Etikettarkiv: hjälp

Brandlarmet går och jag är på tionde våningen utan hiss.

Bild 2015-08-27 kl. 21.04Igår kom jag till jobbet med samma positiva energi som dagen innan. Lite som öppningsscenen till Sound of music, fast kontorsmiljö istället för äng, björkar och bergstoppar. Nä, och så sjöng jag inte. Även om det säkert hade uppskattats.

Sedan gick brandlarmet från våning nio. En kollega meddelade att nu får vi släppa allt och ta oss ner till marknivån. En brandövning är det inte. Hissarna är avstängda. Ja okej shit, vänta… vi är på högsta våningen och jag sitter i rullstol. Tio våningar upp och jag kan knappt gå i trappor ens med hjälp… Det här är inte bra.

Vi är inte så många på vårt forskningscentrum. Vi samlas vid trappan och tittar lite stressat och oroligt på varandra. Jag vill verkligen tänka att jag kan gå ner för alla trappor om jag bara måste, men jag vet att det är rent inre-monologs-bullshit. Istället tittar jag på de andra och vet att om det nu brinner en trappa ner hänger min överlevnad på dem. ”Vad fan gör vi?” Svaret kommer utan tvekan. ”Ja, vi får väl bära dig.” Ja jo, tack för att jag slapp säga det själv. Som vanligt när jag blir rädd drar jag ett skämt., Pekar på en lucka där man kastar ner tvätt som ska till källaren. ”Annars kan jag hoppa ner här. Det går nog fortare.”

Jag halvhänger med armarna över två kollegors axlar. De håller fast så jag inte ska tappa taget och belastningen på armarna gör sjukt ont, men det funkar. Vi rör oss neråt. Jag vill inte ens tänka på hur det kommer kännas mot slutet av trappan. Tio jäkla våningar.
Men vi kommer inte längre än en trappa. Då når vi våningsplanet som brandlarmet gick ifrån. Ut kommer vårdpersonal och en brandman. En transformator har överhettats, men är nu under kontroll. Vi kan vända. Tack och lov.

Bild 2015-08-27 kl. 21.02Tänk att jag jobbat på det här sjukhuset, tio våningar upp, i fyra och ett halvt år utan att nånsin reflektera över att jag borde ha en flyktväg om det skulle börja brinna eller uppstå annan katastrof. Kanske finns det en, men  ingen av oss här känner till den.  Jag är inte Bild 2015-08-27 kl. 21.03 #2heller själv på min avdelning om att vara rörelsehindrad. Om min kollega inte varit mammaledig hade vi varit två som som arbetskamraterna fått baxa ner tio trappor. Hoppsan! Vilken kul känsla för dem att veta det.
Efteråt stod vi korridoren och pratade om det. Vad hände precis? Här måste skrivas en rapport sa ena kollegan. Men vem gör det? Undrade jag. Det gör jag, svarade hon. Skönt med sådana människor alltså! Ett sjukhus är ju ändå ett sjukhus. Det finns förstås ett system hur man får ut alla människor som ligger inlagda och inte ens kan ta sig ur sängen. Använder de hissen trots allt? Har de nån form av hjälpmedel för att få ner dem för trapporna utan att täppa igen flyktvägen för andra? Tvättnedkastet? Det ska bli intressant att få reda på.

Jag tror vi över lag är dåliga på att räkna in funktionshindrade i utrymningsplaneringen av byggnader. Så dåliga att inte ens vi som själva är rörelsehindrade tänker på det. Jag tror inte att jag är själv om det. Otillgänglighet fick än en gång betydelse på ett helt nytt plan idag.

Teckenspråk på arbetsplatsen

Att vara två med dövblindhet på arbetsplatsen är verkligen skitbra. Jag märker att jag kan åka lite snålskjuts på det faktum att Anne-Maj är döv och fånga upp kollegornas intresse av att kunna teckna till henne. Praktiskt och roligt för mig om fler på jobbet kan teckna till mig.

En av audionomerna efterfrågade ett papper med några enkla tecken-illustrationer på fikabordet. Det har jag själv gått och klurat på men varit för blyg för att genomföra. När nån annan föreslog det såg jag till att genomföra idén illa kvickt. Nu har vi ett häfte med tecken för de vanligaste orden vi använder här.
Jag tycker att sånt här borde finnas tillgängligt för alla hörselskadade, döv eller dövblinda att enkelt skriva ut och placera strategiskt på sin arbetsplats men det finns det inte. Jag har i alla fall inte kunnat hitta nån, så  jag lägger här ut en lite snabbt omarbetad version av mitt häfte som kan tänkas pass på de flesta arbetsplatser.

