Etikettarkiv: diskriminering.

Mähä, har ni inte fixat det här? Nämen, då får jag gå hem då. Hejhej!

Jag stirrar desperat på handikapphissen, men den kommer inte röra sig för det. Hela skolan är mörk och tyst, precis som den ska en fredagkväll. Utom den här delen vid matsalen, för den förvandlas till fritidsgård för barn varje fredagkväll drivet av föräldrarna. Skratt, prat och musik strömmar ut i den tysta skolan. Alla föräldrar ska anmäla sig till minst ett pass per termin då man är med och hjälper till. Jag har anmält mig till kvällens smyckestillverkning. Egentligen är jag galet trött. Jag har påbörjat en ny pencillinkur och den suger krafterna ur mig som ett vasalopp på torr asfalt. Det värker i mig och just nu känns det som att jag har tusen ursäkter för att säga. ”Mähä, har ni inte fixat det här? Nämen, då får jag gå hem då. Hejhej!” Ingen skulle rynka på näsan. Barnen springer nyfiket upp och ner för trappan.  Den modigaste börjar snart fråga ut mig. Varför sitter jag där? Varför kan jag inte gå? Varför har jag en plastpåse på foten? Vilket barn är mitt? Jag svarar på alla frågor och håller ett öga på Ottilia. Skäms hon? Är uppmärksamheten jobbig för henne? Är hon orolig?

Nä, hon är mitt uppe i mysteriet kring den fördömda handikapphissen, precis som sin pappa som förövrigt är min assistent i kväll. De och ett par ungar till är i full fart med det där, medan jag sitter strandad nedanför trappan omgiven av barn.

Till slut har man konstaterat att det saknas två nycklar till hissen och den kommer inte heller magiskt börja fungera för att man hoppar på den. (Ottilia tyckte att det var värt ett försök.) Det finns alltid lösningar, frågan är bara om man verkligen ska ta till dem. Det finns gott om föräldrar här ikväll, så verksamheten i sig har inget större behov av mitt volontära arbete. Ottilia vill dock ha mig där. Hon säger det rakt ut och det avgör saken. Sittandes hasar jag mig baklänges upp för trappan. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara, men nu är jag ändå halvvägs. Inuti kastas jag tillbaka till när Ottilia var bebis och vi bodde i en lägenhet en halv trappa upp utan hiss. Jag vågade inte bära henne i trappen så jag hasade mig alltid upp eller ner för trappen med min lilla bebis i bärsele. Ändå tills hon kunde klättra själv gjorde jag så. Jag tyckte att det var en skitsmart lösning. Då.
Utåt smilar jag och säger det här fixar sig ju! Till Sven mumlar jag att det är inte alls så här jag tänkt mig göra entré. Jag vill komma in i sammanhanget som vem som helst. Min rullstol är inte den jag är. Jag är som alla andra. Jag är lika mycket förälder som andra. Det är en bild som blir svårt att hålla fast vid när sådant här inträffar. Det är inte ett dugg konstigt att rörelsehindrade  ofta isolerar sig i sina hem.
Sven hjälper mig. Andra vuxna i trappuppgången hjälper till så rullstolen kommer upp. Man kan se att flera av dem känner sig lite vilsna och osäkra på hur de ska bemöta hela situationen. Det är först när jag kommit upp som jag frågar ”Det finns väl toa här uppe?”
Nej.
Darn, okej.

Det är allt bra knäppt. Inte det att föreningen inte fixat hissnycklar. Jag hade ju inte meddelat att jag skulle komma med min trasiga kropp.
Det är dock knäppt att det ska behövas. På en skola dessutom. Att skolan inte bara är tillgänglig för alla. Att det inte är en självklarhet.  Att det ska krävas två olika nycklar för att ta sig upp till matsalen.  Det är en bra skola, med  lärare som är måna om alla. De bokar tolkar till alla sammankomster och anstränger sig för att jag ska känna mig välkommen. Den goda tanken finns där. Lärare och personal som bryr sig är det inte brist på.  Skolan är likaväl otroligt dåligt anpassad. Gymnastiksalen där Luciaframträdandet hölls i vintras var lika svår att ta sig in i. Handikapptoaletten används som förråd för TV-vagnen.  Om skolan en dag får en rörelsehindrad elev tvivlar jag inte en sekund på att det kommer ordnas snyggare, men innan det fixas kommer eleven komma hit se en skola där hen inte har samma självklara plats som andra elever. Eleven kommer förstå att hens närvaro blir en kostnad för skolan och samhället.

