Ringa med cippen

Idag har texttelefonin flexitext krånglat. Skitbesvärligt. Eller, inte så farligt när man har en assistent som kan ringa åt en. När man ska boka hemresa från jobbet och bara inte har lust att be en kollega om hjälp –igen- då är det lite krångligt. Jag tänkte att jag provar att ringa med CI-örat. Antingen så går det skitbra eller så går det inte alls, men det blev ett jobbigt mellanting istället. Telefonisten var van och väldigt tålmodig. Hon uttalade tydligt och sakta ett ord i taget och upprepade allt till jag förstod. Jag lyckades boka min resa. Efteråt kände jag mig nedstämd och värdelös fast jag vet att jag borde vara glad. Att jag precis genomfört mitt första telefonsamtal med ett öra som jag egentligen är stendöv på. Men jag ville bara krypa ihop till en boll och försvinna in i mig själv. In i min röda ruta.

bildlänk till http://www.facebook.com/pages/Se-eu-podia-viver-sem-o-meu-telem%C3%B3vel-podia-mas-n%C3%A3o-era-a-mesma-coisa/355737786631

Men suck, Frida!

Tittar på mitt förra inlägg och skakar huvudet suckande. Jag gör alltid så där. Ger något skulden när jag får massa ont. (sängen) Gör upp en hastig plan hur jag ska lösa det på en gång (åka till jysk).  Efter lite hurtigt peppande inser jag att jag inte alls ska iväg nånstans. Jag ska lägga mig och vila bort den förbannade värken… men jag gör det i alla fall i vår mjuka soffa.  Skönt att man har assistent som kan massera benen och hjälpa en att stretcha.

Mjukare bäddmadrass & co får vi ordna en annan dag när vi inte har så ont.  

 

Ibland…

Ja, ibland är det så himla skönt att vara nästandöv. När man inte orkar höra gräsklipparen till exempel, då är det skönt att bara ha sin tinnitus som sällskap. Jag ringer ett samtal i lugn och ro med min texttelefon  och bokar en klipptid på ego medan resten av Solhaga  svär att de ska bryta sig in i bostadsrättföreningens trädgårdsförråd och slå sönder  gräsklipparjäkeln inatt.

1-månadskontroll

Programmeringen igår gick väldans bra. Morgonen var besvärlig för jag hade hållits vaken på natten av kärleksbarnet mitt. Jag hade huvudvärk och såg inte riktigt fram emot att lyssna på en massa piiip. Men slapp den vanliga all-inclusive mappningen. Lyssnade så ljudet lät bra, höjde och gnolade lite extra på diskantfrekvenserna. Vi höll på i nån timme och jag blev förmanad att träna mer utan hörapparaten. Sir, yes sir! Sen kunde jag åka hem, lägga mig i ett mörkt rum och sova bort huvudvärken. Ahhhh… Vilken gudomlig gåva det är att kunna ta av sig sina öron och lägga dem på sängbordet.

 

 

Surt att vara synskadad

Jag drack just ur en lokaflaska jag fyllt med kranvatten. Det smakade konstigt, så jag tog en till klunk… och en till. Klurade på vad det var när jag började inspektera vattnet i flaskan närmare och ser att vattnet är fyllt av vita klumpar. Då känner jag plötsligt igen smaken av sur mjölk, som en blixt från en klar himmel. Yuuuh! Det här måste vara flaskan vi hade kaffemjölken i när vi drack kaffe i lekparken förra veckan. Bläsh!! Det där drack jag alltså till lunchen. Isch!!!

Ibland är det surt att se dåligt!

Bild av ärret -3 veckor-

Idag tog jag bort tejpen som läkaren satte över ärret bakom örat efter att hon tog bort stygnen för ett par veckor sen. Jag tycker det är helt fantastiskt hur diskret det är.

På måndag börjar inprogrammeringen a v mitt CI. Läskigt, men nu klänner jag mig peppad. Bring it on!

Sluta smurfa dig nu!

18 januari

Imorse vaknade jag med en härlig känsla. Eftersom jag haft gruvligt ont i benen när ottilia väckte mig på morgonkvisten tog sven henne så jag fick sova ut. Jag drömde sen en underbar dröm och vaknade med den där bedårande känslan. Jag hade drömt att ottilia fick en lillebror. Världens finaste och raraste bebis. (Han sov hela tiden.) Jag, sven, ottilia och bebisen var i london och shoppade bebisgrejjer när vi hittade Världens Bästa Butik. Mishmash i retrostil både nytt och vintage.Men så upptäckte vi att elsa också var där och plockade på sig alla snygga grejer. Då fick vi bråttom. Satte barnen i ett hörn och började plocka på oss snygga retrosaker. Sven plockade förstås bara upp en massa fula grejer och skämtade om hur övercoola de var. Jag surade till och flåsade ”Kom igen, kom igen, kom igen! Sluta smurfa dig nu!” (Ottilia har fått smurfarna på dvd och jag får titta på den varje morgon.)

Jag vaknade inte stressad ut överlycklig av shoppingglädje och mammakärlek!