Gräset klipps fortfarande i Twilight zone

Fredag kväll. Ottilia är på fritidsgården på din skola för sista gången den här terminen. När jag lämnat henne åker jag till vår gamla granne och hälsar på. Vi dricker kaffe i solen och pratar om ditten och datten. Allt är så exakt likadant i grannskapet som det varit tidigare. Det är som att kliva in i en tavla. Från hennes altan ser jag vårt hus som fortfarande inte blivit sålt fast det är så jäkla fint. Det ligger där inbäddat i grönska och ser smärtsamt fint ut. Mitt ex klipper gräset med min pappas gräsklippare. Ljudet är så himla bekant. Det är som om inget hade hänt. Som om jag inte vänt upp och ner på allt i mitt lilla universum. Som om jag kunde ta en sväng över gräset, öppna upp dörren och hitta att vi fortfarande var en familj. Som att Sven inte alls varit alkis, som om vårt förhållande varit trevligt och som om vi faktiskt hade den där samhörigheten som vi inbillade oss själva. Helt galet. Så underligt att se det se så fint ut och inte längta tillbaka. Inte vilja ha det. Inte ens om det varit trevligt. När förändrades jag? När började jag vilja ha ut nåt helt annat av livet? Konstigt.  Twilight zone!

Smarrigt hus säljes

På söndag är det visning av  vårt hus. Sedan blir det förhoppningsvis sålt. Det gör ont som fan, men när det väl är gjort kan jag nog ta till mig mitt nya hem. Framförallt kommer jag kunna betala för två tredjedelar av mitt nya hem och slippa hög ränta. Huset är som en bebis med födslovikt på 30 ton och en navelsträng som löper drygt en mil längs den snöiga diket ända till mig men jag vet att hon inte är min längre. I somras  var tanken att acceptera en sån sak bara omöjlig. Att nån annan skulle bo där med två helt fungerande ben. Nån som inte behövde de smidiga rullstolsanpassningarna. Eller nån som MÅLADE ÖVER våra färgglada väggar. Hemska tanke. Den tanken kunde jag inte ens ta i med hjärnskrynklartång. Jag minns känslan och paniken i att befinna sig på en plats där man inte ens kunde föreställa sig en väg framåt, än mindre en väg tillbaka, samtidigt som marken under en började rämna. Hu! Till slut var vad som helst bättre än att stanna kvar just där.

I husets väggar bor ändå en stor lycka för mig även om människorna i det gick sönder. Jag älskade att bo där, skriva där, fira födelsedagar där, laga mat där och uthärda vintern där. Jag vill verkligen se att någon annan fyller huset med liv och glädje. Huset förtjänar fasen det.

Kanske att någon med rullstol köper det. Att hitta ett hus som är anpassat från början är ju som att vinna på lotto. Det är inte helt omöjligt. Eller så är det en helt vanlig familj (med ben och allt) med nån liten krabat som kan ränna med sina lära-gå-vagn genom hela huset, ut mellan uterummets glasdörrar, ner från altanen och ut i gräset utan att stå på näsan. Mormor kanske hälsar på och ta sig in med rullator och allt och utbrister ”Inte tänker man på att det är så bra anpassat här, inte!”
Är de så inne på Shabby chic kan de väl få måla vitt också… om det gör dem glada menar jag. Familjen och mormor alltså.

Världens bästa hus är det i alla fall och den som vågat köpa det kommer får ett energisnålt, ombonat, anpassat, färgglatt hus som byggdes av några som tänkte att de skulle bo där resten av sina liv. De skulle låta sitt barn växa upp där så de kostade på huset god kvalité, hållbara material och gott om utrymme. Placeringen är på landet, 10 min från stan med riktigt fina människor och djur som grannar.

Jäkla lyckosar!

Annonsen till huset hittar ni här :
http://www.hemnet.se/bostad/villa-6rum-gryt-orebro-kommun-gryt-432-10634696

(Klocka för att se bilderna i ett större format)

Jag har köpt ett radhus

Livet har vänts upp och ner, fram och tillbaka, ut och in om och om igen de senaste månaderna, men snart tror jag ändå att det kommer kunna lugna ner sig. För två veckor sedan köpte jag nämligen ett radhus. Där kan jag få lite mer ro i livet med Ottilia. Det kan få vara hur galet det vill i resten av världen. Vi skulle flyttat 29 december, men sen vändes allt upp och ner igen i fredags och nu är det bara till att försöka flytta så snabbt det går. Vi får komma in i huset redan nästa veckan.

Huset som jag ska flytta till nu då? Jo, det ligger i Marieberg, Örebro. Det är en bostadsrätt, 89 kvm, 4 rok. Det är så pass platt och rymligt att jag kan flytta in direkt innan bostadsanpassning gjorts. Det kommer bli tufft, ja. Speciellt utan synanpassning, men förhoppningsvis är det bara i några månader och jag har ju mina assistenter. Det ska bli skönt att ha kontroll över situation och sin ekonomi. Att jag kommer ha det knapert gör mig inte så mycket. Jag vet att jag är som starkast när jag är i underläge, det är en egenskap en tycks utveckla som lillasyster. Markera dagens datum. Om fem år kommer jag titta tillbaka och känna mig nöjd med vad jag skapat. Jag ska tänkt tillbaka och jag ska minnas den lille kraken jag var skitåret 2016. Jag ska minnas det fantastiska huset jag och Sven byggde ihop. Att jag fick möjligheten att göra det där som nästan inga andra funkisar får möjlighet till: skapa ett hus från början med sig själv som en del av normen. Snygga anpassningar. Unna sig smart, snygg, utklurad, egenhändig design. Det kanske aldrig sker igen, men det skedde här. Det är tragiskt att ingen av oss fick behålla det. I somras gjorde bara tanken på att någon annan kanske skulle bo här förbannat ont. Jag har sörjt både hem och äktenskap i omgångar. Sorg, men inte ångest. Jag har kunnat vara tillräckligt stark för att ta hand om Ottilia  på vardagarna. Jag har gråtit floder. När praktiska saker ska ordnas känner jag mig hemma. Den sidan av skilsmässa är mer konkret och mindre simma-runt-i-kullerbyttor-under-vattnet.  Jag är en van krishanterare. Det har varit min vardag sen jag fick min första diagnos som tonåring. Inte skitkonstigt att man blev någons medberoende kanske.

