Etikettarkiv: LB-hus

Den bästa platsen

Åhhhhh, vad jag älskar vårt hus! Jag tänker det flera gånger varje dag. Det är helhärligt att bo här. Jag kommer fram precis överallt. Jag kan nå i princip allt. Det är en sjukt bra känsla. Jag älskar mitt kök för att jag kan nå tallrikarna själv. Jag kan se alla torrvaror i skafferilådorna som jag drar ut under bänken. De står inte i ett överskåp med motljus av mina starka lampor. Jag når och jag ser. Jag älskar vitvarorna i köket som är så tysta att de knappt märks. Man kan sitta och prata vid köksbordet utan att störas av diskmaskinen när den är igång.

Jag älskar det lilla garderobsrummet. Det är oansenligt och långt ifrån ett walk-in-closet. Det är ett extrarum där vi slängde in garderoberna som ingick med huset. Om en till människa ska komma in i vår familj någon gång kan vi bara flytta på garderoberna. Rummet står där som ett litet löfte om att möjligheten finns, även om det inte är något vi vill just nu. Nu står det fem garderober där lättåtkomliga. I mitt förra hem hade vi våra garderober i sovrummet och det gick inte att komma fram till dem med rullstol. Nu finns det gott om plats. Eller ja, det kommer göra det när vi fått bort flyttkartongerna. Tills dess finns det helt okej med plats framför de garderober jag använder.

Och badrummet sen. Eller rättare sagt duschen. Den kommer att få ett eget kapitel. Jag älskar duschen och utrymmet där det senare kommer stå en infrabastu som ska motverka mina neurologiska smärtor om vintern.

Min absoluta favoritplats är här. Här i soffan framför vår braskamin. Det är varmt och mysigt här. Elden. Bara det gör soffan till min favoritplats. Sen tillkommer utsikten. Jag kan se hallen och om någon kommer in genom ytterdörren. Prata med Ottilia när hon speglar sig i den stora hallspegeln och beundrar sina tights. Hon pratar med dem i spegeln, tightsen alltså. Jag kan se köket och prata med den som lagar mat eller sitter vid köksbordet. Till vänster finns altandörren och dörren till assistentrummet, snett framåt vänster finns dörren till tvättstugan. Till höger har jag öppningen till sovrumsdelen och TV-rummet. Jag känner mig liksom mitt i. Jag älskar att känns mig mitt i allt som händer. Jag älskar att det inte finns någon TV här. Den står i TV-rummet, dit man kan dra sig när man vill vara för sig själv och inte umgås. Inte störa och inte bli störd. Men här är man mitt i allt annat.

1796991_10152653354197379_8003969759305568917_o(Bilden är 180 graders-bild)

Jag älskar de öppna ytorna. De stora färgglada väggarna. Vinklarna. Jag älskar det och vill helst inte ställa dit en enda möbel. Inte hänga upp en enda tavla. Jag tycker om det rena, släta och fina. Men, man behöver ju saker och saker att ställa saker i. Tavlor kommer nog också komma upp, men vi behöver inte ha bråttom. Vi kan stirra på de blå väggarna tills vi kommit över hur fina de blev. Kanske tills vi tröttnat lite. Då kan vi förgylla dem med tavlor.

Kom in bara, kom in!

Igår var vi inne i huset och tittade ordentligt för första gången. Det var häftigt! Det hade redan kommit upp lite innerväggar så  man kunde se hur stora rummen blir. Wow, om tre månader ska vi bo här! Vi!

För mupekaren över bild för att se beskrivning, klicka för större bild.

Vi träffade byggarna också. Det var kul. De var väldigt unga och trevliga. Husentreprenören var där också. Vi trätte och diskuterade en bra stund för att reda ut en massa detaljer kring bygget, men till slut kom vi överens och allt blir som vi beställt.

Kaboom

Igår kom en bomb i vår låda. För en sekund kändes det som att det bara var aska kvar av oss allihop. För att förklara närmare så kom den i ett brev från vår husleverantör med angivning om när huset beräknats vara klart. Vecka 5 2015.

Vavavava?! Det är ju nästan ett år fram i tiden. Från början var planen att börja bygga i september och vara klara till midsommar, sen har vi haft problem med miljökontoret, lantmäteriet och en slö bankman. Vilket bakslag!

Aja, det är inte mycket annat att göra än att acceptera. Bara chocken får chans att lägga sig. Vi får ju vårt hus, vi får bara ha ännu lite mer tålamod.

