Etikettarkiv: ansökan

Ju längre tiden går, desto mer tappar jag orken, men…

img_3774Mycket har känts tungt nu. Det är så många ansökningsprocesser igång som drar ut på tiden och aldrig tycks ta slut. I början kan en skratta åt hur makalöst många bilagor och detaljer som ska redovisas, men ju längre tiden går desto mer tappar jag orken och det börjar kännas som att det är just det här som är syftet med de byråkratiska processerna. Att folk inte ska orka genomföra hela ansökan och bara ge upp så att en naturlig gallring sker. Jag har kämpat med den här skiten i evigheter nu.

Det är som ett vakuum och nu känner jag hur orken tagit slut. En nedstämdhet har lagt sig som en blöt filt över mig. Jag har nästan fått tvinga mig själv att träffa vänner och familj. Jag vet inte varför det känts så svårt. Familjehögtider har jag struntat i totalt och det är väldigt olikt mig. Huvudet har blivit en enda gröt. Jag har tappat intresset för mina inbokade resor i sommar. Allt tycks ändå bara handla om hur jag ska lösa det med assistansen och hjälpmedel.

Nu får det för sjutton bli ordning på torpet. Jag måste bara rycka upp mig. Denna negativitet suger verkligen och egentligen är den mer energidränerande än vad någon av de svenska myndigheterna kan vara. Nästa vecka börjar jag med bättre rutiner och jag sätter planerad tid då jag sysslar med deprimerande byråkrati. Övrig tid är jag ledig och tänker inte ägna det en tanke. Jag ska organisera upp mitt kaos igen som jag tidigare hade himla bra ordning på. Jag ska avsätta tid för att uttrycka mig kreativt för det ger mig ny ork.

img_3776Men först, innan jag vänder rätt skutan, ska jag ha en väldigt lugn helg tillsammans med Ottilia i det fina vädret och faktiskt träffa några av våra vänner.

Jag känner mig väldigt nöjd med mitt beslut. Kanske är det en liten nyckel till ett gott liv omgiven av en massa värdelös byråkrati.

(Två)Årskrönika

Jag har fått ett brev från försäkringskassan. Eller ja, jag har fått många brev från försäkringskassan men alla är tråkiga och det här, det är roligt. Det är svar på min ansökan om utökad assistans med förhandsbesked på att de bedömer att jag är berättigad till dubbelt så många timmar som jag har i dagsläget. Snacka om glada nyheter! Nu är det bara att komplettera med några uppgifter de vill ha och sen hålla tummarna att de håller sig till det beslutet.

Det har gått ganska smidigt med denna ansökan. Handläggaren tyckte att den skriftliga ansökan vi lämnade in var så pass utförlig att han inte behövde något personligt möte. Det känns ju skönt att slippa. Att prata om sina toalettvanor med främmande människor skippar jag gärna. Beslutet jag har i dagsläget är två år gammalt och bara att läsa igenom den gamla ansökan var smärtsamt. Två år är så kort tid och det är så mycket som hunnit förändras för mig. Försämras. När man läser assistansansökan som enbart fokuserar på det fysiska är det enbart en brant nedförsbacke. Jag kan ju också se hur otroligt mycket rikare mitt liv har blivit med assistans. Hur mycket rikare vårt liv har blivit, hela familjens. Hur mycket jag ändå orkar och kan göra trots att min fysik förändrats. Att stanna hemma för att jag inte vill vara i vägen finns inte ens kvar i min värld längre.

 

Nattimmar

Nu har soc.sekreterarna varit här och jag har ansökt om nattimmar för mina assistenter de nätter Sven jobbar. Det känns som om jag satt en tung sten i rullning. Jag har en väldigt bra handläggare, det tycker jag verkligen. Hon lyssnar verkligen på vad jag berättar, men idag var hon märkbart irriterad. Det var inte så länge sen hon var här. I juni tror jag. Då var jag solskenet själv och nöjd med timmarna jag haft sen tidigare. Jag nämnde inte ens att jag haft problem om nätterna men frågan är om någon alls vetat om det förutom sven och jag har nog inte ens berättat för honom vilken utsträckning jag inte orkat om natten. Att ligga kissnödig har känt lättare än att väcka en man som ska börja jobba i gryningen. Det händer ju inte ofta, bara nån gång ibland. Att det skulle kunna påverka Ottilia har inte ens slagit mig förrän det verkligen hände. Nu ska handläggaren ta upp det här i ett råd och det kommer se ut som om hon gjorde ett dåligt jobb i det förra beslutet. Jag vill ropa tillbaka henne och be om ursäkt. Jag glömde säga att min sjukdom är progressiv. Så dumt.

Aja, det viktigaste blev sagt och jag höll inte tillbaka. Att ens behöva tänka på att ha assistans på natten eller flytta härifrån för att få ett extra sovrum känns bara jättejobbigt just nu. Sköldpaddan Frida vill dra in sig i sitt skal och sova ett halvår.

Att folk fuskar till sig assistanstimmar för att svindla pengar känns som ett riktigt jävla hån!

Nåt man inte alls vill behöva men vet att man bara måste ha

Helt galet fantastiskt! Fick sms på jobbet idag från juristen som hjälper mig med min assistansansökan.

”Jag har skickat ett mail till dig. MVH Elinor, assistansbolaget.”

”Jag är på jobbet och avlider av nyfikenhet. Några nyheter?/Frida”

”Försäkringskassan föreslår, dvs de har inte fattat något beslut än, beviljad assistans.”

Jippi! Men vilken konstig känsla. Ni vet, när det händer något stort man väntat mycket på. Något avgörande och en första reaktion blir inte spontan glädje. Nä, man låser in sig på personaltoaletten och tappar fattningen totalt. Gråter som jag vet inte vad och undrar vad man egentligen känner för det här. Det här som man först inte alls velat ha väldigt länge i rädsla för att bli osjälvständig, sen insett att man bara måste ha för att behålla någon form av självständighet och nu kanske får.  Lättnad? Rädsla? Glädje? Trötthet? Allt på en gång kanske?  Sen rycker man upp sig och försöker le åt spegelbilden man knappt kan urskilja från ljuset av den halvtaskiga lampan. Det här får jag tänka mer på sen.

Jag fick en kopia av beslutet på posten idag. Skönt att läsa. Konstigt att läsa. Jag fick verkligen fram det jag ville få sagt och hennes uppfattning blev att jag är en tjej som kämpar med det mesta i vardan och sällan ger sig.  Det stämmer nog. Underligt att läsa mina egna beskrivningar ur någon annans synvinkel.  Att anpassa sitt sätt att göra saker efter sin så begränsade funktioner på det vis jag gör lät plötsligt absurt.

Det är som sagt än så länge bara förslag till beslut. En handläggare har utrett min ansökan och skrivit förslaget. Nu får jag chansen att kommentera innan en helt annan handläggare som inte har någon uppfattning av mig tar ett beslut. Min envisa karisma hjälper mig inte längre än hit.  Men enligt min jurist tar de sällan ett beslut som går emot förslaget.