Idag ska vårt hus fotograferas inför försäljning. Sen är det dags att börja packa. Fort som sjutton!

Foto: Notar

 

När man fingrar på andras hus

Det är ett gult litet enplanshus i ett bostadsområde omgivet av skog i lilla Söderköping. När jag kom hit i fredags kväll kände jag direkt att här bor det människor jag känner. Även om familjen är bortrest, är huset inte tomt. Inte för mig. Det finns en trygghet här, en omtanke, vänskap som tveklöst överlever livsomställningar och långa perioder av borttappad kontakt. Jag är glad att jag inte tog in på hotell. Bara tanken på att det finns omtanke i det här huset får mig att må bra just nu. Lättad över att inte blivit utfrågade om Sven.

Det är ett hem med ljusa väggar, men få taklampor så jag lär känna huset med händerna. För mina ögon är det ganska mörkt. Jag känner på tapeternas strukturer, lär mig hitta genom att följa hallens väggar, stanna när jag känner dörrkarmen. Känner efter och tittar efter synmarkörer i mörkret. Man behöver inte se så värst mycket syn för att ända orientera sig med synen, bara man vet vad man ska titta efter och kan tolka en minimal mängd information. Jag upptäcker nöjt att hallen och dörröppningarna är breda. In till badrummet hittar jag en tröskel. Jag känner efter markörer så jag kan vända rullstolen utanför dörröppningen. Om jag hittar den dörrkanten där kan jag snurra ett kvarts varv tills jag känner väggen som sticker fram där, sen snurrar jag ett kvarts varv till så att jag känner dörrkarmen dyka upp bakom mig. Japp, där kom den! Jag känner avståndet till dörrkarmen så att jag kan backa in över tröskeln utan hjälp. Där inne finns det gott om både svängrum och ljus. Jag älskar när folk hänger handdukar eller  kläder på insidan av badrumsdörrar för då kan jag dra igen den trots att jag inte når handtaget.

Vilken tillgång att få göra sig bekant med någons hus i lugn och ro såhär. Då känns platsen med ens mer tillgänglig. Familjen har tre barn och jag föreställer mig att jag kommer komma tillbaka snart och hälsa på när de är hemma. Då kommer det vara liv och rörelse här. Då har jag mitt rörelsemönster i ryggmärgen redan från början. Så här orkar man ju inte hålla på annars. Man är ju inte helt galen! Undersöker inte väggar när man kommer till värdcentralen eller tågstationen. Det vore just snyggt. Nä! Det här är ett utforskande man tar sig tid för då och då. Det är därför jag inte behöver ledsagning i mitt eget hem, på jobbet eller hos familjen, men överallt annars.

 

 

Edited with BlogPad Pro

Saker man säger.

”Min man är alkoholist.” Det är fortfarande svårt att säga det högt trots att jag fått göra det en hel del den senaste tiden. Men så är det. Han är alkoholist. Nykter alkoholist, sedan drygt  en månad tillbaka. Vi har bestämt att det inte ska behöva vara en hemlighet längre. Skammen vill vi borsta av oss och trampa ner i backen. Skam är bara att meditera över skit. Jag har fått förstå att jag är en klassisk medberoende. Precis som i vilken jäkla after school-special som helst. När jag trott att att jag hjälpt honom och skyddat vårt barn har jag egentligen bara gjort det möjligt för honom att fortsätta och han har sjunkit djupare.

Nu ska jag vänja mig vid ännu en mening. ”Vi är inte tillsammans.” Det är konstigt. Vi har kämpat så länge. Jag trodde att vi var mitt inne något som, om alkoholen försvann, också skulle försvinna. Jag trodde att jag skulle dra en djup suck, äntligen, känna igen honom och fortsätta vidare. Så fel en kan ha! När vi rivit av oss skygglapparna kommer sanningarna. Fram, men också all smärta,  ilska och ledsamhet.

Jag och min man har alltså separerat. Att komma till en sådan punkt kändes till en början hånande och smärtsamt. Han sa saker jag egentligen hört förr, men inte kunnat ta på allvar. Så fort jag rest mig för att gå har han alltid tagit tillbaka skiten. Som om det varit alkoholen som sagt dem, och inte han. Båten jag försöker sitta still i och hålla flytande har redan sjunkit och här sitter jag och trampar vatten på havets botten. Shit!

Vi är båda skilsmässobarn och vet precis hur vi inte vill att vårt barn ska ha det.  Välsigne våra älskvärda föräldrar, men skilsmässor är svåra. Någonstans i all smärta kunde vi ändå hitta spår till att samarbeta och fixa det här på ett sätt som inte river sönder vårt barns liv, vår ekonomi och vårt hem. Pjuh! Det första beslutet var att Ottilia inte skulle behöva flytta ifrån sitt hem. Vi klurade lite på att skaffa en liten lägenhet och turas om att bo varannan vecka där och i huset. Vi insåg sen att vi inte är gjorda av pengar. (Hade vi varit det hade vi sålt oss själva och lagt dem på markiser till fönstren för länge sen.) Istället har vi flyttat om lite i huset. Vi bor kvar båda två, men med varsitt sovrum. Vänner. Hur länge det funkar får vi se, men just nu är det skönt att behålla tryggheten som finns där någonstans i väggarna.

Helgalet kanske, att bo ihop med den man just brutit upp med, men just nu känns det som nåt som skulle kunna funka. Som om vi aldrig varit kära. Som om vi var två vänner som en dag sa ”Du, skit i hela kärnfamilj- och LoveOfYourLife-grejen! Vi adopterar en åttaåring ihop och startar kollektiv ute på vishan istället” Ja, det låter rätt knäppt faktiskt, men ända sen vi tog de där svåra besluten kan vi faktiskt prata om allt och vara bättre vänner än vi var som par.

Det gör ont, men jag föredrar ändå det här framför alla andra alternativ jag har just nu.

Den här texten har skrivits i samråd med Sven

Världsproblemen parkerar ni där, tack. Välkommen in!

