En annan konstig berättelse

Jag försöker köpa så mycket möjligt begagnat när det kommer till möbler, kläder och sånt tjafs. Det känns schysst mot moder jord. Jag har i några veckor letat efter en bra, smal byrå till Ottilias rum och hittade ett på blocket idag som jag skulle hämta inne i stan.

Det var en aning rörigt redan från början. Jag hade nämligen fått en adress och en tjejs mobilnummer. Inget namn. Hon skulle inte vara hemma. Hennes sambo skulle hjälpa min assistent att bära ut byrån till bilen. Jag hade varken namn eller nummer till honom. Jag använder mobilnumret jag fått och söker reda på hennes efternamn på Eniro. Det blev ännu lite mer rörigt när båda batterierna i mina cippar (små hightechapparater som jag hör med) dör och vi upptäcker att extrabatterierna också är döda. S-K-I-T-!!! Vi har rutiner i assistansen för att se till det inte sker. Det är ett antal olika batterier som måste laddas för att min vardag ska gå runt och det brukar funka skitbra. Men nån gång ibland brister det. När assistentbyte sker samtidigt som andra saker inträffar till exempel. Då går det som det går och shit happens.

Efter lite bök, lite ”vi vänder här och kör tillbaka” och lite ”det här kan inte vara rätt gata. Vad ser du utanför bilen?” hittade vi bakgården tjejen sagt vi kunde stanna till på. För att kunna få in byrån i bilen har vi dumpat rullstolen hemma så assistenten lämnar mig ett ögonblick i bilen och går iväg för att hitta sambon och byrån. Medan de bär ut byrån sitter jag i bilen där allt är mörkt. Jag märker att nån öppnar dörren på min sida. Jag lyster en avläsande hand som vi med dövblindhet automatiskt gör men ingen tar den. Jag säger högt:
– Jag varken hör eller ser här, så glöm det!
Dörren stängs och jag tänker att det där var nog kanske inte min assistent. Då ser jag två baklyktor lysa framför bilen. Vi kanske står i vägen för en annan bil? (Det gör vi.) Samtidigt märker jag hur min bil börjar skumpa och röra sig mysko. WHAT?! Kommer min bil puttas bort och ner i svartån nu? Hjälp!

Alltså att bli totalt döv och blind emellanåt och inte alls veta vad som händer omkring en kommer jag aldrig vänja mig vid. Jag fick efteråt veta att personen som öppnat dörren var just en arg bilförare som inte fick ut så mycket av att vara ilsken mot mig så han smällde igen dörren. Min assistent och bärhjälpen kom ut i samma veva, förklarade för honom att vi strax skulle åka. Arga bilisten satte sig i sin bil. Byrån lyftes in i bilen och fick den att skumpa. Assistenten kommer in i bilen och ser en lätt skräckslagen Frida.

Byrån jag köpt är fortfarande kvar i bilen. Jag har ännu inte sett den. Att få in den blir ett projekt för morgondagen. Förhoppningsvis när det är ljust och cipparna fungerar igen.

Folk är verkligen skitstövlar.

Det är vad jag känner när jag sitter på bilverkstan och går igenom skadorna på min bil. Det är en lång lista. I december stod min bil parkerad utanför Marieberg Galleria i Örebro. Den stod mitt i smeten av parkerade bilar. Någon har kört på den ordentligt och sedan smitit från brottsplatsen. Nu får jag också veta att de underliga reporna på bilfönstret inte kan ha uppstått av påkörningen. Någon har tagit ett vasst föremål och ristat in sträcken i bilrutan. Somliga lämnar en lapp på bilrutan med en ursäkt, men den här personen ville verkligen bara förstöra. Kanske valde personen bilen på måfå. Kanske ville någon förstöra för just mig.  Kanske var det verkligen en olyckshändelse, men varför repa fönstret?
Det var mörkt på parkeringen och inga vittnen. Polisen har lagt ner sin förundersökning. Jag har en bra försäkring. Jag får bilen lagad och behöver bara betala en självrisk. Eller kanske två eftersom reporna på glaset inte orsakades av parkeringsolycka vilket jag angett  som orsak till skadorna.

