I <3 dövblindtolkning

Sitter här i soffan på morgonkvisten och  mumsar i mig bacon och ruccolasallad. Jag har vinkat av Ottilia till dagis efter en sovmorgon då vi lekte frisör. Det gick som vanligt till så att jag fick börja vara kund.  Hon fäste så mycket krimskrams som möjlig i mitt centimeterkorta hår och konstaterade snart att det där skulle se snyggast ut i hennes hår. Vi flyttade över krafset och hon var redo för dagis.

Nu halvsitter jag och pustar ut. Jag förväntar mig en väldigt lugn dag, precis som igår. Jag gjorde ingenting igår förutom att vila. Idag kommer jag troligtvis få besök från P4 som vill intervjua mig om personlig assistans. That´s it! Lagra energin så jag orkar göra av med den imorgon på jobb och träning.

Jag sitter här och tänker tillbaka på den där barnvälsignelsen igen. Jag hade dövblindtolkar som stöd igen och den här gången funkade det himla bra. Jag använde mig av avståndtolkning. Då sitter tolkarna framför mig där jag ser bra. Det var lite fix och trix med det där. Jag behövde ha tolkarna rakt framför mig eftersom det var motljus från fönster på sidorna. Talarstolen hamnade som en bra bakgrund för tolkarna men var samtidigt i vägen. När vi väl börjat märkte jag att jag behövde ha tolkarna längre bort ifrån mig och då gick det inte att backa så mycket. Nästa gång är jag en erfarenhet rikare och vet att jag behöver lite med avstånd. Nu var tolkarna smarta och satte sig i trappen till scenen. Det blev lite mer avstånd och de fick teckna litet och nära munnen.

Bra gick det ju i alla fall. Pastorn var riktigt bra på att använda micken. Jag tycker att det känns väldigt skoj att jag även om jag får allt teckentolkat också får höra rösterna. Kolla på en textad film utan ljud så förstår ni vad jag menar. Det känns så himla kul när man får den där upplevelsen av att man kan ta del av en seremoni, utan  att sticka ut och sno uppmärksamhet från huvudpersonen för dagen.  Jag har suttit så många gånger utan att höra. Accepterat att jag för tillfället får nöja mig med att bara vara där. Andra gånger har jag suttit på ständigt påmint en talare om att använda micken. Det kändes väldigt bra att få höra utan att störa någon i lördags. Väldigt bra.

Jag suger den söta karamellen en stund…

Energibudget damn it!

I torsdags släpade mig och mina värkande lemmar tillbaka till jobbet. Härligt att vara tillbaka men min fokus var inte på topp. Jag var ett riktigt jäkla klantarsel hela dagen rent utsagt. Jag råkade av misstag skriva ut 200 kopior av en ofärdig intresseanmälan. Det var första dagen ute med rullstolen efter att den uppdaterats med nya tippskydd. De nya sticker ut längre bakåt än de gamla så varje gång jag backade eller vände körde jag emot något. Jag kände mig ganska hopplös hela dan faktiskt, men ibland ska man ju bara ha såna dagar. Det är bara att skratta generat mot skiten och sen åka hem och sova.

Fredagen gick bättre och jag kände mig också lite piggare. Vädret har definitivt börjat vända.

Jag har unnat mig en lugn helg med mycket vila på soffan. En enda rolig sak har jag prioriterat upp över det. Mitt sysslingbarn Sigrids barnvälsignelse och 1-årskalas. Inom vår frikyrkliga baptisktfamilj har var inte barndop, man har en barnvälsignelse där man lätt och slätt ber för att barnet ska få ett fint och tryggt liv. Utöver det är det ”same shit diffrent name”.  Släkt, mat, fika, glädje, presenter och kramar. Skitmysigt. Jag hade inte lika ont i kroppen som tidigare i veckan utan var bara väldigt trött. Ganska komiskt när en sysslingkusin (sysslings kusin) utbrister hur härligt man lyser upp hela stället trots att man egentligen känner sig som ett sakta ruttnande Vasaskepp. Det är nog så att jag när jag är trött och gärna vill orka något trevligt överkompenserar och smilar upp mig så utav bara fan. Jag hade väldigt trevligt i alla fall. Roligast på hela kalaset var helt klart att leka en stund med lilla Sigrid. Jag älskar småungar som inte kan prata, de är så lätta att kommunicera med. När de väl börjar prata fattar man inte ett ord av vad de säger.

Det var trevligt. Väl efteråt mådde jag förstås skit. Så är det när man lever över sina energitillgångar. Ibland så det vara värt att överkassera om man inte gör det för mycket. Jag har ju också valt bort saker som jag gärna velat göra. Som ett spontant besök av min bästis från Stockholm och att gå på ost- och vinmässan (när jag dessutom kunde ha sällskap av min bästis från Stockholm. God damn it!) Jag har aldrig gått på ost- och vinmässan. Den ligger alltid under den tiden av året då jag mår skit så det prioriteras alltid bort varje år. Varje år. Min bästis finns ju kvar hela året i alla fall. Vi får ses en annan helg.

Idag är den mest bara en bekväm pose i soffan som gäller. Ottilia har skämt bort mig med picknick på golvet. Jag sa först att jag inte kan sitta på det kalla golvet. Då dukade hon upp med flera lager filtar, täcken och kuddar så det blev varmt att sitta. Lite rörd jag blev. Hon har också envist, trots mammas frånvaro, bakat ”snacks”. Jag fick receptet och det är så här. ”Man skär gurka i bitar. Sen mosar man plommon och blandar med mosade nötter. Sen brer man det på gurkbitarna och sticker en tandsticka igenom. Det måste serveras på kvällen.”

Nån som vill smaka?

Hiroshima-tinnitus

Senast jag skrev var i söndags förmiddag. Sedan dess har radiotystnad härskat i bloggen. Hiroshima-tinnitusen har nämligen hållit i sig och jag har inte kunnat använda cippen. Jag är extremt ljudkänslig så fort jag försöker ta på den. Jag släpade mig ändå envist iväg på barnvälsignelse i söndags som hölls på en äng långt ute på landet. Vi lyckades aldrig förstå vägbeskrivningen och kom vilse. I 45 min snurrade vi runt på småvägarna. Ena stunden var vi omgivna av en skock får, andra stunden övergick vägen till att bli en stig. Vi missade välsignelsen och mötte upp sällskapet vid församlingshemmet istället där vi fick lite fika. Jag hörde inte ett skit men bemärkelsebarnets ingifta morbror var hörselskadad så vi satt och tecknade med varandra lite hafsigt. Vi stannade inte på maten utan åkte hem så jag fick lägga mig.

Igår vilade jag hela förmiddan. På eftermiddan hade jag arbetsintervjuer i jakt på en ny assistent. (Mer om det senare.) Höll en intervju, sen hem och lägga sig, sen två intervjuer till. Idag har jag bestämt mig för att det är dags att vila på riktigt. Stryka allt i kalendern och verkligen bara vila. Jag sjukskriver mig både idag och imorgon vilket känns lite smärtsamt för imorgon är det stor sommarfest med jobbet. Det kommer att bli mycket ljud så jag vet och känner att jag gör rätt. Jag är besviken för det har gått så bra med CIt den senaste tiden. Jag har riktigt skrutit om hur bra det gått för att plötsligt utsättas för denna totaldykning. Jag spekulerar i om det beror på att jag sovit helkasst den senaste veckan eller för att jag utsatt mig själv för hög ljudvolym i helgen. Vem vet? Inte värt att plåga sig själv över.

Back to bed! Now!