Mitt hus är bäst. Jag älskar det.Vart jag än tittar det jag något jag varit med och skapat. Det är platt och jag kommer fram överallt. Alla hinder har vi med tålamod byggt bort. Det ”normala” hör inte till normen i detta hus. Att bygga huset var astufft, men nu är den tiden över. Vi har många ”måsten” kvar att fixa, men nu behöver vi inte stressa. Vi kan göra det efter en tidsplan som skulle kunna döpas till ”När vi orkar och har lust.” Att upptäcka den fördelen är lite som att man själv kan bestämma över hur man vill fria julafton.

Det är himla skönt att pyssla med dessa husprojekt. Det är så konkret och praktiskt. Varje gång jag besöker vården får jag höra hur svår min funktionsnedsättning är. Hur ovanlig och svårbehandlad min sjukdom. Det är så knäckande. Då är det skönt att ge sig på projekt som man faktiskt beta av och få ur världen.
Sen jag var på utbildningen  i dövblindhet för mina assistenter har jag varit smått besatt av vårt förråd. Det blev bara halvordning där när vi flyttade in och sedan har det med tiden blivit så smockfullt och rörigt att man inte ens kan komma in. Fy fasen, vilken nagel i ögat. Vilket stressmoment det blivit för min man. Han har bara velat kräkas på hela skiten. Det var sjukt skönt låta honom  fixa med annat. Sånt som gör mig förbannad att jag inte klarar.  Att jag själv tar tag i förrådet med hjälp av assistent. Häva ut all skit i garaget och börja rensa. Köpa lådor, hyllplan, konsoller, skruv och annat skit på K-rauta och köra igång. Att organisera ett förråd är enkelt och konkret. Motsatsen till hur det är att anpassa sig till sin dövblindhet.

I och med den där utbildningen öppnade jag dörrar jag stängt igen ganska hårt tidigare. Att behöva anpassa mig på nytt och se min funktionsförmåga på nytt i ögonen suger verkligen. Jag känner mig ständigt osäker eller förbannad. Att klura ut exakt hur assistenterna ska agera kring mig och i olika situationer är svårt. Att anpassa sin assistans till ens dövblindhet är betydligt svårare än att anpassa den till ens nedsatta motorik och rörelsehinder tycker jag. Jag blir så jävla ledsen för egentligen vill jag inte ha assistans alls. Eller ja, jag vill inte behöva dem. Det är en stor skillnad.
Att ta makten över ett litet skitförråd gör det lättare att inte ha makten över andra delar av mitt liv.

Det tar tid för min energi är begränsad. Jag har kört  mig själv i botten lite halvt flera gånger om för smärtan kommer först efteråt. Det är frustrerande att inte bara kunna köra på.  Assistenterna som fått vara både ögon och starka armar har jobbat hårt! Det har varit så roligt! Det har varit befriande.
Nu har jag ont dygnet runt så jag har bestämt mig för att ta lite paus. Alla hyllor är uppe och på dem står 18 feta plastlådor med ordning i sig. Garaget är rent igen och bilen får plats. När jag orkar igen ska jag ta tag i verktyg och redskap som skall hänga upp  på väggarna  Härligt med väggar man kan spika och skruva så många hål man vill i.

Att fixa i förrådet är som ett vattenhål, där jag kan gömma mig från den där komplicerade dövblindheten och funktionsnormen. Saker blir uträttade där utan komplicitet och funderingar. Funderingar får parkera utanför på gräsmattan. Där lämnar också jag frustrationer över flyktingfrågan, hotet mot assistansreformer, miljöfrågor och maktordningar.

En historisk plats för min kaffekopp

Igår var det lördag. Jetlag rider fortfarande hela familjen. Sven och Ottilia  åkte ner på stan för att shoppa. Jag försökte sova, men när det inte gick städade jag istället och sedan tog jag tag i ett projekt som legat ogjort och stört mig hela julen. Två hyllor som väntat på att komma upp i lagom ställa-kaffet-på-höjd bredvid min skrivfotölj i klädkammaren/kontoret/pysselrummet/skräprummet. Det var kul. Jag gillar att borra och sätta upp grejer. Med rätt assistent som också gillar sånt.

De här hyllorna tapetserade jag med utklipp från damtidningar från 50-talet för några år sedan. Det är noveller, reklam, arbetsannonser och reportage. Ett virrvarr av harlequinkvinnor, prusiluskor, strama ideal och Mad man-arbete. Någonstans i alla tidningar hittade jag visst ett udda reportage om en kvinna som tydligen är en mycket udda fågel och därför får ett helt eget uppslag. Hon spelar nämligen schack mot sin man när barnen somnat OCH hon röker dessutom pipa. Det räckte för att stå ut från en hel befolkning enligt en damtidning för 60 år sedan. Det är två väldigt underhållande hyllor som man kan sitta en  halv dag och läsa.

 

Det händer grejer här, förstår ni.

Halva långledigheten på sju veckor har flugit förbi och vad man kan säga om vårt lilla hörn här i världen är: Det tar sig. Vi har fått färg på huset och asfalterad framsida ända fram till tröskeln på huset, ett uterum, altan och plattor runt hela skiten. Det är ohyggligt dyrt att göra sådant här. Inte minst markarbetena, men då är det ju skönt att nu kunna se
hur bra det blir. Allra mest nöjd är jag med att vi får till anpassningar för rullstol som inte alls ser ut som anpassningar. Trösklarna till glaspartierna är  nedsänkta i trallen. Rampen har jag varit med och byggt. Det är skitsvårt att skruva trall med Ataxi (skakningar), men när man väl kommer på att man kan hålla skruvdragaren och händerna på plats mellan låren och trycka ner den med bröstkorgen då jäklar fungerar det utmärkt. Och så måste man vifta bort de där karlarna som gärna är hjälpsamma och gör det åt en. Jag är jäkligt glad att jag skruvade rampen, men jag är också jäkligt glad att jag bara skruvat rampen. Stommen, taket och de andra 50 kvadraten har duktiga män skruvat och det är jag så himla tacksam för. Vi har verkligen fått asbra hjälp och Sven har jobbat hårt.