Höstmornar

Det är min sista semesterdag idag. Jag ser fram emot att återvända till jobbet. Jag har ju ett ganska roligt jobb så jag känner inte alls den måndagsångesten som Facebook färgas av just nu. Däremot känner jag stor motvilja till att återgå till Ottilias morgonrutiner. Att försöka få upp en unge ur sängen som bara vill sova, ordna frukost till en som inte vill äta, tjata hål i huvudet på na så hon gör sig klar och få iväg den levande stoppklossen till bussen. Efter första skolveckan är det varje morgon mer hopplös än den förra trots evig uppmuntran och profylaxandning. Nu börjar Sven jobba natt också, så nu måste hela rutinen ske utan att han väcks.

Man skulle kunna önska att det var skolan det var fel på. Att hennes lärare slog henne med jättelinjalen som hälsning var morgon, att det bodde huggormar i skolbänken eller att maten smakade fis. Då skulle man bara kunna byta på skolan och skälla på kommunen. Men nej, sån ”lycka” har vi inte. Ottilia  trivs i skolan. När hon kommer hem därifrån berättar hon att hon haft roligt och att maten var så himla god. Inte en enda orm på hela skolområdet.
På morgonen vill hon dock inte dit. Varför då, gumman? Tråkigt. Man måste vara inne och ute.
Eh, va?
Jag fick ingen vidare förklaring.

Nä logiskt tänkande och föräldraskap har ingenting med varandra att göra.
Nu är det bara att tacka universums allmäktighet för att morgonen är över och att eftermiddan då skolan är bäst ligger framför en. Då har jag lovat både Ottilia  och mig själv att vi ska göra nåt kul ihop.

N

Att skriva en annons

Nu när vi hittat en bil som vi vill anpassa och var det igår dags att påbörja försäljning av vår nuvarande bil. Vi älskar vår bil. Om det inte vore så att vi skulle anpassa en bil och veta att den här måste hålla minst 8-10 år innan vi kan anpassa en ny bil hade vi inte kommit på tanken att sälja bilen. Den är bara tre år gammal.

I går skulle vi lägga ut en annons på blocket och då blev våra könsroller förbannat tydliga. Inte minst för att Sven drack öl, tittade på VM och spelade candy crush samtidigt som jag var trött och överseriös. Jag hade varit ute och fotograferat den svarta skönheten. Prova att fotografera en metallicsvart bil i besvärligt starks kvällsljus med hårda skuggor. Det är en riktigt pain in the ass och nu ville jag bara få bilen såld snabbt och lätt medan Sven ville  göra överlycklig försäljning. Han ville att vi skulle lägga oss strax över vad andra liknande bilar på blocket låg på och jag ville lägga mig under. Han var dock inte svårövertalad, medan jag var totalt orubblig och kompromisslös. Helt jävla omöjlig var jag och snackade omkull honom varje gång.

Han ville skriva in tekniska förkortningar och fackspråk medan jag raderade det och istället skrev in vanliga svenska ord som vem som helst kan förstå. ”Miljöbil som drivs på etanol/bensin” istället för ”ECO2FLEX FUEL.”

Han var dock på gott smålulligt humör och godtog min diktaturstil. Annonsen blev nog ganska bra i slutändan

Spana in den här

I did it my way

Här om dagen åkte jag till Stockholm för ett styrelsemöte med FSDB familjesektion. Vi är i full gång och planerar familjeveckan som äger rum varje sommar och det är skitskoj.
Det kan bli till ett nästan larvigt stort projekt att ta sig till ett styrelsemöte med hjälpmedel och allt. Boka riksfärdtjänst om det är kallt ute, boka tolkar, planera för assistenten osv osv… Den här gången tog vi bilen istället och det gick supersmidigt. På morgonen hade vi två assistenter, jag och Ottilia. Vi var tvungna att åka 07.30 och på det här viset behövde Ottilia inte gå till dagis okristligt tidigt.

Vi kom iväg och vädret var perfekt att åka i: molnigt. Jag hade med att dokument som skickats ut inför mötet nerladdad i min iPad så jag satt och klurade på förslag till familjeveckan och småpratade med min assistent Elin. Vi körde lite fel men hann ändå fram i tid.  Att vara i SRF-huset är spännande. (Synskadades riksförbund.) Många som jobbar där är synskadade och det är en skön och trevlig atmosfär. Vart och vartannan kontor har en ”barngrind” i dörröppningen och innanför finns en ledarhund som följt sin matte/husse till jobbet.

