett nytt brev genom nyckelhålet.
Vile vil koma ut ur mitt rum. 
Snart öppnas dörren och mormors sköldpadda William som varit där inne knallar ut. Bort från kvinnodramatiken.Dörren stängs igen och snart levereras en minimal teckning av en glad gubbe.

IMG_8725-1

IMG_8720-1Mamma skriver ett nytt brev.
Jag längtar efter dig och vill krama dig.
Tyst.
Mamma skickar ett nytt brev.
Kom ut till mig. ❤
Då kommer ett svar.
Jag saknar deg. Jag kommer ut nu.
Så öppnas dörren och 7-åringen sätter sig i mammas knä. De kramas en lång stund.

 

 

Tack hörru, men… AJ!

Nu är förra veckans mardröm helt borta. Jag känner mig som mitt gamla, normalskakiga jag igen. Jag kan  fortfarande inte fatta det. Jag kan knappt tro att det hänt. Att det var så dramatiskt. Så livsomvälvande och otäckt, ändå sitter jag här en vecka senare i soffan och skriver på datorn som om ingenting hade hänt.

Det är som om nån väskryckare snott min handväska och sen kastat den i huvudet på mig. Tack hörru, men…AJ!

Kalashelg!

FullSizeRender-3Det blev galen kalashelg kan jag lova. Vi har firat Otti ordentligt. I fredags hade vi kalas för familjen. Jag gick upp tidigt och städade, när jag sedan lade mig och sov fick Sven fortsätta. Ottilia  kämpade med städningen av sitt rum samtidigt som hon muttrade att här kommer ju småbarnen ändå stöka till och syftade på sina små virvelvindar till kusiner. Ballonger, silverserpentiner och glittriga bokstäver på väggarna. Sedan var kalaset i full gång.

IMG_8497I lördags var det dags för glitterparty med kompisarna. 8 glittriga småtjejer härjade vilt här så. Ett riktigt roligt litet gäng. Huset var pyntat med pappersdiamanter, silverserpentiner och rosa tjafs.Efter rosa jordgubbsdrink
och tårta lekte vi lekar som Ottilia planerat. Jag var värsta, bästa lektanten som vanligt och efter godispåsarna blev ungarna vilda på riktigt och började klättra på Sven. De klättrade upp på soffan och liksom kastade sig över honom. Alla på en gång. Nånstans under alla barn hörde man honom kippa efter andan och ropa ”Ta kort!”

IMG_3213I söndags hade vi tänkt att ta det lugnt. Vi tog en promenad med tårtpicknick i skogen så Ottilia kunde prova sin nya cykel som hon fått av familjen. Det var riktigt härligt ute och då får jag ju alltid mina värsta idéer. Den här gången klättrade jag upp på en sten. Den var stor och det var svårt, men det gick. Jag ramlade nästan ner. Nästan.
Nu eftersom jag, när jag postar den här typen av biler, brukar få kommentarer från person som i besserwisser-mode och omtanke vill tala om för mig att det där kan minsann Försäkringskassans handläggare se och ta tillbaka min assistansersättning. Jag vill bara påpeka att det är just för sånt här man har assistans. Jo, jag får hjälp med hygien, syntolkning och fan och hans moster, men ibland är det också att putta på medan jag envist krälar mig upp för en sten. Slita och dra får man också göra. Så länge jag inte utsätter assistenten för fara är det ey-okey. Jag har hittills aldrig varit med om en assistent som säger ”nej, det där får du inte göra” eller ”jag vågar inte.” Om de gjorde det skulle vi inte passa så bra ihop. Nä, jag tror att assistenterna blir taggade av min jädraranamma-energi och hänger på. Jag tror att om en handläggare ser den här bilden tänker ”Bra, skattebetalarnas pengar används verkligen till självständigt leverne.” Precis som rullstolsutprovaren gör när jag berättar att jag kör rullstol i skogen.

Tur att jag var ledig från jobbet igår och kunde vila större delen av dagen. Sådana här ansträngningar resulterar i smärta och trötthet. Det smärtar fortfarande, men när det kommer på grund av att jag gjort något kul tar jag det utan klagomål, Jag skyller mig själv med förnöjsamhet.

IMG_3212

Ibland ska man ju bara hålla tyst.

FullSizeRender-1Ibland ska man ju bara hålla tyst. Godta att barnet inte vill äta falukorven som ligger så fint på tallriken. Men nu gjorde jag inte det. Nu försökte jag skrämma henne med vad vegetarianer måste äta för otäcka saker istället. Böner, kikärtor, broccoli, uh bläh liksom!

Så… nu ska min 7-åriga dotter bli vegetarian. Hon kan få prova en vecka så får vi se. Gillar hon det blir jag i och för sig ganska imponerad och stolt men tvungen att laga bönor och blä i 11 år framöver.

Lång kväll. Don´t ask.

Ottilia -Jag säger inte godnatt till dig för du förstörde min mysiga kväll så jag är sur på dig nu.
Mamma -Bra, jag är lite sur på dig, för du kallar mig Kokobello hela tiden. Godnatt.

Nu kom hon upp och sa ”förlåt för att jag kallade dig Kokobello och looser.” Jag bara ”du kallade mig VAD? Okej… du är förlåten. Förlåt för att jag sa åt dig att borsta tänderna.”

Bra att vi fick prata ut.

Kakor och en bruten tå

Igår bröt jag tån. Jävligt onödigt, jag vet. Det hände när jag just blivit väckt och skulle rulla ut i hallen. Jag missade dörren lite, skulle man kunna säga.  Jag mötte dörrkarmen istället och klämde tån mellan den och fotplattan. Ganska hårt. Det gjorde sjukt ont. Jag blev direkt riktigt sur på mig själv. Varje morgon när jag rullar ut i hallen tänker jag. ”Jag måste säga till assistenterna att tända innan de går in så jag ser när jag rullar ut.” Om jag nu bara gjort det också. Över lag vill jag ju själv tända mina lampor. Jag vill inte ha nån som kutar framför mig och tänder upp.

