Skrämmande högtider

Jag är inte mycket för ”bus eller godis”, men tokgillar jag halloween. Att pyssla, klä ut sig, laga mat, film… och sen låta assistenten diska upp efteråt. Vem kan ogilla en sån sak?
Ottilia har haft halloweenkväll för fyra kompisar. Hon planerade allt själv och jag hjälpte henne genomföra den. Orange läsk med frysta hallon till fördrink. Mormor förberedde lasagne som vi serverade som gravar. (Kex som gravstenar.) Glass och kakspindlar till efterrätt. (Hård spagetti instuckna i singoallakakor.) Skräckhistorier, skrämmande charader, läskig film och i slutänden slängde de av sig perukerna och lekte dunken.
Vi sydde också om en klänning, klädde ut oss tusen gånger och spökade ut huset.
Vi köpte en ekologisk pumpa från Rosängen på 6,7 kg och har nu hur mycket mat som helst. Inget ska förspillas. Fröna rostade vi med olja och örtsalt i ugnen. Fruktköttet gör vi soppa och paj av. Det trådiga mojset tycker katterna är supersmaskigt. Folk tror att halloweenpumpa är oätligt, men de kunde inte ha mer fel. Det är skitbra mat!

Jag gillar saker som ser avancerat ut,  men som egentligen är simpelt gjort. De bästa halloweendräkterna gör man alltid själv även om det också är kul att köpa, men inte lika utmanande. Jag gjorde det väldigt enkelt för mig i år. Jag hittade gnuggistatueringar i from av sår och skador för typ 20 spänn på TGR som jag köpte. Vi hade en flaska med fakeblod som Ottilia köpte förra året. Jag tog ett par klädesplagg som börjat gå sönder. Klippte lite fler hål. På med blod och gnuggisar. Blev riktigt bra!

(Klicka för att se bilderna i större format)

Sagor från en galax långt, långt borta…

Jag har varit sjuk hela helgen, men lyckades ordna ett kalas ändå. Vi firade Ottilias sexårsdag igår. Hon är min stora stolthet! Så kreativ, smart och cool. Kolla in tårtan hon dekorerat med löständer! Hon fick pysselgrejer, målargrejer, lego, skateboard, kickboard  och massa massa rosa saker. Jag tror man kommer leka med allt. Jag älskar leksaker!  Av oss fick hon skydd att ha när hon försöker slå ihjäl sig på skategrejerna. Sedan fick hon en riktig verktygslåda för barn av oss  också. Ännu mera skaparlycka!

Hon målade med de ny färgerna hela kvällen efteråt. I morse gav vi oss på legot. Hon hade fått en star wars-kanon att bygga. Som förälder med visst intresse för genren så kliar det regält i fingrarna när hon får sådana saker. *Du gör det fel. Ge hit!* Jag är dock världens tålmodigaste legoförälder. Hon står för byggandet och pillandet.  Jag får  tyda instruktionerna och berätta den fantastiska sagan från en galax långt, långt borta.

 

Cirkuskalas

I lördags hade vi barnkalas för Ottilia. Det var helfestligt. Hon har alltid ett tema på sina kalas och tack och lov för det. Teman är ju barnkalas så roliga. I år blev det cirkustema så hon kunde klä ut sig till en cirkusprinsessa. Vi bjöd 4 barn och i slutänden var det två flickor som kunde komma och båda två dök upp som cirkusprinsessor.

De hade så där skoj att man inte ens störde dem för att leka lekarna jag förberett. De fick härja bäst de ville.

Lindansöserna

Nelly, Ottilia och Tilda

balansgång på taket som pippi

Tigern Ottilia uppträder

Cirkusdirektören Tilda

Godispåsar

Marängsviss

Dagen efter var vi lite slitna och småförkylda. Då åkte vi på kalas hos min storebror och blev sen ännu mer förkylda. Nu har vi i alla fall tagit vara på sommarvädret i april ordentligt.Om det kommer snö nu tänker vi inte klaga.

Stresshormoner som släpps ut i blodet

Min ångest just nu känns väldigt precis som rädsla. Kanske är det exakt samma sak, vad vet jag. Jag är fruktansvärt rädd för höga höjder. Jag älskar att åka berg- och dalbana bara det går fort så jag inte märker att jag är högt upp. Pariserhjulet däremot. Jag vägrar kliva ombord för jag vet att jag kommer gråta som en liten gris. Varje gång hjulet stannar gungar det och jag vill bara slippa finnas. Sista gången jag åkte pariserhjulet var på högstadiet. Aldrig igen. När jag för 8 år sen försökte övervinna min höjdrädsla med paragliding i Thailand fick jag en black  out. Inte alls bra när man hänger i en skärm på hög höjd efter en båt.

Den där hysteriska rädslan nu känner jag nu.  Hela tiden, så nära, nära inpå. Korta stunder av panik. Jag fick en ångestattack tidigare idag. Jag hanterade den ganska bra när jag väl insåg vad det var. Jag lade mig ner i soffan och försökte bara andas så normalt som möjligt. Vänta på att det skulle gå över och att pulsen skulle lugna sig. Jag har lärt mig det där nu. Det är lättare när man vet vad som händer. Vad en ångestattack innebär rent fysiskt. Symtomen av bamsedosen stresshormoner släpps ut i blodet.

