Etikettarkiv: foto

Galleri

Do you own the chair or does the chair own you?

Det här galleriet innehåller 15 bilder.

Den frågan ställer jag mig själv ibland. Sen tar jag en egoboostfotografering. Kommentarer jag får brukar vara att jag är snygg, modig och tuff som vågar. Att det jag gör är ovanligt och viktigt för samhället. Och att man blir … Läs mer

Att vända blicken

Jag har anställt en ny vikarie. Hon fyller min vardag med en ny inspiration och utbyte. Framförallt kloka ord när jag dessa dagar grips av sorg över att mista mitt hem. För hon lämnade sitt hem, sin familj, sitt land och kom som ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Vi pratar om känslorna kring att ryckas från sin trygghet och tvinga sig vända blicken åt ett annat håll. Det får går mig att knyta ett mentalt rep runt allt jag har kvar  och bara hålla mig i det.

Det hela började med att hon i en facebookgrupp för jobbannonser där jag rekryterat en hel del slängde in en annons där hon presenterade sig och förklarade att hon trots ihärdigt arbetssökande inte ens fått komma på någon arbetsintervju. Hon berättade att hon är ung mamma och undersköterske-student. Jag skrev sure, skicka över din ansökan. Knappast första personen med utländsk bakgrund jag anställer, så inget konstigt med det, men hon har en ganska smärtsam och dramatisk historia bakom sig. Ett par dagar senare satt hon, hennes bebis och en mentor här och pratade timvick. Hon visade sig vara en fullträff. På några år har hon  förstås som flykting samlat på sig fler erfarenheter än många gör under en hel livstid.

Vi jämför våra uppväxtkulturer mycket. Religion, jämställdhet och samhällsstruktur.  Miljön i Saudi Arabien, där hon är uppvuxen får kvinnor inte visa mer än sina ögon och inte köra bil. Män har laglig rätt att slå sin fru och sina barn. Där hon växt upp existerar inte funktionsnedsatta. De som finns syns inte. Om de behållits av familjen och fått överleva göms de troligtvis  undan skulle jag tippa för det är vanligt runt om i världen. Min nya assistent hade bara sett en person med avvikande funktionsförmåga innan hon kom till Sverige.  Ett barn till en av familjens bekanta. Hon  märkte att barnet var annorlunda, men ingen pratade om det. I efterhand har hon konstaterat att det var ett barn med Downs syndrom.  När hon växte upp hade hon nog aldrig kunnat föreställa sig att hon en dag skulle arbeta för en person som mig.

Förutom att vi är gedigna mödrar, drivna och hungriga på kunskap har vi annat gemensamt också. Vi har varit med i samma modelltävling för ca tre år sen. Hon vill väldigt gärna sminka mig på arabiskt vis och jag är självklart på. Under hennes första arbetspass sminkar hon mig och fotograferar. Läckert! Sedan redigerar jag dem i en app hon tipsar om.

Så här blev resultatet av vårt samarbete…
(Klick för större format)

Technologi is just a tool. People give it a purpose…

helping-blind-people-touchable-memories-pirate3d-9Sånt här är galet coolt. Här är ett företag som med hjälp av en 3D-skrivare  återskapar foton i fast 3D-form som man kan känna på med händerna. De kallar det ”Touchable memories.” Jag fastnar lite extra för en blind mans minne av sin pappa som barn. Pappan avled när han, Yassin,  var 5 år och Yassins finaste minne av honom var hur han brukade kasta upp Yassin som då var ett litet barn i luften. Vilken häftig 3D-bild det blev!

Källa

Färgglad midsommar och perfekta moln!

Midsommar firades lugnt och trivsamt på landet.  Mys hela dagen! Jag var himla nöjd med vädret. Molnigt och alldeles, alldeles underbart. Precis vad mina ögon vill ha. I med ett par orangea linser bara. Väder som är perfekt för mina ögon är även perfekt för fotografering så medan grillen väntade på att bli lagom varm på eftermiddagen, tog jag med kamera och assistenten ut trädgården och tog lite bilder. Så himla roligt! Klänningen köpte jag förra helgen och den har bara hängt i garderoben och kikat ut med sina glada färger och väntat på att få fastna på bild. Enjoy!

Look at me, look at me!!