Ottilia blev också ganska sur på mig. Medan jag ojade mig över en krossad tå låg hon och fejksov i väntan på uppvaktning. Det var nämligen hennes namnsdag. När jag låg i soffan med tån i kylt högläge hade hon fått nog och började ropa på mig från bädden.
– Näääär kommer mina kakor på sängen?
– Det blir inga kakor. Mamma har ont och du ska till skolan.
-Meeeen dåååå, det är min namnsdag. Jag skulle få kakor.
– Inte på morgonen. I eftermiddag.
-Men… kakor?!
Nerbäddad bredvid henne låg Sven som jobbat natt. I eftermiddags dök det upp en intressant diskussion mellan dem vem som egentligen hade lidit mest.

Tån var sne och bedrövlig. På förmiddagen blev den mörklila också. Jag gick till jobbet med en plastpåse som sko.  Jag visade en kollega min tå för att visa hur hård jag är. Hon försökte ta mig till akuten. Den såg inte så rar ut. Efter jobbet hade jag tid på vårdcentralen. De skickade mig till röntgen där det blev bekräftat. På frakturavdelningen rätade de ut tån och tejpade fast den i stortån. Ohyggligt ont. Man gipsar tydligen inte småtår. Har man har otur och bryter leden måste man ibland operera, men det behövde inte jag.
På vägen hem använde jag mina sista krafter till att köpa med ballonger och kakor så vi kunde fira det vackra namnet Ottilia. (Shit, vilket bra namnval!) Det blev ett härligt kalas.

Så här ser den ut nu när den rätats ut. Lite småsne kommer den förbli, men det är ju bara läckert. Inget jag kommer ha ont av när den väl läkt.

Jag fick ett paket på posten…

e-bok-9789100135218-morantologiVad kan det här vara? Det har handskriven adress på och massvis av frimärken. Jag öppnar det och hittar en bok. ”Morantologi” av Caitlin Moran. Det finns ett kort med också. Färgglatt och sköna retromönster.

”Glad påsk! Hej Frida.Eftersom du skriver så himla bra tänkte jag att du kanske blir inspirerad av en annan krönikör. Har inte själv läst boken, men hört henne prata. Galet rolig och skarpt feministisk. Kram Anne xxxxx”

Jag fick leta i mitt minne men kunde inte placera vem det var ifrån. Efter en research på nätet förstod jag prec is vem hon var.  En journalist som var här och intervjuade mig i höstas. Helt grymt att få de komplimangerna av henne. Att hon läser min blogg och förknippar mig med den här coola författaren. (Jag googlade henne med förstås.)

IMG_0451Jag kunde inte läsa boken i skrivet format. För pluttig text, men jag kunde ladda ner den på paddan från biblioteket och läser den nu med inverterad jumbotext. Den är bedrövligt rolig och jag behöver definitivt  inspiration just nu. Att ge mig en tryckt bok av papper är dessutom inte bortkastat. Jag använder den för ljudträning. Assistenterna får läsa högt för mig. Tack som sjutton. Jag ser fram emot vår nästa intervju och personporträttet som resultat.

Så kom helgen och ny ångest

Bild 2015-03-21 kl. 17.15I fredags var jag i Stockholm på utbildning och möte med teamet i assistanskooperativet jag är med i. Det var en givande och bra dag med lite oroande nyheter. Jag reser med bil för att göra resan så smidig som möjligt, ändå blitt det en ansträngning för kroppen och igår, väl hemma igen kom nervsmärtorna. De var väldigt mycket värre än vad de brukar vara. Jag har starka smärtstillande som jag kan ta vid enstaka tillfällen. En sån tog jag och efter en stund mådde jag betydligt bättre. Kvar låg dock en panikångest som inte ville släppa. Den härjade över mig hela dagen. Panikångest-attacker. Ångesten ligger kvar idag också. På morgonen har jag spelat kort med Ottilia, men vid ett par tillfällen har jag fått dragit mig undan. Hela jag skakar och jag får kämpa med andningen. Krypa ihop och bara vänta på att det värsta går över.

Hela den här veckan har varit tuff. En av mina assistenter har sagt upp sig. Nån dag ska jag våga fundera på vad det innebär för mig. Vilken betydelse assistenterna har för min trygghetskänsla. Nu känner jag bara saknaden efter just den här människan som varit en sådan enorm trygghet för mig i ett och ett halvt år. Jag är arbetsledare och är så illa tvungen att fokusera på det praktiska. Fylla ut hennes pass nästa månad och leta en ny anställd.

Koll på kosten

Det här med att ta ansvar och kontrollen i sitt liv. Jag har gjort det på flera sätt än ett den senaste tiden. Förut den stora omställningen att  byta utförare av min assistans och ta över arbetsledarskapet så har jag också lagt om min kost. Inte för att jag vill bli pinnsmal, utan för att jag känt att jag fått onödig övervikt som gör att jag får svårare att orka röra mig. Jag ville stoppa viktuppgången. Sist jag provade ut ny rullstol visade det sig att min röv inte riktigt fick plats i den. Jag har inget emot min tjocka, fina kardashian-röv, men en bredare rullstol skulle göra att jag inte alls kommer igenom dörröppningar jag knappt kommer igenom i dagsläget. Jag skulle inte komma in i konferensrummet på jobbet och inte genom innerdörrarna hemma hos min pappa. Hjulen på min rullstol är extra breda eftersom min rullstol är elektrisk.

Jag bestämde mig för att få bättre koll på vad jag äter så jag började föra matdagbok på nätet. På så vis har jag fått betydligt bättre koll på vad jag stoppar i mig. Den är bra att varje kväll ta sig lite tid att skriva in och reflektera över vad jag ätit. När jag äter något gott gör jag det med gott samvete men i lagom mängd.  När jag och Sven hade en dejt för någon månad sen tog jag sonika semester från mitt dokumenterande och unnade mig ett svart hål så jag kunde kalasa till det ordentligt med öl och mat. Jag har hållit på i två månader nu och känner att jag mår bättre. Det är lättare att resa sig vid överflyttningar och jag har faktiskt mindre ont i benen. Jag har blivit liiite smalare om röven, med betydligt smalare om midjan.

