Etikettarkiv: ledsagning

Hong kong ligger inte i Kumla

Resan var lång men bekväm. Åter igen blev jag placerad en bra bit från toaletten men den här gången gjorde det ingenting för ombord på planet fanns en ihopfällbar, smidig liten rullstol. Varje gång jag behövde pudra näsan fick jag hjälp av en vänlig kines som omsorgsfullt och fraktade mig dit och tillbaka. Cathay Pacific var trevliga att flyga med. Vänlig personal,  stort utbud av filmer på de individuella TV-skärmarna och hyfsat bekväma säten, men den kinesiska flygplansmaten var ungefär som annan flygplansmat; färglös och smaklös. När vi landade var klockan kring midnatt enligt svensk tid och jag hade inte sovit en blund den 03.50 dagen innan. Då var det skönt att bli upphämtad av en ledsagare med rullstol, men den här ledsagaren var av en helt egen art till skillnad får den rara danskan i Frankfurt.

Hon var liten, ilsken och stressad. Hon pratade bara kinesiska och förstod inte varför hon skulle gå i samma takt som en femåring. Ottilia sprang på som en riktig kämpe men hade ärligt talat ingen chans att hålla ledsagarens takt. Till slut stannade hon tvärt vid en rad stolar. Då visade det sig att hon kunde lite engelska trots allt. ”No gate now. Wait here!” sa hon och pekade på en rad stolar. Jag hann inse att hon tänkte sticka med stolen  trots att vi hade 3 timmar kvar innan nästa flyg och hungriga magar. Utan rullstol skulle jag inte komma långt. På engelska som hon förstod först när hon insåg att jag tagit stolen som gisslan fick jag henne att hämta en annan rullstol.

”Move!” ropade hon ursinnigt.
”No, I need chair. I need food.” sa jag utan att bry mig om hennes stress.
”My chair!”
”Yes, but I don´t have my chair. I need chair.”
”Mine! You wait in that chair.” (pekade på vanliga stolen.)
”No, I need w e a l c h a i r.” förtydligade jag bestämt.
Då försvann hon och kom snabbt tillbaka med en lånerullstol.
”Thank you!” sa jag men då kunde hon inte engelska längre.
Tänk vad bra det löste sig.

Tröttheten gjorde att vi inte kom så mycket längre än till första bästa fik med kort kö där vi strandade vid varsin kaffekopp och lite färdkost. När vi väl kom tillbaka till mötesplatsen hämtade en helt annan ledsagare upp oss. Vi hade säkerligen blivit bortbytta av arg-tjejen. Nya tjejen var mycket trevligare och tog det betydligt lugnare. Ombord på planet var det bara 5 timmar kvar till slutdestinationen Bali och då sov jag som en liten gris tills maten serverades

Annonser

En ledsagare med bus i benen

20131031-203606.jpgIdag var jag och hämtade Ottilia på dagis. Det är började mörkna och jag såg knappt nåt. Ottilia vill hålla mamma i handen så jag föreslog att hon kunde få ledsaga mig. ”Ja!” När jag ledsagas fungerar det så att ledsagaren håller en rak, spänd hand riktad framåt. Genom att böja handen åt olika håll visar hon/han/hen/den vilket håll vi ska åt eller om jag ska stanna. Nu fick alltså Ottilia axla ansvaret i mörker. Hon såg det som ett ypperligt tillfälle att busa. Först kollade hon om jag verkligen följde hennes vinkningar. Hon fick mig att snurra fyra varv och åka rakt ut i gräsmattan. Sen började leken på riktigt. Jag körde in i träd, buskar, rabatter och diverse omvägar. Jag tyckte det var lika bra att låta henne hållas för hon hade så himla kul. Så fort hon började styra mot ett nytt hinder började hon fnittra hysteriskt så jag var ganska beredd när det väl kom.

I morgon har hon sagt att hon ska leka ”Blind och ledsagare” med sin bästis på dagis. Hoppas att bästis inte kommer hem med näsblod efter att min dotter lett in henne i ett träd. Jag kanske ska förvarna fröknarna.

Dövblindtolkning für alle!

