Inkoppling, dag 1 (Andra örat)

Okej, nu är det gjort och det gick… SKITBRA!

Inkopplingsdagen började med ett läkarbesök hos örondoktor som konstaterade att örat såg bra ut, men att jag har lunginflammation. Hoppsan. Jag fick penicillin och lite starkare hostmedicin. Vi pratade lite om hur jag mått efter operationen. Avsaknaden av smak på halva tungan och hur fint såret läkt. Mina förväntningar inför inkopplingen. Jag fick ännu en förmaning om att det inte finns några garantier för att implantatet ska fungera. Andra implantatet är svårare att få gott resultat på än det första. Jo, jag vet, men jag tar det som det kommer.

IMG_7096Nån halvtimme senare satt jag redo tillsammans med audionom och ljudingenjör. ljudprocessorn och magneten satt på plats kopplade med en sladd till datorn.
-Vi får kontakt med alla 21 elektroder, meddelade ingenjören och knappade på inställningarna.

Efter en rad inställningar var det dags att koppla in ljudet från mikrofonerna. Klick! Ljudet av obehagligt men välkommet. Vid första inkopplingen kunde jag bara höra efterklangen av ljuden, minns jag. Det lät ”boing boing boing.”
Den här gången hörde jag ljuden även om de var väldigt otydliga. När någon pratade lät det som utomjordingar som pratar ett språk från en helt annan galax. Nasalt och kalle-anka-aktigt. Jag var chockad över hur bra jag hörde den här gången.

Jag blev skittrött efter bara några minuter så vi tog lunchpaus och sedan satte vi igång ljudträningen. Innan pausen hade audionomen föreslagit att vi skulle ställa in den för jag såg så trött ut, men jag vill köra på och det är jag glad över för ljudträningen gick så himla bra. Vi började med övningar där audionomen IMG_7095läste upp ord och jag skulle bara avgöra om de var långa eller korta. Vi gjorde en till övning där jag skulle höra skillnad på ord och sedan gick vi över till att upprepa ord.  Hon läste upp en lista med ord och jag upprepade dem. 10 olika övningar gick vi igenom innan jag blev tvungen att ta av mig cippen. Då var jag trött men supernöjd. Även om audionomen fått upprepat orden flera gången så hade jag kunnat identifiera de flesta orden.
När jag hade båda cipparna på tyckte jag redan nu att mitt nya öra hjälpte mig att höra bättre. En väldigt skön känsla. Jag hade tolk hela dagen och det var väldigt bra, men mot slutet, när jag använde båda cipparna körde jag utan tolk och det gick bra trots att jag var trött.

Jag fick stå ut med hemsk tinnitus och huvudvärk resten av dagen. Audionomen hade sagt åt mig att låta huvudet vila men jag kunde inte låta bli att ta på mig cippen igårkväll för att prova. Jag fick ta av den ganska snabbt igen för jag mådde urk.

Tinnitusen har hållt mig vaken inatt. Vid tre gav jag upp och gick ur sängen. Det känns som om nån står och vrålar rakt in i örat. Skitäckligt! Så nära. Det känns ändå asskönt att ha kommit igång med inkopplingen. Att inte bara gå och vänta

Imorgon smällerre!

Då är det inkoppling som gäller. Efter drygt fem månaders dövöra får jag kontakt med min hörselnerv igen. Om inte, vet jag inte riktigt vad jag gör. Slår sönder lägenheten? Gråter tills jag är uttorkad och svimmar? Tar av mig första  CIt och vägrar hörsel helt och hållet?

helix_130830_liseberg_35-150x150Nä, att CIt inte skulle fungera bra känns som ett dramatiskt avgrundshål. Jag tänker inte vara ärtig och skinande på den punkten. Jag vill inte tänka på  det så jag gör faktiskt inte det. Jag ser fram emot imorgon. Är rätt nervös. Det ska bli coolt. Det ska bli spännande. Som att sitta längst fram på Helix och se banan stupa bara ett par meter framför och tänka ”Shit, nu blir det åka av.”

Bildkälla

Technologi is just a tool. People give it a purpose…

helping-blind-people-touchable-memories-pirate3d-9Sånt här är galet coolt. Här är ett företag som med hjälp av en 3D-skrivare  återskapar foton i fast 3D-form som man kan känna på med händerna. De kallar det ”Touchable memories.” Jag fastnar lite extra för en blind mans minne av sin pappa som barn. Pappan avled när han, Yassin,  var 5 år och Yassins finaste minne av honom var hur han brukade kasta upp Yassin som då var ett litet barn i luften. Vilken häftig 3D-bild det blev!

Källa

Igår gick vi på bio…

… och såg LasseMajas detektivbyrå: Skuggor över Valleby. Den var bra, textad och vi hade supermysigt!

Jag ville ju aldrig ha något av det här egentligen.

Det är inte lätt att hålla hakan högt nu. Kanske beror det bara på alla fIMG_6719örkylningar som avlöser varandra eller att det är höst. Kanske är det så att saker kommer ikapp en på allvar när man går hemma sjukskriven. Jag är ganska världsbäst på att ständigt fylla upp min vardag med lite galna projekt och utfall. Nu känner jag mig ändå ledsen och trött.

Det är ganska galet när man tänker på vad som hänt det senaste året. För drygt ett år sedan fick jag näthinneavlossning. Strax innan jul fick jag helt oväntat en ny diagnos. I våras blev jag hastigt döv på mitt ”bra” öra. Det är mång känslor från det senaste året som kraschlandar omkring mig likt bomber nu.

Något som verkligen får mig att gång på gång tappa fotfästet och bara gråta är att man ständigt måste ha med myndigheterna att göra. Motståndet jag ständigt möter så fort jag ansöker om en insats. Att det inte handlar om att meddela att man behöver hjälp och sedan bemötas av någon som försöka hitta en bra lösning, utan att jag ständigt måste kräva hjälpen. Att behöva vara sin egen advokat. Just nu är det bilstöd, tolk, bostadsanpassning och assistans jag tragglar om och jag känner bara så här: Jag vill inte ha nåt av det här egentligen! Jag har inte valt att behöva det här. Ändå måste jag kämpa för det. Kräva nåt jag egentligen aldrig önskat. Jag vet att det låter otacksamt men jag har inte gjort mig själv sjuk för att få det här. Den ständiga kampen får mig att känna mig som en cancersvulst på samhällets kropp. Ibland känns det som om jag bara borde lägga ner och inte alls försöka vara en del av samhället. Hålla mig hemma och inte göra mer än existera. Minimera mina behov. Det är ju det vissa funktionsnedsatta göra och vem kan  klandra dem? Den som orkar övertyga, stå emot och stå upp får hjälp till slut, men det är inte alla som orkar och det är bara orättvist.