Kul!

Hönan eller ägget. I don´t know.

Jag är inte säker på om det här med punktskrift har satt igång en rad reaktioner i mitt inre eller om det är mitt inre som helt plötsligt imploderat av panikångest så att jag inte kan hantera att jag ska behöva ta till mig det här.

Det är som om jag plötsligt vaknat och insett verkligheten. Jag sitter rullstol. Det var min största rädsla när jag var 18 år och nu är det så. Jag har gjort det i tre år och vant mig. Nu är min stora mardröm att bli blind  och jag ska sitta här och försöka känna mig stark och engagerad det. Jag är seriöst en vuxen människa som stundtals blir matad, klädd och duschad av andra. Det här händer inte! Ska jag seriöst acceptera det här? Ska jag trivas och slappna av? Varför går jag runt och trivs med livet för? Det här är ju åt helvete och jag ska leva med det här för resten av livet.   Resten av livet. Det går inte. Det är inte jag. Jag är inte det här. Vakna, för Fadime, vakna!

Jag kan bara acceptera att det gör mig rädd och ledsen. Det är väldigt naturligt att det gör mig rädd och ledsen. Det är nog när jag inte låter mig själv känna de känslorna som det till slut blir panikångest av det. Jag behöver inte gräva ner mig i det heller.Att jag varit inomhus en hel vinter och fått väldigt begränsat med solljus på huden kan det säkert också bero på. Att det nästan är vår nu är rena tortyren. Ska jag våga ta en promenad, ska jag inte? Jag har inte tid att bli dålig och ha ont för att jag blivit kall. Kan inte tillåta mig riktigt.

Åh, skit också!

Rökridåer och ursäkter

Det här med att förbereda sig för att bli blind känns så otäckt och svårt nu. Det känns så nära  helt plötsligt. Att inte se. Bli blind. Det känns som att om jag accepterar att jag ska förbereda mig för att bli det, så är det vad som snart kommer att hända mig. Jag vet att det är en väldigt absurd tanke, men det är så det känns. Jag har omedvetet skjutit på den här utprovningen genom att glömma den eller hittat anledningar att boka om tiden.

Jag tränade punkt duktigt igår morse tills jag bröt ihop och grät istället. Det blev plötsligt så tydligt att utprovningen inte påverkades särskilt mycket av om jag kan punktskriftsalfabetet eller inte. Det var ju inte högskoleprovet jag skulle på. Ännu en rökridå för att övertyga mig själv om att jag kanske borde ställa in. Jag kände mig lite lättad av insikten, men fortfarande lika skräckslagen. Skit!  Jag vill inte lära mig det här. Jag vill inte ha den här maskinen. Jag vill inte tänka på att bli blind. Skitsjukdom som förstör allt jag kan och vill! Skit, skit, skit!

Att kunna punktskrift kunde jag åtminstone lägga åt sidan en stund. Att bara acceptera den här grejen var stort och svårt nog. Första steget är att orka titta på den och använda den. Andra steget är att avgöra om jag överhuvudtaget kan lära mig känna punkterna trots nedsatt känsel i fingertopparna. Steg tre, lära sig punktskriftsalfabetet.  Hur lite jag än nånsin skulle valt det så skulle jag inte hellre välja att en dag bli blind och stå där utan möjlighet att kunna läsa.

Så, när synpedagogen kom var jag enbart inställd på steg ett.

En onsdagseftermiddag.

Jag skulle haft en intensiv eftermiddag idag, men ödets nyck gjorde att allt blev avbokat och istället har har en lugn fixareftermiddag hemma.  Jag har påbörjat projektet som ska förvandla sidan av städskåpet till stor griffeltavla. Idag har jag tejpat kanterna, rengjort och målat magnetfärg i flera lager.
Dödtiden emellan strykningarna har jag spenderat på att testa lite appar.

Som vanligt börjar vi med den som är absolut dummast, fånigast och roligast. Perfect 365 – den ultimata selfieappen. Med den kan man ta en bild, appen scannar av och vart du har ögon och mun, sen sminkar den dig. Den kan också förstora dina ögon så att du bästa fall ser ut som en dock och i värsta fall som ett psykfall.


11008413_10152738955982379_5081062309689859788_nSen testade jag Dragon Diction – appen som förvandlar tal till text. Skitläckert! Himla asbra redskap och hjälpmedel om man har dålig motorik. Jag minns hur jag för sisådär 10 år sedan skulle få ett program till datorn på jobbet som gjorde just det där. Den verkade bra till det framgick att man behövde sitta i 50  timmar och läsa in ord i programmet för att den skulle lära sig min röst. 11046772_10152738955977379_1127020860068670346_nDet hade jag ju inte tid med? Jag var redaktör och hade en tidning att göra.
Den här lilla appen fattar riktigt bra. Vissa småfel -ja, men inte fler än vad det blir när man själv skriver. Säger man ”glad gubbe” får man en :-).

11022567_10152739670967379_8706154663032071425_n10986888_10152739670962379_1373983151796452347_nTill slut testade jag lite olika kalendrar. Jag gick i vintras över från papperkalender till digital i apple. Den kalendern som ingår är så himla tråkig, men det finns appar som ändrar layouten på äppelkalendern. Det du lägger in i äppelkalendern kommer upp i appen på ett mer lätthanterligt sätt. Jag använder appen Overview och tycker den  är bra. Stor, tydlig text och man kan enkelt bläddra, men ibland vill jag ha upp ett veckouppslag.Jag hittade en som hette WeekCal. 

Japp, nu känner jag mig nöjd med dagens app-jakt. Dags för sista lagret magnetfärg på skåpet och bums i säng!
Nästan.
Jag oväntat fick ett paket på posten idag. I det låg ett jättehärligt kort med gratulationer av nya huset ifrån en av mina bästisar som bor 20 mil bort. Med i paketet låg också en presentask med smaksatt lyxkola. Vad överglad man blir!
Jag måste faktiskt ta en till innan jag somnar. Det var såååå goda. Jag känner mig såååå bortskämd när jag tuggar på dem.

