En duschstol som inte såg ut som en duschstol

När vi flyttar behöver jag en najs duschstol. I dagsläget har vi badkar med en enkel duschplatta. När jag tog en titt på vad kommunen erbjuder tänkte jag direk: aldrig! Jag vill inte att mitt hem ska kännas som en vårdinrättning.- Har man inget val så har man inget val utan får ta vad som finns, men jag tror att jag kan hitta något annat alternativ som kan  fungera för mig. Så började jag googla…

 

 

 

 

På spinaltips.se hittade jag tips om den här stolen. (Klicka på bilden för att komma till sidan.) Den ser snygg ut och finns i massvis av färger. Jag är formad så vattnet rinner bort bra. Det är faktiskt en trädgårdstol egentligen, men det kan en inte tro. När jag googlade trädgårdsstolar i plast till detta ändamål märkte jag att de flesta av den har metallben eller så syns det för tydligt att det är trädgårdsstolar.

Etac har tagit fram en duschstol som… ja, den är ingen fröjd för ögat kanske, men helt ok. Det som tilltalar mig med den är att de gjort den riktigt skön. De flesta duschstolar är bedrövligt obekväma, speciellt de som är gjorda med hjul på.

Det enda som oroar mig med den här stolen är hålet i sitsen. Säkert väldigt praktiskt.när man ska tvätta sig, men jag tänker ”toalett” när jag ser den och tror att andra som ser den också gör det. Kommer andra tro att jag kissar i duschen? Vilka bilder kommer de få när de besöker vårt badrum. Kommer den mentala bilden ploppa upp varje gång de pratar med mig sen. Jag skulle önska att min duschstol inte fick en att börja fundera på hur den används och den här stolen får en ju att fundera.

Man kan alltid köpa en genomskinlig stol. Då slipper man se den över huvudtaget. Det är ingen bra idé, men det är en idé ändå.

Annars kan en ju sluta krångla till det för sig och bara åka till Ikea och köpa en av deras plaststolar som fallen en i smaken. Frågan är vad de tycker om att jag  provsitter naken i butik? Man måste ju veta att det blir bekvämt,va!

 

 

Om att resa utan handikappanpassningar

Det kändes nästan overkligt att komma hem igen. Inte bara för att det är 40-50 grader kallare än på Bali, utan för att helt plötsligt befinna sig i sitt hem där allt är anpassat för en.

Hotellrummet på Bali var inte handikappanpassat alls. Inga breddade dörröppningar, ingen sittplats i duschen, inga armstöd vid toaletten… Jag visste om det innan jag reste men tänkte ”det löser sig nog” och det gjorde det också. Funktionsnedsatta människor har det väl alltid funnits även om de enligt djungelns lag lär dött unga. På nåt sätt har ju de klarat sin vardag utan mina fancy hjälpmedel. Det innebar förstås två saker: enkla obekväma lösningar och att ta emot mycket hjälp från omgivningen. Några exempel på obekväma lösningar var att med assistentens hjälp ta sig ner i badkaret och duscha sittandes där eller att vi släpade in en klumpig träpall i badrummet som jag kunde hålla mig när jag satte mig på toa och sitta på när jag tvättade händerna. Innan vi tog in pallen blev jag direkt smärtsamt medveten om min dåliga balans. Den där tunga pallen en effektiv säkerhetsanordning och viktig eftersom jag inte kunde få in rullstolen i badrummet. Nästa gång jag reser och inte kan få ett handkappanpassat badrum tänker jag släpa med mig duschbrädan från mitt eget badkar och ett handtag som man kan sätta fast temporärt på väggen vid toaletten och duschen.

Det fanns ingen taklampa på hotellrummet, bara ett antal smålampor här och där. Det gjorde att jag såg väldigt dåligt. Jag såg bara det som var precis framför mig så och ingen ting om jag blev bländad. Det var besvärligt att vänja sig men vi spenderade mesta tiden ute ändå.

Jag kunde ta mig ut på altanen själv med rullstolen, även om det var smalt och krångligt, men ner från altanen behövde jag hjälp. Rampen var för brant. Jo, rent tekniskt kunde jag ta mig ner. Jag provade och det sa *pang* när vi landade, jag och rullstolen. Inte så snällt mot rullstolen som man ju inte vill riskera att den packar ihop under resan så jag fick snällt hålla mig ifrån att ta mig ner från altanen själv. I vardagen här hemma i Sverige skulle jag aldrig acceptera att ha det så. Även om jag har assistans är det skitviktigt att jag kan ta mig ut själv när jag vill. Men under en semester kan jag leva med det under begränsad tid.