Mötet tog fyra timma med lunchen inräknad. Efteråt lade jag mig i vilorummet och somnade som en sten. Skönt! Elin väckte mig en halvtimme senare och så drog vi vidare. Min bästis Annika bor i stockholm nämligen så vi hade stämt träff på globens shoppingcenter där hon jobbar. Vi var lite hysteriska när vi skulle hitta parkering. I parkeringshuset skulle de ha 25 kr per halvtimme.  När man har tillstånd för handikapparkering behöver man inte betala på kommunens parkering och då blir man helt plötsligt skitsnål med parkeringspengar har jag märkt. Vi snubblade till slut över en handikapparkering och blev lite larvigt nöjda.

Att träffa min vän var helt underbart. Vissa människor får en att må så bra. Vi fikade först och gick sen upp till hennes  kontor och gjorde husesyn.
Sen bar det av hemåt då vi självklart också körde lite fel. Ändå kändes det som en väldigt smidig resa. Igår var jag väldigt trött som följd men jag orkade ändå jobba och det kändes bra.

Det känns skönt att veta att jag kan åka till Stockholm över dagen utan att det kostar hälsa och sjukskrivning efteråt.

Skönt med ett psykbryt ibland

Idag har inte varit en av mina mest angenäma dagar. Psykbryt och pladask flera gånger om. Det här med kyla och lång vinter äter upp en inifrån.  Jag har den senaste tiden gått runt med helkass självkänsla. (Jag gör ingenting bra. Misslyckas hela tiden. Jag suger på mitt jobb och Sven tycker inte om mig. Han kanske älskar mig, men han tycker INTE om mig. Alls.) Även om man nyktert vet att allt det där nog inte stämmer utan är en form av ångest så sitter känslan av värdelöshet kvar inom en som en svart klump. Det är svårt att ta till sig något positivt. Jag har tryckt undan känslan och fokuserat på det enda som alltid känns rätt och bra: att vara mamma. Även om trots trycker ner ens självrespekt i backen emellanåt så är föräldraskapet jordens största egoboost.  Få vara behövd och nödvändig i alla lägen av en liten palt man älskar mer än allt annat tillsammans. Egoboost! Det jobbiga trycker jag undan för det stämmer ju ändå inte utan är bara rädslor skapad av ångest. Till slut säger det kaboom.

Min man, den stackarn, reagerar som vanligt med att dra sig undan och börjar ignorera mig.  Kaboom.

Mitt första psykbryt kom i bilen när han oupphörligt och olidligt gnällde över trafiken omkring oss.
”Du,  jag har så jävla ont i ögonen nu. Jag mår inte bra och orkar inte höra det här.” Sa jag. Den intet ont anande mannen fortsätter mumla svordomar över trafiken tills vi kommer till en rondell och då påbörjar en föreläsning jag hört lite för många gånger förr.
”Det finns två STORA problem med rondeller i Sverige. 1. Folk som inte vet hur man…” Där vrålar jag rakt ut, vilket avbryter honom.
”JAG ORKAR INTE HÖRA. JAG TAR LIVET AV MIG OM JAG MÅSTE HÖRA ETT ORD TILL.  JAG HAR O N T!
Mmmm, det hade kunnat sluta där. Men det gjorde det inte. När han skulle hoppa ur bilen för att hämta Ottilia på dagis. När jag ska ge honom en hejdåpuss lipar han åt mig istället lite retsamt. Det hade kunnat vara gulligt. Kanske till och med rart, om hans fru inte varit mitt i psykbryt-land.
”DITT AS!!”
”Vad?”
”Måste du jävlas med mig nu? DITT AS!”
Han plutar då med läpparna för att få en puss.
”Du får ingen jäkla puss!” spottar jag ilsket.
”Ha! Vilket straff då!”
”GAH!!!”
När jag senare kom hem fick jag nästa psykbryt över liksom ingenting. Sen har jag bölat. Nu känns det lite bättre. Som när man hållit upp  en tung stenbumling och till slut släpper den. Det dammar när den landar. Man sträcker på ryggen och känner hur det knakar lite skönt  i den.