En extra fet plattrad kring ena halvan av huset blev det också. Det skulle bara vara en smal rad, men min mamma upptäckte den tokiga och oanpassade idén. Jag var lite ”Äsch, blir så dyrt! Skit i det.” Men så gaddade hon och far ihop sig och sa till oss att tänka till en extra gång. Det är vi så himla glada för nu, jag och Sven. Som skilsmässobarn kändes det märkligt fint att de gaddade ihop sig lite för mitt eget bästa. Det är nästan så jag vill vara 17 år, begå ett smärre brott så de får hämta mig häktet och skälla ut mig ihop. Ens innersta inre skitunge växer då aldrig upp ordentligt.

Pengar? Ja, de räcker inte långt trots att vi tog för att ha en buffert när vi tog lån. Virke kostar tydligen mer än man kan föreställa sig. Markarbete kostar multum och kan inte heller undvaras. Extra jättedyrt blev  det då markarbetarna blev tvungna att gräva under husets nivå för att få plats med plintarna. Gulp! Sen fick vi problem med vattnet. Det började lukta prutt. Pruttvatten.  Vi tog ett vattenprov. Radon, svavelväte och järn måste filtreras bort. Say what? Såna filter kostar 63 000 kr. Oh, holy crap! Lätt panik när pengarna tagit slut och de siffrorna plötsligt dyker upp. Det finns bara en lösning. Nytt lån. Det svider, men vi klarar det. Vi har inte tagit oss pruttvatten över huvudet.

Kvar att göra i sommar: göra plats för vattenfilter i garaget, skruva klart trallen, sätta upp plåt på taket, anlägga gräsmatta, sätta upp tyg i uterummet och möblera.

Kvar till nästa sommar: Bygga innertak och dra el, plantera rabatter och träd.

Black beauty

Yes! Nu är huset färdigmålat och rart. Sven finputsar på de sista detaljerna dagarna i ända nu. Han är petnogrann.

Jag sitter med en kopp kaffe i solen efter dagens jobb och tupplur och bara ”Men älskling, det är skitfiiiiint!” Han bara ”Äh, du ser ju inget!”

Det tog några veckor för det regnade så mycket. Vi fick smycket hjälp av släkt och vänner. Nu är det äntligen färdigt. Vi kan beta av första punkten på den långa listan över vad vi behöver ordna på utsidan av huset. Nästa grej är en rad markarbeten.

I vårt bygglov står det ”mörkgrå” som färg och det ÄR det. Jo då, jag lovar. Svärfar blir helt galen på oss och ryter ”Det är SVART!” Eftersom det såg väldigt grått ut när vi provmålade innan på en träskiva höll vi ett bra tag starkt fast vid att det här blir grått, jo då! Sen kan man ju inte sluta. Bara för att det visar sig att vår färg har exakt samma färgkoordination som falu svart färg betyder icke att man behöva ge sig, men ja jo… Det här gråa huset ser absolut svart ut, det får vi erkänna, men det ÄR grått!

Här om dagen kom den ultimata bekräftelsen. Ett promenerande par stannade till och frågade Sven vad färgen hette. (Okej, de frågade vad den svarta färgen hette, men whatever.) Det ville måla delar av sitt hus  i samma färg. Yes! Det betyder att vårt hus är jäkla stiligt att folk vill ta efter. Då har man valt bra färg. Bra.

Den bästa platsen

Åhhhhh, vad jag älskar vårt hus! Jag tänker det flera gånger varje dag. Det är helhärligt att bo här. Jag kommer fram precis överallt. Jag kan nå i princip allt. Det är en sjukt bra känsla. Jag älskar mitt kök för att jag kan nå tallrikarna själv. Jag kan se alla torrvaror i skafferilådorna som jag drar ut under bänken. De står inte i ett överskåp med motljus av mina starka lampor. Jag når och jag ser. Jag älskar vitvarorna i köket som är så tysta att de knappt märks. Man kan sitta och prata vid köksbordet utan att störas av diskmaskinen när den är igång.

Jag älskar det lilla garderobsrummet. Det är oansenligt och långt ifrån ett walk-in-closet. Det är ett extrarum där vi slängde in garderoberna som ingick med huset. Om en till människa ska komma in i vår familj någon gång kan vi bara flytta på garderoberna. Rummet står där som ett litet löfte om att möjligheten finns, även om det inte är något vi vill just nu. Nu står det fem garderober där lättåtkomliga. I mitt förra hem hade vi våra garderober i sovrummet och det gick inte att komma fram till dem med rullstol. Nu finns det gott om plats. Eller ja, det kommer göra det när vi fått bort flyttkartongerna. Tills dess finns det helt okej med plats framför de garderober jag använder.

Och badrummet sen. Eller rättare sagt duschen. Den kommer att få ett eget kapitel. Jag älskar duschen och utrymmet där det senare kommer stå en infrabastu som ska motverka mina neurologiska smärtor om vintern.

Min absoluta favoritplats är här. Här i soffan framför vår braskamin. Det är varmt och mysigt här. Elden. Bara det gör soffan till min favoritplats. Sen tillkommer utsikten. Jag kan se hallen och om någon kommer in genom ytterdörren. Prata med Ottilia när hon speglar sig i den stora hallspegeln och beundrar sina tights. Hon pratar med dem i spegeln, tightsen alltså. Jag kan se köket och prata med den som lagar mat eller sitter vid köksbordet. Till vänster finns altandörren och dörren till assistentrummet, snett framåt vänster finns dörren till tvättstugan. Till höger har jag öppningen till sovrumsdelen och TV-rummet. Jag känner mig liksom mitt i. Jag älskar att känns mig mitt i allt som händer. Jag älskar att det inte finns någon TV här. Den står i TV-rummet, dit man kan dra sig när man vill vara för sig själv och inte umgås. Inte störa och inte bli störd. Men här är man mitt i allt annat.

(Bilden är 180 graders-bild)

Jag älskar de öppna ytorna. De stora färgglada väggarna. Vinklarna. Jag älskar det och vill helst inte ställa dit en enda möbel. Inte hänga upp en enda tavla. Jag tycker om det rena, släta och fina. Men, man behöver ju saker och saker att ställa saker i. Tavlor kommer nog också komma upp, men vi behöver inte ha bråttom. Vi kan stirra på de blå väggarna tills vi kommit över hur fina de blev. Kanske tills vi tröttnat lite. Då kan vi förgylla dem med tavlor.