På den sista sidan finns några goda råd för hur man går till väga för att börja kommunicera med en dövblind person och hur man kan underlätta samtalet. Jag hoppas att informationen ska vara till hjälp aovsett om arbetskamraten är döv och blind eller ha vissa syn- och hörselrester. Om sista sidan känns oaktuell kan man ju bara välja bort den och skriva en egen text som passar bättre. 

(Klicka för större format)

tecken1   tecken3  

tecken2   tecken4

Vill man göra ett sådant här häfte själv kan man gå in på Specialpedagogiska skoolmyndighetens webbplats ritadetecken.se och ladda ner illustrationerna. Att ladda ner dem en i taget är gratis. Vill man ladda ner många tecken och få dem redigerade i ett dokument kostar det 300 kr.

Det är bara jag som är nervös.

Idag har jag jobbat. Det var tungt att ta sig dit och intyga sig själv att det faktiskt visst spelar nån roll. Något som underlättade det hela var ju faktiskt att jag längtat efter den här dagen i ett par veckors tid. Jag har en god vän som heter Anne-Maj. Hon är min iGuru och det var tack vare henne jag blev så intresserad av tekniska prylar som börjar på ”i” eller ”mac.” Hon  är smart och hon är rolig. Vi bor 20 mil ifrån varandra så vi brukar chatta via datorn.

Nu ska hon jobba i Örebro sex veckor framöver och gör det från ett skrivbord på forskningscentret där jag jobbar. Så kul! Nu är vi två med dövblindhet på kontoret. Till skillnad från mig så är hon helt och hållet teckenspråkig. Vid fikat tänkte jag för en sekund att jag kanske kunde tolka vad som sades kring bordet men jag insåg direkt att det är jag inte kapabel till. Jag hänger inte med i samtalen om jag ska fokusera på att förmedla det till nån annan. Jag har försökt förr för jag är ju optimistiskt lagd, men jag är inte trögfattad så jag la ner den idéen lika fort som den ploppade upp. Jag fokuserade bara på att ha trevligt med min vän tillsammans med min kollega Parivash som också tecknar lite. Det var najs.

Det var inte den bästa dagen att börja jobba på vårt jobb som synskadad må jag säga. Det var gubbar där och installerade en ny stor TV i vårt lilla fikarum. Därför stod det grejer högt och lågt i korridoren. Något av ett minfält för synskadade faktiskt, men ingen kom till skada. Jag är lite nervös över alltihopa. Jag gillar mitt jobb så mycket och jag gillar Anne-Maj ännu mer. Jag vill att allt bara ska funka. Mina arbetskamrater är en hop snälla människor som brukar se till att jag har det bra bland dem. Anne- Maj är självsäker och coollugn. Det är bara jag som är nervös. Varför är jag nervös? Ja, just det. Jag har en liten släng av lätt depression.

Är jag inte en människa med självbestämmande rätt nu plötsligt?

20140228-164235.jpgHela situationen med tillfälliga vikarier har varit tuff, men jag har stått ut. Mitt assistansbolaget var snabba med att ordna upp situationen när mina ordinarie assistenter blev sjuka. Jag var verkligen jättelyckligt över att ha dem då, men nu vet jag inte vad som hänt. Att jag sen i måndags inte informerats alls om vem som skulle komma och jobba. Inget schema alls. Det kändes lite ”va, fan!” Att det tisdag morgon dyker upp en vikarie jag inte känner mig bekväm med kändes lite ”skit också, men okej då.” När hon sen berättade att hon bokats in hos mig två veckor framöver fick jag en ångestattack. Ingen blev mer förvånad över det än jag själv. Jag kände bara hur jag fråntagits min rätt att veta vem som kommer hem till mig och nån på ett företag planerar en bra bit framöver utan att alls höra vad jag har för önskemål eller behov. När vi talade om de tillfälliga vikarierna gällde det bara ett par, tre arbetspass. Det kunde jag ha tålamod och ta mig igenom, men jag fick inte ens chans att förbereda mig på det här.

När attacken gått över och jag kunde andas igen smsade jag två av mina vanliga vikarier och fick veta att ingen av dem fått frågan om de vill ta några pass hos mig framöver. ”Men då!!” Jag bestämde mig för att efter imorgon tar jag tillbaka kontrollen och vill välja även tillfälliga vikarier. Jag ringde mitt assistansbolag och berättade vad som hänt och hur jag kände. Jag fick ett långt mail som svar. Det gick i princip ut på att nu får du göra som vi tycker.

Ett litet utklipp: ”Därför fanns bara X att sätta in och som jag skrivit tidigare så är vi väl medvetna om att detta inte är och känns bra men vi måste som företag säkerställa din assistans och veta att du har en assistent hos dig.”