En skitbred ruta till mig!

Att få köra runt sig själv och sin rullstol idag med hjälp av joystick kändes kul. Det funkade finfint att köra även om jag höll på att meja ner en och annan tant.
Framöver kommer jag och assistenterna få träna på ledsagning. Det kommer nog kunna bli riktigt bra det här!

Jag fick idag hem mitt nya (och första) parkeringstillstånd på posten. Det känns ju riktigt skönt att få ha. Jag måste dock maila dem för det har blivit ett liiiitet fel. Det står att jag i Efternamn heter Frida och i förnamn Ingham. Felvänt och felstavat.

Skit samma, det funkar än lika bra för det. Man kanske skulle ta en sväng på stan ikväll enbart för att ställa sig på en handikapparkering och se hur det känns.

En skitbra dag på Liseberg

Även om det är semester så är jag tack och lov så där trotsigt morgonpigg idag. Härligt! Bra tillfälle att skriva så fingertopparna ryker. Jag ruskar huvudet lite och försöker så hjärncellerna att vakna till liv. ”Måste vi?” –Ja, upp nu!- De vill egentligen bara mysa lite över slutet av en Jane Austen-bok, förstår ni.

I fredags morse åkte vi (Jag, Sven, Ottilia och assistenten Petra) till Göteborg. Vi bodde på ett hotel där vi checkade in och sov en stund innan vi gick till kinarestaurangen mittemot och åt lunchbuffé. Efter det skulle vi promenera ca 3 km till Liseberg, tack vare min gps (och mig kanske då) gick vi åt helt fel håll till en början. Vid fyratiden på eftermiddan var vår vandring till slut över och vi omgavs av gröna kaniner, karuseller och små regnskurar.

Liseberg hade ordnat det riktigt najs för sina funktionshindrade besökare. Jag fick ta med mig både Sven och Petra som ledsagare. Jag och Ottilia köpte varsitt åkband och de andra fick varsitt ledsagar-åkband så de kunde åka med oss. När man skulle gå ombord en åkattraktion gick det ju inte ens att komma in med rullstolen där kön är. Istället fick man kontakta personalen och gå in en annan (bättre) väg, oftast genom utgången. När man väl bökat och stökat för att komma ner i vagnen fick man alltid möjlighet att åka karusellen två gånger. Smart. Det var väldigt skönt att slippa köerna.

Större delen av besöket åkte vi förstås barnkaruseller men på slutet fick Ottilia hänga med Petra och köpa popcorn nån halvtimme så mamma och pappa kunde ta en sväng i de stora berg-och-dalbanorna: Balder och Kanonen. I båda fanns det förresten hiss upp. Att åka kanonen två gånger på raken utan att kliva ur födde en gruvlig huvudvärk. Det var ändå värt det. Klockan var då ändå nio på kvällen och det var dags att gå hem till hotellet.

En skitbra dag på Liseberg, så kan vi ju sammanfatta dagen.

Hiroshima-tinnitus

Senast jag skrev var i söndags förmiddag. Sedan dess har radiotystnad härskat i bloggen. Hiroshima-tinnitusen har nämligen hållit i sig och jag har inte kunnat använda cippen. Jag är extremt ljudkänslig så fort jag försöker ta på den. Jag släpade mig ändå envist iväg på barnvälsignelse i söndags som hölls på en äng långt ute på landet. Vi lyckades aldrig förstå vägbeskrivningen och kom vilse. I 45 min snurrade vi runt på småvägarna. Ena stunden var vi omgivna av en skock får, andra stunden övergick vägen till att bli en stig. Vi missade välsignelsen och mötte upp sällskapet vid församlingshemmet istället där vi fick lite fika. Jag hörde inte ett skit men bemärkelsebarnets ingifta morbror var hörselskadad så vi satt och tecknade med varandra lite hafsigt. Vi stannade inte på maten utan åkte hem så jag fick lägga mig.