När vi tapetserar

Nog händer det lite grejer här i det nya huset ändå. Även om listan över vad som ska göras tycks växa snabbare än listan över vad som avverkats. Jag ska nog få tummer ur snart och ta lite bilder. Måste bara, ni vet, städa först.

I söndags fick Ottilia upp sina tapeter på rummet i alla fall. Min svägerska Elsa är kung på att tapetsera och hjälpte oss. Sven kan inget om tapeter och ville inte tapetsera. Jag kan inte heller tapetsera så jag överkompenserade väldigt entusiastiskt genom att köpa mängder av onödiga tillbehör på Rusta och klä mig i fulaste arbetarkläderna. På morgonen taggade jag Elsa på facebook och skrev att idag ska vi tapetsera! Tjoho! Jag fick gå in och rätta mig själv senare, för allt jag gjorde den dagen var att skruva bort två elkontakter. Sedan satt jag mest och såg glad ut medan Elsa for upp och ner på trappstegen med klister och tapetvåder. Hon ställde frågor som ”Frida, vill du att vi ska skära tapeten precis i skaven till listen eller låta den gå över lite?” Jag kisade fundersamt och svarade varje gång ”Jag ser inget. Jäkla motljus! Vad  tror du blir bäst? Då gör vi så.”

Slutresultatet blev jättebra. Tapetmönstret i sig är ju minst sagt jobbigt för ögonen, men det är ju Ottilia problem. Hon fick välja själv och ville inte ha någonting annat efter att hon sett rosa leopardtapeten. Passar minst sagt bra  ihop hennes walk-in-closet utan väggar som hon har mitt i rummet också.

Vem är med mig?

”Vaaaad ska vi äta?” är så typiskt torsdag. Torsdagar borde bli den officiella take-out-dagen. Vi behöver inga chokladbollens dag eller nån kanelbulledagen. Vi behöver en dag, förlåt 52 dagar, i kalender då det står att vi inte ska behöva laga mat eller värma nåt i mikron. Då det bara finns färdigt. Take-out-torsdag!

Take-Out

Kikärtsförälskelse.

Vi försöker få in lite mer vegetariska måltider i familjens kost. För miljöns skull, ni vet. Då inser man helt plötsligt hur man äter kött all day, every day. Jag trodde inte att det skulle bli så klurigt att komma på enkla, mättande och goda maträtter utan kött en enda gång i veckan, men det tycks sluta med nån soppa varenda gång.

Aja, idag testade vi ett halvfabrikat. Falafel. Shit, vad gott det var. Man köpte dem frusna och slängde ner dem i pannan. Små kikärtsbollar alltså. Man har ju ätit dem på pizzerian och sedan försökt göra egna hemma. Då har det blivit mjöligt bluäh. Det är klart, det är ju kikärtor och kikärtor smakar ju bluäh!  Men de här små kikärtsbollarna som legat i vår frys och väntat på att komma upp -Mums. Seriöst, om nån sagt att det här är friterade ostbollar hade jag lugnt gått på det. Mums! Krämiga, inte alls mjöliga.Vi åt dem med en kryddig bulgursallad. Topp! Man behöver enkel mat att slänga ihop utan att nåt behöv er tinas i god tid.

Den enda som inte gillade falaflarna var Ottilia. Hon smakade lite, petade dem åt sidan och sa ”Mamma, de här köttbullarna smakar konstigt.”

Galningar som vrålar konstiga saker på coop.

Jag sitter med mitt morgonkaffe i soffan framför braskaminen. Min favoritplats, ni vet. Då och då skrattar jag till högt för mig själv och utbrusten ”Gurka!” Sen skrattar jag lite till och skakar på huvudet.

Jag och assistenten slängde oss till Coop igår efter en vända till färgaffären. Vi hade lite knappt om tid och jag var ganska trött. Vi började vid grönsaksdisken. Assistenten, som heter Lisa, började plocka ner lök i en påse medan jag släppte henne och började sondera utbudet i eko-kylarna bredvid. När jag kommit till slutet, vänder jag, kör tillbaka till Lisa och utbrister stressat ”Jag vill ha Gurka!” (En aning högt.)
Nu var det inte alls Lisa jag utbrast det till. Det var en kvinna i 40-årsåldern med samma hårfärg som Lisa och en väldigt förskräckt min. Hon svarade något, men jag hörde inte vad för jag fick då syn på den riktiga Lisa som dök upp bakom den förskräckta kvinnan och sa ”eh Frida, här är jag! Vaaad gör du?”

Stackars kvinna. Gurka liksom. Hon lär ha trott att jag var totalt bakom flötet. Jag skrattar fortfarande.

Motion picture

Jag är dödstrött nu och vilar mycket, men vissa saker kan jag inte med mig att avstå ifrån. Som att rida på Doris. Vem kan tacka nej till det? Det skulle filmas också, men det tänkte jag inte så mycket på för det filmas för det mesta när vi testar hjälpmedlet ReadyRide på hästryggen. Det var först i ridhuset jag insåg hur seriöst allt var med inhyrt kamerateam. Min kollega var jättefint fixad och jag kom osminkad i mina vanliga stallkläder. Rosa från topp till tå. Hoppsan. Jag skulle även intervjuas i närbild. Hoppsan, men… kul! Sånt här tycker jag ju är skitskoj och blir inte ett dugg nervös. Jag fick låna lite kajal och mascara av kollegan.

10606386_10152695704637379_6640370164414468339_n-2Man brukar ju småskratta lite åt tjänstemän som när man använder tolk ständigt vänder sig till tolken när de ska tala till mig, men vet ni? Karma kan bita en i röven när man minst anar det. Att svara på en fråga och titta in i en  videokamera istället för personen vad svårt! Ögonen sticker automatiskt iväg när man inte har ett ansikte att vila blicken på.  Vi fick göra om det några gånger innan det blev bra. Sen fick jag rida. Det var något halvår sedan sist. Nu längtar jag ordentligt till våren. Det var en rolig dag. Kul att bli filmad och att kunna lägga till det på sin CV.

