Är ”handikappad” ett nedlåtande ord?

På mitt jobb som är på ett sjukhus knallar vi varje arbetande förmiddag ner till sjunde våningen för att fika ihop med audionomerna och logopederna. Eftersom det är lite trångt har jag en självklar plats där jag alltid sätter mig och bredvid finns ett perfekt tomrum att ställa rullstolen för smidig överflyttning. Idag stod det dock en vanlig stol där. Jag drog ett skämt om att eventuellt rita ut en parkeringsruta och hänga en sån där handikappskylt under fönstret. Vips var en diskussion igång om ordet handikappad och skyltens olämplighet. Nu arbetar jag med forskare inom just området handikappvetenskap så trots att jag var den enda med ett rörelsehinder så var jag nog den som reflekterat minst över begreppet men självklart har jag tillräcklig kunskap för att veta att det är ett ord som man inte ska använda längre. Nu är det funktionsnedsatt som gäller. Personligen har jag aldrig uppfattat ordet ”handikappad” som nedsättande men tydligen gör ju andra. ”Handikapp” som ord som helt tagits bort ur SAOL och lagboken. Det används fortfarande i ord som ”handikappidrott” och ”handikapparkering.”  Lustigt! När man pratar om golf får man använda ordet för så pratar man ju faktiskt inte om funktionshindrade. Lustigt!

Jag gillar ordet ”funktionsnedsättning” då det kompleteras väldigt bra av ordet ”funktionshinder.”
Funktionsnedsättning är = en nedsättning av en eller flera funktioner hos en  individ.
Funktionhinder är = något som uppstår när den funktionsnedsatta hindras och begränsas av sin omgivning och miljö. En rörelsehindrad begränsas av en trappa eller en hörselskadad av en bullrig ljudmiljö.

Sen var det då de här parkeringsskyltarna. De har aldrig stört mig. Jag har ett parkeringstillstånd som matchar skylten. Skylten visar vart jag får stå. Jag känner det inte som att samhället talar om för mig att jag är gubben på skylten. Att gubben på skylten är ”integrerad” med sin rullstol har inte heller slagit mig, men tydligen finns de människor med tillstånd som vägrar använda parkeringarna för att skylten inte stämmer överens med deras självbild. Tråkigt för dem, tänker jag.  Besvärligt och energikrävande.

Jag tänker mig att det där med att definitionen och skylten blir superviktig när man just kastats in i en ny livsomställning. När man fått sin diagnos eller skada. Vem kan inte förstå att det svider att ens se handikappskylten. Skönt att jag inte är kvar där idag.

I de flesta länder kör man med ungefär samma skylt som vi har här i Sverige, men i vissa länder har man bytt ut den. Nedstående bild är tagen på en flygplats. Det är på tiden att vi också uppgraderar oss. Faktiskt! 

Lilla vän, sluta ta saker så personligt och lyssna istället.

Nu är jag här på Valjeviken. Resan ner gick fint även om den följdes av kramper i benen av långvarigt stillasittande, men de kom först i efterhand. Det finns mycket gott att säga om Valjeviken, även om jag inte sett så mycket av stället än för jag var tvungen att lägga mig sova när det erbjöds guidad rundvandring. Det märks att det är en plats byggd för personer med rörelsehinder. Alla dörrar är en meter breda, rummen är rymliga där allt är placerat på låg höjd, vid maten erbjuds anpassade bestick, sugrör vid dricksglasen och det finns inga trappor eller nivåskillnader -alls. Väldigt bekvämt och intressant att uppleva

Vi är ungefär 20-25 stycken personer på kursen som ska få lära oss mer om vår egen sjukdom Polyneuropati. Medelåldern är ca 60 år. Jag känner mig alltså ganska ung i det här sällskapet, men några är lite närmare mig i ålder. Somliga går utan hjälpmedel, andra med rullator och resten har rullstol eller nån smidig miniscooter. Jag är galet nyfiken på hur deras sjukdomsbild och vardag ser ut. Vad har vi gemensamt och vad skiljer oss åt. Flera verkar ha fått sin neuropati efter cancer eller diabetes.

Kursen inleddes med en föreläsning som jag tyckte var så där. En man på 63 år tidig polyneuropati pratade om det och hur han inte kunde tänka sig att använda rullator med älskade att köra sin gräsklippare framför sig. Han drog en massa skämt om avdomnade fötter, snubbla på sina egna ben och svårigheter avv åka rulltrappa men jag kände att det mest blev jobbigt och fel även om jag förstår vad han försökte återkomma. Han pratade också om andra funktionshinder och hur förjävligt det kan vara för att vi skulle inse att vi med avdomnade ben inte är de enda med svårigheter. Det var ju mest otur att han tog upp hur besvärligt det är för synskadade när vi inte ser vad vi har på tallriken samt hur det känns för en gravt hörselskadad att sitta på ett bröllop och inte höra vad någon säger.

En del av mig ville resa mig och säga ”Fan, det där är mitt liv. Det är så jag har det ibland. Sluta använda det som avskräckande exempel och sluta anta att vi inte fattar att andra har svårigheter.” Jag skulle bli skitglad om jag kunde åka rulltrappa. Har du provåkt hissarna på T-centralen eller? Kiss. Mer säger jag inte.
En annan del ger mig själv en avhyvling. ”Varför måste du bli så himla upprörd? Kan du inte bara lyssna utan att ta saker så personligt? Han vet inte att du är synskadad heller. Vill du att alla ska tassa på tå kring dig?” Nej, det vill jag inte att de ska behöva och jag vill höra hans berättelse även om jag just för tillfället befinner mig i en taggarna-utåt-fas. Att starka känslor bubblar upp utan kontroll hos mig är kanske inte heller så konstigt när man kommer hit med sina rädslor, förväntningar och frågor kring sin sjukdom. Jag får acceptera att jag känner så och att det beror på min egen psykologiska process av alltihopa, men inte stoppa mig från att faktiskt lyssna och ta in.

Ja, det var jag lärde mig första dagen här. Att jag inte gillade hans föreläsning berodde kanske mer på mig än på honom och vad han sa.