Mitt i allt har vi haft 5-årskalas med familjen. När jag skulle sova middag innan kalaset låg jag skräckslaget och tänkte att jag aldrig kommer orka med kalaset. Paniken lade sig först när jag bestämt att jag kan ligga kvar inne i sängen hela  dan om jag behöver. ”Det blir ett kalas ändå. jag måste ingenting.”  Sedan somnade jag och mådde betydligt bättre när jag vaknade. Jag orkade med kalaset fast jag kände mig som en docka styrd av någon annan. Det var ett fint kalas. Trevligt kalas. Vilken skön familj jag har. Ottilia hade skoj och fick fina presenter. När jag tänker på det, hur många saker hon blivit glad av idag. Då känns det så sjukt jäkla bra. Bra kalas! Fin familj! Jag hoppar över och håller fast vid den känslan när jag går till sängs ikväll för jag är lite rädd för att ligga stilla med mina tankar innan jag somnar.

Skitjobbigt och alldeles, alldeles underbart!

Helgen har varit förbannat trevlig men förbannat jobbig. Jobbig, för att Sven har yrsel från och till. Jag har fortfarande samma problem som förut med cippen. Blir trött och grinig av att inte föra. Jag har tid hos en ljudingenjör imorgon. I lördags hade vi en sån underbar eftermiddag som hör hemma i en reklam för svensk sommar. Vi var assistanslediga och hängde på uteplatsen hela eftermiddagen. Vi grillade kött (och med vi, menar jag förstås sven) och lekte non stop. Ottilias fantasi var ändlös och jag var på ett sånt utflippat humör att jag började mucka med mjölkpaketet. Precis innan middan plockar Ottilia upp sitt rosa läppsyl och börjar noggrant smörja in hela näsan (även insidan).

-Men Ottilia, varför smetar du läppsyl på näsan?

-Det luktar gott! Mm, jordgubb.

Igår hade vi kalas för sven med familjen. Mycket familj och mycket ljud. Jag älskar att träffa mina käraste men när min hörselnerv hotar med att pensionera sig tänker jag att jag inte borde träffa alla på en gång. Jag vill att det ska bli bra nu. Vilken tråkig sommar om jag inte kan vara med på såna här grejer. En stund tog jag av hörapparaten så det blev helt tysssst. Det var skönt. Så kan man ju ibland göra men det är inget vidare kul. Jag hade i alla fall en ny teckenkunnig assistent som skolades in för fullt. Hon fick hjälpa mig. Efteråt på kvällen testade vi att teckna taktilt. Det var skönt och det gick väldigt bra. Jag avläser hyfsat med en hand nu.

Kalasa sig till söms!

Så här vill jag sammanfatta min helg: Mycket ljud, mycket stoj, massa skoj och mängder av sötsaker. Barnkalas två dagar i rad. Först ett kalas på lördan hos kompisen Algot och sedan kalas för Ottilia igår. Jag spenderade halva lördan oroad över hur det skulle gå med att ta färdtjänst ut till Stora Mellösa. (Åkte färdtjänst på förmiddan med en chaufför som vägrade prata i min slinga. Why? Jag förklarade ju att den gick till min hörapparat.) Att åka med färdtjänst till kalaset gick kanonbra. När vi skulle åka dit satt bilstolen fast helt kajko men det räckte med att jag bad chauffören ta en titt på instruktionsbilden och göra om det så blev det rätt. Både dit och hem kom färdtjänst i tid och chaufförerna var trevliga och det kändes så himla bra. Så otroligt skönt att känna att man kan åka iväg med sitt barn på något kul utan förseningar och kränkningar. Kalaset var trevligt. Mycket trevliga föräldrar. Ottilia var blyg till en början men kom över det när Algot och jag började busa. Då glömde hon det där och gaddade ihop sig med algot. Sen satt jag vid köksbordet och pimplade kaffe med bebismammorna större delen av kalaset. Även därute var det väldigt svårt att höra. En tolk hade suttit fint där. Jag fick lägga vantarna på algots lillasyster tove medan hennes föräldrar hade fullt upp med barn och pannkakstårtor. 5 månader och kramgo.När vi skulle gå sprang ottilia tillbaka för att hon skulle säga hejdå ”sina bästa kompisar”.

