Etikettarkiv: flytta

Jag har köpt ett radhus

Livet har vänts upp och ner, fram och tillbaka, ut och in om och om igen de senaste månaderna, men snart tror jag ändå att det kommer kunna lugna ner sig. För två veckor sedan köpte jag nämligen ett radhus. Där kan jag få lite mer ro i livet med Ottilia. Det kan få vara hur galet det vill i resten av världen. Vi skulle flyttat 29 december, men sen vändes allt upp och ner igen i fredags och nu är det bara till att försöka flytta så snabbt det går. Vi får komma in i huset redan nästa veckan.

moholmsvagen-2e_522771-2Huset som jag ska flytta till nu då? Jo, det ligger i Marieberg, Örebro. Det är en bostadsrätt, 89 kvm, 4 rok. Det är så pass platt och rymligt att jag kan flytta in direkt innan bostadsanpassning gjorts. Det kommer bli tufft, ja. Speciellt utan synanpassning, men förhoppningsvis är det bara i några månader och jag har ju mina assistenter. Det ska bli skönt att ha kontroll över situation och sin ekonomi. Att jag kommer ha det knapert gör mig inte så mycket. Jag vet att jag är som starkast när jag är i underläge, det är en egenskap en tycks utveckla som lillasyster. Markera dagens datum. Om fem år kommer jag titta tillbaka och känna mig nöjd med vad jag skapat. Jag ska tänkt tillbaka och jag ska minnas den lille kraken jag var skitåret 2016. Jag ska minnas det fantastiska huset jag och Sven byggde ihop. Att jag fick möjligheten att göra det där som nästan inga andra funkisar får möjlighet till: skapa ett hus från början med sig själv som en del av normen. Snygga anpassningar. Unna sig smart, snygg, utklurad, egenhändig design. Det kanske aldrig sker igen, men det skedde här. Det är tragiskt att ingen av oss fick behålla det. I somras gjorde bara tanken på att någon annan kanske skulle bo här förbannat ont. Jag har sörjt både hem och äktenskap i omgångar. Sorg, men inte ångest. Jag har kunnat vara tillräckligt stark för att ta hand om Ottilia  på vardagarna. Jag har gråtit floder. När praktiska saker ska ordnas känner jag mig hemma. Den sidan av skilsmässa är mer konkret och mindre simma-runt-i-kullerbyttor-under-vattnet.  Jag är en van krishanterare. Det har varit min vardag sen jag fick min första diagnos som tonåring. Inte skitkonstigt att man blev någons medberoende kanske.

Idag ska vårt hus fotograferas inför försäljning. Sen är det dags att börja packa. Fort som sjutton!

Foto: Notar

 

Ett litet löv som inte fattar nånting

Känslan av att utföra arbete och skriva på datorn känns väldigt tillfredsställande just nu. Som att jaga bort känslan av maktlöshet med en sopborste. Jag fokuserar min lilla energi på funkisföräldraföreningen, familjesektionen och planer för större boende. Om vi nu ska behöva ha assistans om nätterna här så känns lägenheten ännu mera trång. Vi hade inte tänkt uppgradera vårt boende förrän om ett par år men nu känns det som en lång tid att låta assistenten ta över Ottilias säng ”så länge”. Det är ju bara de nätter som sven jobbar och då brukar hon ju ändå sova hos mig, men hennes rum ska ju vara just hennes. Vi är inställda på att försöka hitta oss ett hus som inte behöver några större renoveringar eller handikappsanpassningar. Ett ställe där vi kan bo tills vi är gamla och redo att flytta till Thailand i en lite bungalow. (Vi kommer att kidnappa vår vuxna dotter och hennes familj. Packa ner dem i en resväska och dra!)

Det där med att hitta ett enplanshus utan trappor, med breda dörröppningar och minst 3 sovrum är inte så lätt. Vi utforskar flera alternativ: köpa ett bostadsrätt (men det ser mörkt ut), köpa ett nybyggt hus (ser dyrt ut) och att köpa en tomt och låta bygga ett hus (ser också dyrt ut). Nästa vecka ska vi träffa får bankkvinna och se över vad vi har råd med, sen ska vi träffa både mäklare och hustillverkare för att ta reda på vad vi har för möjligheter framöver. Det känns spännande men också lite motigt för vi trivs så bra där vi bor nu och större lån känns läskigt.

Vår temporära lösning just nu är att vi möblerat om lite i sovrummet så jag lättare kommer fram till sängen med rullstol. När Sven jobbar natt har jag vatten och mobil vid sängen. En av mina assistenter bor granne med oss och jag meddelar henne att vi är själva. Om jag skulle behöva hjälp behöver jag bara ringa en signal så kommer hon på stört. Imorgon har jag möte med soc.Handläggare och ansöker officiellt om nattassistans. Sen ska vi ordna ett larm eller ”assistansknapp”.