 

 

Det blir som det blir helt enkelt…

IMG_7022I fredags anordnades halloweensdisco för barnen i vår bostadsrättsförening. Det var väldigt kul men en rejäl utmaning så den ordinarie assistenten blivit sjuk och vikarien är ny, utan några kunskaper kring dövblindhet. Hon gjorde ett bra jobb utifrån sin förmåga. Det viktigaste är ju att våga, sen får det bli som det blir helt enkelt.

Ottilia ville vara vampyr. Hon får ha smink två gånger om året typ: på påsk och halloween. Hon visste precis hur hon ville ha det och blev riktigt cool! IMG_7032Hennes kompis Tilda hängde med oss också. Hon var människoätande häxa. På discot fanns förstås ett mörkt, blinkande dansgolv i ett rum. Dit begav jag mig…inte. Jag placerade mig i caférummet där det var lite dämpad mysbelysning och andra föräldrar. Jag berättade för tjejerna att de fick härja runt bäst de ville, men att de fick lova att inte uppföra sig illa. Jag skulle hålla mig kvar på en och samma plats då de lätt kunde hitta mig och det fanns gott om andra föräldrar till hjälp. Så fort tjejerna fått gå fiskedamm och köpa godis var de ute ur mitt synfält. Ett synfält som var ungefär så här:

Discot höll på i två timmar och jag satt och pratade med annan mamma jag känner. Ljudet från dansgolvet nådde knappt in till cafét, eller jag hörde det inte i alla fall, men det var ändå svårt att höra vad som sades. Sofia fick upprepa, upprepa och upprepa. Vilket tålamod!  Jag vrålstirrade på hennes mun för att läsa läpparna. Vilket intensivarbete. När nån annan granne kom och pratade med mig hade jag jättesvårt att hitta personen som pratade.   Min assistent fick hjälpa mig. Jag kände mig totalt hopplös. Men vad fasen, man kan inte vara skitbäst jämt. Men grannpojken Primus (jo, det är sant. Han heter så) fick mig känna mig lite hightech. Han fattade intresse för slingan och mitt ci. ”Hur kommer ljudet in i huvudet på dig? HUR? ” Han var totalt fascinerad och troligtvis lite avundsjuk. Jag kände mig som en av transformersgubbarna.

När jag sedan operationen haft något möte har jag använt dövblindtolk och jag har då låtit tolken använda både micken till slingan och teckenspråk. I vanliga fall brukar jag låta den som talar ha micken medan tolken teckentolkar. Det har fungeraty bra. Jag har haft väldigt stor tur med tolkar också. En vecka efter operationen hade jag ett möte med bostadsanpassningsenheten från kommunen samt två elektriker. Jag mådde skit men vågade inte avboka då det skulle innebära förseningar i husbygget. Det var verkligen ingen lätt ljusmiljö. Vi flyttade oss till nya platser i huset och behövde varje gång hitta rätt sätt att stå så jag kunde se. När jag inte kunde se tolkade hon taktilt. Tolken hade ett tufft jobb att uppdatera mig om vart hantverkarna tog vägen, vad handläggaren sa och vad min man gjorde samtidigt som hon såg till att jag kunde uppfatta henne. Vilken hederstolk!

IMG_7038Åter till fredagkvällen och de människoätande barnen. Halloweendiscot blev trevligt och jag klarade mig igenom det rätt bra ändå, men det fick mig åter igen inse vikten av att ha assistans som klarar av komplexiteten i att jobba för nån med mina funktionsnedsättningar. Jag IMG_7041har insett att jag måste utöka de nyare assistenternas inskolning så de får gå bredvid mer. Jag behöver också ordna med mer utbildning.
Efter två timmar på discot hade jag massivhuvudvärk och ljuskänslighet när jag kom hem. Ottilia var helt slut och ville bara somna ifred på hallmattan. Vilken toppenkväll hon hade haft! Vad lycklig jag är att jag kunde vara med.

Hur mår du?

IMG_7004Det har gått drygt två veckor sedan operationen och såret läker som det ska. Jag har fortfarande konstig känsel på tungan. Högra halvan av munnen smakar metall, men jag tror att det kommer gå över med tiden. Jag har inte så ont längre och känner mig lite piggare.

Jag var plötsligt deprimerad tidigare i veckan. Under två IMG_6999dagar grät jag hela tiden för ingenting. Nu mår jag bättre igen. Jag har funderat mycket på hur jag vill leva och få saker att fungera. Gammal hederlig självrannsakan alltså.

Genuint skitförvånad faktiskt

Wow, det där trodde jag aldrig. Jag är genuint skitförvånad.
För drygt en vecka sen mailade jag SF Kundservice via mail på inrådan av Filmstaden i Örebro efter att jag upptäckt att senaste LasseMaja-filmen inte skulle textas. Det mailet kan ni läsa här.

Ja, Filmstaden gav mig alltså rådet att kontakta kundservice och önska att de ska  ordna text till filmen. Jag förbannade mig själv för att jag inte kollat upp det här i god tid utan bara antagit att den skulle textas för att det är en stor film. Jag skickade iväg ett bedjande mail i alla fall. Jag tänkte att jag säkert får information om hur jag bör gå till väga nästa gång jag vill önska text till en film.

Jag fick ett automatsvar att Kundservice skulle försöka svara inom två dagar. När biljetterna släpptes förra veckan bokade jag biljetter och började sätta blan B i verket.  Plan B var att låta min mest vana assistent se filmen i förväg, koka ihop persontecken åt huvudkaraktärerna och sedan teckna taktilt till mig då och då under filmen så jag hängde med.

Sen ramlar det här mailet in i min inbox fem dagar innan premiären:

Hej Frida!

Tack för ditt mail. Jag kan ge dig ett positivt svar på ditt önskemål. 
Från och med söndag så kommer det finnas en textad visning av Lasse-Maja. På onsdag kommer du kunna se alla föreställningar som är textade från fredag – torsdag på sf.se. Nästkommande helg kommer fler föreställningar finnas även dagtid som är textade. Men de kommer finnas till försäljning först nästkommande onsdag.

Med vänliga hälsningar,        
Cecilia | Kundservice  

Grymt, vad glad man blir! Jag har förstås inte nämnt ett ord för Ottilia om att filmen inte var textad eller att det skulle bli problem för mig på bion. Mitt främsta mål var ju att ha roligt med mitt barn och inget får förstöra en sådan sak.

Små skitsaker, gah!

Små skitsaker är ibland de absolut jävligaste energitjuvarna. Fasen, vad sur jag blir!

Signs!

En restaurang med enbart teckenspråkig personal och pedagogiska menyer som hjälper matgästerna beställa på teckenspråk. Jag hoppas att de har riktigt god mat och bra service. Det ser ut så!

Tack för tipset, Robin!

(Engelska undertexter kan aktiveras om du först klickar på youtube-symbolen nere i vänstra hörnet och sedan klickar på symbolen för undertexter när filmen visas på deras webbsida.)

Hela kroppen vibrerar av förhoppningar…

Det känns som att varje cell i min kropp vibrerar just nu. Jag började läsa en artikel och plötsligt känns det som om hela världen förändrats. Vad är det? Hopp? Ja, hela kroppen vibrerar av förhoppningar.

