Etikettarkiv: dagis

En ledsagare med bus i benen

20131031-203606.jpgIdag var jag och hämtade Ottilia på dagis. Det är började mörkna och jag såg knappt nåt. Ottilia vill hålla mamma i handen så jag föreslog att hon kunde få ledsaga mig. ”Ja!” När jag ledsagas fungerar det så att ledsagaren håller en rak, spänd hand riktad framåt. Genom att böja handen åt olika håll visar hon/han/hen/den vilket håll vi ska åt eller om jag ska stanna. Nu fick alltså Ottilia axla ansvaret i mörker. Hon såg det som ett ypperligt tillfälle att busa. Först kollade hon om jag verkligen följde hennes vinkningar. Hon fick mig att snurra fyra varv och åka rakt ut i gräsmattan. Sen började leken på riktigt. Jag körde in i träd, buskar, rabatter och diverse omvägar. Jag tyckte det var lika bra att låta henne hållas för hon hade så himla kul. Så fort hon började styra mot ett nytt hinder började hon fnittra hysteriskt så jag var ganska beredd när det väl kom.

I morgon har hon sagt att hon ska leka ”Blind och ledsagare” med sin bästis på dagis. Hoppas att bästis inte kommer hem med näsblod efter att min dotter lett in henne i ett träd. Jag kanske ska förvarna fröknarna.

Om att våga cykla

Nu! Nu är det vår på riktigt. Så där så jag faktiskt kan vara ute utan termobrallor på riktigt. Igår hade jag en finfin vårdag. Jag hämtade Ottilia från dagis. Det är en härlig känsla när vintern är över och jag kan göra det igen.  Ottilia blir jätteglad över att det är jag som kommer.
Vi gick hem och plockade ut hennes cykel ur cykelboden. Hon fick den i födelsedagspresent för ett år sen man har inte velat cykla på den. Hon är rädd för att ramla. Den kom med stödhjul på men de var upphöjda så de inte gick att stödja mot. Jag har tjatat på Sven att han ska sänka ner dem men han har inte tyckt att det var en bra idé. Igår kom jag på att jag ju lika gärna kan göra det själv. 20130504-064024.jpgKnäppt att jag haft assistans i ett och ett halvt år och ändå fortfarande går och tänker att jag måste få sven att göra sånt som involverar att skruva eller spika här hemma. Puckat! Vem som helst kan ju skriva upp ett par stödhjul och pumpa cykeldäcken. Med assistentens stöd gick det finfint. Det var pilligt och lite svårt att se för stödhjulens ” rätta” höjd var mellan två skruvhål. Till slut fick vi till det och jag var lite larvigt stolt när jag presenterade den justerade cykeln för Ottilia med ett ”tada”. Jättefint, tyckte hon, men jag kanske kan cykla på den i höst istället när jag blivit lite större.
Stödhjul eller inte, hon var fortfarande rädd för cykeln. Hon är så gulligt när hon resonerar sig ur saker hon inte vill göra. ”Jag är inte så stor än och sparkcykeln passar mig mycket bättre.” Här har vi firat hennes femårsdag i en hel vecka och hurrat över hur stor hon är. Men just idag ville hon inte vara så himla stor längre. Inte just nu.
Att tvinga upp ett barn på en cykel hon är rädd för är nog inte lönt så jag föreslog att om hon vågade kunde vi åka bort till lekparken och ta med lite fika, men bara om hon rullade bort på cykeln. Annars stannar vi hemma och provar en annan dag. Efter en stund funderande ville hon till slut prova. Hon började med att provsitta på cykeln stilla och märkte att den inte välte. Assistenten hjälpte till att putta på. Hon märkte snabbt att det inte var otäckt alls och nu cyklar hon som en kung med stödhjul. *Yes!*

Det är en bra vårdag det!

Så, problemet löst…

Inte lätt att få tyst på ett barn utan att själv låta. Mina teaterviskningar drunknar i Ottilias sånger. Till slut ryter jag till och väckte säkert själv den sovande pappan. När vi flyttar till hus ska vårt sovrum INTE ligga precis vid ytterdörren. Fram tills dess tänker jag silvertejpa munnen på lilla fröken trotsig varje morgon pappa jobbat natt.

Så, problemet löst!

20120730-132727.jpg

 

Denna småbarnsmamma ska aldrig försova sig igen!

Ibland tror jag att barn är konstruerade av vår allsmäktigeskapare (Vem hEn nu må vara.) för att lära oss andra att inte stressa. Man kan gråta, skrika, slå kullerbyttor eller bedja inför Ottilia men det får henne inte att skynda sig.  Ju mer man ber henne snabba sig, ju långsammare går det. Att ta på sig en strumpa tar en kvart för varje mönster och tråd måste inspekteras och pillas på.  Alla mandarinklyftor ska läggas omsorgsfullt på rad innan de äts upp i sloooooowmooootiooon. Till slut släpper hon allt hon har i händerna och börjar byta ut merparten av orden i sina meningar till ”bajs”. ”Maaaamma, när kommer bajsen och bajsar i bajsgranen?” Jag stirrar på henne och tänker att detta är den värsta psykiska krigföring jag någonsin stött på. Hon har allt övertag för hon behöver inte ta vägen någonstans.  Inte ens FN skulle kunna rå på detta. Jag har redan mutat henne med pepparkakor, lekt lekar och vädjat till hennes tävlingsinstinkt. Inget funkar. Jag är förlorad!

