Under vår första vecka på Bali erbjöd sig vår vän Elin att vara barnvakt så att jag och min man kunde göra något på egen hand. Medan hon och Ottilia hade en rolig tjejdag i Sanour åkte jag och Sven upp i bergen på norra Bali med en egen guid. Det var verkligen den bästa dagen på hela semestern.
Guiden var fantastisk. Han hette Ida och bjöd hela tiden på sig själv. Vårt första stopp var vid ett hinduiskt tempel där han berättade om sin religion och inhemska seder. När vi bokade guidturen över telefon
hade de påstått att hela turen skulle vara framkomlig bortsett från en 10 minuters promenad genom skogen till ett vattenfall, men den delen av turen kunde vi välja bort. På vägen upp till templet vi nu var på väg till låg en trappa, med lite stånk, stön och hjälpsamma människor tog jag mig upp för den. Det dröjde inte länge förrän en ny trapp kom i vår väg och behövde bestigas, och sen en till och en till. Det var inga långa trappor men jag menar, kom igen! Om det här är hur guidföretaget definierar tillgänglighet kommer det här bli världens längsta dag. Men det blev inte världens längsta dag. Det blev bättre.
På vägen till templet visade guiden oss olika sorters risfält utmed vägarna vi färdades på. Han 
berättade hur odlingsproceduren gick till. Ida växte själv upp på ett plantage i bergen. Han berättade att de flesta plantage på Bali är familjeägda med syfte att livnära familjen. Det som inte äts upp av familjen säljs på den lokala marknaden. Vi frågar ivrigt om kaffe, choklad och tropiska frukter som ingår i varje balinesisk trädgårdsodling. Han
lovar att vi ska få följa med till ett litet plantage som är öppet för allmänheten. Där finns också det så kallade ”Coffee Luwak” som vi så nyfiket frågat om eller ”bajskaffe” som 
det pratas om i Sverige.
Ni har säkert hört om det, det dyraste kaffet i världen. Somliga säger att små fåglar äter kaffebönorna och bajsar ut dem innan de rostas och blir gudomligt kaffe. Andra har berättat att det är apor som bajsar ut kaffebönorna. I Indonesien finns de i alla fall. Djuret som bajsar ut kaffet heter luwak och är ett litet mårddjur. På stora plantage behandlas de inte väl, utan stängs in i små burar. Vem vill vara en del av det? Inte jag, det kan jag lova. Men av Ida får vi veta att plantaget vi ska till inte har den sortens djurhållning. Luwak är ett vanligt husdjur på Bali och familjeplantaget har tre stycken. Som gäst kan man köpa en kopp men inte så mycket mer.
Vi kommer fram till plantaget och det känns som att kliva in i en tropisk skog. Det liknar inte alls de stora risfälten vi passerat. På marken sticker ananasfrukt upp ur krypande, gröna bladväxter. I träden hänger bananer, meloner och mangostan. Det doftar rostat 
kaffe och en liten bit in kommer vi fram till kvinnan som sitter på ett enkelt betonggolv och rostar kaffebönor i en stor, svart panna över öppen eld. På ett bord bredvid står kryddor och en korg med rostade kaffebönor som man kan 
titta närmare på. Guiden lyfte fram en korg med andra bönor. Jag lyfter upp en hand och tänker att det här ser ut som pistagenötter. ”Coffee Luwak” säger guiden. ”Hoppsan” säger jag. ”Is it roasted?”. ”No, this is how they looks when they comes out from the luwaks.” Sven som också lyfte upp en hand bajsbönor lägger försiktigt tillbaka dem och plockar upp kameran istället. Jag tittar närmare på de torra ihopklumpade bönorna, det finns ingenting med deras doft eller utseende som påminner om avföring.
De är torra och vita. Innan de mals med en stor mortel kommer dem att rengöras, torkas i solen och sedan rostas. Utanför finns en luwak som vistas i en inhägnad på cirka två kubikmeter. Han klättrar i ett litet kaffeträd och tittar intresserat på oss. Efter att vi spritat våra händer går vi vidare till ett bord lite längre in i trädgården tillsammans med en tjej vars familj det är som äger plantagen. 