Det blir ingen traditionell, röd jul i år för oss

Nu är det advent. Jag har inte märkt av det så mycket för jag lever lite eremitliv just nu. Vi tittar på julkalendern på TV, men det utspelar sig i Kroatien så den är inte så julig alls. Det är inte så mycket advent på ledgränd 24 heller. Vi flyttar ju om tre veckor och att plocka upp tomtar samtidigt som man kämpar för att packa ner allt man har känder inte alls lägligt. När vi dessutom hade packat förrådet fullt av flyttgejer med jullådorna längst in var allt avgjort. Vi kommer inte heller laga nån julmat eller krångla till det för oss i flyttstöket. Ottilia ska julgrejja med farmor, mormor och i skolan så henne går det ingen nöd på. Julen firar vi hemma hos nån annan.

Nej, advent färgas mer av flyttkartonger just nu och jag är väldigt fokuserad på min hörselträning. Jag har höger-cippen större delen av dagen nu utan huvudvärk. Så länge jag har det lugnt omkring mig går det fint.
Jag känner ingen saknad av julpynt eller adventsevenemang. När jag ser att statusuppdateringar med nypyntade fönster, julbelysning och tända ljus känner jag att jag kanske borde det för det ser så mysigt ut, men det gör jag inte. Det känns skönt att slippa det till och med. Jag kanske tar i extra hårt nästa år istället.

När jag hade lämnat Ottilia på skolan imorse åkte jag till huset och nu har alla väggarna fått färg. Då menar jag verkligen FÄRG. Det såg verkligen helt underbart ut. Vi var modiga när vi valde färger och nu när jag såg det på väggarna kändes det så jädra bra. Helt rätt! De starka kulörerna ihop med plattorna vi valt i kök och våtutrymmen blir annorlunda och läckert. Vilken skön känsla det var att känna. Här vill man faktiskt bo. Så det blir ingen röd jul i år. Den blir lila, turkos, peppargrå, grön och auberginefärgad.

En duschstol som inte såg ut som en duschstol

När vi flyttar behöver jag en najs duschstol. I dagsläget har vi badkar med en enkel duschplatta. När jag tog en titt på vad kommunen erbjuder tänkte jag direk: aldrig! Jag vill inte att mitt hem ska kännas som en vårdinrättning.- Har man inget val så har man inget val utan får ta vad som finns, men jag tror att jag kan hitta något annat alternativ som kan  fungera för mig. Så började jag googla…

 

 

 

 

På spinaltips.se hittade jag tips om den här stolen. (Klicka på bilden för att komma till sidan.) Den ser snygg ut och finns i massvis av färger. Jag är formad så vattnet rinner bort bra. Det är faktiskt en trädgårdstol egentligen, men det kan en inte tro. När jag googlade trädgårdsstolar i plast till detta ändamål märkte jag att de flesta av den har metallben eller så syns det för tydligt att det är trädgårdsstolar.

Etac har tagit fram en duschstol som… ja, den är ingen fröjd för ögat kanske, men helt ok. Det som tilltalar mig med den är att de gjort den riktigt skön. De flesta duschstolar är bedrövligt obekväma, speciellt de som är gjorda med hjul på.

Det enda som oroar mig med den här stolen är hålet i sitsen. Säkert väldigt praktiskt.när man ska tvätta sig, men jag tänker ”toalett” när jag ser den och tror att andra som ser den också gör det. Kommer andra tro att jag kissar i duschen? Vilka bilder kommer de få när de besöker vårt badrum. Kommer den mentala bilden ploppa upp varje gång de pratar med mig sen. Jag skulle önska att min duschstol inte fick en att börja fundera på hur den används och den här stolen får en ju att fundera.

Man kan alltid köpa en genomskinlig stol. Då slipper man se den över huvudtaget. Det är ingen bra idé, men det är en idé ändå.

Annars kan en ju sluta krångla till det för sig och bara åka till Ikea och köpa en av deras plaststolar som fallen en i smaken. Frågan är vad de tycker om att jag  provsitter naken i butik? Man måste ju veta att det blir bekvämt,va!

 

 

Grunden till alltihopa

Nu är grunden på plats. Där ligger den och gosar till sig i spöregnet tills stommen kommer nästa vecka. Hurra!

 

 

 

I en hus…

Att köpa grejer och fylla dem med andra grejer, det är min grej det.

Ett gult hus med snapsglas i blev det den här gången.

Vi har en skitig åker i skogen och där ska vi bo

Efter en rad motgångar behövde vi något upplyftande så för första gången på ett halvår åkte vi till vår tomt och bara ”Hey, här ska vi f*n i mig bo!” Nån hade klippt vildgräset på åkern som vår tomt ligger på. Nu såg man marken väldigt bra.  Fyra träpinnar märker upp våra tomtgränser. Innan vi åkte muttrade Sven, som borde hetat Ove, lite om skitväder, regn och att det inte skulle gås ut ur bilen idag. Det första han gjorde när vi kom fram var att hoppa ut på åkern och ränna runt för att visa mig vart de svårskådade pinnarna stod. Jag satt förstås bekvämt kvar i bilen. Vi hade med oss vår dörrskylt, den som vi lät en kille tillverka för hand åt oss på Bali. Sven poserade lite med den på min begäran. Han avslutade sitt rännande med att envist banka ner en av pinnarna som hade ramlat och kom sen in skitig, våt och med tre tussilago i handen. Tussilago från VÅR TOMT!  Kan ni fatta det? Vi har en skitig gräsåker med tussilagos i skogen och där ska vi bo.

Kaboom

Igår kom en bomb i vår låda. För en sekund kändes det som att det bara var aska kvar av oss allihop. För att förklara närmare så kom den i ett brev från vår husleverantör med angivning om när huset beräknats vara klart. Vecka 5 2015.

Vavavava?! Det är ju nästan ett år fram i tiden. Från början var planen att börja bygga i september och vara klara till midsommar, sen har vi haft problem med miljökontoret, lantmäteriet och en slö bankman. Vilket bakslag!