Igår vilade jag hela förmiddan. På eftermiddan hade jag arbetsintervjuer i jakt på en ny assistent. (Mer om det senare.) Höll en intervju, sen hem och lägga sig, sen två intervjuer till. Idag har jag bestämt mig för att det är dags att vila på riktigt. Stryka allt i kalendern och verkligen bara vila. Jag sjukskriver mig både idag och imorgon vilket känns lite smärtsamt för imorgon är det stor sommarfest med jobbet. Det kommer att bli mycket ljud så jag vet och känner att jag gör rätt. Jag är besviken för det har gått så bra med CIt den senaste tiden. Jag har riktigt skrutit om hur bra det gått för att plötsligt utsättas för denna totaldykning. Jag spekulerar i om det beror på att jag sovit helkasst den senaste veckan eller för att jag utsatt mig själv för hög ljudvolym i helgen. Vem vet? Inte värt att plåga sig själv över.

Back to bed! Now!

Söndagskärlek

Hemma från lekdejt på eftermiddan hos Filippa och Carro. Ottilia blev lite kär i Lippans sparkcykel, Lippan blev lite rädd att hon skulle sno den och grät. Deras katt blev lite kär i min rullator och jag blev lite nykär i min man som både lämnade och hämtade oss så vi slapp färdtjänst. Dessutom röjde han undan hemma medan vi var borta och han blev lite galet kär i mig för att han fick sova hela förmiddan innan. Love is in the air och himla trevligt har det varit!

En varm liten bebis

Nähä, nu ligger man och lider igen. Jäkla skitfötter! Vad ska man dem till om ska ha ont jämt. Ibland har jag tänkt att det vore fint att amputera dem. Sälja dem på e-bay och bli skitrik.

Vi åkte inte till göteborg idag och tittade på bil som planerat. Dels för att stockholmstjejen som skulle titta på vår bil igår aldrig kom  och för att jag var trött. Vi åkte och hälsade på ottilias nya kusin i Hallsberg istället. Tur var det för en resa till Göteborg hade jag inte fixa. Solen var stark låg rakt i ögonen. När vi kom fram fick sven leda mig direkt till sängen.

Efter lite vila var jag med i leken igen och fick hålla i en varm liten bebis. Mys!  Käkade lunch och bakade chokladbollar. Gubbarna hängde framför fotbollen och kärringarna i köket.  Till slut hade jag dock för ont i fötterna och vi fick åka hem.

Bildspel kommer här. Första bilderna är från när Ottilia målade med vattenfärger på förmiddan. Konstverket heter ”Ottilia på en liten låda och lillebror bredvid.”

Nu har jag puder för 350 kr, men inget att pudra på det med.

Idag har varit och klippt mig efter jobbet och lunch med kollegerna. Sedan hade jag tid bokad på make up store. För 500 spänn fick jag ögonbrynen plockade och blev sminkad, sen fick jag välja ut produkter för hela summan. Riktigt härligt. 500 kr räcker inte så långt dock när bara pudret kostar 350 spänn.  Eftersom jag inte har nåt smink innan har jag nu puder, concealer (om det nu stavas så), kajal och mascara. Men jag har inga borstar att få på pudret och det med. Ops! Pudret ser dock väldigt fantastiskt ut där i sin lilla burk. Jag vågade faktiskt inte lägga 250 spänn på en puderborste. Jag får köpa mig en billig variant och önska mig kvalité i födelsedagspresent eller så.  Dags att skriva önskelista kanske. Underligt det känns med smink föresten, när man inte är van. Man känner sig som en dragqueen. Snygg dragqueen ändå.   

Hemma väntade en nedstämd man. Fy, vad synd jag tyckte om honom. Det skulle komma en tjej från stockholm vid fem och titta på bilen så han hade stressat runt hela eftermiddan för att tvätta den och få ordning på papper innan ottilia skulle hämtas på dagis. Hon dök dock inte upp. Hon har inte ens hört av sig.  Jag är lite sur över att hon plågat min man på det där viset. Hur vågar hon!

Nu sitter vi i soffan och har det skitmysigt utan att egentligen göra nåt ihop. Ahhh! Efter en stressig vecka är det helt underbart att umgås utan att direkt umgås. Småprata lite ibland och skratta om sånt som knappt är kul bara för att man är så himla jättetrött.