Vad jag velat göra länge, men inte vågat.

Igår gjorde jag en stor förändring i mitt liv.  Jag tog ett stort beslut som jag velat göra länge men inte vågat. Jag sa upp kontraktet med mitt assistansbolag. Det är stort för den  som får rätten att ta mina assistanspengar får väldigt stor makt i mitt liv. Ända sedan arbetsledaren bland mina assistenter sjukskrev sig för utbrändhet har jag egentligen redan på allvar vetat att jag ska ta tag i saken och byta bolag, men jag ville inte stressa. Jag ville välja ett nytt bolag som kändes tryggt och bra först.

Jag skickade ut mail med frågor till 16 olika assistanssamordnare. Min mamma samlade ihop svaren vi fick tillbaka i en kalkyl så jag lättare kunde jämföra dem. Det tog ett tag. Jag funderade mycket. Till slut valde jag fyra assistanssamordnare som jag bokade in möten med här hemma. Innan mötena skickade jag över min nuvarande assistansbudget och assistansbeslut från FK. Det är väldigt privata uppgifter att lämna ut, men på så sätt kunde jag få svar som verkligen stämde in på de behov jag har.

Jag har verkligen lärt mig sjukt mycket under hela processen. Hur det till en början kan låta väldigt bra men vid närmare titt bara vara Blaha. Hur kreativt pengar kan försvinna in i företaget utan att jag som kund ser det. Hur otroligt olika regler och lagar tolkas beroende på vem som pratar. Att alla pratar om kundens bästa men i slutändan handlar det alltid om pengarna. Ett assistansbolag erbjöd mig 10 000 kr som en muta. De sa förstås inte så men det var ändå väldigt övertydligt.
-.. och när du går över får du 10 000 kr att göra vad du vill för.
– Jaha, hur då menar du? Vad ska de gå  till? Frågade jag för jag trodde förstås att jag uppfattat fel.
-Vad… du… vill. Det kan ju bli oförutsedda kostander när man byter assistansbolag.
– Ehm… okej.
Efteråt var jag tvungen att fråga både min man och min assistent som också varit med om jag inbillat mig det hela. Tio tusen kronor är skitmycket pengar för en enskild person, speciellt om man lever på t.ex. sjukpension.

Jag skulle absolut inte ta emot de pengarna. De är inte mina. De är skattebetalarnas. Om jag behöver dem för att bekosta något åt mina assistenter vore det en helt annan sak. Om jag lagt ut pengar, visar upp kvitto och sedan får tillbaka det jag lagt ut. Men inte ”vad… du… vill…” Det är svineri!

Att välja mellan de fyra samordnarna jag träffat var väldigt lätt.  Jag kände direkt vid mötet att ”De här är bra människor.” Jag kommer ha full insyn i ekonomin 0ch stor kontroll men samtidigt få all hjälp jag behöver.
Framförallt får jag ett väldigt bra upplägg av vikarier på jourlön så jag slipper panikkris varje gång det saknas en assistent. Det är det absolut bästa!
Eftersom företaget inte tar ut någon vinst är administrationsavgiften låg så jag kan höja assistenternas löner och få mer över till assistansomkostnader. Om de nu inte totalljuger om ALLT kan det här bli riktigt, riktigt bra.

Sedan har det gått ett litet tag. Jag hade så mycket annat att tänka på, men så här om dagen fick jag veta saker som gjorde att jag bara kände att jag vill inte vara kvar en  dag mer än nödvändigt. Jag bokade ett möte med det nya bolaget och pratade igenom vad jag behövde för att kunna byta. Jag hade sedan innan bestämt att även om de går med på allt jag ber om jag skriver jag inte på något idag. Jag behöver 24 timmars väntetid så jag inte tar några förhastade beslut. Det behövde jag inte ens tänka på för de ville inte skriva papper förrän allt var löst med mitt gamla bolag. Skönt.  Mitt assistansbolag släppte mig utan uppsägningstid mot en kostnad på ca 22 000 kr från de som tar över mig.

Det känns så skönt att ha tagit tag i det. Från 1 juni är jag kund hos det nya assistansbolaget.

 

Är jag inte en människa med självbestämmande rätt nu plötsligt?

Hela situationen med tillfälliga vikarier har varit tuff, men jag har stått ut. Mitt assistansbolaget var snabba med att ordna upp situationen när mina ordinarie assistenter blev sjuka. Jag var verkligen jättelyckligt över att ha dem då, men nu vet jag inte vad som hänt. Att jag sen i måndags inte informerats alls om vem som skulle komma och jobba. Inget schema alls. Det kändes lite ”va, fan!” Att det tisdag morgon dyker upp en vikarie jag inte känner mig bekväm med kändes lite ”skit också, men okej då.” När hon sen berättade att hon bokats in hos mig två veckor framöver fick jag en ångestattack. Ingen blev mer förvånad över det än jag själv. Jag kände bara hur jag fråntagits min rätt att veta vem som kommer hem till mig och nån på ett företag planerar en bra bit framöver utan att alls höra vad jag har för önskemål eller behov. När vi talade om de tillfälliga vikarierna gällde det bara ett par, tre arbetspass. Det kunde jag ha tålamod och ta mig igenom, men jag fick inte ens chans att förbereda mig på det här.

När attacken gått över och jag kunde andas igen smsade jag två av mina vanliga vikarier och fick veta att ingen av dem fått frågan om de vill ta några pass hos mig framöver. ”Men då!!” Jag bestämde mig för att efter imorgon tar jag tillbaka kontrollen och vill välja även tillfälliga vikarier. Jag ringde mitt assistansbolag och berättade vad som hänt och hur jag kände. Jag fick ett långt mail som svar. Det gick i princip ut på att nu får du göra som vi tycker.

Ett litet utklipp: ”Därför fanns bara X att sätta in och som jag skrivit tidigare så är vi väl medvetna om att detta inte är och känns bra men vi måste som företag säkerställa din assistans och veta att du har en assistent hos dig.”

Jag blev skitledsen. Känslan jag fått av att de glömt bort att jag är en människa med självbestämmanderätt blev bekräftad. Jag funderade en kort sekund på att skriva ett brev och visa exakt hur  jävla ledsen jag var. Varför kunde de inte bara skriva ”Tyvärr är det inte säkert att vi kan hitta en annan på kort varsel. Hur vill du lösa det?” Jag är en vuxen människa, jag har inga kognitiva besvär och jag kan ta egna beslut. Istället skrev jag ett kort och oförhandlingsbart svar:
”Hej. Jag vill fortfarande veta vilka tider X jobbar.  Det känns väldigt obehagligt att inte ha fått schema. Efter i morgon vill jag inte ha X här. Hur jag löser det är upp till mig. Troligtvis åker jag hem till min pappa med ottilia. X är inte längre ett alternativ. /Frida”

Jag fick inget schema alls. Jag fick inget svar heller, men mitt queenbee är tillbaka. Min assistent Elin som är arbetsledare. Assistansbolaget bad henne fråga mig om de kunde anställa nån som hette Malin. Jag lät hälsa att Malin kan komma över på en fika så får de ett svar sen.

Dagen efter, alltså igår, åkte jag och Ottilia hem till min pappa på landet där jag är uppväxt och sov över. Det var skönt  att bli ompysslad. Skönt med en paus.
Jag sov gott. Sven hämtade oss när han slutat jobbet på förmiddan. När vi kom hem sov jag ett par timmar till.