Aja, det är inte mycket annat att göra än att acceptera. Bara chocken får chans att lägga sig. Vi får ju vårt hus, vi får bara ha ännu lite mer tålamod.

inspiration från en gammal däckverkstad

Kvällen och morgonen ute i Stubbetorp ägnade jag mestadels täkt av en skön filt i soffan framför braskaminen småpratandes med husfolket eller spanat efter nya ändringar i inredningen. Man ser andras hem på ett helt nytt sätt när man själv bygger hus. Saker man aldrig lagt märke till annars. Vad som gick för mig här var hur mycket jag och Sven hämtat inspiration ifrån pappa och Annes hus. Den öppna planlösningen . Det geniala i att ha två sällskapsrum, varav den ena ligger intill sovrummen och tjänar som TV-rum,  medan den andra har mysiga soffor framför en härlig braskamin och öppen köksdel. Jag gillar när man kan umgås utan att TV hela tiden är med. Jag tycker om att jag liggandes i soffan ändå har folk omkring mig. Nån som pular i köket, nån som käkar vid köksbordet eller nån som stoppar in ny vedklabb i kaminen. Jag minns hur jag och sven när vi var igång och letade hus satt här och sa att ”det här huset på landet men närmare stan vore ju perfekt.”

Jag är inte uppväxt i det här huset. Eller jo, det är jag visst det, men jag har inte bott här utan i huset bredvid. När jag var liten var det en däckverkstad som min pappa drev kvällstid men maskiner, bilar och högar av bildäck. Än i dag älskar jag doften av däckgummi och bensin. Efter det var det ett tomt hus perfekt för oss ungar att ha hemliga klubbar och disko i. Innan var det ett hönshus.Nu är det ett bostadshus med väldigt bra planlösning.
(Klicka på bilderna för att se dem i stort format)

Vi gör så himla rätt som bygger vårt hus som vi gör, det kommer passa oss. Det är en skön känsla att ha när hela projektet ännu en gång stannar upp. Den här gången är det ett köpebrev som fattas för att vi ska få starta bygget. Ett köpebrev som vi inte ens visste existerade. Mäklaren skickade det till vår bank när vi betalade tomten utan att nämna det för oss och bankmannen tänkte att det där tar nog mäklaren hand om men kontaktade varken oss eller mäklaren. Nu har det legat i deras byrå i flera månader som en stor stoppkloss. Sådana här skitsaker dyker upp hela tiden. Vi skulle börjat bygga i början av hösten. Nu är det mars månad och vi har ännu inte fått börja. Man får fokusera på det man kan påverka och tänka på hur resultatet kommer att bli i slutänden.

Man kanske är ensam, men man vågar inte bajsa med öppen dörr, om ni förstår vad jag menar.

Att min man vikarierar som assistent när alla ordinarie är sjuka eller vabbar har sina riktigt fina guldstunder. Att det sammanfaller med att Ottilia är på teater i Stockholm med mormor gör att vi verkligen, verkligen är ensamma hemma utan att behöva hålla koll på när någon med nyckel kommer nästa gång. För om man är ensam, men vet att om en stund kommer någon och går rakt in hos oss då är man inte helt och fullt ensam och avslappnad. Man kanske är ensam, men man vågar inte bajsa med öppen dörr, om ni förstår vad jag menar.

Det är lite som att fortfarande bo hemma hos sina föräldrar eller bo kollektivt. Jag kan liksom inte minnas när min man gick runt naken om morgonen senast, men det gjorde han i morse and I loved it! Man kan vara intima på ett helt annat sätt. Jag har inte ens tänkt att det är på det viset tidigare. Man har sakta men säkert blivit… van.  När assistenterna sover över, sover Ottilia i vår säng och jag tycker det är skitmysigt, men nu tänker jag att det kommer bli himla najs ändå när huset är byggt och alla får ha sina egna sängar. Jätteskönt när assistansrummet ligger i andra änden av huset så assistenten kan finnas till hands men inte påträngande nära. Ja, himla najs faktiskt!

Funkistjejen bygger sig ett funkishus

 

Vi ska bygga ett hus. Det vet ni säkert sen innan, om inte så vet ni det nu. Jag, min man och dotter bor i en bostadsrätt på 79 kvadratmeter just nu.  När någon av assistenterna jobbar natt sover de i Ottilias rum och hon sover inne hos oss. Som temporär lösning fungerar det, men det är lite trångt. Jag får inte plats med alla hjälpmedel jag behöver och Ottilias rum ska ju vara hennes.

Eftersom vi inte kunde hitta varken lägenhet eller hus som passade våra behov tog vi för något år sedan beslutet att bygga ett hus. Det känns så grymt skönt att skapa sig ett hus som verkligen passar oss och att vi kan göra det på ett snyggt sätt. När kommunen handikappanpassar bryr de sig inte så mycket om det estetiska. Nu får vi bekosta det själva.

Vi har valt helentreprenad vilket innebär att ett företag bygger huset nyckelfärdigt åt oss. Det har visat sig ändå innebära mycket jobb för oss och att få bygglov har tagit lång tid. Det var från början tänkt att vi skulle börjat bygga i början av hösten, men vi har ännu inte fått sätta spaden i jorden trots att det är februari månad. Kämpigt är det just nu, men i slutänden kommer det bli så himla skitbra att jag lever på den vetskapen just nu. 

Nu borde vi snart komma igång med vårt ”Villa Ingha” och då kommer det komma mer om detta skötebarn i bloggen. Ni kan förvänta er innovativa lösningar och färgglad, retroinspirerad interiör.

 

 

 

En guidad tur norr om Örebro

Idag åkte jag och sven iväg med två tomtmäklare och tittade på potentiella tomter för ett eventuellt husbygge. De visade markplättar i Ekeby-Almby och Norra bro. Det ligger ca tio minuter från stan men priserna är förstås mer överkomliga och tomterna i bättre storlek.