Nu har en till patient med min ögonsjukdom (Retinitis pigmentosa) fått ett bioniskt synimplantat och jag läser reportaget om det. . Man har alltså tagit en kamera och kopplat den till synnerven. Det är ganska så precis ögats motsvarighet till cochleaimplantat. Hörselimplantatet jag opererade in för en vecka sedan. Första lyckade CIt opererades 1983, så man har haft drygt 30 år på sig att utveckla och förfina tekniken. Synforskningen ligger alltså lite efter på just det här området, men  när jag läser den här sortens artiklar tänker jag att det kan bli min ögons räddning om 10-20 år. FDA godkände i början av året synimplantatet som offentlig behandlingsmetod i USA.

Big time flashing– blind patient can see after 30 years.

Ögonforskningen ligger istället  i framkant när det gäller genterapi. Det händer mycket spännande grejer nu. Läs bara den här artikeln…

Framsteg i behandlingen av ärftliga näthinnasukdomar.

När jag nu sitter här med ett hörselimplantat som är två och ett halvt år och ett som är en vecka gammalt så känner jag mig ju himla glad. Att bli döv betydligt mindre traumatiskt än att bli blind eftersom sjukvården är så snabbt med att operera och implantera. När synen försämras hoppas jag innerligt att ögonforskarna hunnit lika långt och att de kan erbjuda ersättningssyn som får att jämföra med frisk ögons förmåga.

Det känns skönt att läsa sådana här artiklar som ”Big time flashing.” Det får mig också att känna mig mer exalterad inför inkopplingen om två veckor. Hur storslaget det faktiskt är att få hörsel genom ett konstgjort implantat. Att det inte bara är ”äsch, nu få vi det här överstökat.” Det är 47 års forskning, helgrym teknik och helt ascoolt att det över huvudtaget funkar.

Mail till SF-Bio

Hej

Jag heter Frida Inghamn och jag är mamma till Ottilia 6 år. Ottilia älskar detektivmysterier och  sedan ett halvår tillbaka läser vi igenom alla LasseMaja-böckerna i kronologisk ordning. Ottilia fick i början av sommaren veta att det ska komma en LasseMaja-film på bio i höst och jag lovade att den ska vi se ihop.
Jag upptäckte dock nu att den inte kommer textas. Det förvånar mig för det är en så populär film. Jag kontaktade filmstaden i Örebro och de sa att jag kunde maila och be om att den blir textad. Det gör jag nu.
Jag är gravt hörselskadad och synskadad. Undertexter är en förutsättning för att jag ska  kunna hänga med i filmen. Finns det nån chans att ordna undertexter till filmen ”LasseMajas Detektivbyrå: Skuggor över Valleby.”? Jag vet att det är nära inpå, men det skulle betyda hela världen för oss om  vi fick se den ihop? Jag vill inte sitta och låtsas att jag hänger med.
Hälsningar
Frida Inghamn

Läs mer om filmen här

Bildkälla: SF

Operation nr 2: så gick det till

Idag är det söndag och har gått fyra dagar sedan jag opererade in ett hörselimplantat på höger öra. Allt har fått bra. Operationen tog ca tre timmar, den är betydligt snabbare än när vänster implantat opererades in. (När om det här.) 20120209-072531Då tog det sex timmar. Det gick till ungefär likadant med det målades lite extra noggrant bakom örat innan operationen. Läkaren hade ett par små
metallbitat i somna form som cipper två yttre delat och placerade dem så de sitter på ungefär samma plats som på vänster sida av huvudet. Vid första operationen gjorde man bara ett kryss på huden som visade vilket öra som skulle opereras.
20141001_080050   20141001_080117

Första dygnet efter att jag vaknat låg jag kvar på sjukhuset jag hade en tjock kompress och ett hårt bandage runt huvudet. Rena tortyren. När den togs bort dagen efter fick jag ett mer elastiskt bandage som ska sitta kvar en vecka. Den känns som en för liten mössa.

IMG_6935 IMG_6936

IMG_6939Med min nya rakning och blodiga ärr såg jag ganska hardcore ut, men sen svullnade jag upp på höger sida av ansiktet och var inte så check längre. Jag fick en snygg liten blåtira över höger öga. det har redan lagt sig.  Ont har det gjort också, men det lugnar sig och jag tar förstås lite spännande tabletter. Jag har ingen känsel i ytterörat och en nerv till tunga ligger tydligen i kläm så halva tungan känns avdomnad och konstig. Jag märkte den när jag drack kallt vatten och den bara kändes kallt på ena sidan av tungan. Vissa saker smakar IMG_6948konstigt också. Doktorn säger att det är en normal biverkning som troligtvis går
över efter ett tag. Jag sover ganska mycket. Än så länge har jag klarat mig helt ifrån yrsel och det känns himla skönt.

När jag först kom hem möttes jag av lite måsten kring bostadsanpassningen av vårt nya hem. Jag var liksom tvungen att ha tag i det och ett par andra grejer för att bl.a. inte riskera förseningar av huset eller mindre bra anpassningar. Då var jag förbannad och bara ”Man är aldrig så sjuk att man bara får vara sjuk i det här landet. Buhu!” Med lite hjälp av assistenten lyckades vi få ordning på saker och ting sen la jag mig i soffan, där jag sov och  tittade på Netflix om vartannat i två dygn. Sen blev jag så trött på serier att jag ville spotta på TVn. Det blev för mycket. Nu varvar jag det med andra lugna aktiviteter halvliggandes. Ottilia vill gärna fläta och knyta vänskapsband så det gör vi en del.

Liten lampa

IMG_6932Rummet är kalt och opersonligt som sjukhusrum burkar var. Det burkar ändå finnas lite tavlor på väggarna men i det här rummet är allt slätt och rent, utom en detalj.  Det är en ful liten lampa. Jag älskar den. Vart kommer den ifrån? Inte samma IMG_6934.JPGföretag som gjort resten av möblerna i alla fall. Har nån tagit med den hit? Gått ut och köpt den eller tagit den hemifrån. Kanske var det en patient som låg här länge och inredde lite med egna prylar för att sedan låta den vara kvar. ”Den är ju ändå så himla ful!” Det kanske personen sa och sket i att plocka ner den.

Jag älskar små detaljer som inte passar in. Som får en att undra. Som får tiden att gå lite snabbare denna sjukhusmorgon, för nu väntar vi mest bara. På att det ska bli dags att duscha, dags att sätta infart, dags att rulla iväg till operationssalen…

Fram till 05.30 imorgon bitti är det ju rena semestern här…

IMG_6929Peppar inför operationen imorgon. Det har varit en intensiv dag. Jag har jobbar, hämtat ut glasögon, provat ut rullstol, packat och sen skrivit in mig på sjukhuset.
Imorgon opereras mitt andra hörselimplantat in.
Det har mest känts som att jag velat gömma mig under en filt hela dagen, men nu när jag är här känns det skönt.
Skönt att vara här och hur många känner så när de skrivs in på sjukhus?
Fördelen med att jag kört sådant intensivt race den sista tiden är att tiden gått fort och nu ska det bli skönt att släppa allt.
Skönt att vara sjukskriven en tid.
Jag har inte kört hårdare än att jag precis har orkat. Tagit mig tid att sova en stund på dagarna som alltid.