Jag hör ändå

icon_teckentolk_large2Idag mår jag skit, men det är för att jag hade en väldigt intensiv dag med möten i Stockholm igår. En väldigt bra dag måste jag säga.

Det första mötet var ett styrelsemöte med flertal personer, då har jag alltid två dövblindtolkar som tecknar allt som kommuniceras med svensk ordföljd samtidigt som jag lyssnar på vad som sägs i den gemensamma hörselslingan. Det brukar vara en förutsättning för att jag ska hänga med, men igår var det annorlunda. Jag glömde bort tolkarna. Ja, jag glömde bort dem för jag behövde dem inte alls på samma sätt som jag gjort tidigare. Jag hör ändå.

Jag kan liksom känna hur mitt liv förändras just nu. Jag märker hur maskineriet bromsar. Stannar. Vänder sig. Rör sig åt ett helt nytt håll. Jag gillar riktningen livet fått och vill bara hänga på.

Bildkälla:sodertornsfolkhogskola.se

 

Den bästa platsen

Åhhhhh, vad jag älskar vårt hus! Jag tänker det flera gånger varje dag. Det är helhärligt att bo här. Jag kommer fram precis överallt. Jag kan nå i princip allt. Det är en sjukt bra känsla. Jag älskar mitt kök för att jag kan nå tallrikarna själv. Jag kan se alla torrvaror i skafferilådorna som jag drar ut under bänken. De står inte i ett överskåp med motljus av mina starka lampor. Jag når och jag ser. Jag älskar vitvarorna i köket som är så tysta att de knappt märks. Man kan sitta och prata vid köksbordet utan att störas av diskmaskinen när den är igång.

Jag älskar det lilla garderobsrummet. Det är oansenligt och långt ifrån ett walk-in-closet. Det är ett extrarum där vi slängde in garderoberna som ingick med huset. Om en till människa ska komma in i vår familj någon gång kan vi bara flytta på garderoberna. Rummet står där som ett litet löfte om att möjligheten finns, även om det inte är något vi vill just nu. Nu står det fem garderober där lättåtkomliga. I mitt förra hem hade vi våra garderober i sovrummet och det gick inte att komma fram till dem med rullstol. Nu finns det gott om plats. Eller ja, det kommer göra det när vi fått bort flyttkartongerna. Tills dess finns det helt okej med plats framför de garderober jag använder.

Och badrummet sen. Eller rättare sagt duschen. Den kommer att få ett eget kapitel. Jag älskar duschen och utrymmet där det senare kommer stå en infrabastu som ska motverka mina neurologiska smärtor om vintern.

Min absoluta favoritplats är här. Här i soffan framför vår braskamin. Det är varmt och mysigt här. Elden. Bara det gör soffan till min favoritplats. Sen tillkommer utsikten. Jag kan se hallen och om någon kommer in genom ytterdörren. Prata med Ottilia när hon speglar sig i den stora hallspegeln och beundrar sina tights. Hon pratar med dem i spegeln, tightsen alltså. Jag kan se köket och prata med den som lagar mat eller sitter vid köksbordet. Till vänster finns altandörren och dörren till assistentrummet, snett framåt vänster finns dörren till tvättstugan. Till höger har jag öppningen till sovrumsdelen och TV-rummet. Jag känner mig liksom mitt i. Jag älskar att känns mig mitt i allt som händer. Jag älskar att det inte finns någon TV här. Den står i TV-rummet, dit man kan dra sig när man vill vara för sig själv och inte umgås. Inte störa och inte bli störd. Men här är man mitt i allt annat.

1796991_10152653354197379_8003969759305568917_o(Bilden är 180 graders-bild)

Jag älskar de öppna ytorna. De stora färgglada väggarna. Vinklarna. Jag älskar det och vill helst inte ställa dit en enda möbel. Inte hänga upp en enda tavla. Jag tycker om det rena, släta och fina. Men, man behöver ju saker och saker att ställa saker i. Tavlor kommer nog också komma upp, men vi behöver inte ha bråttom. Vi kan stirra på de blå väggarna tills vi kommit över hur fina de blev. Kanske tills vi tröttnat lite. Då kan vi förgylla dem med tavlor.

Det blir ingen traditionell, röd jul i år för oss

IMG_7252Nu är det advent. Jag har inte märkt av det så mycket för jag lever lite eremitliv just nu. Vi tittar på julkalendern på TV, men det utspelar sig i Kroatien så den är inte så julig alls. Det är inte så mycket advent på ledgränd 24 heller. Vi flyttar ju om tre veckor och att plocka upp tomtar samtidigt som man kämpar för att packa ner allt man har känder inte alls lägligt. När vi dessutom hade packat förrådet fullt av flyttgejer med jullådorna längst in var allt avgjort. Vi kommer inte heller laga nån julmat eller krångla till det för oss i flyttstöket. Ottilia ska julgrejja med farmor, mormor och i skolan så henne går det ingen nöd på. Julen firar vi hemma hos nån annan.

IMG_7258Nej, advent färgas mer av flyttkartonger just nu och jag är väldigt fokuserad på min hörselträning. Jag har höger-cippen större delen av dagen nu utan huvudvärk. Så länge jag har det lugnt omkring mig går det fint.
Jag känner ingen saknad av julpynt eller adventsevenemang. När jag ser att statusuppdateringar med nypyntade fönster, julbelysning och tända ljus känner jag att jag kanske borde det för det ser så mysigt ut, men det gör jag inte. Det känns skönt att slippa det till och med. Jag kanske tar i extra hårt nästa år istället.

När jag hade lämnat Ottilia på skolan imorse åkte jag till huset och nu har alla väggarna fått färg. Då menar jag verkligen FÄRG. Det såg verkligen helt underbart ut. Vi var modiga när vi valde färger och nu när jag såg det på väggarna kändes det så jädra bra. Helt rätt! De starka kulörerna ihop med plattorna vi valt i kök och våtutrymmen blir annorlunda och läckert. Vilken skön känsla det var att känna. Här vill man faktiskt bo. Så det blir ingen röd jul i år. Den blir lila, turkos, peppargrå, grön och auberginefärgad.
IMG_7260

Hur går det med den där ljudträningen?