Större delen av samhället ser ut så här. Den gör det för att vi tillåter det, för att vi inte tycker att jämlikhet är tillräckligt viktigt. Vi vill ha det, men vi vill inte betala för det. För det är ju så, allting kostar. Allt. Tillgänglighet, jämställdhet och social trygghet kostar. Men det gör också diskriminering, segregering, förtryck och ignorans. Det står oss jävligt dyrt!

Get away med en aning av diskriminering

Vi har bokat in ett get-away i vinter. Eftersom jag är känslig mot kyla försöker vi att åka utomlands varje vinter. Förra vintern bodde vi en hel månad i Thailand på Garden Hills resort. Det var riktigt najs. Den här gången får vi ordna något närmare och billigare så det blir en två veckors-charter till Teneriffa. Vi gör det bekvämt som sjutton för oss på schnajdigt hotell med sunwing inclusive (då ingår maten ingår 10 av 14 dagar.) Vi var där för två år sen men på ett annat hotell. Jag ser fram emot den stora härliga strandpromenaden de har i Las Americas. Att ta en öl med utsikt över atlanten. Mmm, sweet!

En grej stör mig dock i mitt glada lynne. Jag gick in på flygbolagets hemsida för det stod att man kunde boka vilka sittplatser man ville ha på planet. Då jag är rörelsehindrad och synskadad behöver jag förstås sitta i närheten av en toalett. När jag kollar upp det hela visar det sig att det kostar mellan 150-250 kr per enkelresa att boka plats. De har till och med markerat ut vilka platser de rekommenderar handikappade att boka. Jag har flugit många gånger men jag har aldrig varit med om att jag som funktionshindrad måste betala för att ha möjlighet att ta mig till toaletten under resan. Vem kom ens på tanken att införa en sånt system?
Jaja, puckat är det men jag blir inte bitterfittig för det. Jag ska kontakta flygbolaget och höra mig för vad det är för regler som gäller egentligen.

En tuff lördag som blir en underbarbart lördag

Lördagsmorgonen blev tuff. Jag hade ont i kroppen och behövde mycket assistanshjälp. Hotellet som hyrt ut ett handkappanpassat hotellrum till mig hade skitit i att informera om att frukostbuffén låg en trappa ner utan hiss. Det, plus att hotellrummet var riktigt dåligt anpassat, gjorde mig ledsen och grinig. Ingen kul dag att må dåligt. Jag bölade som en barnunge när jag skulle duscha och klä mig. Petra tittade mig bestämt i ögonen och sa ”både du och jag vet att du inte behöver hjälp med just det här i vanliga fall. Du är extra trött just idag och har inte dina vanliga hjälpmedel.” Sen tog vi en paus så jag fick gråta av mig lite samla lite jävlaranamma och fortsätta. Vem marknadsför ett hotellrum som handikappanpassat utan att ens bredda dörrar och plocka bort trösklar. Hur ska man kunna duscha när man varken når duschhandtag eller tvålpumpen. Det fanns förvisso ett handtag i duchen men jag nådde den inte. Efter en massage av armar och ben vilade jag resten av förmiddan medan de andra packade. Det hjälpte, för på eftermiddagen mådde jag bättre.

Då tog vi bilen till Torslanda ,trots vår svekfulla GPS, där våra kompisar bor: Millis, Adrian och lilla Lycke som är något år yngre än vår Ottilia. De bor i ett radhus omgivna av andra barnfamiljer så det fanns många lekkompisar, leksaker och dessutom levande kaniner. Vi hade det jättemysigt. Millis och jag har känt varandra i 14 år men nu inte setts på ett par, tre år. Då chockeras man av hur vuxna man helt plötsligt blivit utan att riktigt märka det. På dan tog vi en sväng ut till Björkö där vi käkade glass och på kvällen grillade vi ihop. Det var ganska kyligt men som äkta nordbord trotsade snålblåsten och satt ute halva natten och huttrade. Det ÄR sommar och då SKA vi sitta ute! Själv drog jag på ett par jeans över tightsen och på överkroppen hade jag två långärmade jumprar, fleecetröja och vindjacka. Samtidigt försökte sven övertyga oss andra om att han tyckte det var så varmt att han nog skulle byta om till T-shirt. Det gjorde han inte.

På söndan käkade vi en lång frukost och tog sen en tur till ett bushus i Torslanda. Ottilia lekte av sig och somnade sen bums i bilen.

20120718-114724.jpg

20120718-114739.jpg20120718-114754.jpg

20120718-114808.jpg20120718-114829.jpg

20120718-114840.jpg20120718-114849.jpg20120718-114901.jpg

20120718-114915.jpg

20120718-114955.jpg20120718-115004.jpg

20120718-115024.jpg