Etikettarkiv: göteborg

En ser inte vilka som iakttar en på dansgolvet ändå

I Göteborg för både jobb och nöje. Jag skulle gått ut med en kär gammal vän igår kväll, men han blev sjuk. Jag bestämde mig för att gå ut ändå. Sällskap hittar en ju alltid. Gayklubb var ledordet och jag slöt upp på Bee bar som serverade helt bedrövlig öl on tap men husets vin var bästastebäst. Fast mest var jag ute efter dansgolvet och där var det riktigt kul. Jag är inte särskilt försynt av mig. Jag älskar att dansa sittandes och leva ut musiken överdramatiskt. När en kommer ut på ett dansgolv i rullstol får en oundvikligen uppmärksamhet. Om en varken ser eller hör (annat än de blinkande lamporna och musiken) så är det inte svårt att strunta i hur en ser ut. En ser inte omgivningens reaktioner eller vilka som iakttar en ändå. Min assistent höll till precis bakom mig utan att delta och ibland stack hon fram en hand och syntolkade omgivningen. ”Tre snubbar dansar med dig nu.” ”Tjejen med tatueringen du mötte i baren vill nog dansa med dig” plötsligt en hoppig kram från ingenstans. Score! Assistenten var förstås också tolk när nån försökte prata med mig. Det var ju stört omöjligt annars. När vi fick ut för en nypa luft gick det ju lättare att med hjälp av hörselslinga prata direkt med folk. Hurra för teckenspråksutbildningen jag kostat på assistenterna! Ära vare att en vägrat begränsa sig till ett enda kommunikationssätt. Jädrar vilken tur att vi tog bilen istället för att promenera tjugo minuter till klubben för det var pisskallt och blåste. Det hade inte blivit nån dansa av och jag hade blivit sängliggandes två dagar efteråt.  

Klockan nolltre tändes alla lamporna och en bara ”Nämen, är det så här det ser ut här! Oh, är det dig jag dansat med halva kvällen? Goddag.” 

Skitkul kväll!
Soundtrack: What´s up av 4 non blonds som spelades under natten. Så bäst! Lyrics

En skitbra dag på Liseberg

Även om det är semester så är jag tack och lov så där trotsigt morgonpigg idag. Härligt! Bra tillfälle att skriva så fingertopparna ryker. Jag ruskar huvudet lite och försöker så hjärncellerna att vakna till liv. ”Måste vi?” –Ja, upp nu!- De vill egentligen bara mysa lite över slutet av en Jane Austen-bok, förstår ni.

I fredags morse åkte vi (Jag, Sven, Ottilia och assistenten Petra) till Göteborg. Vi bodde på ett hotel där vi checkade in och sov en stund innan vi gick till kinarestaurangen mittemot och åt lunchbuffé. Efter det skulle vi promenera ca 3 km till Liseberg, tack vare min gps (och mig kanske då) gick vi åt helt fel håll till en början. Vid fyratiden på eftermiddan var vår vandring till slut över och vi omgavs av gröna kaniner, karuseller och små regnskurar.

Liseberg hade ordnat det riktigt najs för sina funktionshindrade besökare. Jag fick ta med mig både Sven och Petra som ledsagare. Jag och Ottilia köpte varsitt åkband och de andra fick varsitt ledsagar-åkband så de kunde åka med oss. När man skulle gå ombord en åkattraktion gick det ju inte ens att komma in med rullstolen där kön är. Istället fick man kontakta personalen och gå in en annan (bättre) väg, oftast genom utgången. När man väl bökat och stökat för att komma ner i vagnen fick man alltid möjlighet att åka karusellen två gånger. Smart. Det var väldigt skönt att slippa köerna.

Större delen av besöket åkte vi förstås barnkaruseller men på slutet fick Ottilia hänga med Petra och köpa popcorn nån halvtimme så mamma och pappa kunde ta en sväng i de stora berg-och-dalbanorna: Balder och Kanonen. I båda fanns det förresten hiss upp. Att åka kanonen två gånger på raken utan att kliva ur födde en gruvlig huvudvärk. Det var ändå värt det. Klockan var då ändå nio på kvällen och det var dags att gå hem till hotellet.