Jag har köpt choklad och inredningstidningar till mig själv idag. Eget rum med internet och platt-TV. Fram till 05.30 imorgon bitti är det ju rena semestern här för en trött förälder.
Det är då allt börjar.
Nu fortsätter jag slappa i mina nya glasögon  och  min stenhårda sjukhussäng.

IMG_6924

Utekväll

FullSizeRenderI lördags var jag på fest. Det var riktigt skitroligt. Man vet ju aldrig i förväg vart det ska bära av med en lägenhet full av folk som man aldrig har träffat. Min kompis och assistent Jenny som bjudit in mig öppnade  dörren till en mörk hall. En mörk hall som ledde till ett dunkelt vardagsrum med musik. Jenny tog snabbt tag i min hand och började presentera alla. Hon bokstaverade deras namn taktilt till mig. Det var ett bra sätt att göra entré på för folk blev imponerade och tyckte det var störtcoolt. Jag fick uppmärksamhet hela kvällen och hade riktigt kul.

Sen gick vi ut på Harrys. Eftersom jag tagit bilen kom jag ifrån de andra men jag hittade dem snabbt. Vakten visade oss en bakväg genom köksavdelningen till en hiss som ledde oss på andra våningen. Vakten lade ut en ramp så jag kunde komma ut på dansgolvet. Åh, jag älskar att dansa. Jag skiter i att jag inte hör musiken. Jag hör takten och skrålet. Resten av natten fortsatte galet rolig.

Jag kom i säng 03.45.
Bra kväll.

Så valde vi kakel och klinkers då…

Nu händer det grejer! Vi har valt allt kakel och klinkers till huset och det var arbetsamt men jätteroligt. Efter fyra vändor till butiken med personal tålmodigare än Jesus själv samt ett antal timmar av bläddrande i inredningstidningar eller kakelkataloger och lite hjälp från vår kakelguru Emma har vi lyckats lägga upp en plan av klinkers  som är både snyggt, tåligt och synanpassat.

Jag och Sven har upptäckt mer och mer att vi i vår inredningssmak verkligen växt ihop till ett fin samspel så här efter 12 år tillsammans. Vi kompletterar varandra väldigt bra. han tänker mer praktiskt och jag mer kreativt. Slutresultatet blir innovativt, smart, färgstarkt och roligt. Vårt hem kommer sprudla av varma och mörka ytan kombinerat med färgsprakande detaljer.

Vårt hem har varit fullt av kakelprover som vi i lördags spridde ut i köket när kakelgurun med familj kom på besök. Medan två barn tjuvåt nästan ett helt paket oreokakor i vardagsrummet hade föräldrarna bara ögon för klinkers och planritningar. Jag är så himla glad att jag har gift mig med en man som inte förkastar mina halvgalna men briljanta idéer men säger stop när  jag svävar ut för mycket. Han är lika envis som jag och faller ofta för någon specifik detalj. En specifik platta han måste få ha och innan man hittat en plats för den plattan vill han helst ha den plattan överallt. Som tur är har han ju god smak och blir kär i snygga plattor. Svårplacerade, men snygga.

Slutresultatet känns riktigt bra!

 

Två öron

Idag hade vi avdelningsmöte på jobbet (Audiologiskt forskningscentrum i Örebro.) Där pratade vi de olika forskningsprojekten som pågår, bland annat ett om ett projekt som får ut på att prova rikthörsel på patienter med CI på ett öra eller två. Kul att höra en formell presentation av projektet då jag faktiskt ska vara en av testpersonerna. Testet går ut på att man får sitta i ett ekofritt rum omgiven av 12 högtalare. Man får höra olika ljud som man ska identifiera och peka ut varifrån ljudet kommer. Jag kommer göra testet en gång nu innan operationen med ett CI och en gång till vid ett tillfälle med två CI. Spännande att se hur det går.

Jag kände mig nästan gråtfärdig när kollegorna pratade om vikten med två CI för personer med dövblindhet. Svårigheterna att kunna hänga med vid gruppsamtal då man inte hinner hitta vem som pratar innan nästa person börjat.
Skit i ”ha inga höga förväntningar, vi kan inte garantera nåt.” Jag bryr mig inte för nu känns det som att jag kommer få ett till CI och det kommer bli asbra. Jag kan inte hålla mina förväntningar på marknivå. De sprutar rakt upp och försvinner mot himlen, in bland molnen. Om CI nr 2 inte hjälper mig kommer det kännas förjävligt. Det kommer verkligen, men jag känner ändå att jag gör rätt i att ta den här chansen. Jag går all in och satsar allt på chansen till bättre hörsel.

Kom in bara, kom in!

Igår var vi inne i huset och tittade ordentligt för första gången. Det var häftigt! Det hade redan kommit upp lite innerväggar så  man kunde se hur stora rummen blir. Wow, om tre månader ska vi bo här! Vi!

För mupekaren över bild för att se beskrivning, klicka för större bild.

Vi träffade byggarna också. Det var kul. De var väldigt unga och trevliga. Husentreprenören var där också. Vi trätte och diskuterade en bra stund för att reda ut en massa detaljer kring bygget, men till slut kom vi överens och allt blir som vi beställt.

Det blir massor gjort i alla fall!

Bild 2014-04-17 kl. 21.39 #2Jag håller mig själv jättebusy nu. Det blir lite så när man trycker in en CI-operation nära inpå och måste hinna massor innan dess, men så är det även ett medvetet vald  Jag skulle kunna avboka saker. Bestämma att det är mindre viktigt bara, men att göra asmycket passar mig bäst nu. Allt för att inte hinna tänka till för mycket. Tänka på allt annat än vad jag inte vill tänka på just nu. Vad jag har noll kontroll över. Att det är nu det gäller, lilla hörselnerv. Vinna eller försvinna.  ”Det här fixar de i höst” finnas snart inte kvar som en tröst.

Som vanligt när man ignorerar nåt jobbigt blir det en stor elefant i rummet av det. Helt hopplöst.

Jag har väldigt starkt kontrollbehov just nu och jag tror att jag driver både assistansbolag, husentreprenör och familj till vansinne. Jag oroar mig för allt och vill ändra det mesta. Som om det skulle ge en kontroll-fix. Total junkie! En psykolog skulle kalla det ångest, en annan skulle kalla det för ”få ordning på saker och ting.” Det blir massor gjort i alla fall.