Hon bjuder oss på kaffe. Det finns massvis med olika smaker och vi provar nästan alla. Ginseng, ingefära, vanilj och mocka smakade himla bra. Sedan smakade vi också teblandningar och blev förtjusta i mangostan, citrongräs och tumerik tamarine. Vi köper också en kopp luwakkaffe men kunde i ärlighetens namn inte känna vad som skulle vara speciellt med smaken. Jag lovar mig själv att om jag nånsin smakar bajs igen ska det vara Gud själv som skitit ut det. Besöket avslutades förstås med ett besök i deras lilla enkla butik med hutlösa priser som man ändå efter deras gästvänlighet gick med på att betala eftersom de bjudit på ungefär 20 koppar kaffe och te.
Vi fortsätter med bilen upp i bergen och Ida berättar om kastsystemet på Bali som hör till hinduismen och lever kvar men inte har samma laga kraft som förr. Det finns fyra olika kaster på Bali. Ida hör till den högsta kasten Bramana. Förr var det bara personer från denna kast som kunde bli präster och ledare av ritualer. Till den andra kasten Satria hörde bland annat kungligheter och politiker. Personer som tillhörde kasten Wesia hade möjlighet att sköta administrativa arbeten inom staten. Lägsta kasten Sudra tillhörde dom som hade enklare arbeten. Numera lever kasten bara kvar i form av efternamn. En man från den allra lägsta kasten är utsedd till guvernör och har därmed störst makt över ön.
Den slingrande vägen går uppåt i bergen. Uppåt och uppåt och uppåt. Utsikten är magisk men det är omöjligt att stanna för att ta sig en längre titt. Det finns inga stopplatser och trafiken bakom oss skulle helt stanna upp om vi stannade. Vårt slutgiltiga mål är Twin Lake som brer ut sig som ett tyst lugn mellan bergstopparna. Sjöarna är skyddat naturområde. Här är inga motorbåtar tillåtna och regnskogen runtomkring är också skyddad. För 40 år sedan fanns inte vägen vi åker på. Guiden berättar att det då tog fyra timmar för hans mamma att gå genom djungeln till närmaste marknad, men idag finns vägar och hus här uppe på berget och en stopplats med utsikt över sjöarna. Där står vi nu vid vår bil och spanar över landskapet och molnen som rullar över sjön. Bredvid oss står en grupp med tonårsgrabbar som sjunger och spelar gitarr bredvid sina moppar. De är imponerade av mina tatueringar.
Vi pratar om vägarna på Bali vs Sverige. Ida har svårt att tro att man pliktskyldigt följer trafikregler i Sverige och att någon seriöst skulle kunna bli dömd för att ha brutit någon av dom. På Bali ses trafikregler endast som en rekommendation. Sunt förnuft gör att dom inte behövs, förklarar han. Balineserna är ett vänligt folk som är villiga att lämna företräde till sina medtrafikanter, men man ser inte heller det som ett stort problem om man stannar mitt i vägen när det behövs och på så sätt låter bilen bakom vänta snällt lika länge. I Sverige skulle folk bli oxtokiga över att behöva stanna. Trafiken går alltså väldigt långsamt på Bali. När vi berättat vilka fartbegränsningar vi har på svenska vägarna lyste ögonen upp på Ida. Han är en chaufför som kör varje dag, har aldrig varit utanför Bali och har aldrig kört på en motorväg. Att bredda de smala vägarna i bebyggelser vore omöjligt. Husen är byggda alldeles intill vägarna för det är populärt att använda dom som kombinerat bostadshus och verksamhet för försäljning. Det finns offentliga bussar men det tar hopplöst lång tid att åka dom då dom inte har några bestämda hållplatser utan styrs av alla medpassagerare som hoppar på och av, alltså stannar den hela tiden.