En skitbra dag på Liseberg, så kan vi ju sammanfatta dagen.

20120718-094520.jpg20120718-094541.jpg

20120718-094555.jpg20120718-094614.jpg

20120718-094640.jpg

Lilla bebis i stora staden

Mitt barn ska resa bort. En hel helg med mormor i den stora staden Göteborg. Det är stort för lillskruttan. Det ska åka karusell, bo på hotell, åka spårvagn och gå på stan. Framförallt ska de köpa glass, det är en viktig detalj som påminner oss om. Igår ringde mormor och pratade med Ottilia om resan. Ottilia fick eld i rumpan och började hysteriskt packa. Hon ropade till mormor i telefonen att hon måste ta med sig sitt täcke. Jag påpekade att det inte fanns plats men förklarade då myndigt att man faktiskt få vika ihop det. (Jaja, hon får väl upptäcka själv att det inte går.) Sen skulle hon in i kylskåpet. För hon skulle packa ner smöret så mormor och hon kunde göra smörgåsar till resan. Förklaringen att smöret hinner smälta i ryggsäcken under natten bet inte så jag fick intyga henne om att mormor är noggrann med sina smörgåsar och därför vill använda sitt eget smör som är bättre än vårat smör. Det förstod hon, klar att mormor inte vill använda vårt skitsmör. Nästa diskussion blev angående en stor glasburk som hon ville ha med. Mormor sa att hon nog inte behöver nån glasburk. ”Jag måste ju ha nåt att samla löv i när vi är ute och går!” När hon hade packat klart hade hon packat ner halva sin utklädningslåda, dockor, ponnyhästar, burkar, prinsessprylar och gud vet vad mer. Jag är kvinna nog att förstå hennes behov glädje i att packa. Hon fick göra det ifred. Sedan förklarade jag att stackars mormor inte orkar bära alla hennes saker. Mormor har en egen väska att bära. Om man är så stor att man får åka med mormor till Göteborg får man bära sin egen ryggsäck och då får man packa den man orka ha den på ryggen. Sen rensade vi bort 80 % av packningen. Kvar blev kläder, ponnyn, snövitbarbie, DVD-spelare, regnkläder, salva och förstås den där viktiga glasburken. (Att hon inte skulle ha tid att plocka löv trodde hon inte på.)

Imorse var det jag som fick en knäpp i skallen. Mitt barn ska till en stor stad och jag kan inte vara med och hålla ett strängt och konstant öga på henne. Jag litar absolut på min mamma men jag får ändå impulsen att ringa henne för att påminna om hur viktigt det är att hålla Ottilias hand när man går över gatan eller att hon inte får äta glass innan maten. Verkligen, det sitter en liten apa i huvudet och knackar på insidan av skallbenet. Men om jag gör det vet jag att min mamma bara kommer skratta. Hon får själv samma tvångsbeteende när jag eller brorsan åker bort. ”Ät inte för mycket så ni får ont i magen och håll nu hårt i handväskan!” I morse kunde jag inte låta bli att pussa Ottilia i hela ansiktet så fort jag kom åt. Helt hopplös var jag men Ottilia var ganska förstående. Det känns som att jag aldrig nånsin kommer få se henne igen. När hon återvänder på söndag kommer hon vara 15 år och spotta på mina skor.

Seriöst, det där är en annan grej jag inte kan släppa: De växer upp för fort! Ottilia har nu börjat rika ögonfransar på sina gubbar när hon ritar. Det är så avancerat att inte ens jag gör det. När hon avslutade ett telefonsamtal med sin lokförarpappa igår sa hon ”Nu får du fukucera dig på tåget. Hejdå!” (Han var i ett hotellrum men det visste ju inte hon.) Jag vet verkligen inte varför jag lägger ner så mycket arbete på att hon ska klä sig själv och städa sitt rum. Hur ska hon då kunna fortsätta vara en bebis för all framtid? Va! Va?