 

Föreläsaren gör debut och vågar sig på en ny tolkmetod

I torsdags gjorde jag något roligt. Jag höll en föreläsning för en klass på Västanvik folkhögskola.  Jag blev tillfrågad för några veckor sedan och tackade Ja! Föreläsa har jag velat göra länge, men inte riktigt vågat ta tag i det. Nu när man fick chansen var det ju bara att tuta och köra.

Klassen jag föreläste för går på den ettåriga Assistansutbildningen som innehåller ämnen som handikappkunskap, socialpsykologi m.m. Det är en utbildning för de som vill arbeta med personlig assistans eller ledsagning. Alla lektioner hålls på teckenspråk och klassen bestod av både döva och hörande. Vilken grej! Lägger man ett år av sitt liv på en sån utbildning får man nog en väldigt bra grund för det komplexa arbetet som personlig assistent. Om man har en sån utbildning på sin CV och dessutom kan teckenspråk så får man en fet guldstjärna på sin ansökan om man söker jobb hos mig kan jag säga. Man är ovanlig och eftertraktat.Kul att få föreläsa för dem.

10659172_837543362942911_275006170930721272_n
Jag och assistenten tog bilen till dalarna dagen innan föreläsningen och gjorde en riktig härlig roadtrip av det.  Föreläsningen börjadade direkt på morgonen och höll på fram till lunch. Det var mycket tid att fylla. Jag berättade om mig och mitt liv. Hur jag och assistenterna arbetar ihop, hur vi löser olika situationer. Hur jag rekryterar assistenter och vad jag tycker att man bör skriva med i sin ansökan samt risken att utnyttjas av sin arbetsgivare. Jag pratade om konsten att hålla sig osynlig som assistent ibland, vad det innebär att assistera en förälder utan att ta över eller konkurrera om föräldrarollen. Jag läste ett par inlägg ur bloggen och hade en powerpointpresentation av fotokollage som fick visas bakom mig medan jag pratade.

Jag provade också på en ny tolkmetid: haptiska signaler. Tolken satt bredvid mig och gjorde olika tecken på ryggen som feedback. Hon visade om eleverna skrattade, räckte upp handen m,m, Allt sånt som jag inte ser. När någon annan än jag pratade förmedlade tolken det till mig på taktilt teckenspråk. Det funkade bra. Jag kände dock att jag inte vill använda mig av särskilt många haptiska signaler för då blir det bara distraherande för mig. Max fem signaler är lagom. Annat vill jag få tecknat i händerna.

Det var väldigt kul. Nu i efterhand har jag fått veta att utvärderingen från eleverna var väldigt positiv och att alla var nöjda. Jag känner mig bara superpeppad att vidareutveckla den här föreläsningen och fortsätta med den om tillfälle ges.

 

Mjo, lite rädd är jag…

IMG_4545Hur känns det inför operationen? Är du rädd? LDet är många som frågar så nu. Jag är inte rädd. Inte för själva operationen i alla fall. Jag tycker om att bli sövd. Det är absurt och spännande. Man får känna sig så där skön och sen somnar man. När man vaknar har man ont. Det är jag inte heller rädd för.

Men, lite rädd är jag för det som kommer när allt har läkt ihop: ljudträningen. Jag hoppas att det inte blir lika kämpigt som förra gången.
Nu när man varit på besök hos kirurgen och hurtigt svarat”ja” på frågan ”Du vet att det inte är säkert att hörseln förbättras av operationen?”
Då är jag nog ganska rädd för det också.

 

Tre veckor kvar till operation

Det har gått drygt fyra månader sedan jag blev döv på höger öra. Den 1 oktober kommer jag operera in ett cocheaimplantat. Det ska bli skönt att få det ur världen. Förberedelserna är i full gång och det är lite tajt om tid. Hinna träffa audionom så jag kan välja processor, vaccinera mig mot hjärnhinneinflammation, träffa kirurg, träffa narkosläkare och bli godkänd för operation av min neurolog. Assistansen och familjelivet måste också anpassas till vad som nu ska ske. Sven tar ut semester så han kan vara hemma hos Ottilia när jag ligger inlagd. Det där förväntansfulla skimret man hade omkring sig inför första operationen existerar inte nu. Istället förväntar jag mig att de kommande månaderna kommer bli ett helvete och att allt annat får bli en glad överraskning. Jag är målinriktad och planerar mycket nu. Resten av livet stannar ju inte upp bara för att jag ska genomgå en ny livsomställning och nu gäller det att pussla om jag ska kunna få ihop det här.  Vissa saker får jag lägga åt sidan ett tag som jobbet, sjukgymnastik, punktskriftsutbildning och föreningsaktivitet. Andra saker får jag snabba på processen av så jag har det avklarat innan jag lägger mig på operationsbordet.

10491238_10152225982827379_456026124745884597_nMin bil ska anpassas och jag har precis fått klartecken att det äntligen kommer ske. Bilen hämtas på fredag och jag kommer kunna åka till Stockholm och hämta upp den  några dagar innan operationen. Jag är så sjukt glad över att hinna få det avklarat.
Vi har precis haft visning av vår lägenhet för försäljning och budgivningen är i full gång. *Kom igen! Kom igen! Kom igen!*
Min rullstol ska bytas ut och jag har fått en tid på Centrum för hjälpmedel. Sådana tider får man vänta länge på och när man väl får en tid accepterar man den bara och bokar om allt annat man tänkt göra den dagen. Det är lite som nobelmiddagen på det viset. Jag fick tid samma dag som jag ska läggas in för operation. Några timmar innan bara. Det är bara att köra på och tacka sin lyckliga stjärna att processen är igång. Kul att ha en fräsch rullstol när vi flyttar in i huset.
Glasögon. Det är väl lika bra att få dem klara innan också. Av alla saker som ska provas ut nu så är ju det den roligaste aktiviteten. I eftermiddag har jag tid hos optikern och sen är det bara att välja ett par färgglada bågar.

Sen är det ju det där med huset också. Jag väntar med information om när kakel och väggfärg ska vara bestämt. Förhoppningsvis svarar de inte 1 oktober. Då blir det lite överjobbigt faktiskt. Det vill jag helst fundera på i lugn och ro när jag ligger och återhämtar mig.

Okej? Nu kör vi!

Ibland får man göra annorlunda grejer på jobbet minsann.

Jag har ett roligt jobb på Audiologiskt forskningscentrum i Örebro. Jag arbetar mestadels med att skapa texter och bilder i datorn. Förrförra veckan fick jag göra något som var totalt omväxlande. Min kollega Parivash Ranjbar behövde bilder till sina föreläsning på en stor forskningskonferens i Finland. Bilder som visade några av de tekniska hjälpmedel som hon och hennes team tagit fram. Att bara lägga grejerna på ett bord och ta kort kändes trist. Ville jag agera modell på hennes bilder? Självklart! Jag tycker ju sånt är skitkul. Hon frågade också om jag ville pimpa en av produkterna åt henne. Så, fram med zebratejpen…

(för muspekaren över bilden för att se namnet på prylen, klicka bilden för att få upp beskrivning.)