Funkistjejen bygger sig ett funkishus

 

Vi ska bygga ett hus. Det vet ni säkert sen innan, om inte så vet ni det nu. Jag, min man och dotter bor i en bostadsrätt på 79 kvadratmeter just nu.  När någon av assistenterna jobbar natt sover de i Ottilias rum och hon sover inne hos oss. Som temporär lösning fungerar det, men det är lite trångt. Jag får inte plats med alla hjälpmedel jag behöver och Ottilias rum ska ju vara hennes.

Eftersom vi inte kunde hitta varken lägenhet eller hus som passade våra behov tog vi för något år sedan beslutet att bygga ett hus. Det känns så grymt skönt att skapa sig ett hus som verkligen passar oss och att vi kan göra det på ett snyggt sätt. När kommunen handikappanpassar bryr de sig inte så mycket om det estetiska. Nu får vi bekosta det själva.

classic135

Vi har valt helentreprenad vilket innebär att ett företag bygger huset nyckelfärdigt åt oss. Det har visat sig ändå innebära mycket jobb för oss och att få bygglov har tagit lång tid. Det var från början tänkt att vi skulle börjat bygga i början av hösten, men vi har ännu inte fått sätta spaden i jorden trots att det är februari månad. Kämpigt är det just nu, men i slutänden kommer det bli så himla skitbra att jag lever på den vetskapen just nu. 

Nu borde vi snart komma igång med vårt ”Villa Ingha” och då kommer det komma mer om detta skötebarn i bloggen. Ni kan förvänta er innovativa lösningar och färgglad, retroinspirerad interiör.

J:OrderOrder282864-1Bygglov2 Hus2864-1_4 A02 (1)

 

 

 

Coollugnt här borta

Det här är alltså en sån helg då det inte helt löst sig med assistans. Jag hade en vikarie här igår eftermiddag och det kommer en vikarie och sover hos oss inatt. Hon som ska jobba journatt, jobbar för första gången hos mig.
Övrig tid den här helgen jobbar min man. Han får då lön precis som vilken assistent som helst. Det är bra för pengar behöver vi, men jag vet att han ska upp i småtimmarna inatt och köra tåg så det får bli väldigt lugna puckar  med fokus på Ottilia.

Ångesten har lagt sig. Det var en hektisk vecka, men nu är allt coollugnt. Det var ett klokt att skippa festen jag skulle på. Inte så kul, men klokt.

I fredags kväll hade vi besök av vår husleverantör. Under nästan två timmar satt vi och arbetade med bygglovsansökan. Jag är frågvis och vill förstå allt i pappret. Vetgirig och noggrann. Sven var trött och ville nog mer eller mindre slå ihjäl mig. Men alltså, jag är yrkesskadad journalist med en medfödd nyfikenhet på allt, speciellt sånt som jag betalar multum för.

Nu börjar det roliga med att välja allt från färg på takpannor till toalettring. Om ett par veckor ska vi till Ballingslöv och planera köket. Jag är väldigt bestämd med att allt det här att välja ska bli en rolig grej. Hittills har det gått fint. Det känns som när man var liten och inför Julen fick en leksakskatalog och en penna. Så satt man där och kryssade för vad man  helst önskade sig. Nu har man ju dock en budget att hålla sig till, men känslan är densamma.

 

Kahuna, pyssel och huskärlek, det är en bra helg.

Bra helg! Blev bjuden på massage, förälskad i ett hus och hade pysseljunta med tjejerna. Juntan var väldigt trevlig, jag glömde totalt bort att pyssla och bara pratade. Ottilia och hennes tre småkusiner har fått mig att omvärdera vad ett stökigt barnrum är. De tog ordet ”stökigt” till helt nya höjder. Min assistent är en ängel som erbjuder sig att städa upp efter barnaskaran denna sena kväll.

Massagen jag var på igår var rätt speciell. Det var Kahuna-massage. Massören använder uppvärmd mandelolja och arbetar i ett väldigt varmt rum. Tekniken är väldigt annorlunda mot vad man är van vid, påminde lite om thaimassage fast helt annorlunda. (Uhm, va?) Det var helt galet skönt.

Här är ett klipp men näää, det är inte jag som ligger naken på bordet.

Vi tittade då alltså på ett hus idag. I huset bodde en liten flicka på 1,5 år som Ottilia lekte med. När vi åkte därifrån frågade jag Sven vad han tyckte om huset. I hans ställe svarade Ottilia (fem år snart) ”Jag tyckte att det var ett jättebra hus, men kläderna i garderoben var för små!”
Knasunge!