Jag såg idag ett oranget löv på trädet utanför vårt hus. Det påminner mig om att allt ständigt förändras och att inget står stilla. Snart är det höst och det är bara att hänga med även om man in i det sista helst skulle vilja vägra lämna sommaren bakom sig. Jag får en impuls att rulla ut till trädet och tala lövet till rätta. ”Det är inte dags än, alla andra löv är ju gröna! Du gör alla ledsna när du gör så här. Kryp in och göm dig i trädkronan så de andra grannarna slipper se dig. Nu!” Men… hösten kommer alltid lika elakt och för tidigt. Varje år.

20120815-101747.jpg

Ett handikappanpassat radhus

I fredags kom hårdhandskarna fram här hemma. Sven vill byta bredbandsbolag vilket innebär att vi måste byta mailadresser. Det är via mailen jag har kontakt med alla dessa herrans handläggare och andra myndighetskontakter jag har. Jag vill INTE byta och har undvikit diskussionen en tid. Till slut gick den ändå inte att undvika längre och det slutade i att jag gav mig men istället förhandlade mig till att få välja färg/tapeter när vi ska fixa till köket här hemma. YES!

Senare på kvällen hade jag ett helomvändande samtal med en god vän. Hon tipsade mig om ett radhus som är anpassat och skulle passa mina behöv väldigt bra. Jag sa att jag trivs i lägenheten jag har och tänkt bo kvar så länge det går, men övertalades att prata med Sven om det i alla fall. Sven tyckte att vi skulle titta och det gjorde vi igår. Det är ett rart radhus med 4 rum och kök. Det var golvvärme i hela huset samt termostat vilket ju förstås vore kanon för mig som är så känslig för kyla. Det är redan handikappanpassat för rullstol. Till och med altandörren är så bred att rullstolen kommer ut där. Altanen är lite mindre än våran men utanför den finns en gräsmatta. Det var kanontrevligt hus. Nu får vi fundera lite för vi är egentligen inte ett dugg flyttsugna. Jag vet att jag inte kommer att kunna bo kvar i vår nuvarande trea på 79 kvadrat hur länge som helst. Det vore väldigt skönt med ett assistansrum och i framtiden blir vi tvungna att ha ett sånt om jag behöver hjälp på natten. Just nu känner vi att vi precis fått i ordning på altanen och förrådet och nu skulle ge köket en snabb-make over. Vi trivs men om vi om vi behöver flytta inom de närmsta tre åren kommer vi inte kunna få det anpassat för mig. Då behöver vi hitta ett ställe som redan är anpassat. Det kanske vore ett misstag att inte gripa tag i den här chansen.

Hmm…  Ja, vi har lite att klura på.

Livskvalité

Jag har precis sett en bra dokumentär på tvåan; ”mitt lyckliga liv som grönsak”. (Klicka för att se den på SVTplay.) Den handlade om att leva med sjukdomen ALS som sabbar det centrala nervsystemet. Sjukdomen försämras progressivt man får svårt att röra sig, prata, äta och andas. Med en respirator kan man överleva länge men i Sverige ger man inte respirator till ALS-patienter med invändningen att de inte har livskvalité nog. Att det bara vore ett förlängt lidande. Har ni hört något värre?! Det borde väl vara självklart att människan själv får berätta om man har ett liv värt att försöka överleva eller ej. Kan man ta ifrån människan något mer heligt?

Huvudpersonen i filmen var dansk, hade levt med respirator i 10 år och vigt sitt liv åt att informera om detta. Han kommunicerade via ögonen och hade verkligen det där man gärna kallar ”ett värdigt liv”.

Ikväll njöt jag att jag kan hålla i min egen tandborste med lite hjälp av assistenten. Istället för att se allt jag inte klarar själv tänkte jag på allt jag faktiskt klarar med rätt hjälp.

Nu kom jag förresten att tänka på en gubbe jag mötte i tisdags. En stor skillnad mellan att använda sig av rullator och rullstol är att man i rullstolen blir erbjuden mycket med hjälp. Det uppskattas! I tisdags skulle jag sätta mig vid ett bord på lunchcaféet i USÖs A-hus. När jag kommer fram till stolen reser blir jag erbjuden hjälp att flytta stolen. Nej tack, svarar jag, reser mig och sätter mig i stolen som står där varpå han utbrister ”Nämen, du var inte bunden till den där, du!”

Min chef blev en gång förfärad över att jag frågade om en person ”satt i rullstol”. Jag hävdar fortfarande att det är ett utmärkt uttryck. Att stå i den vore ju rätt onödigt.

Hur som helst just känns det jäkligt bra att jag kan använda en rullstol och att jag ännu har möjligheten att kliva ur den när jag vill.

20120517-221346.jpg