Fyra år och här sitter jag med smultronsmak i munnen

IMG_6730Den senaste tiden har jag haft en depressions-dip. Därav låg aktivitet i bloggen, men nu har jag ryckt upp mig. Nu är jag back in action. En förkylning har tvingat mig att stanna upp och v i l a. Nyttigt för såna som mig faktiskt. Om du är sån som jag som inte alls ser charmen i långvarig vila och stillhet så borde du prova det. Det är frustrerande, men ganska skönt.

Jag hade jordens bästa samtal med min psykolog igår. Efter närmare fyra års terapi var det vårt sista samtal eftersom hon ska byta jobb. Skrämmande att klara livets alla omställningar utan henne. Hon kan min hjärna utan och innan nu. Känner igen mina tankegångar och vart jag har min säkerhetslina när jag tappar fotfästet.

IMG_6731Vi pratade mycket om vart jag är idag och vart jag befann mig när jag gjorde mitt första besök hos henne. Hur jag hanterade motgångar då och hur jag hanterar dem idag.
Natt och dag kan man säga.
Då, för fyra år sedan, bar jag på känslan att jag inte hade någon kontroll över mitt eget liv. Att min sjukdom hade tagit över och att allt var på väg nedåt. Jag kunde inte bli friskare. Jag kunde inte bli bättre, bara sämre. Som ett obönhörligt jordskred. Min kropp övergav mig och det enda jag hade att göra åt saken var att fylla i papper och trilskas med myndigheter, men det gav aldrig något vettigt resultat. Min man orkade knappt prata med mig längre. Min enda ljusglimt i livet var mitt barn. Allt jag orkade och ville var för hennes skull. Jag började bli mer och mer säker på att hon och Sven skulle ha det bäst utan mig. Det räckte inte med att göra sig själv så liten och obesvärande som möjligt längre. Det var när självmordstankarna kom som jag kontaktade vuxenhabiliteringen och fick kontakt med min psykolog.

IMG_6727Idag befinner jag mig på en helt annan plats. Jag har en helt annan kontroll i mitt liv. Jag har lärt mig spelets regler med myndigheterna. Det gör mig förbannad att det ska ta så mycket tid och energi, men det är i slutändan oundvikligt och leder till bra saker: självbestämmande, frihet och glädje. Glädje är nyckelordet här. Smaka på ordet lite. Det är vad jag gör just nu. Stannar och smakar. Smackar lite förnöjt och bara ahhh! Det smakar f*n smultron från farmors bakgård. Mums!
Tänk om jag vetat då att jag inom snar framtid skulle komma att förlora den mesta synen på ena ögat. Att jag skulle komma att bli totalt döv och enbart ha konstgjord hörsel med en liten dator och magnet. Om jag vetat att jag inom några år skulle vara beroende av rullstol och ledsagare var dag. Att jag skulle behöva hjälp att äta, duscha och klä på mig. Allt jag var så förbannat rädd för.
Jag vet att allt det här har hänt och att jag har ett förbannat bra liv idag. Jag är lycklig. Jag har ett trevligt jobb. Jag har råd att ta lån och bygga hus. Jag kan resa. Jag kan följa Ottilia till skolan. Jag har bemästrat en helt ny kommunikationsform – taktilt teckenspråk. Jag har kunnat behålla mina fritidsintressen och vänskapsrelationer.

IMG_6722Att veta att det är så otroligt stärkande och modingivande. För fyra år sedan avskydde jag att träffa människor som inte sett mig på länge. Jag visste att det första de ser är att jag kommer med en rullator. Jag stod inte ut med deras beklagande blickar och frågor. Idag vet jag också att min rullstol är det första de ser, men det gör mig inte så mycket. Om någon tycker synd om mig är det deras sak. Inte min. Jag vet hur jag mår och vad jag kan. Min rullstol är ingen sorg för mig. Jag lever mitt liv som jag vill och vågar sådant andra inte ens skulle drömma om att våga.

Jag är rädd idag också. Jag vågar inte tänka på vad en näthinneavlossning till kan komma att kosta mig. Jag vet inte hur det är att vänja sig vid att inte ha någon som helst balans. Men jag bär på en insikt att om det händer kommer det inte att sabba mitt liv, bara förändra det.

I ett hus i skogens slut

I över ett år har vi ständigt fått frågan från våra vänner och bekanta. ”Har ni börjat bygga på huset nu?” Nu kan vi äntligen svara ”JA!”

IMG_6600

Idag när det inte var några byggjobbare där vågade vi gå fram och titta ordentligt. Det kändes overkligt att känna på träplankorna och kika genom fönstren efter att ha levt med huset som planritning på ett A3-papper i  ett och ett halvt år.

IMG_3483

Allt gick så fruktansvärt snabbt så fort plattan var gjuten. I torsdags morse började de resa stommen och på fredag kväll stod huset med väggar och takstolar på plats. Det är förstås bara ett grundmålat skal och mycket ska göras innan det är klart och beboeligt. Det kommer ta fyra månader.  Sedan kommer det ta några månader till innan vi målat huset mellangrått och fixat gräsmatta.

Örebro kommun, är det här ett skämt?

Har ansökt om modersmålsundervisning i teckenspråk för Ottilia eftersom vi kommunicerar mycket på teckenspråk hemma nu. Jag har läst på och vet att hon har rätt till det.
Igår mailade jag modersmålsavdelningen på örebro kommun, frågade om ansökan jag skickat i somras kommit fram och om den handläggs. Det här fick jag som svar och får intrycket av att självaste bitr. chefen på modersmålsavdelningen inte ens har vetskap om att teckenspråk är ett språk.
 ___
Hej!
VI har hand om modersmålsundervisning och vi har ingenting med teckenspråk att göra.  Jag vill veta vilket språk som gäller och vilken skola ditt barn går i.
Ansökan om modersmål har inte kommit fram.
Ditt barn kommer få sin modersmålsundervisning i hennes skola när vi får ansökan.Med vänlig hälsning
XXX
bitr.enhetschef
Örebro kommun
Skolförvaltning nordväst
Modersmålsavdelningen
___
Vad fasen, är det första april eller?  Jag skrev att jag ansökt om modersmålsundervisning i teckenspråk åt mitt barn och han svarar med att de inte har nåt med teckenspråk att göra och ”Vilket språk gäller det?” Biträdande chef liksom.

Är det sorgligt eller bara pinsamt?

Så kom hon hem från skolan…

Vilken liten retsticka!
– Hur var det idag i skolan?
– Bra.
– Ohhhh, berätta.
– Nä, jag ska dricka vatten, säger hon och går inte alls för att dricka vatten.
-Men… Vad gjorde ni?
-Jag minns inte, svarar hon illmarigt och finurligt. I handen har hon en gul ros.
-Vilken fin ros. Vem har du fått den av?
-Vet inte…
Skitunge liksom! Hon hade uppenbarligen haft en bra dag, men jag fick inte ett vettigt ord ur henne förrän hon senare använde min dator och jag i en snabb aktion övermannade henne och stängde igen den.
– När ru berättar hur du har haft det i skolan idag får du fortsätta spela!
Tro mig, hade hon lekt med dockor hade jag satt en kniv mot barbies strupe, tro mig, men det hade inte varit i närheten lika effektivt som att stänga igen datorn när hon är inne i nåt.