De två mäklarna som glatt trängdes i baksätet med min assistent. De kunde mycket om de olika områdena i örebro. Bra för oss. Den ene hade mäklat i Örebro i över 12 år men ännu inte lyckats göra sig av med sin urtjusiga fjollträskdialekt. Han var himla trevlig men fick inte så där himla mycket sagt då hans äldre partner var överförtjust i att prata. Innan han satt sig i bilen hade han redogjort alla sina erfarenheter av sjukvården, sin karriär och gud vet vad. Vi blev lite förbryllade över hans karriär. 45 år som mäklare, 20 år på Allehanda, några år på… Hittar han på eller hade han alla jobben på en gång? Nä, det visade sig att krutgubben är 85 år gammal and still going strong. ”Jag jobbar tills jag dör! Hahaha!” Tre 30-åriga ungdomar ser lite förskräckta ut. Han fortsatte prata de hela två timmarna vi var ute och han kunde hur mycket som helst om områdena och grannarna. ”I det huset bor en tandläkare och hans fru är sjuksköterska. Där bor Ica maxis ägare. Tomten kostade 900 000, huset 8 miljoner. Det är inga småpotäter inte. Han som bor i det huset jobbar på…”
Det var en bra kickstart. Oavsett om vi ska bygga hus eller köpa ett så behöver man ju den där inside infon och få en bild av områdena i Örebro. Än så länge står vi ganska clueless i frågan om vart vi vill bo i Örebro men Ekeby-Almby känns intressant.

Efter att ha matats med information i två timmar var man tacksam men ganska trött. Då kom vi hem där Ottilia väntade ihop med min pappa, lillasyster och varm mat. Det satt gott!

Smärtan och ångesten går hand i hand

Jag hatar det här. Jag har ontontont och ångest. De går hand i hand och roar sig på min bekostnad. Medan Ottilia är på dagis känns det idag som om jag bara står ut med livet. Allt känns pyttigt jämfört med smärtan som just nu känns som om nån parkerat en bil på mina armar och ben och lämnat den där. Blir det ett frida-avtryck i golvet nu? Som en förlamad snöängel utan vingar? Okej, det är jävligt just nu, men det kommer kännas bättre när jag sovit. Jag ska sova tidigt idag. Jag längtar tills Ottilia kommer hem. Jag längtar efter att kramas med hennes medan hon frånvarande tittar på disney-kanalen eller berättar om sin dag på dagis. Det är lätt att glömma bort att det oftast inte är så här illa. Att de flesta dagarna ändå är bra dagar, men när det väl är riktigt jobbigt måste det få vara jobbigt. Alla optimister kan gå och gräva ner sig idag.

Sommaren har varit tuff och nu har min psykolog raserat mina försvarsmekanismer jag var så lyckligt omedveten om. Som det där med att ett husbygge skulle fixa allt. Som om smärtan skulle försvinna då, som om jag skulle få nattassistans per automatik, som om ångesten bara skulle försvinna. Husplanen tjänstgjorde som ett projekt jag lade all min energi i för att få en känsla av kontroll. Ett hus vore bra men inte mer, ingen fantastisk lösning på allt. Det skulle inte göra mig frisk. Jag kommer aldrig någonsin bli frisk. Jag får klara mig ändå.

Nattassistans får man inte så lätt. Om man har förmågan att trycka på en larmknapp kopplad till hemtjänsten får man det istället. Bara tanken på hemtjänstarbetarna i mitt hem igen får mig att störtgråta. Jag har tydligen inte alls bearbetat hur hemskt det var med deras hjälp innan Ottilia fick assistans. Nya människor som traskade in genom vår dörr varenda kväll, Ottilia som plötslig blev rädd för vuxna och myndigheter som bara inte ville lyssna. Fy faaan! De trampade ner det finaste jag har, mitt barn. Nu är hon sig själv igen och de är inte välkomna. Okej okej, jag vet. Jag kan inte förutsätta att allt ska gå åt skogen bara för att det gjort det tidigare. Jag borde lita på att samhället finns där för mig, men jag är rädd.

En liten glänta

Sitter och morgonmyser i soffan efter en tuff natt. Hade himla ont i går. Blev nerbäddad redan 20.45 men kunde för allt i världen i somna. Inte förrän 00.30, sen väckes jag 05.30 av en pigg liten fisunge. Nu sitter hon nöjt framför TVn och jag kan bara inte somna om. Hon ska bestämt ha glass till frukost och det kan hon ju drömma om en stund. Om 40 minuter kommer kaffet, eller Petra som hon kallas i andra sammanhang. 😉

thecoffeebrewers.com

Tempot det senaste har varit lite högt. Resten av veckan ska jag försöka coola ner mig. Idag ska jag till Centrum för hjälpmedel med min rullstol. Det är jag både tacksam och sur över. Sur för att jag försökt att få hjälp av den med rullstolen i 3 månader utan lycka när jag ber min arbetsterapeut ringa dem kan de skaka fram en tid på ett par dagar. Jag tänker aldrig mer ringa deras servicetelefon igen, nästa gång mailar jag arbetsterapeuten på en gång istället. Efter det besöket kommer en mäklare för att utvärdera vår lägenhet. Spännande! Sen har jag tagit eftermiddan ledig för rekreation. Det behövs verkligen. Jag skulle simmat men har en envis halsinflammation och ingen ork.

Igår jobbade jag och var sen på ett FSDB-möte. Efteråt tog jag och ass. Elin en sväng ut till Almby där det finns en intressant tomt till Salu. En mäklare ska visa oss den nästa vecka men jag var tvungen att tjuvkika lite. Det visade sig vara svårare än man trott då marken ännu inte riktigt är avstyckad än och det inte finns nån väg till den. Vi fick smyga fram och spana in mellan buskarna. Inte helt lätt med rullstol men Elin är värsta kämpen och var like nyfiken hon. Av det jag såg verkade det jättemysigt, som en liten glänta liksom. Nu om man har en bild av vad det nya boendet kan tänkas bli känns det till och med härligt att flytta. Annars har det mest bara känts jobbigt då vi trivs över-öronen-bra i vår lägenhet just nu. Att än en gång behöva flytta pga min dumma sjukdom har känts allmänt pissigt men kan man se det där lilla anpassade huset framför sig i gläntan känns det fint. Att bygga nytt vore häftigt!

Okej, nu 15 minuter kvar tills Petra kommer. Jag kan nästan känna kaffedoften sprida sig i köket redan nu… Mmm…

Lån

Gårdagens möte på banken var något av en besvikelse men föga överraskande. Hur stort lån får man när ena parten bara kan jobba 25%? Just det där med att bygga eller köpa ett handikappvänligt hus blir svårt om vi inte flyttar från stan. Men det finns en lösning, jag har bara inte kommit på det än.