Jag blev skitledsen. Känslan jag fått av att de glömt bort att jag är en människa med självbestämmanderätt blev bekräftad. Jag funderade en kort sekund på att skriva ett brev och visa exakt hur  jävla ledsen jag var. Varför kunde de inte bara skriva ”Tyvärr är det inte säkert att vi kan hitta en annan på kort varsel. Hur vill du lösa det?” Jag är en vuxen människa, jag har inga kognitiva besvär och jag kan ta egna beslut. Istället skrev jag ett kort och oförhandlingsbart svar:
”Hej. Jag vill fortfarande veta vilka tider X jobbar.  Det känns väldigt obehagligt att inte ha fått schema. Efter i morgon vill jag inte ha X här. Hur jag löser det är upp till mig. Troligtvis åker jag hem till min pappa med ottilia. X är inte längre ett alternativ. /Frida”

Jag fick inget schema alls. Jag fick inget svar heller, men mitt queenbee är tillbaka. Min assistent Elin som är arbetsledare. Assistansbolaget bad henne fråga mig om de kunde anställa nån som hette Malin. Jag lät hälsa att Malin kan komma över på en fika så får de ett svar sen.

Dagen efter, alltså igår, åkte jag och Ottilia hem till min pappa på landet där jag är uppväxt och sov över. Det var skönt  att bli ompysslad. Skönt med en paus.
Jag sov gott. Sven hämtade oss när han slutat jobbet på förmiddan. När vi kom hem sov jag ett par timmar till. 

Sagan om kissnödiga barnet och astunga rullstolen

Det finns vissa sanningar som är totalt orubbliga och alltid gäller. Låt oss ta några exempel:

Om det glada gänget inte tar med ett paraply på picknicken kommer det att regna.

Om bussresenären tänder en cigarett kommer den försenade bussen på en gång.

Fallande smörgåsar landar alltid med smöret nedåt.

Barn blir ALLTID kissnödiga när det inte finns en toalett.

Det sistnämna får man som förälder aldrig aldrig glömma. Aldrig! För när man väl gör det hör man orden ”maaaamma, kissnööödig!” Och då kan man enbart skylla sig själv för dålig planering. (Ungefär som när man glömmer röd textilfärg framme och sen hittar den utsmetad på soffan med en överglad treåring bredvid. Då får man också skylla sig själv.)

I helgen skulle vi på kalas och åkte dit med svärmor Anna. Det blev lite bråttom så det där med att kissa en skvätt innan ytterkläderna åkte på glömdes bort. På väg till kalaset stannade vi till vid Willys. Anna skulle köpa en blomma till födelsedagsbarnet. Under tiden satt jag och Ottilia kvar i bilen för man tror ju alltid att sånt där går snabbt. Strax efter att farmor gått berättar Ottilia att hon är kissnödig. Farmors mobil ligger kvar i bilen så jag ber min gullunge hålla sig tills farmor kommer.

Efter en stund förklarar Ottilia att hon nog inte kan hålla sig och blir ledsen. Nåt måste göras. Jag överväger en kvarts sekund att låta henne kissa på parkeringen men jag kan inte hålla henne så hon lär få kiss på kalaskläderna. Vi måste ta oss in till kundtoan på Willys. Hur svårt kan det vara? Ganska svårt faktiskt när rullstolen är isärplockad och fördelad i olika delar av den lilla bilen. Jag lyckas öppna bakluckan där ramen står men den är för tung för mig. Två invandrarkvinnor knallar förbi och jag ber dem om hjälp. En av dem kommer till undsättning och är världens hyggligaste. Lyfter ut ramen och håller den medan jag baxar ut hjulen från baksätet. Jag kryper omkring på asfalten och kommer undefund med hur jag ska få fast hjulen. Sedan tackar jag henne med en lång radda ord. Hon påminner mig om att mitt barn fortfarande är kissnödig.

Jag sätter mig i rullstolen bara för att upptäcka att avståndet mellan bilarna är så smalt att jag måste resa mig igen. Klättra in i framsätet och få ut nyckel och plånbok. Sedan klättrar Ottilia ut själv. Hon är världens duktigaste som alltid när det verkligen gäller. Att ta sig över en parkering med tunnelseende är otäckt speciellt när man inte kan hålla i sin 4-åring ordentligt. Hon höll i min arm medan jag mödosamt rullade mot butiken. När vi kommer fram till dörrarna möter vi farmor. Hon tar Ottilia och springer mot toaletten. Historien slutar torr men trött.

Så, aldrig glömma toalettbesöket innan man sätter barnet i bilen. Det ska jag tatuera in i min handflata eller virka en liten tavla och dekorera hallväggen med.

Jag har en nyfunnen respekt för min man, assistenter, fjärdtjänstchaufförer och familjemedlemmar som baxat min astunga rullstol in och ut ur sina bilar för min skulle. Namaste! Min nuvarande rullstol väger 14 kg, rullstolen jag snart ska få tror jag väger 6 kg. Förstå vilken skillnad det blir för alla inblandade!

 

20120426-070431.jpg