IMG_7243Eftersom jag började ljudträna på allvar för drygt nån vecka sen har det mesta av  mitt tålamod flugit ut genom fönstret. Jag känner mig smått grinig hela tiden faktiskt. Ljudträningen ger resultat i alla fall. Inte på så vis att jag hör bättre, men jag får inte huvudvärk  av det längre. Jag blir bara extremt trött och orkeslös. Jag ljudtränar oftast liggandes. Sedan igår  har jag börjat ha på mig cippen, inte bara när jag lyssnar på bok utan när jag är själv i lugn och ro med assistenten. När vi flyttpackar eller prattecknar. Det har passat väldigt bra då det varit teckenspråkiga assistenter och jag inte haft nåt särskilt inbokat. Men det funkar verkligen bara om jag får ha lugn och ro omkring mig. Så fort familjen kommer och gör ljud eller störa mig blir det kaos och allt skiter sig.

Ja, vi har börjat komma på det där nu. I need my space vissa stunder så att säga.

Jag kan bara inte skratta åt eländet just nu. Det blir bara eländigare då.

Min dotter vill inte använda teckenspråk just nu och det är skitjobbigt. Hennes röst är väldigt svår att höra. En del av mig vill tvinga henne. Säga att ”här kommer du inte loss förrän du tecknar till mig” medan jag surrar fast henne vid en flaggstång. Det gör jag inte. Jag uppmuntrat, tjatar, försöker göra teckenspråkslekar och allt annat jag kan komma på. Det är skitjobbigt för henne också. Hon blir ju jättefrustrerad när jag inte hör vad hon säger.

Igår lekte vi och när hon blev arg över att jag inte hörde, blev jag arg tillbaka och vägrade fortsätta leken om hon inte stödtecknade när hon pratade. Det blev ingen mer lek. Hon stängde argt in sig på sitt rum och jag satt tjurigt kvar i soffan med utklädningskläder och armarna i kors. Sen grät jag en skvätt. Jag hatar det här. Jag hatar att behöva ställa krav på min man och mitt barn  för att kunna kommunicera bra i vardagen. Jag vet att det kommer bli bättre när jag tränat upp högra hörselnerven, men just nu är det bara skit.

Igår var vi till huset och färgaffären. De andra i bilen pratade och jag hörde inte. När jag väl trodde att jag hörde sa jag nåt och det blev totalfel . Sven skrattade och då blev jag skitledsen. Jag brukar också skratta, men nu blir jag bara ledsen och förbannad. Avundsjuk blir jag också. På Sven. Jag blev avundsjuk i helgen när jag min sjukdom höll mig sängliggandes och han kunde ha roligt. Igår i färgaffären för att han så obekymrat kan titta på färgproverna utan att tänka på i vilket ljus han står. Att han kan lyfta och bläddra i tapetkatalogerna utan hjälp och utan problem. Vi brukar skratta tillsammans när saker går på tok för mig. Det är befriande att få skratta åt skiten, men inte nu. Nu är det inte ett dugg kul längre.

I tisdags var hela familjen i Gällersta kyrka. Ottilia går med en kompis på deras fritidsaktivitet ”kyrkdetektiverna.” Där ungarna får ränna omkring och utforska kyrkans spännande utrymmen. I tisdags var det avslutning och jag kämpade i kylan, den svåra ljudmiljön, bländande ljusen överallt och alla fysiska hinder. Kylan hade ansträngt sig för att ordna framkomligheten, men för att ens komma in i kyrkan fick jag rulla långa omvägar i den kalla kyrkogårdens mörker och jag fastnade på ett och annat stället. Barnen hade roligt och det var det viktigaste. Efteråt när jag satt ensam i bilen med assistenten kom tårarna. Hela kvällen hade varit en kamp för att hänga med och ändå kände jag det som att jag inte varit med. Som att jag varit där, men inte varit med för att jag varit så uttröttad och inte riktigt hör eller sett.
Assistenten utbrast ”Det märktes inte. Du ska veta att de andra föräldrarna nog inte såg nåt av det där. Du var trevlig och positiv hela tiden.”
Så brukar det ofta vara. Det är ju skönt att man inte uppfattas som ett kolli av omgivningen, men den är nog svårt för omgivningen att se hur dåligt att jag hänger med emellanåt. Speciellt när jag utåt är så förbanna positiv. Det är  ju en skyddsmekanism. Jag tål inte att folk  tycker synd om mig så när jag kommer in genom en dörr där det står en samling föräldrar skiner jag, hälsar och skrattar. Jag gör det inte medvetet, men jag gör det för att de inte ska tänk något annat än att det är synd om mig.

Jag avskyr den där känslan av att befinna där men inte riktigt vara med.  Att  inte riktigt vara delaktig. Att befinna sig i en bubbla, ett vakuum, en dröm.

När jag slutat sura efter vårt gräl igår rullade jag in till Ottilia. Vi pratade om hur jobbigt allt kan vara. Att det känns pinsamt när jag kommer till skolan och att assistenten tecknar till mig. Men om hon skäms för mina funktionshinder, borde inte jag skämmas då. Borde jag inte gömma mig? I slutänden kom hon fram till att hon inte vill att jag ska skämmas för att jag är som jag är. Även om det inte alltid känns så för henne vill hon att jag ska komma till skolan och hämta henne. Hon  vill inte att jag ska skämmas och stanna hemma.
Hon vill att jag ska fortsätta orka.Det var nog precis vad jag behövde höra just igår faktiskt och nu känns det så himla mycket bättre.