I går var det alltså Ottilias tur att fylla år. Sång och presenter på morgonen förstås. Tog en av de där Ballerina cheesecakekakorna och stack ett tårtljus i. Hon fick en yberrosa sparkcykel och en bilbarnstol av oss.
Kalaset med royalistiskt tema blev lyckat. Det blev tre barn som kom. De började med att göra egna guldkronor med juveler och stjärnor på. Sedan fick de leta efter gömda silverskatter i ottilias rum och samla i en väska. Skatterna bestod av leksaker inslagna i silverfolie. De fick barnen sen känna på och hjälpas åt att gissa vad som kunde finnas i. När silverpaketen öppnats lektre vi den där leken där alla barnen får blunda och mamma plocka bort en grej. Sedan ska barnen gissa vad som plockats bort. Medan vi lekte förbereddes fikat som bestod av Fruktbitar och godis som barnen fick sätta på spett och äta ihop med glass, strössel och chokladsås. Sen lekte de på altanen. När de gick hem fick de varsin ballong med sitt namn på. I ballongen låg en klubba. Det var kul. Jag lade ner en del jobb innan på att pynta prinsessballonger, göära egna girlanger och duka fint, men jag tycker ju sånt är skoj. Speciellt om man gör det lite då och då med assistenterna hjälp, när det känns kul och så det inte blir stressgöra och utan att det blir skitkomplicerat.

Som sagt: Mycket ljud, mycket stoj, massa skoj och mängder av sötsaker. Kul helg, men idag tar jag semester. Imorgon är det kalas för familjen. Sven jobbar så jag funderar seriöst på att på enklaste möjligaste sätt låta det bli en picknick i parken utanför. Släpa ut filtar och en regäl korg med gosaker. Sen får resten sköta sig självt. (Vår släkt funkar så.) Det kommer bli 15-20 pers. Gör jag så spara jag mycket jobba bara genom att slippa fixa bord samt stolar och framför allt: slippa städa! Japp, så gör vi. Ottilia är förresten helt bananas i picknicks.

Du våren, kom igen nu!

Sagan om kissnödiga barnet och astunga rullstolen

Det finns vissa sanningar som är totalt orubbliga och alltid gäller. Låt oss ta några exempel:

Om det glada gänget inte tar med ett paraply på picknicken kommer det att regna.

Om bussresenären tänder en cigarett kommer den försenade bussen på en gång.

Fallande smörgåsar landar alltid med smöret nedåt.

Barn blir ALLTID kissnödiga när det inte finns en toalett.

Det sistnämna får man som förälder aldrig aldrig glömma. Aldrig! För när man väl gör det hör man orden ”maaaamma, kissnööödig!” Och då kan man enbart skylla sig själv för dålig planering. (Ungefär som när man glömmer röd textilfärg framme och sen hittar den utsmetad på soffan med en överglad treåring bredvid. Då får man också skylla sig själv.)

I helgen skulle vi på kalas och åkte dit med svärmor Anna. Det blev lite bråttom så det där med att kissa en skvätt innan ytterkläderna åkte på glömdes bort. På väg till kalaset stannade vi till vid Willys. Anna skulle köpa en blomma till födelsedagsbarnet. Under tiden satt jag och Ottilia kvar i bilen för man tror ju alltid att sånt där går snabbt. Strax efter att farmor gått berättar Ottilia att hon är kissnödig. Farmors mobil ligger kvar i bilen så jag ber min gullunge hålla sig tills farmor kommer.

Efter en stund förklarar Ottilia att hon nog inte kan hålla sig och blir ledsen. Nåt måste göras. Jag överväger en kvarts sekund att låta henne kissa på parkeringen men jag kan inte hålla henne så hon lär få kiss på kalaskläderna. Vi måste ta oss in till kundtoan på Willys. Hur svårt kan det vara? Ganska svårt faktiskt när rullstolen är isärplockad och fördelad i olika delar av den lilla bilen. Jag lyckas öppna bakluckan där ramen står men den är för tung för mig. Två invandrarkvinnor knallar förbi och jag ber dem om hjälp. En av dem kommer till undsättning och är världens hyggligaste. Lyfter ut ramen och håller den medan jag baxar ut hjulen från baksätet. Jag kryper omkring på asfalten och kommer undefund med hur jag ska få fast hjulen. Sedan tackar jag henne med en lång radda ord. Hon påminner mig om att mitt barn fortfarande är kissnödig.

Jag sätter mig i rullstolen bara för att upptäcka att avståndet mellan bilarna är så smalt att jag måste resa mig igen. Klättra in i framsätet och få ut nyckel och plånbok. Sedan klättrar Ottilia ut själv. Hon är världens duktigaste som alltid när det verkligen gäller. Att ta sig över en parkering med tunnelseende är otäckt speciellt när man inte kan hålla i sin 4-åring ordentligt. Hon höll i min arm medan jag mödosamt rullade mot butiken. När vi kommer fram till dörrarna möter vi farmor. Hon tar Ottilia och springer mot toaletten. Historien slutar torr men trött.

Så, aldrig glömma toalettbesöket innan man sätter barnet i bilen. Det ska jag tatuera in i min handflata eller virka en liten tavla och dekorera hallväggen med.

Jag har en nyfunnen respekt för min man, assistenter, fjärdtjänstchaufförer och familjemedlemmar som baxat min astunga rullstol in och ut ur sina bilar för min skulle. Namaste! Min nuvarande rullstol väger 14 kg, rullstolen jag snart ska få tror jag väger 6 kg. Förstå vilken skillnad det blir för alla inblandade!