Jag fick veta att de ätit Skabetti (hon uttalar det så) och köttfärsås till lunch. Hon har ritat och på rasten lekt ute med Nelly och Svea. Rosen fick hon av de stora mellanstadiebarnen. De andra barnen hade skolväskor. Svea också, men den såg ut som en stor handväska.

Herre Gudrun, vem slet ut mitt hjärta och stampade på det? Vem?!?

Jag känner tydligt att det har hänt så kom inte med något bullshit att det känns så här för alla föräldrar när deras barn börjat skolan. Ingen berättade att det skulle kännas så här. Jag måste säga att de uteslöt ganska många detaljer ur sexualundervisningen i åttan. När de sa samlag kan leda till barn som avskräckande information till oss fjortisar kanske de istället skulle sagt. ”Samlag leder inte bara till en smärtsam förlossning då du skriker ”Gört bara!” till barnmorskan som ska klippa upp din snippa med sax. Det leder också till att du lever med hjärtat utanför kroppen och vill slita av dig armen varenda gång snippklippsorsaken får ett skrubbsår. Men vänta bara. Det värsta kommer dagen då snippklippsorsaken ska börja skolan. Du tvingas se henne stå där, sårbar och ny. Det kommer kännas värre än alla sjukdomar du kan tänkas få i livet!”
Ja, så borde de säga till fjortisarna. De borde skriva det som varningstexter på kondomförpackningarna och alkoläsken också.

Jag var ganska manjana i morse. Ottilia lattjade som vanligt med maten, men lyckades till slut pricka munnen. Våra diskussioner kring skolväska den senaste veckan nådde kulmen. Hon skulle få en ny skolväska för mormor har sagt att man ska få det, men Ottilia har fått en fixidé om att hon ska ha en handväska istället och det vägrar jag liksom köpa för det får inte plats gympakläder och skolböcker i sådana. Nu hade Ottilia tagit fram en liten glittrig väska som hon fått av sin faster Linda. Hennes enda argument var
– Svea har handväska till skolan juuuuu!
– Svea har ju inte ens börjat skolan än. Hon börjar samtidigt som du, svarade jag
Till slut lovade jag att om Svea kommer med en handväska till skolan idag kan du också få ha det imorgon så kan du bära böckerna på huvudet som folk på Bali.
Fine.

Med sig hade hon istället en rosa ryggsäck med Disney-sessor på och i den en plastpåse med en persika. Under inskolningen på fritis har Ottilia inte velat  ha mamma eller pappa med. Hon har varit bestämd med att vi ska lämna av henne och sen åka. Inga dagisfasoner liksom. Skolparkeringen var översvämmad av bilar. Medan assistenten plockar ihop min rullstol spanar Ottilia över barnen och föräldrarna på skolgården. Hon ser ärligt talat helt förstörd ut.
– Hur vill du göra sdet här nu, vill du gå dit själv? Frågar jag trevande.
– Nej, du får följa med.
-Okej, säger jag.
– Mamma, ingen har väska med sig. Jag vill inte ta med mig min, säger hon och ser liksom rädd ut, som om det vore världens undergång om hon var den enda som hade väska med sig, men jag förstår att det är precis så det känns för henne.
– De andra kanske har lagt in sina väskor, försöker jag.
-Ingen har väska med sig!
-Okej, okej. Lämna väskan och ta frukten i handen.

Vi går in på skolgården. Ottilia brukar vara förväntansfull och sprallig vid sådana här tillfällen, men nu ser hon så fruktansvärt osäker och orolig ut. Jag kan liksom känna hur hela hennes självkänsla kommer rasa som ett korthus om någon säger att något hon har eller gör är fel och fult. När vi  kommit in på skolgården trycker hon påsen med persikan i min famn och ställer sig i ringen som bildats av barn. Jag behöver inte fråga varför hon inte vill ha den. Ingen annan har någon frukt i handen. Jag tänker dock att hon kan komma att behöva den senare. De skulle ha frukt med sig så jag pratar med Ottilias fröken och ger den till henne.

Det är kallt. Jag borde ha tagit termobrallorna. Jag skulle helst stå kvar tills alla gått in. Låtit assistenten slita mig därifrån, men jag måste tänka på att inte bli kall. Jag väntar till fröken kallat klart och Ottilia ropats upp så hon har ställt sig vid sin klass, sen får jag slita mig. Det känns hemskt att lämna samlingen när jag att Ottilia känner sig så där sårbar, men jag sa hejdå innan fröken började prata så jag vet att jag kan gå.

När Ottilia började dagis var det jag som skolade in henne. Hon var ett år och det enda smärtsamma med inskolningen var hur  bra hon klarade sig utan mig. Första gången jag skulle gå iväg och vara borta en timme cyklade jag till affären, köpte en 200 grams chokladkaka och tryckte i mig medan jag satt gråtandes på en parkbänk och tänkte på hur att man som förälder är väldigt osjälvständig från sitt lilla barn. Ottilia hade skitkul på dagis och här satt jag och bölade. Hemska känsla!

Okej, nu när jag har  skrivit av mig lite ska jag plocka fram chokladen. Jag visste att jag skulle behöva sån idag. Först ska jag gräma mig över att jag glömde ta kort på henne trots att hon valde att ta på sig andra kläder tre gånger. Sen ska jag tänka på att hon säkert har jätteroligt nu och skiter totalt i vem som har skolväska med sig eller inte.

Ut på en tur

Det har inte blivit mycket rida av sedan början av sommaren, men i torsdags fick jag och Ottilia möjlighet att låna ett par hästar att rida på. Det var jättemysigt att komma iväg tillsammans och göra det. Ottilia red på en minihäst som hette Torsten. Min häst hette Cindy. Vi både skrittade och travade. Skithärligt! Jag hade glömt exakt hur skönt det är att komma upp på hästryggen och röra sig obehindrat och mjukt tillsammans med flera hundra kilo muskler.

(Klicka för att se bilderna i större format)

Jo, jag har haft riktigt ont efteråt, men det har det varit värt!

Det var inte riktigt så jag menade, men okej då.

I morse, vid frukosten, tyckte jag att Ottilia flamsade lite väl mycket och gjorde annat än att äta. Jag morrade till och sa ”Ottilia, fokusera på maten nu!” Sedan drack jag mitt kaffe och nästa gång jag tittade mot andra sidan bordet fick jag syn på det här. Hon hade byggt om sin tunnbrödsmacka till en båt med mast och segel. Lillfian satt och fnissade lurigt och bara väntade på min reaktion.
Jag älskar när hon gör sånt.