På hemvägen gör vi ett sista stopp vid något som liknar en busshållplats fylld av apor. Vi köper bananer och nötter som dom nyfiket kommer fram och tar emot som tama husdjur. Jag har aldrig 
varit förtjust i apor men dom här små krabaterna verkar så söta och tama att jag för en sekund glömde bort mig och instinktivt klappade en av dom på huvudet. Herrejävlar! Jag blev attackerad på en gång av dom små satarna och ramlade över Sven som skrapade sig på asfalten. ”You can´t do that. They are no dogs” varnade mig Ida och försökte att få mig att mata dom lite till men aporna hade inte förlåtit mig utan fräste bara. Jag rörde inga fler bananer… eller apor. Jag vet att de är ute efter mig allihopa nu. Vi är INTE kompisar mer.
Efter det kände vi oss klara med vår utflyktsdag. Resan tillbaka tar ett par timmar. Då avverkar vi fler samtalsämnen och jämför våra kulturer. Synen på homosexuella, funktionshindrade, kärlek, barn, religion, terrorism och levnadsvillkor. På ön respekterar man de flesta, men det finns en oskriven regel för både funktionshindrade och homosexuella att inte visa sig. Funktionshindrade personer tas om hand av familjen men verkar inte ute i samhället. Då tänker jag på en haltande flicka som snabbt gömde sig bakom en dörr när hon såg mig här om dagen. Ida dömer ingen, men är man homosexuell håller man det för sig själv här. Det inget som någon bestämt, det bara är så och det är synd tycker han. Han berättar sen stolt om att det minsann finns en bögbar där alla är välkomna. Där får man vara ”väldigt homosexuell” om man vill förklarar han. Hans enda problem är arbetarna som invandrar från de andra öarna i Indonesien. De är muslimer och sedan terroristattacken 2008 är de inte särskilt omtyckta av urinvånarna. Vi pratar också om jobb, ekonomi och skola. Trots att Bali är en så liten och ganska isolerad så är skolan bra. Alla får lära sig engelska, även om få har möjlighet att nånsin resa därifrån på grund av ekonomin. När jag först mötte Ida antog jag direkt att han bott utomlands då han pratade så bra engelska och visste så mycket om västvärlden. Det är bara en sak som vi berättar som han inte riktigt kan förstå om vårt land och det är vädret. Den lägsta temperaturen han upplevt är +16 grader och vi berättar att det just då är omkring -20 grader i Sverige. Han bara skakar på huvudet.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Igår träffade jag ett gäng nya människor över en fika. Vi var ungefär 15 pers och det var trevligt, men samtidigt ett jäkla aber att vara beroende av hörselslinga för att delta. Att begära att alla ska tänka på den, använda den och vara bekväma med den. Få är ju riktigt vana vid att få en mikrofon i handen att hålla framför munnen och sen också dela med sig av. Alla är inte kan inte vara Babsan liksom. En mikrofon gör människor ofta lite osäkra eller obekväma till mods. Somliga lägger den bara bredvid sig på bordet utan ett ord, andra håller en monolog om hur dåliga de är på allt tekniskt, andra blir nördigt fixerade vid det tekniska och vill inte prata om annat, somliga vill berätta om sin halvdöva morfar eller att de minsann vet hur man tecknar ”knulla” eller ”kaninjävel” på teckenspråk… Ja, det är sällan lätt. Nån gång har jag varit med om att person började berätta sin livshistoria och efter nån halvtimmes frågade ”spelar du in mig nu?” Slingan är socialt en lifesaver och ett fett krokben på samma gång. Folk vill ju väl och det är härligt att de anstränger sig. Jag väljer att inte ta illa vid mig, Bästa skiten i går var ändå att en kvinna som hjälpte till att langa micken runt bordet spontant satte den vid munnen och sa ”och jag vill hälsa till min mamma i burträsk” innan hon langade den vidare. Älskar såna människor. Sen gillar jag människor i nya sammanhang som man aldrig lyckades hälsa men som ändå slänger iväg ett mail efteråt och skriver ”Hej. Jag heter blabla. Såg dig men satt vid andra änden av bordet. Jag hoppas du kommer fler gånger så får vi hälsa på varandra då.” Snacka om att en då känner sig välkommen och peppad att återvända till sammanhanget. Ett sätt att utan krav säga -Du blev inte ignorerad. Snyggt!
Ett gott liv 