För ganska så exakt en månad sen gästföreläste min vän Tess, som också är dövblindtolk på studiecirkeln min familj håller i TSS. Det inlägget kom bort i cyberspacevimlet har jag upptäckt.  Tess kom och pratade om dövblindhet och att teckna taktit. Det kändes otroligt viktigt och det var kul att alla var intresserade. Jag har svårt att uppfatta hur feedback när det är en hel grupp som lyssnar. Svårt att märka om det nickas, mumlas och såna saker. Vid fikat blev det dock väldigt tydligt. Då hade vi förberett mösser/ögonbindlar så alla fick prova på att ge och ta emot ledsagning och syntolkning när de skulle äta. Det var skoj att de och spännande att höra reaktioner som ”jag vill ju inte bara veta vart du står, berätta vem som står bakom mig!” eller ”Tack för kaffet, men vart står det någonstans?”

Jag hade även egentillverkat ett par glasögon med begränsat synfält a´la Frida som den som ville fick prova.

Efter fikat fick de även öronproppar så de kunde prova att teckna taktilt till varandra. Jag testade att teckna till storebror oskar och lillasyster tilda. Tilda var riktigt snabblärd. Oskar var tja, söt. Nä, han var duktig han också och väldigt underhållande.

Det var verkligen en toppenkväll!

Här kommer lite bilder från det!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tolken med stora ajabaja-fingret

Fullproppadhändelserikdag. Jag kommer orka skriva om 15 % av den nu ingefär, sen kommer jag tillbaka imorgon.

Viktigast för: Aj, mina arma små fossingar som klämts i nya vinterkängorna hela dan. Hoppas dojjerna töjer sig snabbt annars klipper jag upp dem och installerar resorband.

Tänkte jag skulle skriva om FSDBs tisdagsmötet jag var på ikväll. Blev hämtad på sjukhuset av FisLisa som ledsagade mig genom kvällen. Väl där mötte jag upp mina tolkar. MINA tolkar. Sorry men jag känner mig viktig och kunglig när jag får tolk till en ”prio3-aktivitet”. Ni förstår läkarbesök och så är prio 1, utbildning är prio 2 och fritidsaktiviteter är prio3.

Jaja, nu vidare. Tolkarna fixade med skärmoch grejjade. Jag hade skärmen framför mig. Stora vita bokstäver på svart bakgrund. Tolkarna satt vid ett bord bakom och Lisa bredvid. Funkade väldigt bra.

Jag trodde att det skulle vara informationsmöte om tolkcentralen, soim en sorts introduktion men där hade jag fel. Det var snarare så att tolksamordnarna satt med stora ajabaja-fingret och läxade upp församlingen om hur man inte får slarva när man beställer tolk. Sen kontrade församlingen med frågor och gnäll över uteblivna bekräftelser och annat. Rätt gnatigt, men nyttigt att höra. Sånt där är ju viktigt och det är visst många detaljer de vill veta vid en beställning. Det gör det ju lättare för tolken att göra ett bra jobb och det vill man ju så klart.

  Själv tog jag till tals och efterlyst förstås någon form av skriftlig information allt man behöver veta när man beställer tolk och vad det är för regler som gäller. Nu ska det skrivas ihop något sånt och skickas ut till FSDBs medlemmar. 😀

Ledsagad på Marieberg galleria

Ibland oroar man sig verkligen i onödan. Det blir ofta så när nåt är besvärligt att man undviker det så långt det går så att man till slut nästan får ångest av bara tanken av att man måste ta tag i det, som att köpa byxor. Men missförstå mig inte, det är verkligen skitjobbigt att prova byxer för mig. MEN igår gick det bra ändå. Dels så varvade jag det med lite trevlig shopping och så hade jag ju min veteranledsagare och assistent med mig. Det gjorde ju att allt runt omkring flöt på bättre.

Det blir ju en helt annan grej när man har nån som hjälper till att flytta småhinder så man kommer fram, sträcker fram micken till kassabiträdet, knäpper upp knapparna på jeansen man ska prova, leta på prislappen…  En smarrig fikapaus på Espresso hause underlättar ju också.   Emellanåt glömmer jag bort att jag har den där hjälpen av mina ledsagare och att det är just precis sånt här ledsagarservice är till för, så man inte ska isolera sig från att göra de här normala grejerna.

Man måste verkligen akta sig för att fokusera på det jobbiga.

Man blir ju lite glad när man ser att de satt upp taktila skyltar för synskadade utanför alla butiker. Det är synd att butiker bara verkar vilja att alla ska kunna komma in och gå runt inne hos dem. Raka gångar är verkligen underskattade i handeln! Men marieberg som galleria är bra byggt. Inga trappsteg eller kanter. Ljust och lätt att ta dig runt i byggnaden. Bra handikapptoaletter.

Upplyftande!