 

Man blir inte lyckligare, men…

IMG_2906Oh wow, idag var vi till huset och nu har tvättstugan målats och braskaminen kommit på plats i vardagsrummet.
Det har varit några jobbiga dagar. Den här sjukdomen tar allt roligt ifrån en ibland alltså. Då är det härligt när man sen piggnar till och kan resa sig lite igen. Då vill man bara vara glad, men istället blir det en känslomässig berg- och dalbana. När jag stod och tittade på vår snygga, svanenmärkta braskamin kändes det riktigt bra,

Materiella ting gör en inte gladare i längden. Man blir inte lyckligare av att äga ett hus, men det här huset kommer göra det bekvämare och lättare för oss. Jag kommer kunna lägga mer energi på sånt som gör mig lycklig.

Gäsp!

IMG_7214Om man ligger nerbäddad i soffan med täcke och kudde, varför skulle man då bry sig om att släpa sig till sängen? Även om jag har en assistent som mer eller mindre kan bära mig så ser jag inte riktigt poängen. Tar jag av mig CIt hör jag inte fotbollen på TVn heller. Hakona matats liksom. Godnatt, folk!

Pacing

Jag arbetade mig strategiskt igenom googlehavet i jakt på duschstolar som inte ser ut som duschstolar och då ramlade en bild upp på skärmen där det stod: Pacing (uttal: peisin): Att hushålla med sin begränsade energi för att undvika
överansträngning och försämring i ME-symtomen.
20140602-090003-32403649Texten var skriven med tjock penna på ett vanligt papper. Det kanske fångade mitt intresse för att jag haft en av mina dåliga dagar. Jag började packa inför flytten idag. Det kändes helgrymt så jag körde på lite för intensivt och efter två lådor gjorde förjäkligt ont i armarna. Idag har jag fortsatt ha ont, skakat mycket och inte haft nån ork i kroppen. Så, de där orden bet sig fast i hjärnan. Bra uttryckt. Styrk ”i ME-symtomen” så kan vem som helst använda det  som har en fallenhet för att överanstränga sig, oavsett orsaken.

Pacing alltså, mitt liv kretsar mycket runt det. Försöka använda resterna av de funktioner jag har kvar i kroppen utan att överanstränga mig: hörsel, syn och rörelse. Det är en ständig balansgång. Jag är lika rädd för att gasa på och överanstränga mig så sjukdomen tar övertaget, som jag är över att ta det för försiktigt. Bli lat och låta andra göra för mycket åt mig. Balansgång. Balansgång. Balansgång.

 

Bildkälla

Ljudtränar med Selma

Ljudträningen har känts så himla trög hittills. Och det har faktiskt varit svårare nu än vid själva inkopplingen, assistenten har fått upprepa ordet gång på gång på gång på gång innan jag kan lista ut vad hon sagt eller bara gett upp. Det har inte känts roligt över huvudtaget, bara tråkigt och ledsamt.

Igår bytte jag taktik, och laddade hem en bok ifrån Legimus. Legimus är en biblioteks tjänst för alla som behöver en bok anpassad för att kunna läsa den. Det kan handla om synnedsättning, svårigheten att hålla en bok med händerna eller kognitiva svårigheter. Jag laddade ner en talbok om Selma Lagerlöfs liv med text till. Jag har kopplat CI:t till paddan med en sladd och kan se texten som berättaren läser upp. Det funkar väldigt bra. Det är lättare att höra vad som sägs när jag har lite fusk. Det är fortfarande tufft för hjärnan men betydligt roligare.

Boken om en lesbisk superfeminist som strax efter sekelskiftet fick nobelpris och blev en av Sveriges mest respekterade författare är väldigt rolig att läsa. Hon var en så väldigt speciell person och i sina brev speglar hon både sin samtid och hur hon både levde i den och utanför den.
Jag tänker fortsätta ljudträna på det här viset några dagar innan jag ger mig på glosträningen igen.

Legimus är tillgänglig för alla CI användare som vill ljudträna. Det är klurigt satt komma igång med tjänsten, men jag kommer skriva ett inlägg med mer information om det längre fram. Håll utkik!

Ottilia har hosta…

… och den höll alla i hushållet vakna i natt. Utom jag då, för jag är ju medicinskt döv. Så himla skönt!

Color me cozy

Det händer otroligt mycket med huset nu. Det märks att vi har gått in i slutspurten och häromdagen fick vi besked om datum för slutbesiktning: 18 december. Inte ens en månad kvar alltså.  Nästa vecka sätts anpassad belysning upp. Någon av dagarna kommer braskaminen på plats. Vi börjar plötsligt inse hur otroligt många saker vi har att införskaffa. Bara en sån sak som postlåda. Vi har en adress nu, men ingen postlåda.

Idag skulle vi avsluta det där som vi inte alls lyckades med i lördags efter våra bravads i leran: välja inomhusfärg. Vi hade en dejt med en färgsättare vid huset kl 9.00. Ottilia är förkyld och var med oss och jag hade en journalist som följde mig för att skriva ett reportage åt NKCDBs webbplats om mig. Jag kände mig lite kändis.

Färgsättaren hette Annika och visade sig vara riktigt bra. Jag blev förtjust i henne snabbt. Jag vet inte om det berodde på att hon var riktigt cool och snygg eller för att hon direkt ställde sig och sa ”Shit, vilket häftigt hus ni har här! Jättehäftigt!”
Eftersom hon sagt till Sven i telefonen att hon ville att vi skulle ta med färgprovet vi gillar och bilder, så började jag direkt slita upp just såna. Jag berättade om alla galna ideér jag har och när  hon började vägleda oss kände jag att den här personen litar jag nog på också. Efter två timmar och en kvart av färgskalor hit, basfärg dit och accentfärger dit hade vi en färdig idé av hur vi ska färgsätta huset.     Eftersom vi kommer att ha stark belysning i huset vågar vi använde  mörka, mustiga färger. Både jag och Sven gillar såna väggar i kombination med färgglada detaljer. Vissa partier blir ljusare också. Det ska bli väldigt spännande att se det sen!