IMG_6557

Grunden till alltihopa

Nu är grunden på plats. Där ligger den och gosar till sig i spöregnet tills stommen kommer nästa vecka. Hurra!

IMG_6503

 

 

 

”Sluta oroa dig. Att oroa sig är att meditera över skit. Gör inte det!”

De säger så bra grejer i filmer ibland.

thanks-for-sharing-poster05-344x497

Så stack vi till Göteborg…

Att åka iväg på några längre turer under semestern var svårt på grund av assistansbyten mitt på dagen, men en dag ordnade assistansbolaget så jag hade samma assistent hela dagen. Det var i fredags. Jag bestämde mig för att åka till Göteborg och gå på Liseberg. Sven bestämde sig i sista sekund för att hänga med.  Vi anlände vid tre på eftermiddagen och Sven ville inte till Liseberg så vi bestämde oss för att gå på stan istället. Vi spenderade tre timmar i Haga och där omkring. Vi hittade till världens mysigaste lilla butik som hette ”Butik kubik.” Ur tillgänglighetsperspektiv var det en riktig mardröm. Den låg i en källare och ingången var en brant trapp. Väl inne var det jättetrångt och kläderna hängde ganska högt så det var svårt att se dem från sittande ställning. Butiken vägde dock upp sina synder med sitt fantastiska sortiment och charmiga inredning. Att bara vara där var en upplevelse! För vackra ting klättrar jag gärna runt i omöjliga butiker. Butiksinnehavaren var dessutom görtrevlig.

 

Bild: Butik Kubiks blogg

IMG_6444De hade precis såna kläder som jag älskar. Svensk design som blandar begagnade retrotyger med nymodig design kombinerat med lite miljötänk. Det är lite för dyrt att köpa mycket av, men ett och annat plagg är roligt att ha. Jag köpte en tröja för 700 kr som kommer hålla mig på gott humör hela hösten. Den var sydd i
svart mjukt tyg med krage och ärmkant i grönblommig bomull. Nu fick jag plötsligt en ny favorit designer och har hittat dennes fantastiska syblogg: Rino. Det är kul att klä sig i en av hennes skapelser.

IMG_6439När stan stängde kl 18.00 tittade vi på klockan och tänkte ”Om vi åker nu hinner vi hem så vi kan hämta Ottilia innan barnvakten lägger sig eller så kan vi…” Det slutade med att vi drog till Liseberg trots allt. Jag köpte ett åkband. Både Sven och assistenten fick varsitt ledsagarband så de kunde åka med mig på alla karuseller gratis. Toppen! Sedan åkte vi berg- och dalbanor hela kvällen. Den nya banan ”Helix” stod förstås först på vår to do-list.
Det är få gånger man är tacksam över att vara rörelsehindrad, men när jag är på Liseberg är jag det. Eftersom det är omöjligt att delta i köerna som ringlar sig mellan metallräcken och uppför tappor hänvisas man att ta andra vägar. För att åka Helix fick man åka hiss och på så vis glida förbi kön som den här gången var över en
timme lång. Vi fick välja plats först och åka banan två gånger på raken utan att kliva ur. Lyxigt, men helt rätt så det sparar både företaget och de andra passagerarna tid att vi slipper krångla oss fram den vanliga vägen. Det skulle liksom inte gå.

Vi valde förstås att sitta längst fram och åkturen var
helt amazing! Det är den största satsningen som Liseberg någonsin gjort och det märks. Den är lång: 1.38 km. Åktiden är nästan dubbelt så lång som ”Kanonen.” Den vrider sig runt berget bland andra karuseller och bjuder på härlig utsikt. Många tycker att det känns otäckt att säkerhetsbyglarna bara täcker bäckenet och inte axlar eller bröstparti. Jag märkte inte ens det. Jag älskade det!
Klippet nedanför är video från sajten Theme park review som filmar berg- och dalbanor från åkvagnen och sedan recenserar den. Kul att se.

22.30 var vi klara med allt åkande. Vi vände hemåt. Eftersom vi inte behövde köa till något annat än kassan på Burger King så hann vi åka riktigt mycket på fyra timmar. Härligt att bara kasta sig iväg en dag så där småspontant. När jag låg ner i det bakåtlutade baksätet tänkte jag att Okej, nu är jag nöjd med den här sommaren. Jag har gjort allt jag ville göra. Nu kan höstskiten komma om den vill. Jag är redo för allt den kan släpa med sig i form av smärtor, operationer, yrsel och kyla. Jag tar det. Kom an bara! Sen somnade jag och sov  mer eller mindre 10 timmar i sträck.

Kronisk förälskelse i svensk sommar

Semestern har varit skitrolig och skitjobbig. För att börja med det skitjobbiga så har jag fortfarande inte full personalstyrka. Det har varit omöjligt att få in någon varaktig personal på sommaren så det har blivit mycket olika vikarier och det har emellanåt fungerat helt okej och andra gånger rena mardrömmen. Jag längtar verkligen efter att ha alla mina samtliga ordinarie assistenter tillbaka som förhoppningsvis är utvilade efter sina semestrar. IMG_6350Trots att semestern spetsats av inskolningar, arbetsintervjuer och främlingar i vårt hem har jag fysiskt mått väldigt bra och orkat mycket. På så sätt har det varit en riktig drömsemester. Jag har hittat på mycket med mina vänner och har gjort utflykter med familjen och haft jäkligt kul. Liseberg, eko-gård på landet, barnens ö, fester och härliga middagar. Jag och Sven hade ju vårt lilla äventyr i Karlslund då vi ramlade ner i Svartån. Jag är lite töntigt  nöjd över studsmattan som jag och Ottilia satte ihop tillsammans.Vi har gjort massa annat
pyssel också; sköldpaddor av kapsyler, kort, garnbollar och allt möjligt. En dag gjorde vi en helgrym picknick till en äng i närheten där det finns en massa bra klätterträd. Sven hade tränat dagen innan och sa att han inte ville klättra, men sen skulle han hjälpa Ottilia att klättra och rätt var det var hade han tagit sig IMG_6354längst upp i en björk. Assistenten fick använda min arm för att visa vart han var. Vädret har ju varit helt underbart. Jag har älskat värmen och det har varit ganska lustigt att se på Facebook hur många som klagar över att det är för varmt och att andra i sin tur klagar på dom med någon vitsig kommentar om hur dom kommer att sakna det här vädret i vinter. Då fick jag en spontan lust att lägga ut en allmän klagan över dom som klagar över folk som klagar på vädret. Men jag har låtit bli. Jag är kroniskt förälskad i Svensk sommar oavsett om den är varm eller kall. Är den kall är den ändå bra mycket varmare är svensk vinter. Är den otäckt varm är den ändå bra mycket behagligare än svensk vinter. Extra varm sommar har tydligen varit extra bra för mig. Jag mått toppen och orkat massor.