Var det värt det, att offra bekvämlighet och viss självständighet för att kunna besöka ön Bali? Hell yeah! Det var en skitball resa som jag gärna gör om trots Balibelly och 35-timmars hemresa. Jag har lärt mig väldigt mycket under resan, fått nya inspirationer och kunskapen. Vem vill gå miste om det?

Litegrann om garden hills

Jag kurar ihop mig i soffan hemma i min dragiga lägenhet. Att komma hem till kylan var smärtsamt. Som när man att kliva ur poolen efter att simmat runt viktlös och obehindrat i vattnet och sedan på stadig mark känna hur tung och klumpigt man rör sig på land igen. Återupptäcka sin dåliga balans och sina svaga ben. Nä, den svenska vintern är inte min kompis! Speciellt inte när jag polat stadigt med den thailändska vinter en månad.

Vad fort en månad gick, bara så där. Vad fint vi haft det och vad många minnen vi tar med oss hem. Jag är onekligen stolt över att jag ridit barbacka på en elefant. Jag minns inte ens hur jag kom upp på den liggande jättefanten. Alla roliga marknader vi besökt, speciellt Cicadamarknaden som var helt underbar med all konst, lokala designers, påhittiga hantverkare och fantastiska restaurangpark. Allra mest kommer jag förstås sakna vårt hem på Garden Hills.

Vi bodde i ett nybyggt hus på 115 kvadratmeter med två sovrum och öppen planlösning. Det fanns inga väggar mellan kök och allrummet så det blev väldigt öppet och lätt att röra sig. Emma (assistenten) fick ett eget sovrum. Ottilias säng släpade vi in till det större sovrummet där vi utan problem fick plats med alla tres sängar. Innanför svårt sovrum hade vi ett eget badrum med både inomhus dusch och utomhusdusch. I sovrummet hade vi också en långvägg med skjutbara glasdörrar som ledde rakt ut till jacuzzin och uteplatsen. Gött! Det fanns även ett mindre badrum i huset som kunde  ha lite mer som sitt. Både badrummen och köket var snygga och fräscha.

Ägaren har planer på att handikappanpassa fler. Nu när vi var där var det två likadana hus som anpassats. Under våra första två veckor bodde ett trevligt par i det andra huset, Stefan och Anna. Vi hittade på en del ihop. De sista två veckorna bodde en barnfamilj i det andra huset med en flicka som var något år yngre än ottilia. Dem umgicks vi också mycket med. Anna, Axel och Wilma.

I huset mitt emot vårt hade Garden Hills sitt gym och spa. Priserna f ör olika behandlingar låg något lägre än på massagemottagningarna inne i stan. För en svensk femtiolapp fick du en timmes thaimassage.

Vid sidan av gymmet och vårt hus låg restaurangen och emellan husen låg den stora poolen som förstås var vårt favorit tillhåll. Istället för stege eller trappa ner i poolen hade de byggt en sluttande backe ner i poolen. Det fanns också en vattentålig rullstol man kunde använda. Själv hoppade jag förstås ner i poolen men använde gärna rullstolen för att ta mig ur. Jag provade att rulla ner i poolen själv en gång. (Bara för att prova.) Det är inget jag rekommenderar. När man kom ner i vattnet blev man så lätt att hjulen inte fick fäste. Det är bättre att ha någon bakom sig som håller i rullstolen. Hade man bara det var ju rullstolen helt kanon att ha. De håller också på att ordna med en lift som kan lyfta ner en person direkt i vattnet. Ottilia och Wilma hade förstås störtkul i poolen.

Restaurangen var också trevlig och när vi skulle ner räknade vi med att den skulle vara dyr men det var den inte. De serverade god thailändsk mat till bra pris. En Pad Thai kostade 50 bath till exempel, det är ca 12 svenska kronor. Varje fredag anordnade de en ordentlig buffé. Då var det fullt i restaurangen må jag säga. Det var uppskattat och alltid väldigt trevligt. Det hände inte sällan att man blev bjuden på någon exotisk frukt efter maten. Mums!

I helgen kommer det nog in lite bilder här också…