Ett litet löv som inte fattar nånting

Känslan av att utföra arbete och skriva på datorn känns väldigt tillfredsställande just nu. Som att jaga bort känslan av maktlöshet med en sopborste. Jag fokuserar min lilla energi på funkisföräldraföreningen, familjesektionen och planer för större boende. Om vi nu ska behöva ha assistans om nätterna här så känns lägenheten ännu mera trång. Vi hade inte tänkt uppgradera vårt boende förrän om ett par år men nu känns det som en lång tid att låta assistenten ta över Ottilias säng ”så länge”. Det är ju bara de nätter som sven jobbar och då brukar hon ju ändå sova hos mig, men hennes rum ska ju vara just hennes. Vi är inställda på att försöka hitta oss ett hus som inte behöver några större renoveringar eller handikappsanpassningar. Ett ställe där vi kan bo tills vi är gamla och redo att flytta till Thailand i en lite bungalow. (Vi kommer att kidnappa vår vuxna dotter och hennes familj. Packa ner dem i en resväska och dra!)

Det där med att hitta ett enplanshus utan trappor, med breda dörröppningar och minst 3 sovrum är inte så lätt. Vi utforskar flera alternativ: köpa ett bostadsrätt (men det ser mörkt ut), köpa ett nybyggt hus (ser dyrt ut) och att köpa en tomt och låta bygga ett hus (ser också dyrt ut). Nästa vecka ska vi träffa får bankkvinna och se över vad vi har råd med, sen ska vi träffa både mäklare och hustillverkare för att ta reda på vad vi har för möjligheter framöver. Det känns spännande men också lite motigt för vi trivs så bra där vi bor nu och större lån känns läskigt.

Vår temporära lösning just nu är att vi möblerat om lite i sovrummet så jag lättare kommer fram till sängen med rullstol. När Sven jobbar natt har jag vatten och mobil vid sängen. En av mina assistenter bor granne med oss och jag meddelar henne att vi är själva. Om jag skulle behöva hjälp behöver jag bara ringa en signal så kommer hon på stört. Imorgon har jag möte med soc.Handläggare och ansöker officiellt om nattassistans. Sen ska vi ordna ett larm eller ”assistansknapp”.

Jag såg idag ett oranget löv på trädet utanför vårt hus. Det påminner mig om att allt ständigt förändras och att inget står stilla. Snart är det höst och det är bara att hänga med även om man in i det sista helst skulle vilja vägra lämna sommaren bakom sig. Jag får en impuls att rulla ut till trädet och tala lövet till rätta. ”Det är inte dags än, alla andra löv är ju gröna! Du gör alla ledsna när du gör så här. Kryp in och göm dig i trädkronan så de andra grannarna slipper se dig. Nu!” Men… hösten kommer alltid lika elakt och för tidigt. Varje år.

Ett handikappanpassat radhus

I fredags kom hårdhandskarna fram här hemma. Sven vill byta bredbandsbolag vilket innebär att vi måste byta mailadresser. Det är via mailen jag har kontakt med alla dessa herrans handläggare och andra myndighetskontakter jag har. Jag vill INTE byta och har undvikit diskussionen en tid. Till slut gick den ändå inte att undvika längre och det slutade i att jag gav mig men istället förhandlade mig till att få välja färg/tapeter när vi ska fixa till köket här hemma. YES!

Senare på kvällen hade jag ett helomvändande samtal med en god vän. Hon tipsade mig om ett radhus som är anpassat och skulle passa mina behöv väldigt bra. Jag sa att jag trivs i lägenheten jag har och tänkt bo kvar så länge det går, men övertalades att prata med Sven om det i alla fall. Sven tyckte att vi skulle titta och det gjorde vi igår. Det är ett rart radhus med 4 rum och kök. Det var golvvärme i hela huset samt termostat vilket ju förstås vore kanon för mig som är så känslig för kyla. Det är redan handikappanpassat för rullstol. Till och med altandörren är så bred att rullstolen kommer ut där. Altanen är lite mindre än våran men utanför den finns en gräsmatta. Det var kanontrevligt hus. Nu får vi fundera lite för vi är egentligen inte ett dugg flyttsugna. Jag vet att jag inte kommer att kunna bo kvar i vår nuvarande trea på 79 kvadrat hur länge som helst. Det vore väldigt skönt med ett assistansrum och i framtiden blir vi tvungna att ha ett sånt om jag behöver hjälp på natten. Just nu känner vi att vi precis fått i ordning på altanen och förrådet och nu skulle ge köket en snabb-make over. Vi trivs men om vi om vi behöver flytta inom de närmsta tre åren kommer vi inte kunna få det anpassat för mig. Då behöver vi hitta ett ställe som redan är anpassat. Det kanske vore ett misstag att inte gripa tag i den här chansen.

Hmm…  Ja, vi har lite att klura på.

Hemvändande vänner och en skitnöjd bebis

Det är fantastiskt vad mycket man kan orka och hinna med när man har en assistent med sig. Sven vad på julbord  i lördags och var därför bakis igår, men jag hade ass. Petra här hela dan. På förmiddan bakade vi pepparkakor och byggde pepparkakshus. Det ska jag berätta mer om när jag har bilder på det.

På eftermiddan tog vi en regäl utflykt. Jag,  Ottilia och Petra tog färdtjänsten (funkade mycket bra idag) ut till Stora möllösa dit våra vänner Lisa, Micke och Algot flyttade frånn Norrköping i början av november.  Sen dess har Algot dessutom fått en lillasyster så dagen mission var att krama om goa vänner, spana in nya huset och gulla sig galen över en tio dagar gammal Tove. Väldigt mys att ha dem så nära igen.  Allgot och Ottilia hade lika kul som de alltid haft ihop. De är ju buddies sen de låg i sina mammors magar.

Kolla in den här söta lilla klutten! Hon bara låg och var skitnöjd hela tiden.

Vi spenderade hela eftermiddan där, sen åkte vi till min bokklubb bokbödlarna hos emma och eric. Sven fick komma dit och hämta hem ottilia.

Det var bekvämt att ha Petra med hela dan.  Lite konstigt att ha någon med så när man ska till vänner. Ovant. På kvällen kom lite ledsna känslor som jag blev väldigt förvånad över. Tårar från ingenstans liksom. Ibland är det ju så, det är lite bitterljuvt att få hjälp.  Man är glad att få den men ledsen över att behöva den.