I går var jag på fotografering. Det var… JÄTTEKUL! Till att börja med fick man vänta. Sen sminkad, sen vänta igen och till slut fotograferad. De hade över telefonen sagt att det skulle ta 1-1,5 timme. Det tog tre timmar. Tröttsamt men jag hade gott sällskap av min assistent Elin vilket var tur för det var starka lampor och hon är jävel på att syntolka. Det var många kvinnor som satt i kö och väntade. Den enda mannen i lokalen var den slanka receptionisten med spacefrisyr och långa tjusiga naglar. Make up-artisten var väldigt trevlig och påminde mig om barnmorskorna på förlossningsavdelningen. Hon pratade lugnt med sina kunder och förklarade vad hon skulle göra som om det vore något skrämmande. Hade jag några speciella önskemål? Tja, vad som helst utom glitter… typ. Svart och lila är ju snyggt. En hård sminkning, tack! Lamporna kring smink sminkspegeln var så starka att jag inte såg nåt. Sminkösen hade micken och pratade medan Elin syntolkade vad jag annars hade sett. Jag är van vid att sminköser duttar på lite foundation under ögat och sen säger att det räcker för jag har så ”ren” hy men den här tjejen tog fram en tre cm bred pensel och målade på foundation som om hon målade om ett hus, över ögonbryn och hela alltihopa. Jag såg ut som om jag toppad hela ansiktet i färgburken. När pudret kommit på såg jag istället ut som en porslinsdocka och när allt var klart släckte hon lamporna så jag kunde gå fram och se resultatet. Jag var väldigt nöjd med allt förutom att min svarta näsring var hudfärgad. Det var lätt fixat.

Jag fotograferades framför en grå skärm. Mitt enda önskemål var att det inte skulle bli gulligt. Jag tog några bilder med rullstolen och några utan. Det kändes viktigt att ta några tuffa bilder på rullisen för vetskapen av den har gjort mig så deppig det senaste. Jag vill inte att det ska kännas så sorgligt att vara ”flickan i rullstolen”. Bilderna blev bra. Jag köpte tio stycken men blev förvånad när jag fick veta att det bara var de digitala bilderna jag betalat för, att man inte fick några pappersbilder. Jaja, what ever.  Jag hade inte tänkt hänga upp dem ändå.

Här kommer i alla fall ett urval av resultatet. Kommentera gärna!  

Detta bildspel kräver JavaScript.

Allt om mitt hjärta

Jag förväntade mig ett tråkigt ultraljud av hjärtat. Där man måste ligga toppless under en handduk, lite obekvämt på sidan och nånting-analytiker tycker in ultraljudspinnen mellan revbenen så gott det går medan vänsterbröstet ständigt är i vägen. Jag har gjort det flera gånger förut och det är inget vidare skoj, men igår var det riktigt intresserant. Jag hade turen att få en ung nånting-analytiker som gärna berättade om allt han undersökte. När han hämtade mig och ass. Malin i väntrummet undrade vi båda vad det var för människa. Malin reagerade på att han var täckt av tatueringar och ringar i alla öronen. Jag reagerade på att han hade sina byxor uppkavlade till knäna. Vilken rebell! Han var verkligen hur trevlig som helst. Ung och entusiastisk över hjärtundersökningar.

Jag frågade på som vanligt och han svarade gladeligen. Helt plötsligt blev en smått obehaglig undersökning en högintressant föreläsning i mitt eget lilla hjärta. Jag fick till och med en bild att ta med mig hem! Jag var tydligen den första som någonsin bett om en och jag trodde ju knappast att jag skulle få en.

Efter den undersökningen fick vi vänta en och en halv timme till nästa. Den vid flåsmaskinen och jag hade samma övertrevliga sköterska som sist. ”oooooch utututututututut oooch ininininininin, nukanduandasvanligtigen, tack tack!”

Det riktiga resultatet får min läkare om några veckan men det såg bra ut. Min lungkapacitet var till och med bättre än sist jag gjorde testet för 2½ år sen. Det måste bero på att jag har barn. Inte för att jag springer efter henne utan för att man ständigt drar efter andan när man upptäcker att hon balanserar på soffans ryggstöd.

Idag ska vi fotograferas och självklart blev hon påkörd i rutschbanan igår så att hon slog en kullerbytta i sanden och skrapade sig på näsan. Men, jag har hört att det är så det ska vara när man är fyra år. Det är bara så typiskt. När jag var 6 år och skulle vara brudnäbb första gången klippte jag av mig allt mitt midjelånga hår en tidig morgon tre veckor innan. Det var också väldigt typiskt.

Vårkärlek, men inga fågelpiiiip

Dagens varma väder skrek hetsigt åt mig att komma ut och leka. Utepremiär för cippen. Jag, Sven och kaffetermosen slog oss ner på i innergårdens behagliga skugga. Jag väntade förväntansfullt någon minut innan jag besviket gnällde. ”Jaha, vart är fåglarna då?” De var tydligen där men en bit bort. Jag fick glömma mina skyhöga förväntningar. Nästa person som säger till mig att ha tålamod får ett blött finger i örat. Jag vet, jag vet!

Vi hade himla mysigt. Härligt när man kommer ut i vårluften och blir underbart larvig. Vi skulle ta en liten bild av oss själva men det ballade förstås ur till det här:

20120312-115454.jpg

20120312-115506.jpg

20120312-115523.jpg

20120312-115537.jpg

20120312-115547.jpg

20120312-115619.jpg