Jag ska aldrig nånsin försova mig igen. Aldrig! Tack gode gud att jag är morgonpigg.

 

En världslig sak

Oh no, jag har gjort det igen. Glömt fixa lucialinne.  Det borde vara standard att det under första luckan på alla julkalendrar stod en påminnelse om detta. Varje år är det samma sak med Lucialinnet som med julpyntet: ett hysteriskt letande. Borde man inte ha en bestämd plats för den där vita lilla trasan? När jag var liten hade vi alltid luciakläderna i linneskåpet. En hel låda med lucia- och tomtegrejer får jag för mig. Hemma hos oss skulle det bli en ganska sorglig liten låda för vi har inte så mycket såna grejer. Jag är inte en sparare. Jag rensar och gör mig av med allt som inte används mer.  När jag väl kommer att tänka på det så är det nog högst troligt att Ottilia växt ut sitt nattlinne och att jag skänkt bort det.  Eller har jag bara fått för mig det? Vart har man sitt minne när man behöver honom. Jo, han kör tåg som vanligt.

Efter lite googlande kan jag konstatera att rusta, ica maxi och åhlens säljer vita nattlinnen. Plan B blir begagnade linnen på blocket. Jag borde kunna få tag på ett.

Jag riktigt längtar till imorgon. Jag har fått dövblindtolk som jag vet är skitduktigt. Förra årets Lucia var galet rolig, för Tilda och Ottilia latjade utan hämningar framför alla föräldrar. De började fäktas med glittret och busade järnet. Ottilias Luciakrona ramlade gång på gång ner över ansiktet och hon skrattade så hon kiknade.  Alla barnen hade också lärt sig teckenspråk till en sång. Jag missade dock alltihop för att jag inte såg i den mörka lokalen. När jag går tillbaka och läser i bloggen förstår jag att jag dessutom var betydligt mer deprimerad än jag minns. Vilken skillnad det är. Vilket glatt år det är i år även om jag smärtan rider mig från och till som vanligt precis som kylan.

Ett lucialinne är trots allt rätt världsligt. Något man fixar och sen är det inget problem längre.

 

 

Höstväder och höstkläder

Nu är det höst på riktigt för nu har mina termobrallor kommit fram och på. Jag går inte ens ut till tvättstugan utan vantar och termosar. Brrrr! Här om dagen var jag på stan och fikade med min lillasyster Matilda. Då såg vi vid flera tillfällen folk som gick runt i T-shirt. *ungdomspuckonbordekläsigmummelmumnmelochnublirdomförkyldamummelrättåtdom* Jag vet inte om jag lever i en annan sfär än dem med min känslighet för kyla eller om det är de som bara vägrar att acceptera att det inte är sommar längre. Sådant gör mig rätt osäker när jag ska klä Ottilia på morgonen. Hur många lager tröjor ska hon ha under sin sommarjacka? Vågar jag ta fram hennes termobrallor också eller är det för tidigt för vanligt, friskt folk? Jag tittar på assistentens kläder och frågar om hon frös på hitvägen. Utifrån det chansar jag hej vilt men skickar med extrakläder. Kör mycket på dubbla lager än så länge, fast än jag egentligen vill klä tösabiten i vinterkläderna på en gång.

20120908-085111.jpg

När storasysterfjärilen ska klä på sig

Nu sitter lilla mamma här och torkar svetten efter en intensiv lekmorgon. I går morse fick Sven och Ottilia sova vidare medan jag gick till jobbet då hon varit vaken mitt i natten. Det var sjukt lyxigt att bara glida i kläderna, äta och sen njuta av morgonen över ett kopp kaffe. Jag hade en riktigt bra dag och kände mig så pigg att folk riskerar att bli irriterade på en. När man inte har skitont gäller det att njuta av det. Jag körde på med jobb, lunch, läkarbesök och apotek fram tills tre då jag utsliten kom hem och föll i dvala. Mådde inge vidare på kvällen och förbannade mig själv för att jag alltid blir övermodig och tror att jag ska orka så mycket mer när jag har en bra dag. När ska man bli gammal och klok egentligen?!

Imorse hade jag istället gott om tid att fokusera på Ottilia. Att leka hennes lekar genom morgonens bestyr och ha tålamodet att låta påklädningen ta en halvtimme. Kläderna var väldigt, väldigt varma förstår ni. Vi fick använda flera olika redskap för att alls kunna ta i dem: blåsskruv, frysspruta och vindstav.

När hon skulle borsta tänderna var hon istället en fjäril som flög runt i hela lägenheten. Malin var mammafjäril och själv är jag fortfarande osäker på om jag var pappafjäril eller lillasysterfjäril. Ett visst ilsket utbrott över att inte få doppa mammas halsband i toaletten, men det gick över. Det tog alltså ett bra tag att få iväg storasysterfjäril till dagis men det är ju helt okej när man har tiden och tålamodet. Kul dessutom! Sedan är man helt tömd på energi och redo för sin tupplur kl 9.00 redan.

Men tänk, det har jag också tid med innan nästa planerade bestyr.

 

 

20120516-090425.jpg