Igår manifesterade vi för LSS. Det gick riktigt bra. Det är inte för sent att skriva på namnlistorna. Manifestationen hölls i 21 städer samtidigt. Här i Örebro var vi ett hundratal har jag hört som tågade från 
Våghustorget till rådhuset och skanderade. Svempa Sörensson som lett arbetet med manifestationen hälsade välkomna och berättade om sin kamp. Jag höll manifestationens brandtal riktat till allmänheten, regeringen och riksdagen. Christer Johansson höll tal om kommunens indragningar riktat till kommunalrådet Per-Åke Sörman som sedan svarade och tog emot en skrivelse.
Läs mitt tal här!
Att hålla det där talet. Det var riktigt känslosamt. Jag har tittat på talet nu i efterhand och man kan så tydligt se känslorna i ansiktet. Sorg, ilska, smärta och rädsla. Eller så ser jag det för jag kände det. Det tog mycket tid att skriver det här talet, just för att det var så känslosamt. Varje gång känslorna blivit för personliga och starka har jag fått tagit en paus och coolat ner mig lite. Att skriva och hålla det var världens bästa terapi.
Jag läste fel vid några tillfällen. Ingen fara på taket. Vid ett tillfället blev det dock så missvisande fel att jag vill skriva in en rättelse här. Jag sa att Åsa Regner undviker debatten i riksdagen. Undviker att ta debatten i riksdagsvalet skulle det vara. Åsa är rätt känd för att inte dyka upp i debatter som är besvärliga för henne, men senaste debatten var hon definitivt där och delaktig.
Låt inte våra ansträngningar följa tidvattnet bort. Hjälp oss att hålla liv i debatten! Att skriva protestbrev till politiker. Att dela det här blogginlägget! Låta det här bli en viktig valfråga för er! Ska vi påverka vad som händer med LSS är det nu vi har chansen, inte efteråt. Åsa Regnér direktiv till utredningen är fortfarande att göra stora nedskärningar på LSS. Det är inte läge att luta sig tillbaka och tänka att nu löser det sig nog. Det är nu vi ska ställa krav regeringen så vi får ordentlig förändring och ny lagstiftning, Upp till kamp!
Fler bilder…
(klicka för att se bild i större format.)
Kunde du inte se filmklippet? Klicka här.
Nu finns mitt konstverk ”Från allt som känns tungt” utställt på Scenkonstmuseet i Stockholm! Utställningen är gratis och är öppen fram till 13 oktober. Det är sista gången som den turnerande utställningen Kännbart visas. Missa inte, för den är så grymt jäkla häftig. I torsdags invigdes utställningen och det var en häftig upplevelse. 350 pers kom för att vara med. Jag åkte upp med min mamma, min dotter och en av mina nyblivna assistenter. Det var inte helt lätt att ta sig för. Jag befinner mig mitt i en depression. Inne i mitt huvud ger jag upp totalt om och om igen, men det märks inte utåt. Inte förrän en ångestattack slår till.
Jag har slagits mot sånt här så många gånger förut att jag har en invand strategi och taktik att få vardagen att rulla på ändå. Invigningen var riktigt grym. Att ha folk på kö att prata med en. Att kunna prata med vem som helst. För jag kan kommunicera både verbalt, visuellt och taktilt. Grymt.
I den här miljön var det de hörande som inte kunde teckenspråk som inte kunde prata med vem de ville. En go vän som kom dit smsade mig efteråt och skrev att det var häftigt att se mig i mitt rätta element. Härligt att höra och härligt att känna nu när jag på kort tid upplevt mig som så svår att placera i vissa sammanhang p.g.a. min dövblindhet. Ni vet när man varit på pridefest där musiken överröstat allt och man varit i ett blint mörker. Stått handfallen när nån försökt få kontakt med en. Oh man, jag vet inte vem du som pratar är och jag vet inte vad dig säger men du hör ju mig och känner tydligen igen mig så lets boogie.
Kännbart står uppställt i en stor sal som tidigare varit bagarfabrik. Det är högt i tak och kvar finns stora balkar och ett stort kugghjul i taket. Ma n kan föreställa sig Industrin där i början av 1900-talet. Så läckert. Konstverken står upplysta och utställda längst med ett ledstråk markerat med en tjock svart rand som börjar redan nere i entrén. Mitt verk står direkt till höger när man kommer in i lokalen. En stor mörklila
Det var en grym dag som började med förprep i Stadsparken aka Pridepark. Synanpassningar, tillgänglighet och blåsa upp helium ballonger. Nordfront hade gått all in och tapetserat stadsparken med hatiska klisterlappar inför vårt evenemang. Tog tid att skrapa bort, de jävlarna. Jag tar dock inte åt mig ett skit utan blev bara mer peppad inför paraden. Jag fick ha Ottilia med mig i Pridepark en kort stund och latja runt. Sedan behövde bi mat och sova. Sånt löser en hos sin mamma som bor mitt på stan. Mötte min mammas granne som kallat henne obsceniteter och berättade exakt vad jag tyckte om det. Vilket rövhål!
På söndag är det visning av vårt hus. Sedan blir det förhoppningsvis sålt. Det gör ont som fan, men när det väl är gjort kan jag nog ta till mig mitt nya hem. Framförallt kommer jag kunna betala för två tredjedelar av mitt nya hem och slippa hög ränta. Huset är som en bebis med födslovikt på 30 ton och en navelsträng som löper drygt en mil längs den snöiga diket ända till mig men jag vet att hon inte är min längre. I somras var tanken att acceptera en sån sak bara omöjlig. Att nån annan skulle bo där med två helt fungerande ben. Nån som inte behövde de smidiga rullstolsanpassningarna. Eller nån som MÅLADE ÖVER våra färgglada väggar. Hemska tanke. Den tanken kunde jag inte ens ta i med hjärnskrynklartång. Jag minns känslan och paniken i att befinna sig på en plats där man inte ens kunde föreställa sig en väg framåt, än mindre en väg tillbaka, samtidigt som marken under en började rämna. Hu! Till slut var vad som helst bättre än att stanna kvar just där.
I husets väggar bor ändå en stor lycka för mig även om människorna i det gick sönder. Jag älskade att bo där, skriva där, fira födelsedagar där, laga mat där och uthärda vintern där. Jag vill verkligen se att någon annan fyller huset med liv och glädje. Huset förtjänar fasen det.
Ett gott liv 