Att ha en färgsättare med när man ska färgsätta ett helt hus var verkligen guld värt. Innan kände vi oss vilsna bland alla färgskalor. Hon var väldigt bra på att förklara vilka effekter  vi skulle få av våra olika alternativ av färger. Hjälpte oss att undvika misstag. Vi fick ju nyttja hennes tjänster gratis då färgaffären bjöd, men att anlita henne kostar 695 kr/timmen.

 

 

Utan att tänka alls

Ibland kan man inte riktigt hjälpa sig själv. Man får ett infall och kastar sig ut utan at tänka alls. Ibland landar man mindre bra. Ibland i Svartån. Ibland i en grop av mjuk gegga.

IMG_7190 Vi skulle ut till huset för att välja färger till väggarna. Massvis av små papperslappar med färgprover som vi bredde ut på golvet och försökte välja mellan.
Men innan det. Innan vi gick in i huset och började så tänkte jag att jag skulle prova mitt nya Freewheel. Jag var på hjälpmedelscentralen igår och provade ut min nya rullstol. Det tog mer än två och en halvt timme av tekniska detaljer och Ottilia höll på att dö av tristess. De var helt klart värt det för jag älskar den nya stolen. Små ändringar kan göra så mycket! Den största förändringen var det nya tillbehöret Freewheel som jag fick med. Ett stort hjul som gör att man kommer fram i terräng. Dagens väder var milt och då jag inte varit på vår bakgård sen i somras tänkte jag att det var perfekta stället av provköra Freewheel på. Sist jag var där var när vi hade picknick i somras. En gammal åker full av högt gräs och vilda växter. En gång i början av sommaren var vi där när det just hade regnat och luften av dofter från kryddväxter, blommor och vått gräs. Ljuvligare kan inte svensk sommar bli.

IMG_7176.JPGIdag rundade jag husknuten och såg ett berg av jord som flyttats dit när grävmaskinen gjort plats för husgrunden. Omringad av guppig åkermark. Hurra! Jag tänkte inte efter en sekund innan jag gasade rakt ut för att varva jordkullen. Dessvärre gasade jag rakt ut i det område där man just grävt ner vattenbrunn med rör. Jag märkte inte ens att rullstolen sjönk ner i lös, vattnig lera. Sven ropade på mig och assistenten sa ”jag vill inte ut här med mina skor!” men jag hörde inte ett skvatt förrän jag satt fast.

IMG_7178.JPGVi kom loss, men det var inte lätt och vi vad täckta av lera. Jag skrattade så jag fick magknip samtidigt som jag skämdes som en hund. Ottilia tyckte det vart så kul att hon också gav sig ut i leran. Hon fastnade förstås ännu värre än vad vi gjorde och ramlade på rumpan. Sven som stått på stadig mark och skakat på huvudet åt oss blev då också tvungen att ge sig ut i geggan för att rädda henne. Med rumpan full av lera kom hon gråtandes till mamma och jag kunde inte sluta asgarva. Vilken jäkla soppa! Hur lyckas vi alltid med sånt här?


Med grannens trädgårdsslang kunde vi spola av den värsta leran från hjulen och händerna. Sen tog vi tag i färgvalsarbetet. Tack och lov hade vi tagit en kaffetermos med oss. Vi lyckades inte alls bestämma oss. Vi var så trötta och rådvilla så vi bestämde oss för att äta lunch och bestämma oss senare. Vi åt leriga på en snabbmatsrestaurang och knallade sen över till färghandlaren. Där visade det sig att vi som nybyggnadskunder kan få hjälp av en professionell inredare som gör besök till vårt hus och vägleder oss. Perfekt! Vi ses på måndag. Nu vill vi egentligen bara åka hem faktiskt.

 

När rörelsehjälpmedlet anpassas för mitt liv och inte tvärt om

För drygt en månad sedan hade jag utprovning av ny rullstol på Centrum för hjälpmedel eftersom min nyvaknade trogna tjänare på hjul blivit utdömd av tekniker. Det betyder att den är så pass risig att det inte är nån idé att laga den mer. Jag får en ny. Och risig är den indeed. Stackars Gunelli som vi kallar henne. Vajern som låtsar ryggstödet är av, ena fotstödet är skadat och lossnar ibland, en kontakt mellan hjulet och motorn är glapp, länkhjulenspruckna,  joysticken har vi tejpat fast med silvertejp.

Jag var lite nervös för att behöva förklara  vad som hänt. Jag sa som det var. Jag har kört med den som en tok i skogen och annan terräng. Jag väntade mig förmaningar om att hålla mig till asfalt och kanske en utskällning, men svaret jag fick när jag berättat hur mycket jag älskar stolen och hur jag använt den var…
– Vad KUL att grejerna används. Roligt att du vågar ge dig ut i skogen.
Sedan pratade vi om hur ska utrusta nästa stol så den håller för mina bravader. Vad fantastiskt att man försetts med handläggare som anser jag ska ha ett rörelsehjälpmedel som anpassas för mitt liv och inte tvärt om.

Det var en rolig utprovning, bara några timmar innan jag skulle läggas in på sjukhus för CI-operation. Jag ska få prova på nåt som heter Freeweel. Ett stort hjul som gör att man kommer fram bättre i terräng och skyddar stolen mot stötar. Bring it on! Jag provar allt bara jag får fortsätta styra mina egna rörelser med joystick.

Bildkälla

Imorgon smällerre!

Då är det inkoppling som gäller. Efter drygt fem månaders dövöra får jag kontakt med min hörselnerv igen. Om inte, vet jag inte riktigt vad jag gör. Slår sönder lägenheten? Gråter tills jag är uttorkad och svimmar? Tar av mig första  CIt och vägrar hörsel helt och hållet?

helix_130830_liseberg_35-150x150Nä, att CIt inte skulle fungera bra känns som ett dramatiskt avgrundshål. Jag tänker inte vara ärtig och skinande på den punkten. Jag vill inte tänka på  det så jag gör faktiskt inte det. Jag ser fram emot imorgon. Är rätt nervös. Det ska bli coolt. Det ska bli spännande. Som att sitta längst fram på Helix och se banan stupa bara ett par meter framför och tänka ”Shit, nu blir det åka av.”

Bildkälla